Transkriberad uppteckning

Far min talade om att han hade sett en röd orm som hade huvud i båda ändar. Han kunde bi- ta ihop sig å göra kast i luften. Han kallade att det var en "äspingorm". Han skulle ha gift så han kunde döda en på fläcken. Men han var tvungen att sprät- ta upp i luften först. Om "hoggormen" kom i vatten, så kunde han inte bita. Det var en säker på. Han kunde inte bita förrän han låg i ring, men då var han farlig. Han kunde räcka upp sig på snarten (?), å då kunde han sprätta till, så att en fick honom på sig, om en var i närheten. Om en ville ha möte med ormen, så skulle en peka på backen med käppen å säga, att om du kommer hit å lägger dig i morgon på samma / klockslag som nu, så skall vi fresta å slåss. Om en slog ihjäl en orm, så skulle en ha jord på den så att inte maken hans fick reda på honom. Fick han reda på den, så lade han sig å vakta å då kunde någon bli olycklig för honom. Det var den tron att en orm kunde få liv om en också ha- de slagit ihjäl honom. Det var konstigt också, för om en slog ihjäl en orm å kom å gick där en stund efter, så kunde han vara borta, så att en inte såg liket till honom. Det gick bra å döva orm, om en tog en klype å satte över nacken på honom. Den första ormen en fick se om våren, skulle en ta tillvara å ha i brännvin. Det skulle vara nyt- tigt å driva bort sjukdomar med. "Tomtormen" har jag ingen annan reda om än att han inte skulle vara farlig. Han gick in i fjuset. Det skulle vara lycka med det. Men somliga påstod att han mjölkade korna å att han var från den lede själv. När det började frysa på backen så kröp ormen / ned i jorden. Han tålde inte vintern. "Sjöormen" hade man som en häst på ryggen. Han var som ett långt träd. Det var sådana or- mar som kom från Storsjön. Det mins jag att det var folk som hade sett honom i Silen. För han höll till i vatten. "Draken" bodde borta i bergen. När han flyttade från det ena berget till det andra, så spydde han värme så att det rök omkring honom.