Transkriberad uppteckning

Tecken till att någon skulle dö i huset, var om kattugglan kom intill gården å satte sig att skrika. - Om det då hände att någon blev sjuk, så var en säker på att den skulle dö. Om någon hölls med dön å inte slapp utan fick ligga med dödsarbete å pinas, så vet jag att en brukade säga att den onde var framme å höll igen. Så kunde det bero på vals den sjuke låg. Det skulle inte vara bra, om han låg på visst sätt. Men jag har inte reda på hur det var med detta. - Spjället skulle stå uppe, så att anden tog sig upp. Det vet jag att folk hade för sig att det skulle vara någon öppning, så att den kom ut. Den skulle vara som en ljuslåga. Sängen eller soffan som den döde legat i vältes omkull, / för då skulle inte den döde gå igen. Halmen som den döde legat på brändes upp. Kläder- na brukade de allt att tvätta å begagna, om det var något med dem. Men somliga brände allt upp allt sam- mans. En kopparslant lades på vardera ögat /"dösekel- penja"/, för att ögonen skulle falla ihop så att han inte skulle ligga å se. Hörde inte talas om att något lades i kistan annat än blommor, hy- velspån el. granris. Kan inte minnas att kvinnorna hade kläden för mun- nen under begravningen. Men gamla kvinnfolk kunde gå å hålla näsduken för munnen. Karlarna som var med i begravningsföljet skot- tade igen graven. Graven skottades igen genast, när prästen hade läst det han skulle läsa. Somliga skottade andra stod och tittade på. Det var det svåraste att se, när de började att kasta ned jorden. Det tog de sörjande hårdast.