I det fornnordiska långhuset var måltiden och dryckeslaget inte bara en fråga om föda – det var ett ceremoniellt rum där samhällsordningen, vänskapen och gudaallianserna bekräftades.

Mjödet – visdomens och poesins dryck

Mjöd, bryggt på jäst honung och vatten (ofta kryddat med pors, älgört eller enbär), var den ädlaste av drycker. Enligt mytologin skapades skaldekonstens mjöd (Óðrœrir) ur Kvasers blod – den som drack av det fick skaldens gåva och djup visdom. Att bjuda en gäst på mjöd i ett silverbeslaget horn var därför den yttersta hedersbetygelsen.

Skålordningen vid gillebordet

När dryckeshornet eller stopet vandrade runt bordet rådde en strikt ceremoniell ordning:

1. Gudaskålarna: Först tömdes bägaren för gudarna – Odens bägare för ära, Njords och Frejs bägare för god årsväxt och fred (árs ok friðar).
2. Minnesskålarna (minni): Därefter drack man minni för avlidna släktingar och kämpar. Den som höll i bägaren reste sig, nämnde den dödes namn och mindes dennes stordåd. Det är från denna forntida sed som vårt svenska ord skål och uttrycket "att dricka någons minne" härstammar.
3. Bragafull (löftesskålen): Vid stora gillen kom bragafull. Den som drack bragafull steg upp på en bänk eller pall, avlade ett dyrt löfte om en bragd han skulle utföra, och tömde bägaren i ett enda drag. Ett brutet bragafull-löfte medförde evig vanära.

Hávamáls gästabudsvisdom

I gudadikten Hávamál ger Oden handfasta råd om hur man uppför sig vid gästabudet. Visdomen präglas av måttfullhet, vaksamhet och respekt:

• "Gå inte hungrig till gillebordet; sitt och ät som folk, annars sitter du bara och glufsar utan att kunna samtala."
• "Håll i bägaren, drick dock med måtta, tala förståndigt eller tiga; ingen ska klandra dig för ovett om du går tidigt till vila."
• "En dåre tror att han är vän med alla som ler mot honom vid ölbordet; men när han kommer till tinget finner han att han står utan talan."

Handslaget och dryckesfriden

Under gästabudet rådde absolut gästabudsfrid. Att angripa en gäst som man druckit med under samma tak ansågs vara ett nidingsdåd av värsta slag. När hornet vandrade från hand till hand bekräftades att man åt samma bröd, drack ur samma kärl och stod under samma husesyn. Denna djupa sedvänja har format den nordiska tillitskulturen och lever kvar i vårt sätt att umgås kring bordet än idag.