I den fornnordiska världsbilden var döden inte ett definitivt slut, utan en övergång till ett annat tillstånd. De döda förfäderna (draugar eller álfar) levde vidare i gravhögen på gårdens ägor och fortsatte att vaka över släktens lycka, åkrar och boskap.

Erfiöl – arvsölet som gav laglig rätt

Ett av de viktigaste begreppen i fornnordisk och medeltida svensk rätt var erfiöl (arvsöl, det som senare kom att kallas gravöl). Enligt de gamla landskapslagarna kunde inget arvskifte genomföras och ingen ny arvinge tillträda gårdens högsäte förrän erfiölet hade druckits.

Under gillet utfördes en helig ritual:

1. Arvingen satt på en lägre bänk eller pall framför det tomma högsätet.
2. När minnesbägaren (bragafull) bars fram reste sig arvingen, tömde bägaren, prisade den avlidnes livsgärning och avlade ett högtidligt löfte om hur han själv skulle förvalta ätten och gården.
3. Därefter steg han upp och satte sig i husfaderns högsäte. Från det ögonblicket var han erkänd som gårdens laglige herre.

Högsättning och skeppssättning

Den döde lades till vila med stor omsorg och prakt:

• Gravgåvor: Med sig i graven fick den döde kläder, vapen, smycken, hästar, hundar, matkärl och hantverksredskap – allt som behövdes för färden till Valhall, Hel eller för livet i högen.
• Skeppssättningar: Kring graven restes ibland väldiga stenar formade som ett skepp (som vid Ales stenar eller Anundshög). Skeppet symboliserade både havets färd och tron på att farkosten skulle föra själen tryggt över till andra sidan.
• Högen som centrum: Gravhögen placerades ofta synligt vid vägskäl, vid bygdens tingsplats eller på ett krön nära gården så att alla resande kunde se släktens uråldriga förankring i jorden.

Runstenen – det eviga kvädet i sten

Efter gravölet lät arvingarna ofta rista en runsten. Runstenen var på en gång en minnesvård, ett juridiskt ägardokument och ett konstverk. Den klassiska formeln ristades i stenen:

"Torger lät resa denna sten efter sin fader Sven, en god bonde. Gud och Guds moder hjälpe hans själ. Öpir ristade."

Genom runstenen bevarades den dödes heder för evigheten – ty som Hávamál så berömt påminner oss:

"Fänad dör, fränder dö,

själv dör du likaledes;

ett vet jag som aldrig dör:

domen över död man."