Transkriberad uppteckning

Det är så gammalt om jättarna, så en är inte go till att mins. När en var barn så fick en höra talas om dem att de var så starka, så att de kunde ta å slänga stora block. Det var en jätte som slängde en stor sten som skulle slå sönder kyrkklockan. Men han föll ned innan han kom fram. Andra märken än sådana stenar har jag inte hört talas om. Men den stenen fick ligga, för det ingen som vågade att skjuta sönder den. Jättarna höll sig i fjällen här på ömse sidor. Jag mins inte var det skulle vara här, men det var på ett ställe på västsi- dan, som de hade gott utav jätten, för han gjor- de kalas, å då var det ett folk som fick va- ra med. Men så var det framemot julen en gång som det var en som råkade att träffa / jätten. Då bad jätten att han skulle följa med hem å hjälpa honom att äta tur, för han hade för mycken mat. Men då svarade denne, att om han hade något för mycket - mer än han orkade äta upp - så skulle han gömma det till morgonen. Det tackade jätten för, för det visste han inte att en kunde gömma något till morgon- dagen. Jätten kunde inte gå ut förrän det var kvällen, för han hade inte makt med ljuset. Om han fick höra kyrkklockorna, så slog det tapp för öro- nen på honom, så han kunde inte höra.