Transkriberad uppteckning

Inte vet jag att strån lämnades kvar oskurna, men man var allt noga med att inte allt togs med. Var det några strån som låg där å där, sade man, att de kunde ligga åt fåglarna. De skulle ma- ten ha de också. Haren tog en på slutet. Då skulle en liksom fösa den tur åkern. En skrek å hoppade å sprang. Så fanns det någon harpalt i närheten så löt han allt ge sig på schappen. Men det var inte annat än ett gammalt skämt att en skulle fösa bort haren. Jag vet inte om någon i min tid som lade ost å brännvin i botten på sädesladan. Men i "gammel- vâla", så hade de allt haft på det viset här. Det talade allt de gamla på. Det skulle vara som till fägnad åt dem som tröskade. Ju förr de kom till / botten på ladan ju förr fick de brännvinet å osten. Då brukade de att göra beting att så å så många stör skulle de tröska på dag. Å då gick de upp vid två- å tretiden på morgonen å bör- jade med trösken. Det var inte annat än slaga att tröska med den tiden. Och det finns en å an- nan som "bankar" med den än i dag. Tröskningen skulle gärna vara avslutad till jul. Havre kan- ske en kunde få hålla på att tröska efter jul också, men brödsäden skulle vara tröskad före jul, det fanns inte råd annat. På morgnarna fick en lyse sig med tjärvedsstickor som sattes i en "lysekäring" eller hade en elden i en gryta. Bara att det lyste, så att en såg att vägleda. så var det bra. Det sista slaget kallades för "dun- derslaget". Då slog en slagan i blanka golvet, så att det small efter.