Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skämma bössa.
Se jag tror att det har funnits trolldom, fastän de glömmer bort konsten nu. Men på en del ställen finns det nog en del som kan än. I Dalarna kan de nog. Och vi vet ju, att det står i Bibeln om trolldom också. Men den där Mar-gubben i Äppelbo han talade om för mig, att han kunde skämma bössor för folk, men han talade inte om hur han bar sig åt. Men jag vet, att det var några, som var ute på tjäderjakt i närheten där han bodde, och det var mycket fågel, för det var på lek, och de var bra skyttar allesammans, men de fick inte en enda. När de sköt så flög de opp och satte sig i ett annat träd och ingen blev ens skadad. Då gick de till Mar-gubben och skulle fråga honom om det där, men han bara skrattade åt dem, men så sa' han till dem: "Bry er inte om det där ni pojkar". Ja, han hade skämt bössorna för dem.
skogsväsen.
Det var "skogråa" det var tal om så mycket, när jag var barn. Så fort en skulle till skogen, så kunde en inte vara säker för henne. Kvinnfolken var ju mest rädda för henne - om de skulle å plocka bär eller till skogen å plocka ihop ved. Men det var mest de gamle som hade något att tala om för en om henne. Å nu är det ingen som tänker på henne. Men jag hade en syster, som påstod att hon hade sett henne. Hon gick å plockade ihop ved till en börda, som hon skulle ha med sig hem. Det var inemot kvällen. Å jämt som solen skulle till att gå ned så brakade det till i skogen, så hon trodde att träden skul- le komma över henne. Hon var kvick å fick ihop bördan å kastade henne på ryggen å skulle gå / hem. Då fick hon se ett kvinnfolk med röd klänning å ett rutigt förkläde på huvudet. Hon skrek på henne, för hon kände igen att det skulle vara en av grannkäringarna. Men hon stannade inte utan hon var lika långt före, fast att syster min gick fortare. Till slut gick hon rakt in i skogen. Å syster min såg inte likt till henne sedan. Se'n frågade hon den käringen, som hon tyckte att det var, å hon sade att hon inte va- rit utom dörren den kvällen. - En annan gång så var hon i skogen å skulle plocka ved. Hon fick se så mycken ved, å så var det en käring som gick å bröt å plockade. När sys- ter min kom dit så fanns det inte vedpin- ne. Det var bara narren. Men "skogråa" kun- de alla konster. Det var inte gott å veta var en hade henne, för hon kunde göra sig till vad som helst. För länge sedan så var det en marknad i Årjäng. Då var det en dräng som träffade / henne där. Han kom i följe med henne, å han tyckte att hon var så fin. Så kom han att få se att det var en rompa som hang under klänningen. "Nådu fröken ska dra åt sig slä- pet," sade han. Hon tacka, å han fick fullt med marknadspengar av henne. Men om han talade om för någon, att hon hade rom- pa, så skulle det inte gå bra med honom.
skogsväsen.
"Skogråa" sa di ju skulle kunna förvilla både folk å kreatur. Mor blev alldeles vilsen en gång. Hon skulle plocka bär. När hon kom till sitt fälle så fick hon se att backen var all- deles eld röd av lingon, så gick det en käring å plockade så fort som hon nônstingen kun- de. Hon vände aldrig ansiktet till så att man fick se henne framifrån. Hon låtsade inte om något utan bara repade. När mor skulle böja sig ned å börja plocka så fanns det inte e enda kröse. Käringen blev borta. Då ville inte mor vara i skogen längre, utan hon gick hem. Då hörde hon att det var ett kvinnfolk som sang så grant åt det hållet som dessa möne bära var. - Ibland så hände det att inte hästen / orkade dra en stock i skogen en gång. Då hette det att "Skogråa" hang på stocken. - Många hade nytta av henne, när de låg i skogen å kolade, för hon vaktade milan. När det blev fel på milan om natten så kom hon å slog på koj- dörren, så att kolaren vaknade. Det hörde jag allt så många som trodde på detta. Men de fick inte arbeta efter det solen gått ned. Höll de på längre så fick de passa milan själva om natten, å då tog de eld i henne tag på släng, så de fick ingen vila. Denne "Skogråa" skulle vara ett fint fruntim- mer. Men om en kom på henne så att hon in- te hann att förkläda sig, så var hon stygg. Hon hade rompa mellan benen som en ko. - Av ko- larna fick hon mat, som de ställde en bit från milan. - Om en kom vilse, så skulle en läsa Fader vår. Om en vrängde den vänstra strumpan, när man tog på strumporna på morgonen, så hade hon inte makt att gå vilse med en. / Det var en kolare som höll på att släcka mi- lan. Då kom det ett fruntimmer å gjorde som hon ville värma sig. "Va heter du, sade hon till kolaren." "Jä heter Sjôl" svarade han. För att han skulle bli av med henne, så kastade han glödheta kol i râva på henne. Men det tyckte hon inte om, för då sprang hon däri- från å skrek: "Sjôl ha bränt mäj." Men det var ingen hjälp att få, för det skrek tillbaka: "ha du sjôl bränt däj, så ska du sjôl ha't."
skogsväsen.
Det var fölle bara skrock med denna "skogråa", som folk talade om, för aldrig såg jag henne något, fast jag har hållit till i skogen så mycket. Men far stod det inte till att få att tro annat. För han visste att det var trovärdigt folk som hade sett henne. Hon kunde göra sig lika hög med träden ibland. Det var en som skulle skjuta en orre - det tala- de far om - Han fick se fullt med orrar i en gran. Det satt fullt med orrar på kvistarna. Han klämde till att skjuta, men inte en enda föll ned, å inte flög de sin väg. När han hade gjort å med all ammunition, så försvann både granen å orrarna å han stod långt ute på en mosse. Att en gick vilse kom sig av att Skogråa var i när- heten. Alla sköt de skulden på henne, å många / gånger såg det konstigt ut. Det var vissa ställen i skogen som det var jämt omöjligt, om en kände aldrig så väl till vägarna. En kunde "gå gâle" ljusa dagen Men värst var det i skymningen. Om en kom vil- se, så skulle en läsa Fader vår baklänges. Då kom en rätt. Det skulle vara ett fint, grant fruntimmer, när hon ville visa det. Men hon hade rompa, å den kunde hon inte bli kvitt.
bergväsen.
"Bergduser" å "bergrå" var det tal om. De höll sig uppe i fjällen. "Bergråa" hade kor som hon vakta- de. Nu var det så att en hade sätrar på skogen förr i världen, å då var en där med kreaturen en tid på sommaren till dess att en hade slagit vallarna. Å vid de sätrarna påstods det att "bergråa" höll till. Min moster hade varit med korna i sätern å då hade hon sett en stor brandig tjur som var med de andra korna. Hon skulle gå å fösa bort den. Men när hon kom fram till korna, så var han borta. Det fanns ingen som hade en sådan tjur på trakten. "Bergråa" tog rakt genom skogen med sina kreatur. När hon "lila" efter dem så var det som hon skulle sjunga, å det gav så grant eko i bergen. / Jag mins inte att det var no varre tal om hen- ne, men att hon fanns här i de gamles tid är säkert, för de hade hört henne. Hon skulle ha så mycket grant inne när sig. Det kunde hän- da att folk gick å förvilla sig å gick å blev "bergtagen", å då kom de in till henne å fick se hur hon hade det. - Hon var växt som ett frun- timmer, men hon skulle vara stor å grov. Håret var långt så att det släpade på backen. Det hang utslaget, för hon kunde inte fläta det.
Bergväsen
Ortens benämningar på ensamt uppträdande bergväsen: berggôbbe, bergduse, bergrå. Det var "skogsråa" de kallade så, när de fick se hen- ne i bergen.
jättar.
Det ligger en sten i Källdalen. Det stod en gång en jätte på fjällen å kastade den. Han skul- le kasta på kyrkklockan. Så finns det en stor sten vid Årjäng. Den kastade jätten, så att han blev liggande där. Det fanns jättar på båda fjäl- len här, men när de inte orkade höra kyrk- klockorna längre, så måtte de flytta. Somliga jättar var bra å bjöd i kalas. Det var en gubbe som var ute sent en julafton å högg töre. Han hade råkt en jätte. "Bergjätten" bad honom med sig in. Å det var så grant inne hos honom. Å e vacker dotter hade han när sig. Han fick rysligt med fägnad. Jätten kom med en stor ölstånka å ville att han skulle dricka, men ölstånkan var så stor å tung, / så han orkade inte med henne. Men då höll hon i henne medan han drack. - Men somliga jättar var elaka och onda. Jätten var förskräckligt stark, så det var ingen vanlig människa som orkade med honom. Så var han glup att äta. Han kunde äta upp en stor oxe i ett mål. Så fick en sitta å höra på de gam- le, när de talade om. Åskan var "bergjätten" rädd för. Den kallade han för "trômslagern". Det mins jag mor talade om.
jättar.
Det är så gammalt om jättarna, så en är inte go till att mins. När en var barn så fick en höra talas om dem att de var så starka, så att de kunde ta å slänga stora block. Det var en jätte som slängde en stor sten som skulle slå sönder kyrkklockan. Men han föll ned innan han kom fram. Andra märken än sådana stenar har jag inte hört talas om. Men den stenen fick ligga, för det ingen som vågade att skjuta sönder den. Jättarna höll sig i fjällen här på ömse sidor. Jag mins inte var det skulle vara här, men det var på ett ställe på västsi- dan, som de hade gott utav jätten, för han gjor- de kalas, å då var det ett folk som fick va- ra med. Men så var det framemot julen en gång som det var en som råkade att träffa / jätten. Då bad jätten att han skulle följa med hem å hjälpa honom att äta tur, för han hade för mycken mat. Men då svarade denne, att om han hade något för mycket - mer än han orkade äta upp - så skulle han gömma det till morgonen. Det tackade jätten för, för det visste han inte att en kunde gömma något till morgon- dagen. Jätten kunde inte gå ut förrän det var kvällen, för han hade inte makt med ljuset. Om han fick höra kyrkklockorna, så slog det tapp för öro- nen på honom, så han kunde inte höra.
jättar.
Alla stora stenar som låg på moarna å ute på åkrarna hade jättarna kastat. Det var "jätte- stenar" eller "jättekast". Det låg sådana jätte- kast här å där. Jättarna som bodde på väst- fjället kom inte överens med dem som bodde på östfjället å då kride (?) de med stenar.
sjukdomar.
När en hade "gektsjuke", så tog en av svepen å band om foten eller benet eller där gekta satt Mor gjorde det. Far gick till en käring, å hon satte "kopphorn" på honom å tog blod ur kroppen - när han hade fått "ryggskott". Reumatisk, gekt å sådana sjuk- domar trodde folk satt i blodet, å då skulle en tappa ut gammalt blod för att en skulle få nytt å bli frisk. "Bölder" försökte en att få bort med att en hackade linfrömjölsgröt å lade på bölden. "Kramp, senkramp" fick syster min. Då mins jag att de tog terpentin å lade på, för att det skulle dra sig tillbaka. "Falihet" i fingrar å händer. Tjära å beck / begagnades att lägga på det onda. Det skulle va- ra ett farligt djur i vattnet som stack, så att en fick "faliheta". Mor hade en rotegubbe - Jonas i Storänga. Han trollade bort "sôge" /engelska sjuken/ på en tös. Han hade brännvin i två kaffekoppar, så läste han i det. Han var för sig själv å läste. Han hade knivar som han trollade i brännvinet med. Hon smörjdes på kroppen med det brännvinet, så fick hon några droppar i sig. Om det var en som hade ett sår på kroppen, så fick han inte gå till en öppen grav. Såret skulle inte gro förrän den som låg i graven hade ruttnat. De som hade "bråk" i sidan hade inte annat att gö- ra än att klämma in det med handen när det kom ut. Det fanns de som hade bråk i pungen. Då fick de knyta in den med ett skynke så att det höll honom uppe. "Benbrott" fick en plåstra till med så gott en kun- de. Det var att få en klok till hjälp. Han spjälade / det, se'n fick en ligga där till dess att en blev bra. Om en fick ett döingeben å pelade sig i tänderna med, när en hade tandverk, å sen hade det till- baka där en hade tagit det, så blev en bra. Mara är en sjukdom som sätter sig i blo- det Hon kommer utifrån. Men vad ont det är vet jag inte. Den första ormen som en fick se om våren skul- le en ta reda på å ha i brännvin, för det skul- le vara bra mot sjukdom. Om en fick skabb å tog det brännvinet å smörjde på, så gick skabben bort. Ormbett skulle en passa. Det första en gjorde skulle en slå ihjäl ormen, så inte han kom å fick vatten i sig, så skulle en ta å suga ur giftet ur såret. Ett silkesnöre skulle en binda hårt ovenför såret. Det var de redd (?) jag fick lära. "Bisteck" var inte farligt. Det var bra om en hade "rematisk" i kroppen. Men för att inte / det skulle svullna för mycket, så lade en jord på, som en tog i botten på stalldyngehö- gen. "Blômma" på ögonen tog en bort om en tog en alpin- ne å tände eld på å höll den till ögat så att det blev hett. Det var röken å varmen som tog bort "blômma". Om en skar sig eller högg sig, så begagnade en lä- käbladen att lägga på. När en inte kunde få fatt i det så gick en å repa ihop spindelväv å rullade om såret. Socker, spindelväv å en trasa om där. Om det var ett stort "gapsår" så var det inte annat än att sy ihop det. - Brännvin hälldes i sår, för att det skulle rena. Det var visst farligt för, om en skar sig eller stack sig på ros- tiga föremål, för då kunde en få "vark" både länge å väl. "Bläkster" i ögonen el. "drag". Då blev det som svullet kring ögonen, så rann det ur dem. Om en hade stått i korsdrag, så blev det sådant ont. / "Brännsår" saltade en på. Så skulle en vara kvick å ha den brända delen i kallt vatten. Fläder användes att koka the på. När en fått "bröstvark", så drack en sådant the så varmt som en orkade dricka det. "Renfan" kokades. Då drack en det vattnet, för det skulle vara bra, om en hade plågor i magen. "Röksôpp" begagnades att ha i sår. En tog av mjö- let i soppen å strödde i såret. Då skulle blo- det stilla sig å såret snart gro. "Bältrosa" var ett slags skabb som en fick på sig i skogen. Det var de som trodde att en fick den "skab- ba" av orm. Om ormen sprutade etter, så kun- det det bli skabb å den satte sig om vek- livet. Det var som en röd ring. Det var en öppning i ringen. Om den öppningen gick ihop, så blev det döden. Finnkäringar kunde bota den. De tog en synål å så stack de tre gång- er medsols å tre gånger motsols runt om den å mumlade. En bror till mig hade det / eländet å han blev bött på det viset. Bölder fick vara till dess de sprack å gôre rann ut. De som var vidskepliga så gick de till skogen å slog in dem i ett träd med en spik. Då tog de "gôr å blog" ur bölden på spiken å slog in den i trädet. "Dönyp". Det var en som hade kommit att ligga på en loge som en människa låg på bår i. På morgonen hade han fullt med blå fläc- kar på kroppen. De gick inte bort. Det var "dö- nyp" det. Det var farligt att svärja eller säga nå- got ont om en död. Om en gjorde det, så kunde en bli nupen på det viset. Det kunde sit- ta i så att en blev tokig av det. "Fallensjuken" kunde vara medfödd. Om en som var havande var med å såg att ett djur stöp, när man slaktade det, eller hon fick se att nå- gon svimmade, så kunde barnet få sjuk- domen av det. Om en var go te att passe, när det första anfallet kom, så skulle en vränga / kläderna av den sjuke å kasta i elden. Skräm- sel skulle också vara bra. Det bodde en trollgubbe i Djup. Min bror hade fått "e blogkule". Han tog brännvin med sig å gick till gubben. Gubben tog brännvinet å gick i ett hål å läs- te. Se'n fick han brännvinet att smörja på kulan. Lägg dig här i natt, sade han, så är du bra i mor- gon bittida. Det gjorde han. Det gick hål på ku- lan, så att "vârken" rann ut. "Rôskemofarn" i Ulvesta "slog åder" på folk som hade "gekt å rematisk". Hustrun till Lars Blad hade fått en unge. Efter det blev hon från vettet. Då gick han till "Rôskemofarn". Han gjorde sig reda för om henne. Då hade de va- rit i en bäck, som kommer från Klenetjärnet, å tvät- tat kläder efter henne. Då tog han en hårlock av henne och av kläderna som hon hade haft på sig å gick å kastade i bäcken. När han ha- de gjort det fick hon se fullt med små gub- bar i och omkring bäcken. / Han kunde bota för ormbett. Då läste han en bön å läste bort ormen. Se'n smörjde han såret med brännvin, så skulle den bitne dricka vatten som hämtades från närmaste bäck eller källa intill där som ormen huggit.
svartkonst.
Vi hade väldigt lärd präst här, som skulle ha svartkonstbok, efter vad som sades. En gång satt han å kastade råg på logen. Då kom det en tiggarkäring å bad att han skulle ge henne en skôvel råg, för hon trodde att det var drängen. Då blev käringen stående å kom inte ur fläcken. Till slut bad han käringen, att hon skulle gå in i köket å få sig mat, å då slapp hon lös. - Den- ne prästen hade varit i Wittenberg. Det var "den ondes skola", som han hade gått igenom. Han ha- de fått en skarp syn så att han kunde se ge- nom folk. Far skulle med en granne å köra. Han väntade att gubben skulle komma ut å ta fram hästen, men det dröjde. Då gick far in å såg efter, / Å då satt gubben å läste över hästen, för att det skulle gå lyckligt på resan. Gubben bad att han skulle få läsa över fars häst också, å det fick han. Han mumlade, så far kunde inte höra vad han läste. Det var en finne som ville lära far att trolla. Far ville inte lära. Men så mycket fick han lära att trolldom skulle bekräftas med tre heliga namn. Stor-Lena stod på långt håll å trollade på en häst, så att han inte rörde sig ur fläc- ken. Det var en som hade satt vad med hen- ne. Hon gjorde ingenting särskilt. Hon bara såg åt hästen. Det var en gubbe här uppe i Djup. Min bror hade fått "e blogkule". Han gick till gubben å tog bränn- vin med sig. Han tog brännvinet å kröp in i ett hål å läste. Se'n fick han det att smörja på ku- lan. Lägg dig här nu i natt, så är du bra i mor- gon, sade trollgubben. Det gick som han sade. Det gick hål så att "vârken" ran ut. Satan har / stor makt. För det var med hans hjälp som trollgub- ben läste bort blodkulan. En gubbe - kallad "Påven" gick här. Han bodde på finnskogarna. En gång så kom han till "hôlte- Nils" å bad att han skulle få ligga över natten. Det skall du få, sade hôlte-Nils, men det är värst att det är så mycket med vägglöss här. När de skulle lägga sig om kvällen, så gjorde "Påven" några vänningar runt golvet å mumlade. Så sade han: "Di ska få bite i min kniv men inte i kött å blod." Se'n lade han sig å högg kniven i väggen. Om morgonen, när de vak- nade å kom upp, så satt det fullt med vägg- löss runt kniven. Då tog han lössen med sig. Men vart han ställde dem, vet jag inte, men han var tvungen att ställa dem till ett annat ställe, för att de inte skulle komma tillbaka. Den gubben kunde "ställa bort" råttor. Då tog han en käpp se'n gick han utefter husen å mumlade. Då fick han dem att gå dit / han ville. En gång så kom han till ett ställe. De hade slak- tat å då tyckte han att de kunde ge honom en bit med. Men de svarade, att de hade inte mer än de behövde själva. Ni skall få så att det räcker till sade han, å tog påsen å gick. Om morgonen så hade vargen rivit ihjäl fåren. Den gubben var "kuschal å stygg". Han hade långt hår. Trasig å eländig gick han, så folk var rent rädda för honom. "Rôskemofarn" i Ulvesta var trollkunnig. Det bodde ett folk här. Gubben hette Lars Blad. Hans hustru hade nyss fått en unge. Hon vart från vettet sedan dess. Då gick han till Rôskemo- farn" å ville att han skulle ta reda på å stäl- le med denne sjukdomen. Det lovade han gö- ra. Nu var det en bäck som kom från Kle- vetjärnet, å i den bäcken hade hon varit å tvättat. Eller om det var någon annan som hade varit där å tvättat av hennes kläder. / I alla fall så gick han å offrade i bäcken. Han tog en hårlock och en bit av klädesplaggen som den sjuke haft på sig å gick till bäcken med. När han hade släppt detta i bäcken så ville det flyta upp. Då tog han en pinne å skulle peta ned det. Då fick han ett slag som av en män- niska. Han fick se fullt med smått folk i å kring bäcken. De gjorde alla de konster de kunde. De slog av honom hatten, så att han fick binda ett kläde över huvudet, å det var närapå fåfängt att ta sig fram. Men när han kom därifrån, så gick han till en finnkäring på finnskogarna, å hon bo- tade honom. För han blev sjuk. Å då sade hon, att du skulle inte ha brytt dig om att doppa ned det i bäcken, för den som skulle ta vara på det hade allt kommit å tagit det ändå. "Rôskemofarn" hörde till de "kloke", så han gick omkring å botte kreatur med brännvin. Det var ingen som var rädd för den gubben, som för de riktiga trollgubbarna. / Mattes i Glavsnäs kunde ta reda på tjuvar å ställa tillbaka sådant som stulits. Han kunde trolla på krea- turen, så att de blev tills intet. Morbror såg en död en gång. Då gick han till en präst som hade svartkonstbok. När han kom dit, så slog prästen upp ett blad å sade: Nu skall du lä- sa där jag visar dig å inte på annat ställe. Då fick han läsa om sin dödsdag på det bladet.
frimurare.
Det var änne så en skulle vara rädd för "frimu- rerer". I Åmål skulle det inte vara säkert för dem. Men jag råkade aldrig ut för dem. Men det var en piga som tjänade när ett herrskap i Åmål. Hon påstod att den herrkarlen hade något konstigt för sig. En gång så hade han en kista framme. Hon rå- kade att komma in, när han hade locket uppe. Han sade till henne att hon genast skulle gå ur rummet. Hon såg att det var ett rött skynke i kistan. Så tyckte hon att det var en stor kniv å en dödskalle. Hon hade talat vid andra å de hade sagt att han var frimurare. Då trodde hon sig inte att vara där längre utan sade upp tjän- sten. Det skulle vara ett farligt folk disse fri- murarna. De tog död på människor som / de kom åt. Men då skickades de till frimurarlo- gen å där fick de sätta livet till. Då var det en som di hade som slaktade dem å tap- pade av dem blodet. Det hörde jag folk sa- de att de skickade stora lådor med "fôlkekött" till turken. Di fick betalt för varje skrôtt. Alla frimurare så var de rika. De fick för- mögenheten av att de sålde sådant kött. För hjärtat skulle de få mest betalt.
frimurare.
Det var om en råkade att komma ne' till Väners- borg, Göteborg eller Karlstad någon gång som en skulle passa sig för frimurare. Det var patroner som var ihop å drog undan folk å sålde till "törken" för att de skulle bli rika. Det var när svenskarna låg ner i Turkiet, som "törken" ha- de fått smak på fôlkkött å se'n skicka- de han årder till Storfolket att de skulle skic- ka kött, för han betalade som de ville ha. Men det var ingen som kom tillbaka, när de ha- de blivit tagna. Det var mest karlar, de ville ha tag i.