Nordens seder är styrda av ljuset. Här uppe i norr har årstidernas växling aldrig varit någon kuliss – de har avgjort vad man kunde äta, sälja, bygga och hoppas på. Det är därför de gamla högtiderna är så tätt knutna till solens ställning om inte till dagsljuset självt.

Årets stora märkespunkter:

1. Midvinter / Julblotet: Den mörkaste tiden var samtidigt vändpunkten – efter midvinter visste man att ljuset oundvikligen skulle återvända. Stora offergillen (blot) hölls, gårdarna slaktade och delade köttflagor, och friden "julfriden" hölls sträng. Många av våra jultraditioner – julbocken, ljusen, granen – mynnar ur denna vilja att hålla mörkret borta med värme och gemenskap.
2. Disablotet (sent i februari): En hyllning till diserna och gårdsandarna; i Uppsala hölls här samtidigt ting och stor marknad (distingen) där skulder betalades och handel gick av stapeln.
3. Sumarsblot & Valborgsmässoafton: Vårens ankomst firades med eldar och vårblot, färdades flockarna ut på bete och halmen vädrades ur husen. Vandringsblotet (fardblotet) bad för en trygg färd.
4. Midsommar: Årets ljusaste natt ägnades åt bön om god skörd, dans, kransar av sju sorters blommor och unga människors frierier under öppen himmel.
5. Skördefesten: När säden var bergad tackades krafterna; bröllop hölls helst på hösten när fäboden var tömd och kistorna fyllda.

Att leva med årstiderna är ingen romantisering – det är praktisk ekologi. Genom att läsa naturens egna märken (till exempel när tranorna kommer, när lönnen spricker ut) kunde man förutse väder och växtåret. Sådan kunnighet fördes vidare i gåtor, ordspråk och seder, och den lever kvar i allt från friluftsliv till almanackans bemärkelsedagar.