Transkriberad uppteckning
"Skogråa" sa di ju skulle kunna förvilla både folk å kreatur. Mor blev alldeles vilsen en gång. Hon skulle plocka bär. När hon kom till sitt fälle så fick hon se att backen var all- deles eld röd av lingon, så gick det en käring å plockade så fort som hon nônstingen kun- de. Hon vände aldrig ansiktet till så att man fick se henne framifrån. Hon låtsade inte om något utan bara repade. När mor skulle böja sig ned å börja plocka så fanns det inte e enda kröse. Käringen blev borta. Då ville inte mor vara i skogen längre, utan hon gick hem. Då hörde hon att det var ett kvinnfolk som sang så grant åt det hållet som dessa möne bära var. - Ibland så hände det att inte hästen / orkade dra en stock i skogen en gång. Då hette det att "Skogråa" hang på stocken. - Många hade nytta av henne, när de låg i skogen å kolade, för hon vaktade milan. När det blev fel på milan om natten så kom hon å slog på koj- dörren, så att kolaren vaknade. Det hörde jag allt så många som trodde på detta. Men de fick inte arbeta efter det solen gått ned. Höll de på längre så fick de passa milan själva om natten, å då tog de eld i henne tag på släng, så de fick ingen vila. Denne "Skogråa" skulle vara ett fint fruntim- mer. Men om en kom på henne så att hon in- te hann att förkläda sig, så var hon stygg. Hon hade rompa mellan benen som en ko. - Av ko- larna fick hon mat, som de ställde en bit från milan. - Om en kom vilse, så skulle en läsa Fader vår. Om en vrängde den vänstra strumpan, när man tog på strumporna på morgonen, så hade hon inte makt att gå vilse med en. / Det var en kolare som höll på att släcka mi- lan. Då kom det ett fruntimmer å gjorde som hon ville värma sig. "Va heter du, sade hon till kolaren." "Jä heter Sjôl" svarade han. För att han skulle bli av med henne, så kastade han glödheta kol i râva på henne. Men det tyckte hon inte om, för då sprang hon däri- från å skrek: "Sjôl ha bränt mäj." Men det var ingen hjälp att få, för det skrek tillbaka: "ha du sjôl bränt däj, så ska du sjôl ha't."