Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Trollen bodde i Mulabjärsbacken i Ålstorp, Ränneslövs socken. Under jul- natten stod backen på guldstätter, och då dansade trollen inne i backen. I Perstorp såg man inga troll utan talade endast om mulabjärstrollen.
Vaggvisor.
1. Livligt Tulla, tulla tocken, alle me dina vingar. Vart ska lillan svänga? Fagerlund, Fagerlund, där gror löken, där gal goöken, Där sitter ungersven och härvar gull-Lena. 2. Raskare Lelle vall-hele skulle vakta fä, lella däga följde mä, hän på våra kulla. Hän kom lelle vall-hela, borta var / fät, ute var ögat, sönder var knät, lungera ve´ struben. 3. Livligt. Tulleri, tulleri bockahorn, alla getter i prästens kom. prästen efter med käpp och sten. Gettera börja å halta, prästen börja å pjalta. Ro hit, ro / hit, du lelle vallhele, Här ä bätter här än där, här e nätter här och bär, här ä mogna kröser, här ä vackra töser. här ä ost i osta-kulle, här ä smör i smöra-bolle, här ä brunost i Brune-kärr. 4. Lugnt Skata setter på taget och snackar mä sina dötrar. Var ska / i vinter bo, vi frysa om våra fötter? I får resa åt Danne-mark, köpa skor för halver mark, tie tunner peber-korn. Skata blåser i silver-horn.
Domare och rättsväsen
På Karlandamon tog di livet av sådana som var dömda till döden. Det gick så till att di hade en "stup- stock" som de fick lägga sig på. Länsman, domern å rätten var med. "Profossen" höll "bödelsyxa". Han fick vara säker, för om han högg fel, så fick han plikta med livet. Han högg rätt över halsen å gjor- de ett dragande med bilan så att "sletera" gick av, så föll huvudet från kroppen. - Allt folk som kunde komma dit, så skulle de dit å se. Men många blev så rädda att di "dåna" /svimmade/. - När hu- vudet var av, så hissades kroppen upp på ett hjul, för där skulle han hänga, så att folk fick se vad det gick med sådana som gjorde förbry- telser.
Hantverkare
"Rackarn" var ungdomarna så rädda för. Å en blev skrämd för honom, när en var liten. Han skul- le vara så stygg. Jag såg ingen, men jag hörde vad de pratade om honom. Det var inte roligt den dagen de skulle ha död på en häst, för då var de pocka te å anlite "rackarn". Då fick de skicka bud utsocknes. Jag vet inte om det fanns någon här. - När han kom så gick han åt stallet å tog hästen å ledde honom åt skogen å slog ihjäl honom å stack kniven i honom, så att han inte skulle kvickna till. Så flådde han hästen. Om han ville ta kött med sig av hästen, så fick han, för köttet togs inte till vara. Kroppen grävdes ned i en grop. - "Rackarn" hade inte något gott anseende. Det var ingen, som ville ha anseende, / som slaktade eller flådde en häst den tiden. Var det en annan som befatta sig med hästslakt, så blev han förhånad han som rackarn. Ingen ville ta rackarn i hand. Han fick inte äta vid bordet utan han fick hålla sig vid soffan. Det han ätit på ville ingen använda sedan. Det blev bortkastat eller uppbränt. Hästkött fanns ingen som åt. Den enda skul- le vara "rackarn". Å det var like med både fattiga och rika. De tyckte det var dåligt.
Födelse och dop
Det var inte bra att ett fruntimmer som var med barn stod å såg på, när en knöt snöre om mulen på en säck. Hon skulle få svårt att föda barn. Ett kvinnfolk som var högfärdig å inte ville ha barn, fick svårt för att föda. Den som gärna ville ha småttingar fick lätt för att föda. Tattarkäringar skylldes för att de kunde sådana kon- ster att de kunde sätta barnsplågorna på en an- nan människa. Badvattnet skulle hämtas ur en brunn. Inte ta in det sedan solen gått ned. Innan det hälldes i kärlet som ungen skulle badas i, la- des stål på bottnen av kärlet. Inget ont vä- sen skulle få komma åt ungen. Småkläder togs in före solnedgången. Det var / så farligt om sådant blev hängande ute om nat- ten. Om en glömde att ta in något plagg om kväl- len, så spottade en på det tre gånger innan en tog in det. Om det var något ont på plagget så skulle det inte bita på ungen. Ett äkta par bar barnet till dopet. För karlfolk var det inte bra att komma ut i en stuga där det nyss varit "barsöl". Om han inte passade sig, så blev han av med mössan, så fick han lösa igen den. "Barsölsgröt" var grannkvinnorna till den som fött barn med. Det var vit gröt med kanel å socker på. Det var så mycket att alla i hu- set fick smaka. Barnet skulle ha något av de gamla förfädrens namn. "Giv mig en bentand i stället för en guldtand", sa en, å tog den lösa tanden å kastade i varmen.
frieri och bröllop.
Om det var fattigt folk som skulle gifta sig så skulle de ha något till hjälp, när de skulle sät- ta bo å då gick de i stugorna å samlade ihop lin, ull och spannmål. Fästmön fick ull å lin å fästmannen fick spannmål. När de hade kommit överens om att gifta sig, så gick de å tog ut lysning. Det skulle vara me- dan det var nymåne. Om de gick på svarte nean, så fick de ingen lycka med sig. När de tog ut lysning, så följdes de åt till prästen. När det lystes i kyrkan för dem, så höll de sig hemma. Sista söndagen det lystes gick de till kyrkan. Då kunde det hända att det var någon som kom till honom å stack till honom en käpp för att han skulle ta sig hem från kyrkan, / för han hade trilla ned från predikstolen och brutit benen av sig. Brudgumskjortan fick han av fästmön, å den skulle hon allt vara skicklig att sy själv om det var riktigt. Den hade en kvar i åratal se- dan. Det skulle vara riktigt noga, om den kom på. "Brurstassen" var de allt noga med att den skulle gömmas. Slöjan kunde de ha liggande i en låda till dess de blev gamla, å brurklädet som hon hade på huvudet kunde också gömmas undan. I min tid har ingen brud ridit, men på den ti- den, när det knappt fanns några vägar så hän- de det att brud å brudgum red till kyrkan el. prästen. Det var gamle som talade om efter si- na förfäder. Men om det skulle skada hästen som bruden red på hörde jag inte talas om. Det brukade bli konfekt å vin el. en sup som bruden fick efter vigseln. Brudparet fick pengar av dem de bjudit till / bröllopet. Dessa lade gästerna i en skål som blev framsatt på bordet vid bröllopsmiddagen. Släk- tingar som gav en gåva in natura, gick fram till bordet å talade om att de skänkte det el det - ex ett får, ko el. häst. Spelman fick sammanskatt av gästerna. Somli- ga av gästerna - de som hade råd - gick å gav kokerskan en slant. De stack den i handen på henne. Det var när de tog ajö å gick. Intet bekant ang. stabben. Bröd gömdes hem, för att de hemmavarande skul- le få smaka. Värdinnan bäddade brudsängen å hon följde dem in i det rum, där de skulle ligga. Hon hjälpte till att kläda av bruden. Hon fick då slanten som bruden hade i skon. De tog var å en sitt med å flyttade ihop.
död och begravning.
Om den sjuke hade svåra plågor å inte kun- de få dö så var inte tiden ute. När tiden var ute så fick han dö. Den som var missunsam och elak fick svårt för att dö. Om kattugglan skrek vid stugan, så skulle det bli lik där. Sängkläder å halm, som den sjuke legat å dött på, brändes upp. Sängen eller soffan, som den sjuke dött i, flyttades för det inte han skulle gå igen. Tre eller fyra av dem som bar kistan skottade igen graven. Det gick tyst till väga. Ingen sa- de något. - En skulle gå fram å se i gra- ven för att en inte skulle få ont av den döde. Det var inte bra att vara rädd å hålla / sig undan. Om graven sjönk, så att det blev en djup håla, så hölls det för att inte vara bra. Då var den döde "gengångre". Den som var "gengångre" hade inte vila i graven. Skuggan var borta för sådana som gått i den on- des tjänst. Han tog skuggan från dem. Den som hade tagit livet av sig fick inte begra- vas i vigd jord. Han blev begraven vid kan- ten på kyrkogården.
Husbygge och flyttning
Vindfallsträd högg man upp till ved. Men sådana träd brukade få ligga i det längsta, mest till dess de var torra. Bäst om en fick bygga på berget eller där berget in- te låg långt undan. Där det var sankt och där det kunde vara vattenådror ville de inte bygga. När de byggde, så ville de ha solen på framsidan av stugan. Uthusen sattes hur som helst eller som det passade. Husen gjordes färdiga så gott det gick.
hemmet.
Den första måltiden en fick för dagen skulle en ha när en hade stigit upp på morgonen, å det brukade vanligen bli vid 5-tiden. Den kallades för frukost. Efter den gamla seden skulle det vara en sup bränn- vin å en brödbit att tugga på. Se'n när kloc- kan blev vid pass 8 så fick en "dagelmål". Det blev välling å bröd. Kanske en sillbit till välling- en. På herrgården delades brödet till tjänarna. De fick var sin fjärding av haverkakan. Å det var allt på många bondställen också som det gick så till. "Meddan" åt en vid 12-1-tiden på dagen. Till den åt en potatis eller rötter, sill el. kött el. fläsk och till "kvällsvard" fick en gröt. Sista biten av smörgåsen: "tômmebeten". / Brukade skrämma barnen för skorstenen att det kunde komma en "gôbbe" ned ur skorstenen å ta dem med sig. "Gôbben i murn" var farlig. Så muren var allt något som en inte kunde vara säker för. Om det blev som svart flor som följ- de med röken upp, så skulle en få sorg. Om det sprakade på golvet skulle en få ovän- tad främmande.
Hemmet.
När min mor tog något ur en säck, ex mjöl, eller vad som helst, så tog hon alltid litet av det hon tagit å hade tillbaka i säcken. Det var me- ningen allt det skulle bli så drygt då.
husligt arbete.
Det var vanligt att de satte smala träspetor för än- darna på korven i stället för att knyta för honom. Man var så noga med att dessa spetor skulle vara av ene, för då satt de fast, å korven kokade inte sönder. Grädden kärnades i kärna, å när en hade litet med grädde så vispade hon till smör. Ibland kunde det vara svårt att få smör. Det var att sitta både länge å väl. Då fick en höra av de gamle att det var "förtrollat." Då bytte de plats, än satt de vid spisen än mitt på golvet å än på en tröskel, för te å se om det skulle hjäl- pa. Då hände det att det blev smör, när de hade kärnan på tröskeln, å då tycktes det en annan gång det skulle kärnas att det var likast att sätta kärnan på tröskeln. Ibland var det / att ställa kärnan från sig å låta grädden ta igen sig. För en trodde att en skulle få smör forta- re då. En silversked var bra att släppa i kärnan, för då skulle det bli smör fort. Det var ingen som fick ta av kärngrädden. När man kärnade så följde en del grädde med staven å blev liggande på locket. Den grädden repades ned i kärnan igen. Om det kom någon främmande medan en höll på att steka bröd, så gav en bort en smakkaka. Det blev välsignelse av det.
Slåtter, skörd
När en körde in det första hölasset, så skulle en hålla alldeles tyst. Om en pratade då, så skul- le kalvarna bli stående å gapa å skrika. Det första en skulle kasta in i ladan var sten, så skulle en säga att det var sten å inget annat en hade i ladan. Då skulle inte råttorna bli så svåra på säden.
husdjuren.
Kor å getter mjölkades. Om en mjölkade en märr någon gång, så var det för att ge in för kikhosta. När kon mjölkades efter kalvningen, så skulle den som mjölkade ha vigselringen på fingret el en nål i flaskan. När kon var mjölkad så sat- tes locket på flaskan. - Grannarna lånade mjölk av varandra, när de var i behov, så brukade de ge varandra mjölkskvättar. För det kunde ju va- ra så att när korna sinade för den ene så ha- den andre. Men mjölk fick inte fraktas från huset, förrän det hade varit varme i henne, för då gick det inte att ta till sig mjölken olov- ligt. Kreaturen släpptes på bete så fort som det blev litet grönt. Då skulle det göras iordning sleke / av salt, vatten å mjöl så skulle var ko ha av det på ladugårdsbacken. Det var för att de skulle hålla ihop. - Om en ko inte ville bli brunstig så gav en henne sådan deg som en skrapat ur baktråget. Det skul- le göra mån. - Om det var någon ko som in- te ville hålla sig i skocken utan gick ensam, så var det något ont som hade makt med henne. Om en kalv sprang bort å åt skogen, så var det "skogråa" som hade fått makt med ho- nom. - Fåren klipptes på sommaren och hösten. Det var vid midsommartiden och innan de skul- le slaktas på hösten. När fåret var klippt så fick det en ulldott i munnen. "Kom till- baka med ull på skinnet å lamm vid lå- ret", brukade de säga.