Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om någon mördade ett barn, så blev det "gast" av det barnet till dess att det blev så gammalt att det skul- le ha dött en naturlig död. Det blev "gast" för att inte det kommit i vigd jord. Å "gasten" skrek som en onge om nätterna. "Gasten" var också farlig för små- barn, för han ville ta dem. Sådant hörde en mycket talas om av de äldre här. De hade allt hört både ett å annat men det är omöjligt att minnas att tala om.
Bergväsen
Ortens benämningar på ensamt uppträdande bergväsen: berggôbbe, bergduse, bergrå. Det var "skogsråa" de kallade så, när de fick se hen- ne i bergen.
jättar.
Det ligger en sten i Källdalen. Det stod en gång en jätte på fjällen å kastade den. Han skul- le kasta på kyrkklockan. Så finns det en stor sten vid Årjäng. Den kastade jätten, så att han blev liggande där. Det fanns jättar på båda fjäl- len här, men när de inte orkade höra kyrk- klockorna längre, så måtte de flytta. Somliga jättar var bra å bjöd i kalas. Det var en gubbe som var ute sent en julafton å högg töre. Han hade råkt en jätte. "Bergjätten" bad honom med sig in. Å det var så grant inne hos honom. Å e vacker dotter hade han när sig. Han fick rysligt med fägnad. Jätten kom med en stor ölstånka å ville att han skulle dricka, men ölstånkan var så stor å tung, / så han orkade inte med henne. Men då höll hon i henne medan han drack. - Men somliga jättar var elaka och onda. Jätten var förskräckligt stark, så det var ingen vanlig människa som orkade med honom. Så var han glup att äta. Han kunde äta upp en stor oxe i ett mål. Så fick en sitta å höra på de gam- le, när de talade om. Åskan var "bergjätten" rädd för. Den kallade han för "trômslagern". Det mins jag mor talade om.
jättar.
Det är så gammalt om jättarna, så en är inte go till att mins. När en var barn så fick en höra talas om dem att de var så starka, så att de kunde ta å slänga stora block. Det var en jätte som slängde en stor sten som skulle slå sönder kyrkklockan. Men han föll ned innan han kom fram. Andra märken än sådana stenar har jag inte hört talas om. Men den stenen fick ligga, för det ingen som vågade att skjuta sönder den. Jättarna höll sig i fjällen här på ömse sidor. Jag mins inte var det skulle vara här, men det var på ett ställe på västsi- dan, som de hade gott utav jätten, för han gjor- de kalas, å då var det ett folk som fick va- ra med. Men så var det framemot julen en gång som det var en som råkade att träffa / jätten. Då bad jätten att han skulle följa med hem å hjälpa honom att äta tur, för han hade för mycken mat. Men då svarade denne, att om han hade något för mycket - mer än han orkade äta upp - så skulle han gömma det till morgonen. Det tackade jätten för, för det visste han inte att en kunde gömma något till morgon- dagen. Jätten kunde inte gå ut förrän det var kvällen, för han hade inte makt med ljuset. Om han fick höra kyrkklockorna, så slog det tapp för öro- nen på honom, så han kunde inte höra.
jättar.
Alla stora stenar som låg på moarna å ute på åkrarna hade jättarna kastat. Det var "jätte- stenar" eller "jättekast". Det låg sådana jätte- kast här å där. Jättarna som bodde på väst- fjället kom inte överens med dem som bodde på östfjället å då kride (?) de med stenar.
sjukdomar.
När en hade "gektsjuke", så tog en av svepen å band om foten eller benet eller där gekta satt Mor gjorde det. Far gick till en käring, å hon satte "kopphorn" på honom å tog blod ur kroppen - när han hade fått "ryggskott". Reumatisk, gekt å sådana sjuk- domar trodde folk satt i blodet, å då skulle en tappa ut gammalt blod för att en skulle få nytt å bli frisk. "Bölder" försökte en att få bort med att en hackade linfrömjölsgröt å lade på bölden. "Kramp, senkramp" fick syster min. Då mins jag att de tog terpentin å lade på, för att det skulle dra sig tillbaka. "Falihet" i fingrar å händer. Tjära å beck / begagnades att lägga på det onda. Det skulle va- ra ett farligt djur i vattnet som stack, så att en fick "faliheta". Mor hade en rotegubbe - Jonas i Storänga. Han trollade bort "sôge" /engelska sjuken/ på en tös. Han hade brännvin i två kaffekoppar, så läste han i det. Han var för sig själv å läste. Han hade knivar som han trollade i brännvinet med. Hon smörjdes på kroppen med det brännvinet, så fick hon några droppar i sig. Om det var en som hade ett sår på kroppen, så fick han inte gå till en öppen grav. Såret skulle inte gro förrän den som låg i graven hade ruttnat. De som hade "bråk" i sidan hade inte annat att gö- ra än att klämma in det med handen när det kom ut. Det fanns de som hade bråk i pungen. Då fick de knyta in den med ett skynke så att det höll honom uppe. "Benbrott" fick en plåstra till med så gott en kun- de. Det var att få en klok till hjälp. Han spjälade / det, se'n fick en ligga där till dess att en blev bra. Om en fick ett döingeben å pelade sig i tänderna med, när en hade tandverk, å sen hade det till- baka där en hade tagit det, så blev en bra. Mara är en sjukdom som sätter sig i blo- det Hon kommer utifrån. Men vad ont det är vet jag inte. Den första ormen som en fick se om våren skul- le en ta reda på å ha i brännvin, för det skul- le vara bra mot sjukdom. Om en fick skabb å tog det brännvinet å smörjde på, så gick skabben bort. Ormbett skulle en passa. Det första en gjorde skulle en slå ihjäl ormen, så inte han kom å fick vatten i sig, så skulle en ta å suga ur giftet ur såret. Ett silkesnöre skulle en binda hårt ovenför såret. Det var de redd (?) jag fick lära. "Bisteck" var inte farligt. Det var bra om en hade "rematisk" i kroppen. Men för att inte / det skulle svullna för mycket, så lade en jord på, som en tog i botten på stalldyngehö- gen. "Blômma" på ögonen tog en bort om en tog en alpin- ne å tände eld på å höll den till ögat så att det blev hett. Det var röken å varmen som tog bort "blômma". Om en skar sig eller högg sig, så begagnade en lä- käbladen att lägga på. När en inte kunde få fatt i det så gick en å repa ihop spindelväv å rullade om såret. Socker, spindelväv å en trasa om där. Om det var ett stort "gapsår" så var det inte annat än att sy ihop det. - Brännvin hälldes i sår, för att det skulle rena. Det var visst farligt för, om en skar sig eller stack sig på ros- tiga föremål, för då kunde en få "vark" både länge å väl. "Bläkster" i ögonen el. "drag". Då blev det som svullet kring ögonen, så rann det ur dem. Om en hade stått i korsdrag, så blev det sådant ont. / "Brännsår" saltade en på. Så skulle en vara kvick å ha den brända delen i kallt vatten. Fläder användes att koka the på. När en fått "bröstvark", så drack en sådant the så varmt som en orkade dricka det. "Renfan" kokades. Då drack en det vattnet, för det skulle vara bra, om en hade plågor i magen. "Röksôpp" begagnades att ha i sår. En tog av mjö- let i soppen å strödde i såret. Då skulle blo- det stilla sig å såret snart gro. "Bältrosa" var ett slags skabb som en fick på sig i skogen. Det var de som trodde att en fick den "skab- ba" av orm. Om ormen sprutade etter, så kun- det det bli skabb å den satte sig om vek- livet. Det var som en röd ring. Det var en öppning i ringen. Om den öppningen gick ihop, så blev det döden. Finnkäringar kunde bota den. De tog en synål å så stack de tre gång- er medsols å tre gånger motsols runt om den å mumlade. En bror till mig hade det / eländet å han blev bött på det viset. Bölder fick vara till dess de sprack å gôre rann ut. De som var vidskepliga så gick de till skogen å slog in dem i ett träd med en spik. Då tog de "gôr å blog" ur bölden på spiken å slog in den i trädet. "Dönyp". Det var en som hade kommit att ligga på en loge som en människa låg på bår i. På morgonen hade han fullt med blå fläc- kar på kroppen. De gick inte bort. Det var "dö- nyp" det. Det var farligt att svärja eller säga nå- got ont om en död. Om en gjorde det, så kunde en bli nupen på det viset. Det kunde sit- ta i så att en blev tokig av det. "Fallensjuken" kunde vara medfödd. Om en som var havande var med å såg att ett djur stöp, när man slaktade det, eller hon fick se att nå- gon svimmade, så kunde barnet få sjuk- domen av det. Om en var go te att passe, när det första anfallet kom, så skulle en vränga / kläderna av den sjuke å kasta i elden. Skräm- sel skulle också vara bra. Det bodde en trollgubbe i Djup. Min bror hade fått "e blogkule". Han tog brännvin med sig å gick till gubben. Gubben tog brännvinet å gick i ett hål å läs- te. Se'n fick han brännvinet att smörja på kulan. Lägg dig här i natt, sade han, så är du bra i mor- gon bittida. Det gjorde han. Det gick hål på ku- lan, så att "vârken" rann ut. "Rôskemofarn" i Ulvesta "slog åder" på folk som hade "gekt å rematisk". Hustrun till Lars Blad hade fått en unge. Efter det blev hon från vettet. Då gick han till "Rôskemofarn". Han gjorde sig reda för om henne. Då hade de va- rit i en bäck, som kommer från Klenetjärnet, å tvät- tat kläder efter henne. Då tog han en hårlock av henne och av kläderna som hon hade haft på sig å gick å kastade i bäcken. När han ha- de gjort det fick hon se fullt med små gub- bar i och omkring bäcken. / Han kunde bota för ormbett. Då läste han en bön å läste bort ormen. Se'n smörjde han såret med brännvin, så skulle den bitne dricka vatten som hämtades från närmaste bäck eller källa intill där som ormen huggit.
svartkonst.
Vi hade väldigt lärd präst här, som skulle ha svartkonstbok, efter vad som sades. En gång satt han å kastade råg på logen. Då kom det en tiggarkäring å bad att han skulle ge henne en skôvel råg, för hon trodde att det var drängen. Då blev käringen stående å kom inte ur fläcken. Till slut bad han käringen, att hon skulle gå in i köket å få sig mat, å då slapp hon lös. - Den- ne prästen hade varit i Wittenberg. Det var "den ondes skola", som han hade gått igenom. Han ha- de fått en skarp syn så att han kunde se ge- nom folk. Far skulle med en granne å köra. Han väntade att gubben skulle komma ut å ta fram hästen, men det dröjde. Då gick far in å såg efter, / Å då satt gubben å läste över hästen, för att det skulle gå lyckligt på resan. Gubben bad att han skulle få läsa över fars häst också, å det fick han. Han mumlade, så far kunde inte höra vad han läste. Det var en finne som ville lära far att trolla. Far ville inte lära. Men så mycket fick han lära att trolldom skulle bekräftas med tre heliga namn. Stor-Lena stod på långt håll å trollade på en häst, så att han inte rörde sig ur fläc- ken. Det var en som hade satt vad med hen- ne. Hon gjorde ingenting särskilt. Hon bara såg åt hästen. Det var en gubbe här uppe i Djup. Min bror hade fått "e blogkule". Han gick till gubben å tog bränn- vin med sig. Han tog brännvinet å kröp in i ett hål å läste. Se'n fick han det att smörja på ku- lan. Lägg dig här nu i natt, så är du bra i mor- gon, sade trollgubben. Det gick som han sade. Det gick hål så att "vârken" ran ut. Satan har / stor makt. För det var med hans hjälp som trollgub- ben läste bort blodkulan. En gubbe - kallad "Påven" gick här. Han bodde på finnskogarna. En gång så kom han till "hôlte- Nils" å bad att han skulle få ligga över natten. Det skall du få, sade hôlte-Nils, men det är värst att det är så mycket med vägglöss här. När de skulle lägga sig om kvällen, så gjorde "Påven" några vänningar runt golvet å mumlade. Så sade han: "Di ska få bite i min kniv men inte i kött å blod." Se'n lade han sig å högg kniven i väggen. Om morgonen, när de vak- nade å kom upp, så satt det fullt med vägg- löss runt kniven. Då tog han lössen med sig. Men vart han ställde dem, vet jag inte, men han var tvungen att ställa dem till ett annat ställe, för att de inte skulle komma tillbaka. Den gubben kunde "ställa bort" råttor. Då tog han en käpp se'n gick han utefter husen å mumlade. Då fick han dem att gå dit / han ville. En gång så kom han till ett ställe. De hade slak- tat å då tyckte han att de kunde ge honom en bit med. Men de svarade, att de hade inte mer än de behövde själva. Ni skall få så att det räcker till sade han, å tog påsen å gick. Om morgonen så hade vargen rivit ihjäl fåren. Den gubben var "kuschal å stygg". Han hade långt hår. Trasig å eländig gick han, så folk var rent rädda för honom. "Rôskemofarn" i Ulvesta var trollkunnig. Det bodde ett folk här. Gubben hette Lars Blad. Hans hustru hade nyss fått en unge. Hon vart från vettet sedan dess. Då gick han till Rôskemo- farn" å ville att han skulle ta reda på å stäl- le med denne sjukdomen. Det lovade han gö- ra. Nu var det en bäck som kom från Kle- vetjärnet, å i den bäcken hade hon varit å tvättat. Eller om det var någon annan som hade varit där å tvättat av hennes kläder. / I alla fall så gick han å offrade i bäcken. Han tog en hårlock och en bit av klädesplaggen som den sjuke haft på sig å gick till bäcken med. När han hade släppt detta i bäcken så ville det flyta upp. Då tog han en pinne å skulle peta ned det. Då fick han ett slag som av en män- niska. Han fick se fullt med smått folk i å kring bäcken. De gjorde alla de konster de kunde. De slog av honom hatten, så att han fick binda ett kläde över huvudet, å det var närapå fåfängt att ta sig fram. Men när han kom därifrån, så gick han till en finnkäring på finnskogarna, å hon bo- tade honom. För han blev sjuk. Å då sade hon, att du skulle inte ha brytt dig om att doppa ned det i bäcken, för den som skulle ta vara på det hade allt kommit å tagit det ändå. "Rôskemofarn" hörde till de "kloke", så han gick omkring å botte kreatur med brännvin. Det var ingen som var rädd för den gubben, som för de riktiga trollgubbarna. / Mattes i Glavsnäs kunde ta reda på tjuvar å ställa tillbaka sådant som stulits. Han kunde trolla på krea- turen, så att de blev tills intet. Morbror såg en död en gång. Då gick han till en präst som hade svartkonstbok. När han kom dit, så slog prästen upp ett blad å sade: Nu skall du lä- sa där jag visar dig å inte på annat ställe. Då fick han läsa om sin dödsdag på det bladet.
frimurare.
Det var änne så en skulle vara rädd för "frimu- rerer". I Åmål skulle det inte vara säkert för dem. Men jag råkade aldrig ut för dem. Men det var en piga som tjänade när ett herrskap i Åmål. Hon påstod att den herrkarlen hade något konstigt för sig. En gång så hade han en kista framme. Hon rå- kade att komma in, när han hade locket uppe. Han sade till henne att hon genast skulle gå ur rummet. Hon såg att det var ett rött skynke i kistan. Så tyckte hon att det var en stor kniv å en dödskalle. Hon hade talat vid andra å de hade sagt att han var frimurare. Då trodde hon sig inte att vara där längre utan sade upp tjän- sten. Det skulle vara ett farligt folk disse fri- murarna. De tog död på människor som / de kom åt. Men då skickades de till frimurarlo- gen å där fick de sätta livet till. Då var det en som di hade som slaktade dem å tap- pade av dem blodet. Det hörde jag folk sa- de att de skickade stora lådor med "fôlkekött" till turken. Di fick betalt för varje skrôtt. Alla frimurare så var de rika. De fick för- mögenheten av att de sålde sådant kött. För hjärtat skulle de få mest betalt.
frimurare.
Det var om en råkade att komma ne' till Väners- borg, Göteborg eller Karlstad någon gång som en skulle passa sig för frimurare. Det var patroner som var ihop å drog undan folk å sålde till "törken" för att de skulle bli rika. Det var när svenskarna låg ner i Turkiet, som "törken" ha- de fått smak på fôlkkött å se'n skicka- de han årder till Storfolket att de skulle skic- ka kött, för han betalade som de ville ha. Men det var ingen som kom tillbaka, när de ha- de blivit tagna. Det var mest karlar, de ville ha tag i.
mästerskytt.
Mattes i Glavsnäs var "storskötte". Det var en gång som det var en som kom dit å bad att han skulle skjuta en älg åt honom. "Den kan du få skju- ta själv", sade Mattes. Å han fick ställa sig i dörröppningen med bössan, å älgen kom å strök förbi. Han fick skjuta älgen. Mattes var sådan att han kunde ta till sig djuren som han ville skjuta. Han hade skjutit på en "oblät", å då skulle en kunna sådana konster sedan.
skatter.
Jag tror bestämt att det var på julnatten eller mid- sommarnatten som en skulle gå å ta reda på så- dant som var gömt. Vid Valfjället skulle det vara en skatt. Men det hörde jag sägas att inte det skul- le gå å få fatt på den, om det inte var 7 ogifta bröder. De skulle gå på en gång. Å när de kom dit som skatten var så fick de inte säga ett ord. Det skulle vara tyst som muren. En gång skulle de ha försökt. Men när de kom så långt att de såg skatten, så kom det en käring som var halt å enögd. När de fick se henne, kunde de inte tiga utan den ene blev stående å skratta. Käringen frå- gade, om hon skulle kunna hinna till Stockholm me- dan natten. "Du gör så tusan heller, din käringracka," sade den ene. Men då så såg de aldrig till skatten / mer. Hon sjönk ned i jorden. - Där det fanns såda- na skatter, lyste det om nätterna. Draken for emel- lan sådana skatter. Men om han kom medan en höll på å ta upp en sådan skatt, så skulle en in- te vara rädd utan en skulle hålla på. Stål skul- le en ha med sig, för om en fick stål inom loc- ket på kistan, så var hon bergad. När det var krig, så gömde folk skatter i jorden. Se'n blev de bortglömda å blev liggande.
naturföremål.
Det är ett fjäll mellan Silbodal och Glava. Där finns en sten som kallas "bristen". Där off- rade folk. Jag vet att en har kunnat hitta pengar, fällknivar och annat som folk hade kastat dit. Men en brukade "offra på" en kvist, när en färdades förbi. Det var för att en skulle ha gjort sitt. Det skulle ha blivit en ihjäl- slagen där på sin tid. I Backa var det en hälsobrunn, men jag hörde in- te att någon offrade där. I Karlanda fanns en källa som folk offrade i. Jag var med mor en gång dit. Hon lade allt en slant i källan, det var för att hon skulle få hälsan tillbaka. Jättegrytor vet jag ingenting om. Om en karade i stenrösen så skulle en inte / få fred sedan. Det skulle komma stygge väsen å följa efter en. Det kunde vara styggt av al- la sorter. - Jordfasta stenar skulle en inte titta un- der eller flytta dem. Det var inte bra. En del blev allt "sittande" fast bort efter vägarna med hästarna å inte kom lös förrän de hade sett genom tömlaget. Men jag fäste mig aldrig nå- got vid sådant, för jag hade inte tro på det.
drakar, ormar och fiskar.
Far min talade om att han hade sett en röd orm som hade huvud i båda ändar. Han kunde bi- ta ihop sig å göra kast i luften. Han kallade att det var en "äspingorm". Han skulle ha gift så han kunde döda en på fläcken. Men han var tvungen att sprät- ta upp i luften först. Om "hoggormen" kom i vatten, så kunde han inte bita. Det var en säker på. Han kunde inte bita förrän han låg i ring, men då var han farlig. Han kunde räcka upp sig på snarten (?), å då kunde han sprätta till, så att en fick honom på sig, om en var i närheten. Om en ville ha möte med ormen, så skulle en peka på backen med käppen å säga, att om du kommer hit å lägger dig i morgon på samma / klockslag som nu, så skall vi fresta å slåss. Om en slog ihjäl en orm, så skulle en ha jord på den så att inte maken hans fick reda på honom. Fick han reda på den, så lade han sig å vakta å då kunde någon bli olycklig för honom. Det var den tron att en orm kunde få liv om en också ha- de slagit ihjäl honom. Det var konstigt också, för om en slog ihjäl en orm å kom å gick där en stund efter, så kunde han vara borta, så att en inte såg liket till honom. Det gick bra å döva orm, om en tog en klype å satte över nacken på honom. Den första ormen en fick se om våren, skulle en ta tillvara å ha i brännvin. Det skulle vara nyt- tigt å driva bort sjukdomar med. "Tomtormen" har jag ingen annan reda om än att han inte skulle vara farlig. Han gick in i fjuset. Det skulle vara lycka med det. Men somliga påstod att han mjölkade korna å att han var från den lede själv. När det började frysa på backen så kröp ormen / ned i jorden. Han tålde inte vintern. "Sjöormen" hade man som en häst på ryggen. Han var som ett långt träd. Det var sådana or- mar som kom från Storsjön. Det mins jag att det var folk som hade sett honom i Silen. För han höll till i vatten. "Draken" bodde borta i bergen. När han flyttade från det ena berget till det andra, så spydde han värme så att det rök omkring honom.