Transkriberad uppteckning

Det var fölle bara skrock med denna "skogråa", som folk talade om, för aldrig såg jag henne något, fast jag har hållit till i skogen så mycket. Men far stod det inte till att få att tro annat. För han visste att det var trovärdigt folk som hade sett henne. Hon kunde göra sig lika hög med träden ibland. Det var en som skulle skjuta en orre - det tala- de far om - Han fick se fullt med orrar i en gran. Det satt fullt med orrar på kvistarna. Han klämde till att skjuta, men inte en enda föll ned, å inte flög de sin väg. När han hade gjort å med all ammunition, så försvann både granen å orrarna å han stod långt ute på en mosse. Att en gick vilse kom sig av att Skogråa var i när- heten. Alla sköt de skulden på henne, å många / gånger såg det konstigt ut. Det var vissa ställen i skogen som det var jämt omöjligt, om en kände aldrig så väl till vägarna. En kunde "gå gâle" ljusa dagen Men värst var det i skymningen. Om en kom vil- se, så skulle en läsa Fader vår baklänges. Då kom en rätt. Det skulle vara ett fint, grant fruntimmer, när hon ville visa det. Men hon hade rompa, å den kunde hon inte bli kvitt.