I Norden har midvintern aldrig varit en stilla parentes, utan årets mest laddade vändpunkt. När vintersolståndet inträffade vid decembers slut visste man att årets mörkaste natt var nådd – från och med nu skulle solen, solens hjul, sakta börja sin återresa över himlavalvet. För att fira denna triumf och blidka gudarna och förfäderna samlades ätten för att dricka jul (drekka jól).

Att "dricka jul" – inte fira

I de tidiga skriftliga källorna, som i Haraldskvädet från 800-talet, talas det aldrig om att "fira" jul, utan uteslutande om att dricka jul. Mjödet och ölet var sakrala element. Vid gillebordet invigde man bägaren till gudarna:

• Odens bägare: För seger och kungamakt.
• Njords och Frejs bägare: För år och fred (til árs ok friðar) – god skörd på åkern, tillväxt bland boskapen och inbördes fred i bygden.
• Bragafull (löftesbägaren): Kämparna och bönderna reste sig, tog bägaren i hand och avlade heliga löften om stordåd som skulle utföras under det kommande året.

Julbocken och galten

Många av de element vi idag tar för givna kring det svenska julfirandet har direkta fornnordiska anor:

1. Julbocken: Långt innan jultomten i röd dräkt klev in i stugorna var det julbocken som förkroppsligade julens ande. Bocken var guden Tors heliga djur (Tanngnjóstr och Tanngrisnir), men också en symbol för fruktbarhet och årsväxt. Tillverkad av tröskad halm stod julbocken under bordet eller i farstun som en väktare mot mörkrets makter.
2. Julskinkan: Att äta fläsk vid midvinter har sin mytologiska spegling i galten Särimner, som varje kväll slaktades i Valhall för att mätta einhärjarna och nästa morgon var hel igen. Grisen var också fruktbarhetsguden Frejs heliga attribut (galten Gullinborste).
3. Halmen på golvet: Under julen lades ren råghalm ut över hela stuggolvet. Där sov gårdens folk och gäster tillsammans, i symbolisk gemenskap och ödmjukhet inför markens gröda.

Den heliga Julfriden

I de medeltida landskapslagarna (som Äldre Västgötalagen och Upplandslagen) stadfästes julfriden som en absolut juridisk princip. Under julfridstiden – ofta från Tomasdagen den 21 december till Tjugondedag Knut – fördubblades eller tredubblades böterna för alla våldsbrott, slagsmål och förolämpningar. Ingen fick driva in skulder eller inleda rättstvister. Även skogens djur ansågs stå under julfrid: jaktredskap ställdes undan och man satte ut en julpärve (kärve med havre) till småfåglarna så att alla levande varelser fick del av julens överflöd.

Arvet i vår tid

När kristendomen kom till Norden försökte kyrkan förlägga Kristi födelse till samma tidpunkt, men i Norden vägrade allmogen släppa sitt forntida namn – det heter än idag jul i Sverige, Norge och Danmark, inte Christmas eller Weihnachten. Julbocken, glöggen, skinkan och viljan att lysa upp mörkret med ljus och gemenskap är en obruten tradition från våra förfäders djupaste rötter.