Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Alma Boman
B348B2: Diverse om barndom och ursprung. Raka hö. Skärshults läge. Lin och väv. Linberedning. Ull och får. Spinna och karda. Linne. Ullgarn. Sticka och binda. Brödbak. Kärna smör. Ysta. En utflykt. Smör- och ostförsäljning. Pölsa och slakt. Bryggning. Slåtter. Handskära. Virka täcke. B349A: Ryamatta till kyrkan. Diverse. Gå till kyrkan. Torv. Diverse. Ärjekrok. Diverse. Ta upp säd. Marknad. Till kvarns. Diverse. Den första bilen/tåget/cykeln. Jul på Berg. Ortnamn. Barnen. Diverse. Tandläkeri. Kloka gubbar. Diverse. Lindebarn. Skolgång. Diverse. En blind visförsäljare. Slåtter.
vårarbete.
Jag mins att mor gömde bröd från julen. Detta gavs åt hästarna, när en började ploganden om våren. Den dagen lagades det iordning litet bättre mat än van- ligt. Det kallades för "plogbeten". Om en glömde bort att så en fläck, så skulle det vara tecken till att en hade sått för sista gången. När en hade slutat att så, hängde man upp så- korgen i spannmålsboden, för han skulle vara där som en hade säden. Jag vet allt att det fanns de som inte ville ta bort all gödseln i gödselhögen. De lämnade en klick för att det inte skulle bli tomt. Om en hade något, så fick en något också. Man sådde när jorden var tjänlig. Det brukade bli efter mitten på maj, så att en hade färdigt till Urbanus.
vårarbete.
När "våroxen" glimra, så började det bli vår. Men det var inte färdigt att harva då. En fick allt vänta tills det blev torrt i jorden. Första "plog- dan" en var ute fick en "plogbeten". Det var liksom litet kalas med kaka, ost, smör å so- vel. Det var den gamla ordningen. Jag kan inte minnas att det var gömt från julen. De baka- de allt särskilt. Dragarna fick ett kraftigt mål av havre å hö den dagen, för att de skul- le stå ut med att dra. Det var bra, om det var litet kvar i gödselstaden, för det var drygsel i det.
slåtter, skörd och tröskning.
Den sista skåren som skars på en åker kalla- des för "gråtareskåra". Hon kalla- des så för att hon föll ned på backen. Det var svårare att att ta upp henne. När en hade skurit den, så var det att "jage harn tur åkern". En sprang å skrek som om en skulle jaga något. När en hade skördat in, så fick en "skårgillar". Det skulle vara färsk kaka, färskt smör å färsk sandost. Husmora klena en hel kaka med smör å sandost. En fick var sin sådan kaka, å så fick en hushålla med den som en ville. På kvällen fick en "löktegröt". Den kokades av mjöl av bästa råg. Under de första nekerna lades en ost och en flaska / brännvin. Det skulle de ha som tröskade. - Vid slu- tet kappades man att skära. Det var för att en skul- le komma fort till slutet. En brukade ju "puste ut" på åkern, men det vet jag inte att det var för annat än att en skulle få vila. Med sista neken eller lasset vet jag ingenting. Jag vet inte att man lämnade några strå med flit. Om en fick fatt på dubbelax, så skulle en få god skörd nästa år. Rivan hade en den fabeln om att en inte skulle bära henne eller lägga henne med tindlarna upp. Det skulle vara hädelse mot Gud. Var å en ville bli först med skörden. Om en blev sist med skörden, så blev en sist med allting.
slåtter skörd och tröskning.
Inte vet jag att strån lämnades kvar oskurna, men man var allt noga med att inte allt togs med. Var det några strån som låg där å där, sade man, att de kunde ligga åt fåglarna. De skulle ma- ten ha de också. Haren tog en på slutet. Då skulle en liksom fösa den tur åkern. En skrek å hoppade å sprang. Så fanns det någon harpalt i närheten så löt han allt ge sig på schappen. Men det var inte annat än ett gammalt skämt att en skulle fösa bort haren. Jag vet inte om någon i min tid som lade ost å brännvin i botten på sädesladan. Men i "gammel- vâla", så hade de allt haft på det viset här. Det talade allt de gamla på. Det skulle vara som till fägnad åt dem som tröskade. Ju förr de kom till / botten på ladan ju förr fick de brännvinet å osten. Då brukade de att göra beting att så å så många stör skulle de tröska på dag. Å då gick de upp vid två- å tretiden på morgonen å bör- jade med trösken. Det var inte annat än slaga att tröska med den tiden. Och det finns en å an- nan som "bankar" med den än i dag. Tröskningen skulle gärna vara avslutad till jul. Havre kan- ske en kunde få hålla på att tröska efter jul också, men brödsäden skulle vara tröskad före jul, det fanns inte råd annat. På morgnarna fick en lyse sig med tjärvedsstickor som sattes i en "lysekäring" eller hade en elden i en gryta. Bara att det lyste, så att en såg att vägleda. så var det bra. Det sista slaget kallades för "dun- derslaget". Då slog en slagan i blanka golvet, så att det small efter.
slåtter skörd och tröskning.
På slutet när en skar, så skulle en jaga ha- ren in i deras - d.v.s. till grannarna. Se'n skulle han få jaga den i sin tur å den som fick ho- nom sist, blev "säcken". Om en fann dubbelax, så skulle en få god skörd nästa år. Om det blev något strå stående här å där så skulle en inte gå å ta bort det, utan det skul- le stå kvar, för att en skulle få så mycket mer nästa år. Det var allt så far ville ha det. Men vad det var för slags makt som han trodde om detta vet jag inte. Han gjorde så som de hade brukat förr. Å om det var gamla fördo- mar, så trodde de sig inte att släppa dem, för då skulle det gå galet på något sätt. / Om en inte fick jämt lass, det sista utan det blev mindre än de andra, så fick en litet i la- dan nästa år. Det första hölasset skulle ett fruntimmer häva in, för då skulle det bli kvigkalvar. "Lokatt" kallades den som var i ladan eller på logen å tog undan säden. Den som blev sist med slåtter å skörd kallades för "säcken". I botten på ladan lades en ost å ett stop bränn- vin. Det var ingen som kom åt det förrän de ha- de tröskat så att de var vid de sista neker- na. Om en tog det sista äpplet av apeln, så blev det ingen frukt nästa år. Om ett och annat äpple satt kvar på apeln till julen, så skul- le det betyda att en fick bra med äpplen un- der det kommande året.
mjölkhushållning och tröskning.
Om det var bröllop eller begravning i gården så skic- kade grannarna nymjölk dit. Å om det var något större kalas. Sådana flaskor var väldigt välkomna. Om det är åska i luften så surnar mjölken. Ostkaka och mesost förekom som förning å kalasmat. Barnen brukade få en "kärngås", när smöret var fär- digt. Smöret lades på en kakfjärding. Tröskning. Tröskningen börjades i november och så skulle den vara färdig till jul. Med havern dröjde det kan- ske in på nästa år. Det berodde på hur pass stor skörden var. Man tröskade på logen. Hade sla- ga att tröska med. Tröskningen utfördes vanligen av männen. Men i undantagsfall såg man kvinnor vara med å slagtröska, eller hon stod ensam å / tröskade. Men fanns det tillräckligt med kar- lar i huset, så blev hon inte anlitad. Tröskning- en började i otta. Kl. 2 å tre på morgonen så var de i farten på logarna. Man brukade inte hålla på hela dagen. Det var mest om morgnarna man tröskade. Till lyse hade man stickbloss eller en liten tjärvedseld på en stenhall. När de kom till botten på ladan så fick de bränn- vinet å osten som var gömd där å då fick man en riktig "tröskpôtt".
födelse och dop.
Jag vet att det var farligt om den havande kvin- nan blev rädd för något. Barnet fick "vådelsemär- ke" på kroppen. Harmynt blev ungen om modern hade sett en hare å blev rädd. Ungen fick en kluven läpp. Det var farligt i "kvekninga". I badvattnet lades ett mynt eller en silver- ring. Det brukade inte att vara vanligt att den havande kvinnan eller att modern havande kvinnan eller att modern själv bar bar- net till dopet. Det skulle ett annat kvinnfolk göra. / Födelse o. dop. Jag mins, att när mor skulle tvätta bror min, när han var späd, så lade hon en kniv i vattnet. Kom det en vindpust genom dörren, så gjorde hon ett kors med handen över honom. När han inte vil- le tystna, så tog hon en varmesticka å ###- de mot honom. Spegeln skulle hon inte få se i . Det var far- ligt att låta barnen se i en spegel. De kunde bli sjuka. / Berättat av J. E. Anderson född år 1866 (i Silbodal) Uppgiften rör födelse och dop. En brukade att skämta med varandra och säga att en skulle lägga något under sänghalmen så skulle det bli det en ville ha. Om en tog ett verk- tyg som hörde till karlfolk, så skulle det bli en pojk, å tog en ett verktyg som hörde till ett frun- timmer, så skulle det bli en tös. Om ungarna kom å frågade varifrån en kom så fick en ge till svar att folk kom från skogen, him- mel eller sådant. När ungen kom till världen så bru- kade ett äldre kvinnfolk vara närvarande, å då fick en hitta på och säga att det var hon som hade haft ungen med sig. Det vet jag att en inte skulle äta något som var starkt. Se'n skulle en hålla sig i rörelse. Det gick an att arbeta fast att en var sådan. Det blev / senare om en satt för mycket stilla. Jag vet, att kvinnfolken både vävde och spann, när de var med onge. Det vet jag inte annat än det skul- le vara bra. Det var inte gott för den som var ogift å fick ett barn. Det var allt synd om henne, för folk tyck- te att hon hade burit sig så skamligt åt. Hon kun- de inte visa sig ute bland folk på länge efter. Det var inte passande att hon var med folk. Det var så att anhöriga till henne fick skamen också. Det var ett medel som användes, om det blev svårt med barnsängen. En skulle få reda på en som hade gått emellan tåssa och orm, så att inte ormen kom åt att döda henne. När hon kom å tog barnsängskvinnan om mitten, så fick hon lätt att föda barnet. Det var inga andra som fick gå in i rummet, när hon låg i plågor, än den som skulle vara barn- morska å ta emot barnet. Om det blev för illa, så fick ju karln hennes gå in också. / Men inga yngre fick komma in. Barnen skicka- des till någon grannstuga till dess att det var fär- digt. Söndagsbarn blev lyckliga. De skulle bli snälla, å så skulle de få bra minne. Det var bäst om ungen föddes medan prästen var på predikstolen. Någon dag efter sedan ungen var född, så kom grann- mororna med gröt å bjöd på. Det var fin gröt med kanel å socker på. Då hade de allt något plagg eller någon slant med sig å gav ungen. Men det var mest angeläget att de kom iväg med grö- ten. Å så ville de se på ungen. Då skulle de ta- la om, om han vara lik far eller mor. När en gjorde iordning badvattnet, så skulle en ta moderns vigselring å lägga i det eller om en hade något annat av silver eller stål, för det skulle vara sådant i vattnet för att inte det skulle lida nöd på ungen. Om ungen blev sjuk eller det blev något fel med honom, å en visste att en inte hade haft stål i vattnet, så / anka en på det. För då var det ens fel att en inte hade gjort som de gamle sade. Det var första badet som en skulle göra detta. Men en fick vara rädd för att ta in vatten om kvällen. Se'n så hängdes ringen om halsen på ungen. En trädde den på ett snöre å band den om halsen. Så fick den vara, tills ungen var kristnad. Vattnet, som en tvättade ungen i, fick en inte häl- la var som helst. Det skulle en hälla så att det kom under stugan. Så strödde en salt i det, så att inte något ont skulle göra skada med det. Sina kläder tvättade en helst inomhus. De torka- des i spisen. Det var farligt, om en glömde bort att ta in dem om kvällen. Om de fick hänga ute över natten, så var det inte säkert än ung- en kunde få sjukdom på sig, när han fick dem på sig. Det kunde komma "oty å smörje" på dem. Lindorna bands till med band. Men för att det skul- le vara säkert, så tog en en nål å satte i på ett / ställe, där det inte var farligt att ungen skulle stic- ka sig. Det var ju "tocka tro" på att det var ont som kom å ville byta sig till barnen. Å för att inte det skulle gå så hade en sådana konster. Om en inte kunde hålla ögonen på ungen jämt så var en tvung- en att ha sådant på honom, så att han skulle vara förvarad. Det blev "bytesonger". Det var in- som de skulle vara. - På ett ställe hade de fått en sådan. Han skrek, å det ville inte bli något av honom. Modern tog å gick ut med honom å piska- de honom. Då kom det ett troll med den rätta ung- en å lämnade å så tog hon sin tillbaka. Så har inte jag gjort med din unge som du gjort med min", sade hon. Å se'n blev hon borta. Det var inte något fel med den riktiga ungen. - Det var farligt att lägga ungarna ute å inte se till dem. För om de inte blev bortbytta så kunde de bli för- därvade. Det var bara bättre folk som hade råd å bestå med dopklänning. Då var det en lång vit klänning / med spetsar på å e hätte med spetsar på huvudet. En slant hängdes på klänningen eller sat- tes fast i lindan, för att det inte skulle fattas pengar för barnet. Den skulle sitta i, när en var till dopet med ungen. Det var en karl å ett fruntimmer som var till kristning med ungen /"bäre fram ong- en te dope"/. Sex veckor sedan ungen var född, så skulle en "gå i körke." En fick hålla sig hemma till dess, för det skulle inte vara passande att en gick någon vä- gen.
frieri och bröllop.
När en skulle ut å fria, så smög en sig iväg om kvällen, när ingen såg en. För det mesta så ville inte pojkarna ha vettigt att de var när en tös om nat- ten. En ville inte höra talas om det. Det var inte säkert att det blev något bestämt av dessa frierier. Det kunde vara några gånger så kanske de blev less åt varandra. Ibland hände det allt så att de fri- ade så att det blev en unge, å se'n blev det slut på frieriet. Om en ville ha riktigt allvar med ett frieri, så löt det vara "böneman". Om det var ett par som tyckte om varandra, så talade de vid en äldre att han skulle fria åt dem. Han talade vid föräldrarna. När han hade övertalat dem, så kunde fästfolket gifta sig när som helst. Han fick ett par "hôser" / för besväret. Om sommaren ville allt ungdomar gärna ligga ute i ladorna. Pigor och drängar hade den seden. Om en visste att pigor låg i ladan på något ställe, så gick en allt dit å hälsade på dem. Det var roligt å gå å skrämma dem om inte annat. En smög sig i höet å kröp fram till dem å högg dem i benen, så var en utefter väggarna. Ibland fick flickorna gissa vem en var, men då kanske en vrängde bort rösten. Dagarna mellan tomesmäss å jul for de som skul- le gifta sig eller som gift sig under året omkr. i gårdarna - klädda i "brurstass". Å då skulle de ha av allt som man hade lagat teress till julen. Lin å ull skulle de också ha. - De förmögna for rent med stass. Merendels åkte de förmögna. De fattiga gick. Det var inte så ståtligt för dem. Det kallades "fästköring". Lysning skulle en inte ta ut en torsdag eller fre- dag. Så skulle en gå när det var nytänning. Det var brukligt. Om en tog ut lysning på / nedan, så blev inte kärleken långvarig. När det hade lyst i kyrkan för ett par, som en kände till, så yxade en upp en käpp å ställde till dem. Det var inte för annat än att en skulle få roligt. För när det lystes första gången så for en ned från predikstolen å bröt å benen. Det var ett prat en hade. - De som var förmögna ställde allt så att det blev "lysningskalas". Det var sådana som skic- kat "lysningsgåva" som blev bjudna. Det var all- tid något i bohagsväg, som kom som gåva - bric- kor, kannor, stop, tallrikar, skålar, knivar el. dyl. Gästerna hade "forskorg/forekorg" (?) med sig till bröllopet. Grannarna skickade fram denna dagen före bröl- lopet. I den var det kaka, sovel, sandost och ost - allt efter som de hade råd till. De närmaste grannarna å alla släktingar bjöds till bröllopet. Vid vigseln var det ett par äldre som var med å skulle vara vittne. När brudparet kom hem från vigseln, så blev de / lyckönskade av gästerna. Var det då någon med som var bra att prata, så höll han ett tal till brudparet å önskade dem lycka å välsignelse. Så blev det skålning med brudparet. När det led på, så fick en middag. Ett stort bord var dukat som en fick sätta sig intill. Den van- liga högtidsmaten var korv, kött, fläsk, potatis, bruna bönor, kål el. någon soppa. Värden och värdinnan gick omkr å bjöd. Värden slog i supar- na åt gästerna. På kvällen kom det folk å ville se på brura. Då gick hon ut å visade sig. Då blev hon hissad. Skjutning förekom. På hemfärden efter vigseln så passade vännerna på att skjuta lösa skott å så på kvällen vid bröllopsstugan. På den tiden, så skulle en "gi i brurskåla". Jag tror bestämt att det var på andra bröllopsdagen som en gav i den. En fick ge som en tyckte att en hade råd till. Värden satte fram en skål på bordet, å i den skålen fick en lägga. / Om prästen var med, så var det han som skul- le dansa första dansen med bruden. Eljest var det brudgummen. Alla karlarna skulle dansa med henne. Ju mer de dansade med henne ju mer brännvin fick de. Men hon skulle ha en styver, när en hade dansat med henne. När det var slut på bröllopsdagen, så skulle en ha riktigt roligt. Då tog en i ring å dansade kro- nan av bruden. Så band en för ögonen på bruden å så fick hon leta sig fram å sätta den på hu- vudet på en tös. Den som fick kronan skulle stå brud därnäst av dem som var i bröllopsstugan. De mera långväga gästerna stannade kvar. Det bäd- dades på golvet, å se'n fick de lägga sig som de tyckte. De som inte fick plats i bröllopsstugan fick följa med till grannarna. Vet inte, att man hade något bruk med stabben eller träd. Det kan hända, fast att inte jag mins det. På annandagen så skulle gästerna till bröllopsstugan / igen å ha fägnad. Det var spel å dans då också. Men då var det bruden å brudgummen som skötte om att bjuda. Då fick en smaka på "brur- gröten". Alla som kunde säga ett rim till den, var kvicka att prata. Då blev det så roligt. Jag mins inte att det var något särskilt när de flyttade ihop.
frieri och bröllop.
De gamle hade att tala om, att folk som skul- le gifta sig, gick "fästing". Eller också gick de strax efter det de var gifta. Då gick de eller for omkring i stugorna å tiggde ull, lin å spann- mål, som de skulle ha att börja med. För det var inte många som hade något när de gifte sig å skulle börja. Det var inte mycket att spara av den tiden om en tjänade dräng eller pi- ga. En skulle ha roligt med det, att en gick å för- ärade dem som det lyst för, en käpp. För då skô- ja en å tyckte att de behövde det, när de ha- de varit på predikstolen å fore ned å brutit benen. Då kunde en säga: "Jaså du ha vare i kyrkan å bröte benen av dig, du". / Brudgumskjortan fick en allt av fästmön. Den var en aktsam om. För det var liksom mer högtid, när en fick den på sig. Jag mins ingen "päll". Det var före min tid. Men den hölls över fästfolket medan prästen läste en bön över dem. Se'n ryckte de bort den. Den som var kvickast å ryckte den till sig blev brudgum därnäst. Pengar fick det lov att vara åt brudparet. Men det fick en ge som en hade råd till. Då fick en lägga i en skål på bordet, å se'n blev en bjuden på en sup - kan vete (?). Spelmannen skul- le ha betalt för att han spelade. Men det fick en in på det viset att någon av gästerna gick omkring med en tallrik, å då fick alla gästerna bidraga med en slant, så att en fick ihop någon krona. Det kunde inte bli så my- ket. Men han brukade att vara nöjd, för han fick så överflödigt med brännvin. För han skul- le nästan ha framför alla andra. / Att man tog in stabben har jag inte hört ta- las om. Men de gjorde långdans innan de gick hem första natten. Då sprang de å höll var- andra i händerna. Då for kronan av bruden, å då passade de på att sätta den på nå- gon vacker jänta. Hon skulle bli brud där- näst. Jag vet inte att något särskilt förekom, när de skulle flytta ihop. De tog var en sitt å flyttade ihop. Men att det skulle vara bra för det nygifta kvinnfolket att gå fram till spisen å se upp i skorstenen det första, det vet jag. Blev hon salig då, så skulle det vara riktigt bra. - Om hon kände sig trött och olustig första dagen, skulle det inte bli något bra för henne.
frieri och bröllop.
När en skulle frie så skulle en rent å smyga sig iväg. Det var allt sällan någon gick å friade på dagen. Det skulle allt vara på kvällen å natten. Om ons- dags och lördagsnätterna var det en skulle fria. Var å en gick till sin, men så kunde det bli så att pojkarna ville "frie å" för varandra. Den ene tog tösen från den andre. Det skulle vara bra bestämt om pojken skulle gå direkt in till tösen. Annars fick han ut henne med att knacka på fönstret eller vissla. Den värsta nattfriingen var med pigor- na. För var det någon piga på något ställe så vil- le allt pojkarna gärna hålla till hos henne. Bond- döttrarna var inte så lättvindiga som pigorna. Å bondpojkarna smet sig till pigorna också. Men det var mest för att få ha roligt. / Det var sällan det blev något äktenskap med så- dant frieri. Det var mest en osed. Då skulle det bli så att pigan blev havande, så att han var tvungen att ha henne. Det var inga varken pojkar eller flickor som fick vara ute om nätterna eller fria något förrän efter det de hade gått å läst för prästen. De skulle allt va- ra minst en 17, 18 år först. Rocken å skorna var det enda en fick ta av sig, om en skulle ligga jämter en tös. Pigor och drängar gjorde bädd åt sig i höet. Det var så fort det kom litet hö i ladorna så var de färdiga att rela åt sig. Men de äldre var in- te noga med detta. De försökte allt hålla töser- na inne. De kunde inte hålla vakt över dem, om de låg ute. När pojkarna var ute om nätterna så gjorde de kakeni här å där. Om det stod några redskap ute, så kunde de vara framme å göra konster med den. På somliga ställen band de på dörrarna / De hade så många skälmstycken för sig. "Böneman" skulle fria i stället för pojken eller tösen. Han skulle jämka ihop föräldrarna, så att de gav löfte till giftermål. När han hade gjort det så fick han ett par strumpor, så fick han vara med på bröllopet. "Trille ner från predikstolen". Det var när det lystes första gången. Då bröt fästparet benen av sig. Det var skämt med det att en gick å stack till fästmannen en käpp, för att han inte skul- le bli bet att gå. Det var inte vanligt, att de gick å hörde på sin egen lysning de två första gångerna det lys- tes. Men tredje gången skulle de vara i kyrkan, för då skulle de höra efter så att det var riktigt, så att de kunde gifta sig. Lysning- en skulle en ta ut på ny i inte på ne- dan - om det skulle bli bra. Om en gick över skaklarna eller skäkerna, så skulle en inte bli gift. Men om en gick / samma väg tillbaka så gjorde det inte något. Årsgång skulle en gå om jul- eller midsommar- natten, för att en skulle få veta något in in fram- tiden. Då skulle en gå till en korsväg. Om mid- sommarnatten så skulle en lägga 9 slags blomster under kudden å sova på dem. Då skulle en dröm- ma om den en skulle få. - "Saltpannkaka" å å drömgröt gjorde de om kvällen för att de skul- le drömma om sin tillkommande. Bröllopet höll på ett par dagar. Gästerna skramlade ihop till en "brurgåva". På bröl- lopsdagen, när en åt middag, så blev en tallrik fram- satt på bordet, å då fick en lägga i den som en tyckte passa. Se'n var det värden som räckte den till bruden. Se'n gick bruden å brudgummen omkring å tackade. Gästerna hade "fornekorg" med sig. Den bestod av smörgåsar, "klingåsar": fin kaka med smör å riven sandost på eller mesost. Den kakan var bakad tjockare än vanlig kaka som en / begagnade. När fästfolket kom från prästen å var vigda, så gick gästerna å tog dem i hand å önskade dem lycka. - När gästerna gav gåvorna skulle de ha fägnad i brännvin i stället. Brudgummen dansade första dansen med bruden. Eller också var det prästen som dansade först med henne. De andra fick sitta stilla medan denna dansen pågick. Se'n var det en å en som dansade med henne. För var och en hon dansade med, fick hon pengar i gåva. Det var dans till fram efter midnatt på bröl- lopsnatten. Spelmannen fick pengar som gäster- na skramlade ihop. Sist hissades bruden. Å då var det en bränn- vinssup att få. Det var det sista, innan en lämnade bröllopsstugan den första bröllopsnatten. - Det var inte riktigt om de hade köns- umgänge första natten. Det skulle de vänta med till efter bröllopet. / Det var fyra stycken som höll ett silkeklä- de över fästparet medan prästen läste en bön. Detta kallades "päll". Jag mins inte till det, för det var mor som talade om hur det var på hennes tid. Det var en särskild bön som han las. När han kom till ett visst ord i bönen så ryck- te de bort "pällen".
död och begravning.
Det var så bestämt att den ene skulle få en lätt död å att en annan skulle få en svår död. Å den ene skulle dö på det viset å en annan på ett annat vis. Om det var utsta- kat för en att en skulle slå ihjäl sig så fick det gå på det viset. När en hade burit ut den döde så skulle en välta omkull långstolen, så kom inte den döde igen. Om en strök honom över ansiktet, så var det inte farligt att en blev rädd eller att en fick se honom gå igen. Den döde skulle svepas i tjocka yllestrumpor. Ett gammalt rent linne fick duga att ta på hon- nom, om det inte fanns annat. Allt som blev kvar, när svepen var sydd, skulle tullas ihop / å läggas i kistan. Nålen som de hade sytt med lades också dit. Det stacks inunder den döde Sängkläderna, som den döde legat i, tvättades. Om det inte var något värde i dem, så brändes de upp. Halmen, som den döde legat på, brän- des upp. En ville inte ha sådant där liggan- de. Kvinnfolken var så mörkrädda. Graven fylldes igen av de som var med i liktå- get. Det mins jag väl. Men så fick socknen dödgrävare, å då fick han sköta om det. "Varn" var det somliga som var ute för. Det var så att de kom med tecken före innan de kom rik- tigt. Det knäppte i dörrlåset, gick i fönstren el. en kunde höra att någon kom körande till tram- pen. En liten stund efter så kom den som skul- le komma. Det en hade hört förut var inte an- nat än en villa.
död och begravning.
Tecken till att någon skulle dö i huset, var om kattugglan kom intill gården å satte sig att skrika. - Om det då hände att någon blev sjuk, så var en säker på att den skulle dö. Om någon hölls med dön å inte slapp utan fick ligga med dödsarbete å pinas, så vet jag att en brukade säga att den onde var framme å höll igen. Så kunde det bero på vals den sjuke låg. Det skulle inte vara bra, om han låg på visst sätt. Men jag har inte reda på hur det var med detta. - Spjället skulle stå uppe, så att anden tog sig upp. Det vet jag att folk hade för sig att det skulle vara någon öppning, så att den kom ut. Den skulle vara som en ljuslåga. Sängen eller soffan som den döde legat i vältes omkull, / för då skulle inte den döde gå igen. Halmen som den döde legat på brändes upp. Kläder- na brukade de allt att tvätta å begagna, om det var något med dem. Men somliga brände allt upp allt sam- mans. En kopparslant lades på vardera ögat /"dösekel- penja"/, för att ögonen skulle falla ihop så att han inte skulle ligga å se. Hörde inte talas om att något lades i kistan annat än blommor, hy- velspån el. granris. Kan inte minnas att kvinnorna hade kläden för mun- nen under begravningen. Men gamla kvinnfolk kunde gå å hålla näsduken för munnen. Karlarna som var med i begravningsföljet skot- tade igen graven. Graven skottades igen genast, när prästen hade läst det han skulle läsa. Somliga skottade andra stod och tittade på. Det var det svåraste att se, när de började att kasta ned jorden. Det tog de sörjande hårdast.