Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Tröskning
Annat ord för tröska var "prejle" (prejle havre). All tröskning skulle vara undan- stökad före jul. Både korn, råg och havre. Först tröskades rågen, sedan kornet och sist havren. Ibland biträdde karlar från närligg- ande stugor eller byar vid tröskningen. Detta kallades "tröskehjälp". Ersättning för dyl. var "järe tjänster iställe". Tröskningen skedde på logen (lon, la- lon). Logen som låg mellan två lador, var avlång till formen, hade en stor dörr på ena kortsidan (lo- dôra) och en glugg på den andra (logluggen). Logen hade timrade väggar och täljda stockar till golv. Väggarna mellan logen och ladorna voro omkring en och en halv / meter höga. Dessa kallades "lobjalkar". Särskilda logar för varje sädeslag fan- ns ej. Någon annan metod än slagtröskning är ej känd, mer än "väggslôing". Det var med rågen som man brukade denna metod. Man höll i "roten" på rågkärven och slog toppen i "lobjalken". Sedan lades kärven över knät, och med en träpinne slogs några slag (dôske) på kärvens mitt. (väggslô rôg) även kallat "bjalksô". Slagtröska kallades "präjletröske". Två sorters slagor funnos, "lodslaga", och "dängelslaga". Lodslagan (lopräjla) såg ut på följande vis. Skaftet (hanvalen) var en meters- lång käpp, denna var täljd något flat i ena änden. Där var borrat ett hål. Ett rep, omkr. en meter långt, av tagel, var stucket med ena ändan igenom hålet och hölls fast med en stor knut. I repets andra ända var fastbundet ett lod av järn. Lodslagan / är mycket, mycket gammal. Dängelslagan, som är senast införd. bestod av handval med ten och "slagdäng- el". Slagvalen, som var ett åttkantig kavel, var fastbunden vid "tenen" på "hanvarn", med ålskinn. Slagvalen var gjord av apel, handvalen av gran. Tröskningen utfördes bara av männen, utom "väggslå råg", vari även kvinnorna deltog. De personer som tröskade kallades "präjlekârar", "logôbbar", "träskekârar". Klockan ett på natten börgades tröskningen, och hölls på till det börgade skymma på aftonen. I ena av de innersta hörnen av logen var oppmurad en "rundel" av grå- sten, omkr. en aln högt, överst var en stor stenhäll. På denna eldades med töre stickor, vid skenet från dessa tröskade man. / Flera än två personer tröskade aldrig samtidigt. När en tröskade kallades "en- trösk", två "tutröske". Ett par tröskande som ej höll takten, sades "vôre umaka präjlar". En arbetsramsa till trösktak- ten är; "Tröske te mat, skrägröt i fat, degen i trôg, dôske tå rôg". När tröskningen var gjord dracks brännvin (göre trösköl, och drekke stakanna). Den som slog första slaget på log- en, blev först gift och den som slog sista slaget dog först av de två trösk- ande. Loggolvet sopades före tröskningen. Den mängd säd som lades upp på loggolvet på en gång kallades "bare". Sädesbanden löstes upp före tröskningen. En "havrebare" innehöll omkr. fyra kärvar, "rôgbare" en "hallträve" = tolv kärvar. De tröskande stodo under arbetet på var sin sida om den upplagda "bara", / mitt emot varandra. Att vända fram- laget kallades "hisse". Halmen skakades med "reste" (tjuga). Den "resta" (skakade) halmen uppstaplades i ladan (halmstack". Av den första barans halm hop- bands kärvar (vannelar) och gavs en åt varje ko, ty då blevo korna bra till att mjölka. Åväxa var en benämning på en första, lätt tröskning på oupplösta kärvar. Dessa undergingo sedan en andra tröskning (värltröske). Vid andra tröskningen upplöstes sädesbanden. Resterna av halmen, axen agnarna och halmstubb, sållades genom ett såll (hälle i härsåll). Den med halmstubb, agnar, mull m.m. blandade säd som efter tröskningen av ett underlag kvarligger på logen kallades "drôse". Denna sopades med en styv kvast (lolimme) till nedersta / hörnet av logen, denna hög kallades "drôsehög". Kastning förekom ej förrän man tröskat färdigt allt. Även tröskning av ärter förekom. Man bredde ut ett fång "ärteris" och tröskade med slaga, som havre. Linknopp tröskades ej, utan "packa- des" med "packetre". Linkärven lades med toppen på en "stabbe" eller på logtröskeln, och man slog med ett därtill gjort "packetre" (liknande ett klappträ). (kastning) Den kastande satt på en låg pall (kastepall) vid sidan om dråsen. Den använda skoveln kallades "kasteskôvvla" och "havresjölle". Säden kastades från översta ändan av logen (dôrräén) till nedersta väggen, (gluggäén). Tillräckling med drag åstadkoms genom en "dragglugg". De olika sorterna säd som / erhölls vid kastningen voro längst från väggen räknadt, "tongkorn", sedan "skrähavre", "brökorn", "lättkorn", "lättfjast", och "skele" sist agnar. Den säd som kastades vid en omgång kallades "kasta". "Tonghavren" användes till utsäde. (Härlesåll) Såll var gjordt av ett tunnt bräde som var hopfogadt, till formen runt. Bottnen var gjord av hasselspröt, som korsade varandra så att ett galler bildades. Sållets diam. var omkr. en meter, maskornas storlek var omkr. två cm. Rissling av säd efter kast- ningen förekom ej. De olika arterna av säd förvar- ades i bingar i sädesboden. Sädesboden var merendels för enad med visthusbod (sôggleboa), och kallades "boa", ett timradt hus som bestod av två våningar. I nedre våningen / förvarades sovel och i övre säd och korn. Hela övre våningen var oppdelad i bingar en för varje sädesslag. De kvarliggande agnarna och bosset hopsopades och förvarades till "sörpefor" år korna (litet agnar och boss lades i en bytta, hett vatten slogs över, så ströddes mjöl på, detta gavs åt korna till mellanmål, "sörpe") Då all säd, korn och råg, var tröskad, skulle husbonden bestå brännvin, (präjle- lökt mä fylla) "löktekanne", "trösköl". Den som ej trakterade hade ej att hoppas på tröskhjälp nästkommande år. Att utrymma logen kallades "frakte guss gåv (gåva) tå lon".
Bondens år
Bondens år. Vårarbete. (Rågen skulle sås under tiden 12-16 aug., ty då var bästa tiden att så. (Det var frågan om höstråg, förstås.) Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle Urbanus liksom säja.) Om det var kallt i veckan vid Korsmässa, blev det ett gott år och varm sommar. På Peregrinus skulle de springa runt sko- gen, där fåren skulle vara, och så skrek de: "Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!" Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet. När den gulaktige sä'särla kom fram, var det rätte plogansdagarne. Då blev det brått att så havern. Och var det då grann knopp på alen, blev havern grann. Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.) betydde det gott bärgningsvä'r för skörden. Snö på skogen i arvänta (advent) och rim- frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år. Blev det grönt på backen, strax när snön gått bort på våren, blev det dålig skörd. Så var det på sextioåtta. / Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke. Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård vinter. Om åskan går, innan havren är sådd på våren, är det inte bra. Om isen ligger länge, innan den går opp (när den är tunn och svag) blir det ruttet hö. När de sådde, var det bäst, om det var kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk, när de gick och skulle börja så, var det inte bra. Då vände de och gick hem igen och vänta till nästa dag. När de börja vårsådden, skulle hästarna ha utå' den kaka, som bakades till jul. Linet såddes ofta av kvinnorna. Först hade de varit på körgåln (kyrkogården) och hämtat lite' jord och strött ut, för att linet skulle bli bra. Om de fick se sä's- ärla första gången på taket, blev det långt, vackert lin. Om de fick se henne på backen, blev inte linet längre "än bena på säsärla". Rågen skulle sås så pass tjockt, att sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen). Att ta' bort jordfasta stenar i åkern ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk- / dom nergrävd i jorden under stenen. (Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar till senare tid full med islagna spikar. Ett annat medel mot tandvärk – något kusligare – var, att när det regna, skulle de gå till en grinn', där de burit ett lik och ha några regndroppar på tanden, så hjälpte det.) Slåtter och skörd. Slåttern började senare förr än nu. Ängen skulle vara utblommad. Löktskår var den siste skåra, som mejades. Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde till då. När de sista stråna skars, gjordes ett hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att det var färdigt. De "sköt har'n", hette det. Om de fick ont i ryggen eller armarna under arbetet, sa' de, att de fick lepekken. "Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det långvarigt regn och besvärligt med skörden. På Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n skulle det malas av den nya skörden. När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas. / Vid tröskningen ville man inte hålla på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram och ofredade och härmade dem som tröskade. På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid 2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll) och här lades några vedträ'n och törrestecker på och gjordes upp eld, som tjänade som lyse. Men, på kvällen gick det inte an att tröska. Till jul skulle all tröskning vara färdig. ― Under jakten hände det, att bössan blev skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs) en man råkade vådaskjuta en kamrat. När mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt, att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då skämd och gick inte att använda mer. Det var också mycket noga, att ingen annan än skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt. Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd. För fisket hette dä', att Kristi Himmels- färdsdag var förste metereda'n. / Lucia. På lussemo'rron gick man opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak- ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var det magert kosthåll annars under året, var det i stället så mycket mera mat vid Lusse. Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och annan kraftig mat sattes fram och därtill rikligt med brännvin. Då åts och då dracks så mycket de förmådde. På herrgårdarna skulle torparna och arbetsfolket fram till herrgål'n att undfägnas, så något arbete förekom inte då. Ofta var det någon spele- man, som hade fela med sig och spelade. Djuren skulle också ha extra för- plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna bar man havreneker, och när de åt upp dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl, dä ä' lusse-otte i otte." Bruket med lussebrud, som ju är mycket gammalt, förekom här inte på bonebygda men möjligen på herrgårdarna. Husdjuren. Så mycken trolldom som förekom, gällde det att skydda husdjuren. / På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt på påskkvällen var det ju farligt. Då for påskkäringarna till Blåkulla, så "det surra som spinnrockshjul i luften". Det fanns de, som hade medhjälpare. Djuren var där så välmående, och det blev välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk- hare kallades dessa medhjälpare, som drog tur till gården, men som skaffade otur på andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa. Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta sig med. Skjutvapen voro en god hjälp till skydd mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att fåren, när de släppts ut på våren, blevo som förvildade. Då skulle det skjutas under buken på fåren för att få makt med trolldomen. I östra Värmskog var det en gumma, som tände på trasor och la' på tröskeln, så fåren fick hoppa över, när de släpptes ut på bete första gången på våren. En vår hade en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då alldeles "översejgiva" Ty det gick inte bra att försumma sådant, som måste göras, för att skydda män- niskor och djur. Värmskog den 19 mars 1942. Anna Löfstrand. / Till Karlsbads-Tidningen. Härmed ett litet bidrag till pristävlingen Bondens år – från Värmskog. Intresserad av gamla seder och bruk har jg. roat mig med att uppteckna vad ett par gamla värmskogsbor – grannar här i Ekebol – haft att berätta i samband med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets- grannt återgivet. Med största högaktning Anna Löfstrand. Värmskog den 19 mars 1942.
Slåtter samt skörd och tröskning.
Om sjön var hårt frusen, så fick man en sen vår. Och om isen låg länge och inte ville smälta, så hade en inte annat än kallt att vänta. Det blev sent med det en skulle skörda. Om en kunde komma åt att få börja med att slå eller skära en fredag, så höll di det för bäst efter gammalt. Eljest fick en lov att bör- ja, när säden stod mogen. Slåtteranden börjades omkring 14 dagar efter mid- sommar, för gräset var inte växt och moget förr. Avslutningen blev på den dag som det föll sig. Känner inte till att en lämnade strån kvar på åkern oskurna. En försökte i det stället att få med allt. Stod något strå kvar, / så var det bara förargligt att se det, så då tog en att lien och slängde av dem. En gjorde så väl rent så det var allt att gå och leta efter ax och halmstrå, om en skulle finna några. Det var sedan en börja att begagna maskiner, som det blev så vårdslöst. I de sista stråna skulle en "ta har'n". "Så ha vi toge har'n på dä el. dä jâle". Men den gam- la meningen var att en hade "toge har'n", när en hade skurit det allra sista för året. Den allra sista biten skar en runt, för att en skul- le ringa in haren, så att han inte skulle ta sig någon vägen. Om en var flera, så fick den som kom på tur skära det sista. Då försökte di allt att komma undan detta och fuska med var- andra. Men se'n hjälptes alla åt att fösa på haren. Han skulle jagas till grannen. När en hade "toge har'n", så satte en sig och vila en stund, innan en tog till att sätta upp säden. / En gång fick jag stryk för att jag gick och drog riva efter mig och hade tindlarna uppåt. Far hade sagt till mig, att jag inte skulle göra det, men jag tyck- te det var roligt. En skulle dra ned regn om en drog riva efter sig på det viset. - Om far hitta ett ax som var dubbelt så tog han det med sig och gömde. Han blev glad om han fick fatt på sådana, för säden skulle bli vacker nästa år. Om julafton satte en upp "e fôggelnek". Om en hade god råd, så satte en upp två och tre. Den skulle fåglarna ha till vinterkost, för att en skulle få god gröda nästa år. Kom inte fåglarna i den, när en hade satt upp hen- ne, så var en bekymrad för att skörden skul- le bli dålig kommande år. Men om fåglarna /gulsparvarna/ skocka sig i den, så var det bra. Att förstöra sig på lien skulle en akta sig för. En fick värre ont av det än efter annat eggverk- tyg. Det var detsamma med rakkniven. Den / skulle en också passa sig för. Det var ingen annan behandling av nybörjare än att en var elak vid dem till dess att de lärt sig att lägga skåren riktigt, att följa med och att kun- na ta ut skåren. För det mesta bruka di att ges upp. Men då fick di ta ett stycke för sig och skära på. Detsamma var det i slåttern. Då fick en slå ensam på ett ställe också såg far efter, om en hade gjort det bra. Hade en inte det så kanske en fick ett slag av brynstickan eller ett riktigt kok stryk. Om en var flera i skårgången, så fick nybörjaren eller nybörjarna gå sist. Den styvaste gick först. Den sista neken kallade en för "löktenek". Den fick inte var liten. En mätte till på slutet så att en skulle få den stor. Blev hon mindre än de andra så fick en gröda därefter ett annat år. Om en var hasti att gömma den för råttorna, så tog en den till "fôggelnek" om jul. - Det sista lasset skulle vara stort, annars / var det inte bra. Blev det så stort att en inte fick plats att åka i det, så var det bra. Det var också för nästa års skörd. Brukade vila ut litet på åkern, innan en gick hem. Det var som det inte skulle vara bra att ha brått därifrån. - Ibland sjöng en visor, när en gick till och från åkern. Den som arbetade i ladan kallades för "lokatt". Det första varvet en ladde i ladan skulle en la så väl som möjligt och det lade en så att rotändarna kom mot väggen. Axändarna lades uppåt. Ju bättre en lade ned säden, ju bättre var den skyddad för råttor. När en lade ned de första nekerna, kunde en säga som så, att "det skall katten ta den som rör detta". Vid "slåttkalas" fick en kaffe och bröd när en kom, sedan höll en på och slog till fram- på kvällen. Då fick en komma in och få gröt, smor, bröd, ost, pannkaka el.dyl. och brännvin. För det var brännvinet som lockade / mest vid sådana tillställningar. När en hade slutat höstarbetet, så skulle en ha "skårgäll". Till det bakades en kaka till var o. en av det bästa mjölet. Var och en i huset skul- le ha sin kaka. Tjockt med smör och riven sand- ost breddes på kakan. Söndagen efter det en ha- de avslutat arbetet fick en denna kaka. På Hytta och Korpåsen höll denna sed i sig länge. För det var lika på herrgårdarna. De som hade va- rit med vid skörden skulle fram och ha "skårgäll". Då fick de även ha roligt med dans och lek. Karlarna blev bjudna på brännvin och öl. Några särskilda upptåg hade di inte för sig som jag kan minnas. Men det var glädje över, att en hade kommit över denna arbetssamma andtid. Den som blev sist med skörden i byn kunde en flepa och kalla för "säcken". Ingen ville bli den sista. Det var alltid förnedrande. Största äran hade den som blev först. På så vis / höll grannarna jämn takt med varandra. Den som kom först hem till byn från kyrkan om julafton skulle bli först färdig med skör- den. För den skull så kappkörde de från kyr- kan. Den ene körde förbi den andre. Så fort di hann. När fruktträden hade stått så att de blev för- gamla, så slutade de att bära frukt. Men det kunde också ha kommit något ont över dem. Någon bar avund till en. Det var inte bra. Några äpplen brukade alltid få sitta kvar på trä- det om hösten. Då skulle försynen ge en mer ett annat år. De sista potatisstånden lämnades kvar i backen. Det skulle vara något till "frö åt det en inte såg." Tröskningen. Sädeskärvarna lades ut på logen och tröskades med slaga. Man kunde lägga upp ända till 25 kärvar åt gången. Så tröskade man över dem och vände dem, tröska och vände tills / kornen var urtröskade. När en hade slutat trös- ken, så fick en "tröskegröt" den kvällen. Den var kokad av vitt mjöl. Tröskningen borde vara avslutad till jul. Men inte alla hann med det. Man gick upp tidigt på morgnarna och tröska- de och höll på tills man såg av dagen. Då gick man till skogen och ställde om att man hade tjärved att lysa sig med till nästa morgon. Man eldade töre på en stenhall på logen, så att en skulle se att tröska. Det gick som lättast att tröska så där tidigt på morgonen mot på dagen. Om kvällen var det "kvällvart", så då ville en inte stå på logen och dundra.
Skörden
En var så rädd både för frost och regnväder, så en försökte ju passa skörden så gott en kunde. Med höet började en så tidigt att en skulle vara färdig med det tills en skulle ta i med "rôgan- na". När rågen kom, fick en inte försinka sig med något annat. Och detsamma var det med kor- net och havren. Och hellre än att säden skulle få frysa mogen, så slog en den halvmogen. De mogna kornen en fick då var i alla fall så, att en kunde ha dem till utsäde. Vid Mickels- mäss skulle en ha skörden inne. Och det var allt så under vanliga år. En fick passa da- garna väl. Om kärnan kleta sig mellan fingrarna, när en klämde på den, så var det inte så moget, / att en kunde begagna det till utsäde. Det skul- le inte böja sig, när en tog det mellan nypan och klämde. Om annandag och tredjedag påsk var fina, så skulle en få bra bergningsväder. Reg- nade det pingstdagen, så skulle en få dåligt bergningsväder. Och så hade vi ett ordspråk: "Om det regnar Petri fäng mälter rågen uppå äng". Det var inte vanligt att en började på någon bestämd dag. Det blev efter omständigheterna. Kunde en få avsluta arbetet en fredag eller lör- dag, så var det bra. Vid sädesskörden, så skulle karlarna ha själva grovabetet. Kvinnfolket fick det som räknades för lättast. Det var mer sällan som fruntimren skötte lien. Men i undantagsfall förekom det. Mannen skötte lien och kvinnan "ôpptagrekroken". Hon tog upp och band all säd. Vid inbergningen så var hon med i lasset och lade det. Så fick hon vara i ladan / och lâ. Det var med fruntimren som var i ladan. Så fick fruntimren vara med och raka åkern. Det var mycket arbete innan en fick gå över sä- desåkrarna med rivan. Särskild klädsel förekom inte vid skörden. Inga särskilda maträtter. Om det var någon som inte skar väl utan han slängde sig fram, så blev han hånad, och en förde spetakel med honom. Om en välte med ett lass, när en körde in hö eller säd, så hitta di på med, att en skul- le bestå med "vältesup". Det var rent skam- ligt att fara och välta med ett lass. Det blev omtalt i grannlaget. Om någon tog upp säden slarvigt, så att det blev strån liggande kvar mot den askurna säden, så hitta skårkarlen på att kasta upp roten på säden, så att skåren blev tvinnad. Då var den arbetssam att ta upp. Om det var någon i laget som ville jaga, så / smög en sig till att fura lien i eggen med ett mässingstift. Då fick han slita värre än de an- dra och inte kom så fort fram ändå. En skulle vara aktsam med lien, så att inte någon skar sig på den, för di såren hade svårt för att gro ihop. När en skar det sista, så "tog en har'n". Det bruka- de bli brått då, för en ville skära det sista. Namn på sista kärven /löktenek/. Den sista kärven gjordes stor. Den skulle en ha med sig hem. Men en fick inte röra den förrän julen. Vi satte den på en stör åt fåglarna om julafton. Det fick inte ligga några kärvar kvar på åkern. Det såg illa ut, om en hade glömt kvar någon kärve. Det var inte något bra, så mycket vet jag, att di hade för sig. Om den sista kärven blev mindra än de andra, så skulle en få mindre gröda nästa år. Om det blev en nek över, när säden sättes upp, så fick den heta "horunge". Var det en tös / som fick den, så skulle hon bli med barn. Hon skulle se upp med sig, om det hände att hon fick den neken. Det var inte något bra omen, om en fick uddanek på åkern. När en hade skurit åkern, så var en inte så bråd med att gå därifrån. En skulle hämta sig, så att en inte tog med sig något som var gott ur åkern. Någon särskild marsch spela en inte, men när en hade skurit det sista för året, så bryna en lien, innan en gick från åkern eller åtminsto- ne, innan en hängde upp lien för året. Det var gammalt bruk detta, och varför en skulle göra det, hörde jag aldrig talas om. Men det hang i en att en skulle göra så, för att en hade fått lärt det och sett, att de äldre gjorde så. Alla försökte att vara lika goda och åtminstone bli färdiga samtidigt. Ingen ville bli sist. Men det var hedersamt att bli först. Det var tävlan mellan gårdarna. Fick man se att de / var ute i grannstugan och körde säd, så dröjde det inte länge förrän en själv också var i farten, för kunde grannen berga säd, då kunde jag göra det också. Det var inte vidare med det. Något sär- skilt företog man sig inte med den som blev sist. Men en kunde säga som så, att han var lat, att han sov för länge på morgnarna, att det inte blev något med honom och så där. Han hölls liksom litet sämre än andra - för så vitt att det inte var alldeles särskilda omständigheter som gjort att han nödgats bli efter de andra med arbetet. En försökte att gömma på, så att en fick det sista lasset lika stort, om inte större, än de andra. För om en kom med ett mindre lass då, så skulle en inte få så mycket i ladorna nästa år. Det var gärna så, att en skulle åka i det sista lasset. Även barnen skulle få åka i det. Om det bar sig för vägens skull, så körde en fort med det lasset. Man kunde kal- la det sista lasset för "åkelass". / Det fanns en glugg på ladan. Lasset kördes intill den gluggen. Så var det en karl på lasset och kastade ur nekerna i ladan. I ladan var det två per- soner, en som stod vid gluggen och tog emot ne- kerna och förde dem till den som "lâde". Man tog neken med händerna och kastade den eller också med en gaffel. Man började att "lâ" vid gluggen. Tre fyra neker lades i kors med axändarna uppåt, se- dan lades den ena neken intill den andra med ax- ändarna uppåt. Det var noga att man inte fick en enda nek med axändan liggande nedåt i det första varvet. Och rotändarna lades alltid utåt väggen. Andra varvet lades med axändarna nedåt. När man kom till väggarna med första var- vet, så fortsatte man att bygga upp det andra varvet och "lâde" så på sned mot gluggen. Vid gluggen nöp man ihop så att det blev som en ros. Så fyllde man upp där med litet "bôs". Se'n började man att la vid väggen - mitt emot gluggen och "lâde" mot den tills man kom / upp i "röste" på ladan. Allra överst i ladan, lade man "rakbôse". Den som packade och lade stälarne kallades för "lo- katt". Han fick krypa på alla fyra som en katt och lägga nek vid nek. De första nekerna, som lades i ladan, slog en ur väl, för då sulle inte råttorna bli så glu- pa på säden. Dörrarna skulle stängas fort och väl, för att en in- te skulle få in råttorna i husen. De riktigt gamle tala om, att de hade varit med om att lägga en brännvinsflaska i de första nekerna som lades i ladan. Det var inte för något annat än att en skulle ha brännvin gömt att ta till, när en var färdig med trösken. Det blev en sådan iver att en skulle hinna dit och få detta i sig. Och då var drängen nästan ivrigare än husbonden. Hönsen fick inte komma och plocka i sig av spill- säden vid gluggen. Det var inte bra för en. / De första potatisen brukade en ta upp strax efter midsommar. Sedan tog en upp på allvar i slutet av september. Så en skulle allt ha potatisen uppe, när oktober gick in, om det var riktigt. Grannarna hjälpte varandra med att ta upp po- tatisen. Det var så noga, att en fick vartenda potatis med sig ur jorden, närsom det sista ståndet. Det skul- le stå kvar, för att en skulle ha tur med po- tatisen på åkern ett annat år. När potatisåkern plöjdes, så gick en person efter i fåran och plockade upp alla potatis som var synliga.
Skörden
Det var bestämda tider, när en skulle börja med andtiderna, men i min tid har det inte varit så noga. Gräset fick stå tills det var moget. Det brukade bli 14 dagar efter midsommar. Då höll en på med slåttern i ett kör tills en hade höet bergat. Det var bra, om en kun- de hinna med så mycket som möjligt tills "fruntimmersveckan" gick in. Somliga kunde hin- na att få höet bergat innan den veckan. Rå- gen brukade komma strax efter det en fått in höet. Och då blev det lika brått med den, in- nan en fick den bergad. Snesen skulle stå ute i bortåt åtta och tio dagar, innan en fick köra in den. Den skulle vara kruttorr, innan en körde in den. All skörd skulle / vara under tak till första oktober. Då skulle en vara färdig att börja plöjningen. Det bruka en allt säga att det är bättre att vi får en grön snes ä en frösa. Den frusna säden var inte mycket i värde. Märgen frös ur säden. Så blev halmen stelare om den frös. Om det led så långt på året att en skulle vara rädd för frostnätter, så skar en havren halvgrön. Om havren var mogen till hälften, så tyckte en inte att det var illa, för då fick en både till ut- säde och mäld tur den. Det slöa malde en också. En var rädd att skära för grönt. När en skulle känna efter om kornet var mo- get så satte en ett korn mellan tänderna och bet. Om det då small, när en bet till så var det bra. Eljest brukade en också att bryta av laven (?), för att en skulle känna, om säden var mogen. Om inte kärnan var stagnad, så dugde det inte till utsäde. Om solen sken på juldagen, annandagen / och tredjedagen så fick en fint väder me- dan andtiderna. - Och den säd som en sådde efter Urbanus fick en inte mogen. Di börja att skära säden vem dag som helst i veckan. Men det brukade bli så att en väntade till i slutet av veckan. Men jag minns allt, att en börja om måndag också. När rågen var mogen, fick en passa på och skära, så att en inte fick den på backen. På ett par dagar kunde han hinna mogna så, om det var varmt. När di tog upp säd, så hade di strump- ben el. trasor på armarna, så att di inte skulle sticka sönder sig. Inga särskilda maträtter förekom. Strån som blev stående kvar, slängde en av med lien, när en gick tillbaka för att börja en ny skår. Lien slipades två gånger om dagen - morgon och kväll. Om lien blev fort slög, så var det inte något bett i den. Det berodde på stålet i den. / Att skära sista stycket kallades att "ta har'n". Då hade di brått, för det var roligt att ta det sista. Det sista stycket skar en runt, för då kom haren i säcken. Vet inte annat, än att det var ett tal bara. Den sista neken kallades för "löktenek". Den band en med tre band och så lades hon särskilt på ett ställe, där hon fick vara i fred. Om julkvällen dela en den mellan kreaturen. Hästen fick en lock tur den ock- så. Den gjordes större än de andra neker- na, för att hon skulle vara till kreaturen om julen. Det förekom både på herrgårdar och på smågårdar. Rågmjölsgröt av den nya rågen fick en inte förr- än han var bärgad. Brukade att torka den ute på backarna. Se'n kunde en mala litet på handkvarnen och koka gröt. Det var inte ofta som en välta med hölass eller säslass. En var försiktig, när en körde. Välta / en, så fick en bestå på ett halvstop bränn- vin. Det kallades för "vältekanne". En skulle ha "vältesupen". Om det blev uddanek, när en sätte upp säden, så blev det dåligt år. När sista lasset var pålässat och snört, så fick kör- karlen hjälpa den, som raka efter, på lasset, för alla skulle åka i lasset. Så körde en så fort det kunde gå. Bitvis körde en i spring. En var då så glad, att en hade det bergat. På ladans botten lades den tjockaste "floa". Den kal- lades för "åsto". Den skulle vara djup och lätt lagd och packad, för att inte råttorna skulle ta sä- den så hårt. Om en lade den slarvigt så fick en råttorna i ladan. Den som skulle vara "lokatt" och lâ i ladan skulle kunna lâ, så det var inte vem som helst som fick göra det. Äldre kvinnfolk bruka få göra det. Nekerna lades med ut- änden nedåt, så att inte axen skulle komma till lagolvet. De lutades litet på sned mot var- andra / och klämdes hårt till varandra. Nekerna lades så från vägg till vägg, men när en skulle lâ tillbaka ovanpå "åstoa", så lades topparna ned. Allöv och alpinnar lades här och där i säden för att råttorna skulle sky. Jag minns ock- så att det fanns di som skar ett kors på pinnen, för att det skulle vara till mat för "dragdocka" di kalla, som di trodde inte var sä- ker än, att hon drog från en. Somliga lade ett varv med enris i botten på ladan. Men det var också för att skydda säden mot fukt. Såg på finnskogen att di tog alpinnar och satte runt hässjan, för att inte råttorna skul- le gå i den. Alla kreatur hölls noga undan lasset. Det var med det värsta en visste om det kom ett kreatur och ställde sig att äta av lasset. Vad det betydde vet jag inte. Om det sista lasset blir litet och knölligt, så blir det knölligt med säd nästa år. Blir / det stort, så får en mycken gröda. Di skrämde en för att tomten var i ärtåkern, så en skulle akta sig för att gå dit och ta något. När vi var små, så skulle vi smyga oss dit. Men vi var så rädda, att han skulle komma. En trodde sig nästan aldrig in i säden, för det kunde vara "osynlia" där. Den 1 augusti så skulle en kunna koka nya potatis. Då var det inte farligt att di var för färska. Men en kunde allt ta upp något kok potatis i juli. En pela under stånden och fick fatt i de största. De första dagarna i oktober skulle en ha potatisarna uppe ur backen. En höll allt på det, men det blev ju också att en fick rätta sig efter väderleken. Fast det fick reg- na bra, om en skulle gå ur potatisåkern. En bru- kade be om "potätehjälp", om en var litet med folk. Det gick inte fort att ta upp dem för en hade inte annat än att hacka upp vart stånd med en hacka. Så tog en tag i stjälken och / resta av potatisarna. Man skilde från de allra minsta. De fick en koka åt svinen. De kallades för "svinpotäter" eller "småpotäter". "Kok- potätera" bar en åt källaren. De lades på halm. De sista stånden var en inte så noga med om de kom upp eller inte. Frös de ned så, så var det lika gott. När en kom in i augusti, så bruka di att koka po- tatis om kvällarna och äta. Kallades för "potätekväl- ler". Det var en del som tyckte om att steka po- tatisen på glöden med skalen på. När allt var instökat så hade di "löktekalas". Då kom ungdomen och hade spelman med, och då blev det lek och dans en hel natt. Det var på större gårdar.
Som svar på frågan 17 i Wästsvenska
Som svar på frågan № 17 i Wästsvenska Folkminnesarkivets pristävlan rörande brott och straff. Får jag medela följande. Det har berättats av mina föräldrar att i min hemtrakt fans på 1870 talet en tjuv som kallades Löper Jonas ( inte att förväxla med Löpar Nisse). Denne tjuv var så knepig i utövandet av sitt yrke att det inte lönade sig att draga honom inför rätta, för han klarade sig alltid, därför var det ingen annan råd för den bestulna än att taga saken i egen hand och bestraffa tjuven. Det var en höst som var ovanligt regnig, och därför blev havren stående ute länge, så att sneserna började svarttna utvändigt. Då var det en av Löparens grannar som fick se att hans havresneser började bli ljusa på översidan, varför han anade oråd och jick och räknade neckerna på sneserna, och då fattades det 1 a 2 på somliga sneser, och så påminde han sig att Löparens pojke var inne hos ifrågavarande person kvällen förut och satt länge och språkade utan att ha något särskilt ärende, och när mannen som ägde havren jick ut, så följde Löparens pojke med ut, och då började han hosta och nysa så förfärligt, detta räknade havrens ägare ut att det var att varsko sin far att vara försiktig. Med anledning av detta lade sig havrens ägare på lur i havregärdet nästa kväll, och det dröjde inte länge, förr än Löparen kom och började husera blan havresneserna, men då blev det rättegång och dom på stället. Det var en kraftig karl, havrens ägare, därför blev dommen inte lindrig. Löparen fick lov att hålla sig inne i fjorton dagar, och folk undrade varför han inte var ute och härjade som vanligt, men han hadde nog laga förfall. En annan gång var det två bönder som fick så mycket nya stubbar i skogen som de inte viste sig skälva var uppov till / då misstänkte de att det var Löparen som varitt framme, därför jick de till honom och frågade, om han har tagit något virke i deras skog, men han var oskylldig som ett lamm, men då sade bönderna att du kan gå med till skogen så kan hända att du känner igen stubbarna. Komna till skogen frågade bönderna vid första stubben som de kom till, har du tagit den? nej, sade Löparen, då fick han sig en rungande örfill, det samma upprepades vid nästa stubbe och så undan för undan, tils de kom till den tionde stubben, då Löparen fann för gått att ärkänna, och bönderna tyckte att straffet redan var utmätt, varför saken fick förfalla. Detta skulle väl utgöra svar på 17defrågan men många andra bedrifter har också berättats om Löparen vilka även borde bevaras för äftervärlden. Han var även lumpsamlare, en gång när han var ute på sina affärsresor kom han in i en handelsbod i närheten av en ångbåtsbrygga och ville lägga ned en del lump, medan han var och hämtade mera innan hemresan anträddes, detta beviljades honom, men strax före honom hadde Prosten i församlingen varit inne och satt ned en ankare vin som han läst ut vid bryggan för att sedan hämta den med häst. Men löparen kom före Prosten, och när han hämtade lumpen, så följde vinankaren med, detta skulle ha använts som nattvardsvin i Kyrkan. Någon anmälan om stölden blev inte utav, för bevis saknades, och det viste man, att det fordrades, om Löparen skulle bli fast. Men Löparen var sådan, att han ville gärna bjuda om han hadde något att bjuda på, och det var många som fick smaka Prostens vin utan att veta av, att det var nattvardsvinet, som serverades. En annan gång var Löparen hos en bonde och bårrade hål i gålvet till en så kallad stolpbod, han hadde varit med och sett var havrebingen var, och det var under den som han borrade hålet, när han fått hål under bingen, stack han en käpp i hålet, och på så vis fick han havren att rinna i säcken, när han rörde om med käppen, när säcken var full, slog han en träplugg i hålet. När bonden kom ått boden och fick se att det blitt en så stor gryta i havrebingen, / jick han under boden och undersökte gålvet under havrebingen, och fann då träpluggen och förstod strax att han hadde med Löparen att göra. Han jick strax och fick två karlar med sig till Löparen för att se äfter om han hade någon havresäck i sina gömmor, men de kunde inte finna något, då var det en utav karlarna som sade: "vi går uppåt skogen och ser ett tag, får vi se om det fins något där", han hadde en svag aning om var Löparen brukade gömma sitt tjuvgods. Den som hadde föreslagit skogspromenaden jick före och de andra följde äfter, även Löparen följde intreserad äfter för att se hur det skulle gå, när de hadde hunnit omkring 200 meter från Löparens stuga, stannade den som jick före, och där i ett hål i berget låg havresäcken, då utbrast han och sade: "här har vi att säcken ändå". Då svarade Löparen, att den som har dragit dit den han viste att var han hade den han", svaret var ju ganska dräpande, och som inga bevis fans, så var det inte något att göra åt saken, utom det att den bestulna bonden fick igen sin havre. Wilken som blev mest flat, den som blev skylld för att ha stulit havrren, eller Löparen, som blev lurad på konfekten, förmäler inte historien. Det var en virkeshandlare, som hadde ett vedparti upplagt i närheten av Löparens bostad, men när det hade gått en tid, så började vedpartiet märkbart krympa ihop, då föll strax misstankarna på Löparen, vedens ägare funderade mycket över hur han skulle få den durkdrivna tjuven fast, men till slut beslöt han sig för att använda kraftiga medel, han tog nämligen och borrade ett hål i ett lämligt vedstycke och plaserade en dynamitladdning i hålet, och sedan tilltäpte han hålet med en träplugg, resultatet lät inte vänta på sig. Det var strax före jul, Löparen hadde en skomakare hos sig, som skulle göra skor åt familjen. Då hadde Löparens fru satt en gryta i den öppna spisen med några korvar i, som skulle kokas, när grytan stått i spisen en stund och började koka årdentligt, då inträfade det / en öronbedövande knall hördes och grytan flög i tusen bitar, och korvarna reste upp genom skorstenen och försvan, det var ett stort under att ingen människa blev skadad. På grund av att skomakaren var vittne till olyckan fick vedhandlaren veta att hans påhitt lyckats och därmed var han nöjd. Det fins många berättelser om Löparens bedrifter men det nu anförda får vara nog. Upptecknat av Paul Olsson, i Fålkesgården W:a Ämtervik 24/1 42 född den 16/2 1885.
Brödet och dess tillredning
Lysviks socken Värmland Brödet och dess tillredning Baka: dialekt ”bak” perf. ”bak”. Knäckebrödsbak gjordes två gånger om året; en gång på förhösten och en gång på vintern. En knäckebröds kaka hade alltid hål. ”De bak knäckbrö” till skillnad från annat bak, då ”de ba´k kak”. Kakan hade inga hål. Det sistnämnda baket gjordes till alla större helger. ”De ba´k te juLa.” ”Man tog hjälp te bak.” Manfolk deltog aldrig i baket. Köpebröd kom till socknen i slutet av 1800-talet. / Med ”gusslån” menas all mat. Det ansågs som stor synd att misshålla [ändrat till: misshushålla] med brödet, slarva eller leka med och som grov synd att trampa på det. Kaka och knäckebröd var vardagsbröd. Limpa, kallad ”stomp”, var finbröd och kom att vara helgdagsbrödet. Uttrycket ”bröföa” och ”brölös” förekommer. Man ”tog någon i maten”. En storätare var ”storäten”. En bit bröd var ”en bröbet”, en fjärdedels kaka, vanligaste biten för smörgås, kallades ”en fjaLing”. Brödkant är ”en bröskaLk”. Av tunt mjöl fick brödet ”ståLrann”. Namnformer: ”kak, stomp, juLkus / bakad av stålsikt, fesk bakad av vetedeg i form av en fisk, såkaka ”dän va langt före mi ti, dän grävd de ner i bingen å åt ôpp dän dan de sådd.” Såkakan hörde liksom julkusen och fisken till julbrödet. [Illustration.] Julkusen. [Illustration.] fisken naggades i kanterna med kniv, russin till öga. Man bakade inne i ”stugan”, köket, i bakugn. Denna hade plan botten och välvt tak: ”Omsbôtten” och ”valve”, 1 ½ meter djup, ½ meter bred (omkring). Lyshålet bredvid ”lucka”. Bakugnsöppningen hade / järnlucka. Veden lades ”liksom i res”. När veden bränt ut karades glöden ut över botten så att det blev jämnsvarmt. I valvet ett draghål, ovanför luckan två ”lysstenar”. Dessa kunde skjutas åt sidan. När eldningen var slut sköts de igen Redskap: ”raka, sopa, kakbôtten å gressla”. Alla med långa skaft. Med gressla vände man kakorna. Ugnen sopades ren med ”sopmôssa: ”Sopa” var en lång stång, kluven i ena änden. Här sattes en tapp mossa och en järnring höll igen käftarna. Blev ugnen för het strödde man grovt salt över botten. Efter en / stund sopades saltet ut. ”Glohôpper”, som stekades på spisen, hade meddelaren hört äldre personer tala om. Järnspis, kallad ”fyr”, kom i bruk på 1870-talet. Därförut hade man en ”järnhall mä ringer å lôck” uppmurad. Eldstaden under en sådan mycket stor. För bakningen använde man stora bakskivor; så stora att man fick plats med tre bakerskor vid skivan: ”en gjorde ämne, en kavla för, och en kruskavla”. Den fjärde skötte eldningen och stekningen Degen – dialektord ”däjen” – ”vres ôm” i ”baktrôge” med en stor slev. För jäsning lades över degen ”vite saker, gammeL duker”. / Mjölet förvarades ”i e ark i boa”. Man bar in i säckar för storbak, men för småbak bar man i mjölkar. För utbakningen använde man: ”slättkavveL, kruskavveL, peck”. Lagom degkvantitet arbetades till en avlång, lagom tjock klump, vilken skars till ämnen. Dessa sköts åt sidan till den, som slätkavlade. Denna hanterade kavlen med högra handen och med den vänstra förde ämnet runt. När det kavlats ut togs kakan om hand av den, som kruskavlade. Denna kavlade kakan på båda sidor, lade den på kakbotten med rätsidan ner. Stekerskan vände kakan, då den sköts in i ugnen, sedan hon pickat den med ”pecken”. / Tunnbröd naggades även med en ”rullpeck”. Bakskivan skrapades ren med en gammal kniv. Mjöl: För knäckebröd sammalet råg, för stomp stålsikt, för kaka av båda sorterna. Kryddor: Anis och fenkol till stomp, till knäckebröd endast salt. En del hade litet kummin i stompdegen. Jäst: ”Dä va te å ränn i stôgan å tigg jäst i en butälj. De hadd stor drecktônner; på en del ställ hadd de dreck på jämt så en va säker ôm te å få”. / Arbetet: ”De knôdd däjen på kväll å vre ôm mett på natta.” Degen sattes i ett tråg. ”Däj-spa”, varmt vatten, hälldes i mjölet. När man ”vre ôm” sattes genast ny deg. Salt och jäst tillsattes genast. Om man tagit till för mycket vatten så att inte mjölet räckte till sa man: ”Nu ha ve fôrknôtt ôss.” ”Däjen äser” – ”däjen ä äst.” Pressjäst kom i handel ”nån gång på 80-talet. Den som kruskavlade kunde vara så skicklig att hon med kruskavlen tryckte till hårt i bortre kanten och med kaveln vända kakan. / Stompen rullades till önskad storlek och lades på en duk. Mellan var stomp veks duken upp och bildade mellanlag. Efter stekningen träddes knäckebrödskakorna – det gick nio kakor i ugnen på en gång – på ”ett bröspett”, vilket hängdes i taket. Stompen lades efter stekningen ned ”i något kLäde”. [?] Vid bakning skulle alltid de närmaste grannarna ha smakkaka, vilket alltid var en mjuk sådan, något vetebröd, ”en skôrpbulle eller kringla”. ”Dä va så roLet å gå mä bakbrö.” Helgdagsbröd. Klengås gjordes av en / ”gåskak”. Skulle alltid finnas vid kalas, bröllop och begravning. Stompen åts som förrätt, en bra tjock skiva utan smör, med ost och brännvin. Detta bjöds genast man kom till kalasgården. Bjöds omkring på en bricka. Andra rätter ”Monker” bakades av kokt potatis och vetemjöl, kryddades med salt, ”möjligen lite socker”. Stektes i ”monkpanna”. ”Vaffler”, ”rektangulära, stektes över öppen eld, åts till kaffe. Pannkaka av skrädmjöl stektes på stora runda järn. ”Revpannkak”, stektes med flott. Plättar stektes i plättlagg, se omstående teckning. / Plättlagg från Lysvik, ägare fröken Agnes Blomberg, arv efter hennes morföräldrar. grovt gjutjärn. 40 cm. med skaftet 26 cm diameter 3 cm. tjock [Illustration.] / ”Palt” bakades i runda kakor med hål. Man kavlade ut degen över hela bakskivan, stansade ut kakorna med ”paltmått”, som även tog ut hålet, breddes på duk för jäsning, stektes på vanligt sätt i ugnen. Efter stekningen hängdes ”palten” på tork i taket. Meddelare fröken Agnes Blomberg, född i Stävarbyn, Lysvik, 1870 Upptecknare Linus Brodin, mars 1948 / Lysvik, Värmland Linus Brodin (ULMA 19350)
Anm. till Något om julfirande fordom Från Nordmark...
Anm. till "Något om julfirande fordom (Från Nordmarken)". För att få en någorlunda fullständig bild av livet - sålunda även julfirandet - i Nordmarken för 100-150 år sedan torde det vara av intresse att känna något om bostäderna och deras anordning. Bostäderna voro ännu mestadels samlade i byalag. Tomtplats är vald med - så vitt möjligt - dominerande utsikt och nästan alltid med gavlarna i norr och söder. Man lade stor vikt vid bostadens dominarande läge och yttre utseende ej blott för den fria utsikten från hemmet utan även för att den skulle göra intryck av storvulenhet och rikedom, då den sågs på avstånd. För att få huset "solrätt" brukades att ta märke efter polstjärnan. Det obligatoriska solmärket kunde då redan från början inskäras vinkelrätt i sydfönstret. Huset var upptimrat av grovt, på utsidan oskrätt timmer, och yttertaket bestod av näver med torv och hade ringa lutning. Tomtningen var låg med jordbänk i st. f. stenmur. En förmögen bondes stuga var nästan alltid byggd i två våningar. Rummens anordning kunde ju inom olika socknar vara något varierande ehuru med den urgamla enrums-nordmarks- stugan som uryp. Fönstren hade små gröna blyinfattade rutor. (Den, som närmare önskar studera bostadsförhållandena i Nordmarken, hänvisas till doktor David Anderssons arbete "Bostadsförhållandena hos allmogen i Vedbo och Nordmarks härader", vilken redogörelse är grundad på omsorgsfulla och grundliga ortsstudier. Ej i bokhandeln.) Vi göra ett besök i ett allmogehem en av juldagarna. Redan före inträdet märka vi framför "trampen" det i rosett väl lagda granriset; även den (alltför) närbelägna sophögen är "högtiden till ära" belagd med granris. Genom husets enda dörr kliva vi över den höga tröskeln in i "gången", rätt trång men med en brant trappa, som leder till "oppå". Vi antaga att denna dörr befinner sig på husets östra långvägg längst till höger. Skulle vi av misstag stiga in genom dörren rätt fram i "gången" komma vi till "koven". Denna är liten och trång, med / stor öppen spis och med ett, stundom två små fönster åt norr och väster. Rummet lyses dock upp av den nu vit- menade muren och blankskurade kopparkärl i taket. Det var dock ej den gästfrie nordmarksbondens sed att låta främlingen stanna i "koven". Vi stiga till vänster in i "stugan", ett stort rum, som genast inger en in- tensiv känsla av hemtrevnad. Golvet, vars breda plankor i somras efter golvsömsågningen drivits väl tillsammans, är nu skurat och - om det är en helgdag - bestrött med hackat granris. Väggarna äro rappade och liksom muren vitmenade, möjligen behängda med någon hemmålad bonad. Framför den väldiga öppna spisen, där den utvalda "jul- veden" nu som bäst sprider ljus och värme i rummet, står "långstolen". Emellan de två fönstren på rummets södra vägg står julbordet med sin rikedom på mat, juldricka och brännvin. Vid rummets östra vägg står ett i granna färger målat skåp med en avundsvärd rikedom på silverskedar och do bägare, vackra tennfat och tallrikar men även väl svarvade bollar, fat och tallrikar av trä. Vid rummets sydöstra hörn står den målade hemmagjorda nordmarksklockan i sitt vackra fodral, liksom skåpet försett med namn och årtal. Ehuru enkelt inrättad med sina trähjul, trävisare, trätavla och täljstenslod är den pålitlig och kontrolleras för övrigt av solmärket i fönstret. I hörnet längst fram till höger är den i två våningar uppförda skåplika sängen med grannt målade dörrar. Kistan, mors allra heligaste, som även är målad av samma mästare och har årtal och namn i locket, står längre till höger. Vävstolen, som under hösten flitigt dunkat vid östra väggens fönster, är nu utflyttad, så att utrymmet är rikligt. Inga onödiga möb- ler eller smaklösa prydnader; allt är tillverkat hemma och ger intryck av något helgjutet och solitt. Taket med de synliga fasade bjälkarna är liksom dessa nyskurat och glänsande brunt. Vi slå oss ned på en av de under helgen nedtagna vackra långbänkarna, "försätt" (fösekätt); möjligen bli vi erbjudna stabbestolen, fars plats. / Hur vilt främmande vi än kunna vara trakteras vi med vad huset förmår, och det är ej så litet just under julen. Skulle än besöket vara tillfälligt och visiten kort kan dock den, som satt sin fot inom tröskeln, ej undgå "supen" eller att åtminstone smaka på trästånkans innehåll, det straka, hembryggda julölet, oberoende av om vi äro törstiga eller ej. Ingen får "bära ut julen". Detta ansågs som en helig plikt att förhindra. Andra våningen är indelad såsom den nedre men har sängar, rika på bolstrar, dynor och skinn- fällar med den allra präktigaste vita ull. När vi ändå gett oss så gott om tid, måste vi naturligen även titta in i stall och ladugård, där vi först observera de mångstrukna tjärkorsen på dörrarna och kniven i tröskeln eller dörrposten till skydd mot de leda trollen. I stallet skvallra de trinda små hästarna om tomtens trägna omsorger och de underliga, oupplösliga "nisseflätorna" på gammal- hästens man och svans om samma tomtes underliga infall. Sedan den gången, då far efter en vårdslös kör- tur ledde in den svettdrypande och skälvande hästen och just vid dörrposten fick en eftertrycklig örfil av tomten, har han med synnerlig omtanke sett om hästarna. Så en titt in i ladugården (fjuset). De små korna njuta ännu av "julmaten", äro väl ryktade men sakna ljus och luft. De jäm- förelsevis talrika fåren och getterna knapra på sitt torra asplöv. Vid en kritisk blick in i ladan övertygas man dock om att detta dystra rummets arma invånare inte länge få njuta jul- dagarnas välfägnad. På våren blir nog halmen jämte möjligen hopsamlad mossa och renlav kornas liksom aspbarken fårens och getternas föda, varför påståendet att man på våren måste ha korna hängda i "gäll" emedan de av kraftlöshet ej själva skulle kunnat resa sig icke är bara lömskt förtal. Men omvårdnad saknas ej. Varmt vatten få korna varje dag. Den ena kon, som just nu kalvat, är föremål för särskild om- vårdnad. Pigan kommer just nu från "koven" med hennes / varma sörpa. Över spannen har hon lagt fars gamla byxor (nya skulle ej duga), desamma som mor under julbaket lagt över degen för att den skulle "gå". I botten på drickesspannen ligger ett knivblad. När i samma vevan kon första gången mjölkas, har i mjölk-kollans (mjölk-kärl av trä med ett handtag, "öre") handtag fästs en stoppnål (någon gång användes en vigselring, stundom bådadera). Dessa försiktighetsmått skyddade kon från att bli "förstulen" (inte att förväxla med bortstulen). ____ Till sist några anmärkningar som, utan att direkt beröra julfirandet, ändock kunna bidraga till kännedomen om forna tiders föreställningar, seder och bruk: 1. Vid bryggning av dricka, som ju i huvudsak tillgick på enahanda sätt överallt, användes den s.k. jäst- kubben (synlig mitt på bilden) Denna utgjordes av en kort björk-kubbe med skrovlig bark och försedd med en ögla eller annat fäste för upphängning. Den skrovliga barken fullsmetades med jäst (från botten av drickes-ankaret), som sedan torkades väl. Vid nästa brygd nedsänktes denna i vörten för att åstadkomma jäsning. Därefter in- smordes den ånyo osv. Gick ofta i låne emellan gran- narna. 2. Vid bröllopp gick det stundom överdådigt till. Till kyrkan red brud och brudgum på varsin häst i bredd (brudsadel synl. å bilden). Emellan sig höllo de en korg med matvaror, som kastades ut bland folk, som var ute för att se på brudståten. Spelmannen gick före in över kyrkgolvet och spelade brudmarschen. Även vid kyrkan vankades efter vigseln mat och brännvin. Efter hemkomsten vidtog ätandet. Sista "rätten" bestod på skämt av exempelvis snö, garnerad med lingosaft, ett tomt fat med en slev osv. Efter maten lästes högt en bordsbön och sjöngs en psalmvers, vilka dock ej alltid valdes med den rätta urskillningen, t.ex. "Gud med nödtorftig spis du oss styrker etc." eller / "När vi skola till vårt fädernesland och skiljas vid detta elände etc." - Så vidtog förärandet av brudgåvor. Brudgummen skulle förära bruden en friaredosa (synlig å bilden: hyllan) med silverpengar. Dessa slantar förvarades. En dylik slant i barnets lindor kunde sedan skydda detta att bli "bortbytt"; även i badvattnet lades en slant. Om det var av dessa slantar man sedan an- vände i smörkärnan för att raskt få smör eller i bot- ten av kons första sörpa efter kalvningen (med samma verkan som knivbladet) har jag ej fått bekräftat men anser det troligt. Allmänt bruk var att (andra brölloppsdagen) röva bort bruden. Ngon utklädde sig till "den fule" och med sitt sällskap drog i väg med henne. Stundom körde de hen- ne med "en otämd stut" för att det skulle gå lustigt och oregerligt till. Brudgummen med sitt följe skulle upp- söka och återerövra henne. Det blev stundom nappatag, ja urartade någon gång till slagsmål. 3. När flera barn döptes samtidigt i samma vatten, var man angelägen att flickorna vattenöstes först. De skulle annars få skägg. 4. En giftaslysten flicka skulle få se "vem hon skulle ha" om hon tre torsdagskvällar efter varandra åt saltpann- kaka. Denna tillreddes av 3 skedar salt och 3 do mjöl med mjölk eller vatten. 5. På våren (den 25 mars eller enl. annan uppgift påskdagen) drogs dagg. Man gick runt ägorna och drog efter sig sitt lintyg eller ett lakan. Detta skulle skydda åkrarna mot förtrollning. - "Vafferdan" (25 mars) tävlade man att vara tidigt uppe och att få röken ur skorstenen att stiga så högt som möjligt. Detta skulle betyda lång och tidigt mogen säd. Man brukade därför kvällen förut samla enris eller annat lämpligt rykande bränsle. - Samma konster påskmorgonen hade med sig att "fåren skulle bli feta". - Inte hugga något på skärtorsdagen. Då skulle korna "få ont i benen". / 6. Slutligen några typiska utdrag ur Töcksmarks sockenstämmo- protokoll. År 1821 den 25 februari: § 11 "Af förekomne anledningar stannade Socknemännen i följande beslut: 1 mo Dansgillen på Juhldag, påsk- och pingstdag ävensom på Långfredag och Böndagen skola vara alldeles förbjudne vid 3 Rdr 16 sk. Bco böter för den, som tillåter sådana sammankomster i stt hus och Ståckststraff för dem, som sådana bevista på förenämnde högtidsdagar. 2do Skola alla Dansgillen, vid ovannnämnde vite för husägaren och Ståckstraff för den, som Dansgillet be- vistar, vara slutade kl. 10 från 1 september till 1 maj och den öfriga årstiden kl. 12 efter middagen utan afse- ende antingen de hållas i boningsrummen, på Loge eller under bar himmel. 3tio Den, som anmodas att spela till Dans vid före- nämnde tillfällen, vare sig på Viol eller annat instrument, undergår en söndags Ståckstraff om han fortfar med Musiken över den i 2de punkten föreskrifne tid." Punkt 4 stadgar stockstraff om ungdom samlas i uthusen på kvällarna utan dans; punkt 5 likaledes för den, som är under 16 år och besöker dans, auktion e.d.; punkt 6-7 om ansvars- påföljd för den, som öppnat hus för tillställning, där det går oregerligt till, den som medför och utskänker brännvin - och slutligen "8o: Ovannämnde böter och Ståckstraff fördubblas vid varje förnyad förbrytelse." - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde" År 1825 den 16 Januari: §1 - - - "Anmält att Drängen Anders Olsson i Töresbyn den 4 innevarande månad x) i Hans Mikelsons i Töresbyn hus utfarit i skällsord och under svordom förövat våldsamhet mot Drängen Nils Torstensson i förenämnda x) alltså under julen / hemman ---". Efter en "allvarlig erinran" beslöts att "skulle meranämnde Anders Olsson hädanefter beträdas med öfverdåd, smädeord och ofrid i samqväm eller annorstädes, skall han utan skonsmål beläggas med En Söndags Ståckstraff under allmän Gudstjenst i Tyxmarks kyrka." - - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde". År 1831 den 2 oktober: §3 "Döfstumma pigan Maria Larsdotter, som enligt beslutet vid sista sammanträdet med Fattigvårds Direktionens Ledamöter nu borde bortaccorderas på ett års försörjning och vård, ville ingen emottaga, ehuru hon utbjöds för 3 Tr Hafre och 3 Rdr Bco, och då hennes epileptiska sjuklighet svårligen medgiver att hon föres över hela socknen eller på någon av de 3 vid- sträckta fattigrotarna, så skulle hon ånyo utbjudas på entrepenad den 16 oktober" - - Den 16 okt. åtog sig Engelbrekt Andersson i Gråbol henne för 3 Tr Havre och 3 Rr Bco med det förbehåll, "att om hennes sjuklighet skulle så tilltaga, att hon blifver för svår att vårda, han då i Sockenstämman avsäger. sig henne utan att begära någon ersättning för den tid hon varit i hans hus." - - "In fidem protocolli O. C. Schagerström". År 1833 den 19 maj: §11 "Som allt spel i kyrkan för brudfolk är alldeles stri- dande mot 15 Cap. 25§ i kyrkoordningen, så skall dylikt "otjänligt buller" vare sig med violer eller annat instrument vara alldeles afskaffadt vid laga ansvar. Af förekommna anledningar ålade Pastor kyrkoväktaren tillse, att intet brännvinssupande före eller efter Gudstjensten förövas i Sockenstugan eller annorstädes inom Kyrkans område". - - - "Ex officio N. O. Atterberg"
Bondens år
i Nordmarken kan man säga började med juldagen, då första åtgärden vidtogs. Den som först kom hem från julottan fick nämligen först gjort ploganden och därför var det ett väldigt kappkö- rande från kyrkan. Vårfruafton nåddes samma mål genom att lägga sig tidigt. Den förste i säng fick först gjort sådden. Påskmorgon gick husfadern tidigt upp och eldade en duktig brasa av töre. Ju tjockare rök ju bättre skörd således ett riktigt våroffer Tecken, som bådade årsväxten. Som väderleken är 3 vec- kor före och 3 veckor efter mickelsmäss, så blir den under sommaren. Så, som skogen är klädd av rimfrost i varslan advent så blir skörden. Så stora som snödrivor- na vid gärdesgårdarna Petter Katt, så stor blir kastan på logen. Åskan första gången från norr bå- dade torka. Vårsådden. Tecken för vårsåddens början. Då torduveln börjar flyga på kvällen, då lönnen blommar, då svallis å vissa berg norrsidan lossnar och faller ned såfläck. Våroxen = gärdesglinder, ej annan betydelse än som vår- tecken. Karolina, linsåningsdagen. Urbanus, sista så- ningsdagen, senare sådd mognar ej. "Så kallt att man måste ha bälgvantar, bör det vara vid vårharvning- en. Allmänt att kvinnorna sådde men ej av annat / skäl än som arbetsfördelning. Ingen särskild bön eller formel, men första såkastet, liksom så många arbetens början: "I Jesu namn. Och denna vackra sed är nog inte helt utdöd än. En gång då jag körde åt min svärfader, fick jag uppleva en vacker sedvänja. En aldrig granne kom gående över sin åker ner till "delegårn", sträckte fram handen och sade "ti löcke" till lycka. Man handhälsade ju aldrig annat än i undantagsfall innombys. Jag tänkte då att om jag fått giva detta som idé at en konstnär skulle det sett ut ungefär så här. Jag, en ung bonde mitt på åkern, svärfar, medelåldrig går gamlingen i möte och denne har ställt sin såkorg på marken. Då kunde devisen "te löcke" syftat så väl på året, som den in- brytande nya tiden. Både vid såddens och många andra arbetens slut bestods "löktebete" men ej någon särskild bestämd rätt eller ritmässigt. På många ställen hade man tagit upp den norska seden med flödegröd, som då fick namnet löktegröt. Skörd. Löktskär = slutskär lykta gråtareskär, sista skären på en åker. Då denna ju föll platt på marken var den besvärlig att ta upp, men troligen syftar det även på att det sista av en otillräcklig skörd är taget. / Före Årjengs marknad borde all säd vara skuren, annars blev det inget marknadslov. Eljest ansågs det att säden mognade till "meckelsmäss" om inte frost- en kom. Potatisen skulle tas upp mickelsmässveckan. Då all skörd var bergad skulle var och en i hus- hållet ha sin "skårgäll" bestående av en stor kaka siktbröd, råg eller vete, av årets skörd med mycket smör och sandost, att användas efter gottfinnande. Således vanlig "klengås" klena = smeta, som ju är nordmar- kingens livrätt. Tröskning. lovisa = logvisa, skämt med nybörjare. Under det man pratade för att förvilla och frågade om han önskade lära lovisan passade man på och kasta- de slagans bägge käppar dängare och hand val om hans hals med "kolon" knuten som håller ihop käp- parna i nacken och klämde till duktigt. Skriket liknade inte mycket en visa men fick ändå bä- ra namnet. Att beskriva tröskningen förståeligt är inte lätt. Råg tröskades väl lika över allt, då halmen där skall ligga lång och redig i nybundna kälkar karvar. Havre, bygg och vete däremot skulle ju borströskas bôströskas. Först lades upp tätt med nekar på loggolvet varpå trös- karna bankade på, vände nekarne med slagan och / och bankade andra sidan, tills mästa havren var ur, utan att banden slitits av. Sedan restes nekarne upp vid ena elle båda logväggarna med rotändan upp. Det- ta var åvânkningen, och den fortsattes, tills man fått la- gom att tröska färdigt på dagen, genomsnittligt 12 travar om 24 nekar. Så skyfflades golvet rent. Ene tröskaren sprätte nu ut med slagan vanligen 2 nekar på golvet. Efter några inledande slag lyfte en (av) tröskaren med slagan lätt upp nekarne under mitten men något närma- re roten, då den andre drämde till ett hårt slag så att karven vände sig över toppändan. Så är det hans tur att skôta k-jud (hårt k-ljud) upp och den andres att slå o.s.v. tills banden trasats sönder. Derefter fort- sattes med ömsevis uppskôtning och slag, tills halmen ma- növrerats intill en vägg. Så fortsattes med nästa par, tills halmhögen blev så stor att den fick skakas upp och kas- tas i ladan. Men en skicklig kunde även med slagan spretta till halmen, så den flög i ladan för var gång. En skicklig tröskare rörde aldrig kärvaren med hän- derna eller annan redskap än slagan, denne skulle göra allt. Tröskade man efter sol så tröskade tôssen på kvällen men om någon av, dem som hörde det, endast sade "hör" så tystnade han genast. Han tröskade hastigt och lätt. Före jul måste allt vara färdigt. / Jakt. Det berättas om en gammal jägare att han aldrig kun- de skjuta något efter det han skjutit en vit räv. Rackelha- ne var omöjlig att skjuta men föll för silverknapp. Bössa, som inte dödade, kunde botas genom att piska en orm in i pipan och sedan skjuta ut denna. Kreaturen. Kristi himelsfärdsdag skull djuren drivas på skogsbete såhär fanns nästan inga på denna trakt, utan man vallade på dagen och drev hem till kväll och då skulle ungdjuren ges namn "döpas" med en lövkrans över huvudet för att skydda dem mot ulven. Vid hem- komsten denna kväll skulle jätaren ha "bôttebete", en smörgås, som bars i mjölkbyttan ner till lagårn, där den skulle ätas. Peregrims Peder Grim Då skulle ro- pas i skogen till jätten "Bind nu dina hundar, nu släpper jag mina får" Sen hade ulven ingen magt med dem. I anslutning vill jag meddela orden till en horn- låt, jättens lockrop på sina kor. Ko Säta, ko Stjerna, ko Lodros Hemjorta Musika Ramfeja Budeja Budi Russi å Fagros Ej notkunnig kan jag ej meddela melodin, men den är mycket vacker. / Ett par saker utanför ämnet vill jag även nämna. Min farfarsfar född 1777 å Glava finnskog använde som julträd en en. En vacker, mindre buske placerades i högsätesvrån, prydd med pappersblommor. Då detta var före julgranens uppträdande i orten, har jag fun- derat om det möjligen kunde vara en sedvänja från hans hemtrakt eller uppsnappat från annat håll. Tarte, ett gammalt ord, som stundom användes av äldre generationer men nu är helt bortlagt. Kort uttal med lent a. Betyder ungefär: för en kort stund eller för stunden. Till ex Tog denna brödbit tarte tills maten blir färdig; tog dessa vedträn tarte, tills jag hinner hugga. Användes även vid jollring med barn: din ongetart, din lel- le tart. Möjligen detsamma man stundom får hö- ra ett barn kallas talt, då ju vi värmländingar så ofta blandar om r och l. V:ra Fågelvik d. 28 jan 1942 D. V. Hedelund Dusserud, Töcksfors. tel. Sundsby 5
Jaktens och fiskets betydelse för hushållningen.
I. Allmänna uppgifter. ULMA M 25 När di börja att bosätta sig här i Nordmarken så hade di inte annat levebröd än att di fick ta fisk och ja- ga i skogarna. Men det fanns så mycken fisk i sjöarna så att di kunde håva upp med händer- na, så det var ingen konst. Se'n var det full skogen i "fôggel" och vilt. Det var bara att sät- ta ut snara och giller, så fick de det di be- hövde. Det fanns inga vidare skjutvapen den ti- den. Det var inte mycket att få av jorden, för det var ingen jord odlad att tala på. När min far var pojk så var det så liten jord odlad. Då höll de på att jaga och sköt mycket ville- bråd att ha till hjälp i hushållet. Alla som det kunde, försumma inte att ta fisk. Och / det finns flera sjöar som man fiskade i: jag minns inte 1868, men mina föräldrar brukade att tala om den tiden. Då sköt di det di kunde komma över av matnyttigt i skogen. Och då tog di tillvara både kött och ben. Benen torkades och maldes till mjöl. Detsamma var det med fisket. Di tog till- vara fiskben och malde. Det mjölet blandades i det vanliga mjölet, och så bakade man av det. Någon annan försäljning av fisk förekom inte än den som en sålde till bönder, som inte hade fiske eller till sådana som inte låg så till att de kunde fis- ka. Då gick det att få byta till sig spannmål eller sovel, ull o.d. Kornet /bygg/ köpte man i Fredrikshald, men fisk eller vilt hade man inte med sig dit. Räven, mården, grävlingen och lodjuret fångades för skinnets skull. Dessa skinn såldes för att en skulle få pengar till hjälp att betala skatt och pålagor. Grävlingens kött togs tillvara och begagnades i hushållet. / Det hängde allt i att en skulle ha rätt att ja- ga och fiska som en ville. Det var en gammal rätt. Men det blev mycket tjuvskytte. Under lov- lig tid gick en var som helst i skogarna. Det var inte då som nu att di förbjöd skogarna. Nu tycker var bonde, att han ensam skall ha rätt till jakten på sin mark och så förbjuder han jakt. Så är det med bolagen också. Folk jaga, så det höll på att bli slut på allt vilt. Nu börjar en allt att tycka att tjuvskytte är ohe- derligt, men det finns allt kvar av dem ännu som inte tycker det. Di försöker allt att skju- ta olovligt. Men det blir mindre och mindre med tjuvskytte, för det är ### tillsyn och lagar så det är inte så gott. Så är det inte någon förtjänst att utsätta sig för tjuvskytte. II. Jaktens betydelse. Min far talade om, att di jagade varg, men det var bara, om han blev näsvis och kom inpå byarna. En och annan varg fanns på 1850-talet. / Men jag minns inte tal om att man sköt någon varg här då. Och den sista björnen, som sågs här är allt så länge sedan som 1830-40-talet. Men man jagade, lo, lodjur, räv, mård. Det var sådana skinn som en kunde få sälja på marknader. Räven var det skottpengar på. Så den tog en många gånger endast för skottpenningarnas skull. Höken fick en också skottpengar för. Det var så- dana djur som en behövde att hålla efter, så att en inte blev av med höns och får. Det var litet betalt för skinnen. Det var mycken söndagsjagning. Man gick på jakt när det föll en in. Man gick inte längre i sko- gen, än en kunde komma hem till kvällen. Man byggde kojor vid mossar för att en skulle kun- na ligga där och passa på att skjuta orre. Då gick man dit på kvällen eller mycket ti- tidigt på morgonen och inväntade orrarna. Då kunde man ligga i en sådan koja och skju- ta ett tiotal orrar på en morgon. Men då var / det så gott om dem, att de kom i stora skockar och skul- le leka ute på mossen. När en var i skogen och röjde ihop ved eller hade annat arbete där, så hade en bössan med, för att en skulle passa på och skjuta något och ha med sig hem. Kolarna hade bössan med i kojan. Det kunde ju all- tid hända, att det kom villebråd som de fick skju- ta. Se'n var det inte fritt än di var rädda för skog- råa. Bössan tyckte hon inte om. Av matnyttigt vilt jagade man hare, älg, skogs- fågel och sjöfågel. Fågel tog di mest i snara. Det blev billigast. Räven togs i rävgrop eller sax. Barnen fick vara med och hjälpa till med snarorna. Viltet saltades ned eller torkades. Innan det torkades så skulle det vara litet salt. Det fick hänga i solen och luften precis som när en tor- kade fisk. En skar sönder det i stycken, så att det skulle kunna torka igenom. / Viltet hängdes utefter på väggarna. Det brukade mest bli så att en behöll det en sköt för eget behov. En kunde få sälja en och annan gång till herrskapen. Det det som sköts på olovlig tid behöll man för egen del. Jag vet inget annat om tillredningen än att man rätt och slätt kokade viltet och åt. Så fick en potatis till och bröd. Sådant kött smakade bättre än kött av boskapsdjur. En hade för det mesta inte annat än salt sovel, och då blev det ju kalasmat, när en fick vilt. Man brukade leta andägg och koka. Andra fågel- ägg tog man inte tillvara. Grävlingskinn gjorde man jaktväskor av. Älghu- dar hade man till slädfällar Hartass användes som kritpensel. Så använde man sådan att ta lopporna med. Man stack den mel- lan kroppen och skjortan och strök med sig lopporna. Av skogsfågeln tog man tillvara, fjäder och dun. / Denna begagnades till kuddar och bulstrer. Fjädrar an- vendes till brödnaglar, vingarna att sopa ihop i spi- sen med eller på bakbordet. III. Fiskets betydelse. Alla, som låg så till, att de inte hade för lång väg till sjön, begagnade sig av fisket. Man fiska- de i bäckar, tjärn och sjöar. Man fiskade gädda, abborre, panka, braxen, löja, ål, lake mört och lax. Man fiskade endast på när- mare håll. Fisken fördes hem med ens. Fisken träddes på vid- jor eller bars i säckar. Fisken saltades ned, torkades eller åts färsk. Man "fjälla" fisken med en kniv och skar upp den nerifrån stjärten och upp till huvudet och tog bort "inmäten." När en skulle torka fisken, så fläktes den isär. Se'n satt man in stickor, som höll isär den. Mindre fisk hängdes upp till tork- ning utan att man fläkte den. Den sattes upp på väggen att soltorka - på den väggen där solen / låg på som bäst. Benämning på torkad fisk /tôrrfesk/. Om julen användes gädda eller den fisk en kunde få tag i. Den torkade fisken åts som bröd. Det hölls som styv mat. Den bakades också. Ville inte salta fisken för hårt. Han blev dålig att äta. En fick också vara sparsam på saltet, som en skul- le frakta från Fredrikshald /Halden/. Surfisk har man inte berett. Fisken kokades för det mesta. Ibland stektes den i panna tillsammans med smult. Även förekom, att man stek- te den på glöd. Fiskspadet användes till soppa. Så förekom även, att man slog bort det. Fisken stektes ock på "halster". Kallades, att man "hal- stra" fisken. Det som var i huvudet var det fetaste och läckraste. Man sög ur fiskhuvdena. "Rompa" var det sämsta. "Rômen å mjölken" togs tillvara. Den stektes el. koka- des tillsammans med fisken. Benen i små fisk fick slinka med i magen. / Fisk var bra mat, men ibland fick man för mycket av den, så att man ledsnade på den som föda. I lektider kunde man få äta fisk en och två gång- er om dagen. Strömming har man inte haft tillgång till. Sill fick man till varannat och vart tredje mål. Ibland fick en doppa potatisen i sillsällten. Sillen hämtades i Fred- rikshald. Ålskinn användes till remmar och pisksnärtar. Lakskinn användes till klarskinn att klara av kaf- fet med. Numera användes inte klarskinn.
Lekar
Folklekarnes förekomst. Folklekar med eller utan sång äro inte brukliga på denna trakt numera. Vi folk- och småskolorna i socknen förekommer lek, men lärare och lärarinnan lär barnen leka. Det är inte av från äldre generationer. Var man har lekt. Förr i världen lekte de i stugorna här å där. Ungdomen i grannskapet kom tillsammans å lekte. Det kunde vara ett fem- tiotal pojkar å flickor tillsammans i en stuga. På somma- ren så kunde de leka på en loge eller ute på en äng eller en backe. De unga i en stuga bjöd kamraterna till sig. På julen brukade de vara tillsammans å leka samt på midsommarnatten. Då hade de "mesômmersvak". Då var det dans å lek. De gick till någon lämplig plats. Då "skramlade" de ihop till kaffe å dôpp å pojkarna "skramlde" / också till brännvin När de hade haft "ystöl" på ett ställe sen kom ungdomen dit på kvällen å hjälpte till med att koka sandost. På natten blev det lek å dans. Det var alltid vanligt. Alltid fanns det nå- gon i närheten som hade fiol å kunde spela. Folklekarnas tillbakaträngande ur allmänt bruk. När de började på att bygga missionshus i socknen, så gick det andliga och värdsliga ihop. Då gick ungdomen till missi- onshusen å träffades på bönemöten och tillställningar, så det blev deras nöje. Å de flesta gick inte dit för an- nat än för att få träffas. Då försvann folkvisor, lekar, dans och allt det roliga som ungdomen hade haft. En tid fick man höra ungdomen sjunga "###" visor och sånger efter vägarna, men det var inte länge förrän det sluta- de. Så började de att bygga dansbanor här och där. På Sva- neholm hade de en dansbana redan i min barndom, men det var bara vid vissa tillfällen på året som det dansades där, såsom vid midsommar. På dansbanorna lekte de inte le- kar utan det blev bara dans å är så ännu i dag. Så kom cyklarna, så att de kunde komma långt ut i andra / sockner på en liten stund. Så har ungdomen skingrats hit å dit. Men dansen har trätt i stället för de gamla nö- jena å det så helt att den närapå har tagit överhanden. Lekar Bröllopsleken. Vid denna lek skulle ett par vara brudfolk, en präst, en klockare och en med särskilt namn, ex Nils Persson och Nils Perssons fru. Sedan fick var och en i leken deltagande ett namn, ex. öl, brännvin, middag, fru- kost, stek o.dyl. När alla fått namn, så började ledaren berätta en historia. Den fick han hitta på innehåll till un- dan för undan. Alla nämndes i historien och ledaren sa- de något skämtsamt. Ingen fick säga du till Nils Persson eller hans fru. Alla de övriga skulle säga du till varandra. När Nils Persson, hans fru tilltalades så steg de upp och svängde runt. Det skulle alla de övriga göra också. Om de satt stilla när de nämn- des, så fick de lägga pant. (Äldre ungdom lekte denna lek). Det underliga djuret. Det går ett så förunderligt djur uti vår Herres hage. / Det är så halt, det kan ej gå, det är så blint, det kan ej se. Släpp ut det djuret. "Djuret" är inne i ringen. Man har bundit för ögonen på det. Ringen går runt. När de kommer till sista orden av leken, så huka alla sig ned å djuret trevar sig fram till ringen. Det tar tag i en av deltagarna å skall ta- la om vem det är. Säger han fel, så får han gå in i ringen igen. Och det börjas på nytt tils dess han lyc- kas. Den rätt gissade personen får då bli "djur". Bro, bro breda. Bro, bro breda, broa ligger nere vad fattas broa, stockar å stenar Här går vi med ### å hästar och med guldringen fäster, Ingen kommer här fram, förrän han säger sin kärestas namn. Hå hå du Anna lelle, / Du är min å jag är din så länge kärleken varar. Ungersven tager sig en vän, rosor och violer. Rosor bland de liljor små, hjärtan, lille, kan du väl få, rosor och violer. Deltagarna gå i ring. Ungersvennen, som går inuti leken lägger en näsduk för den flicka han vill ha med i leken. De två falla på knä på näsduken. Paret klappar och kysser varandra. /Lektes av äldre). "Här skickar mi mor en penning". Deltagarna sitter i en rad. Lekledaren tar en blom- ma, ett blad el. dyl. å går till den första å säger. 'Här skecka mi mor en penning. Du får köpa vad du vill men inte svart å vitt, nej å ja, för dä vill inte mi fru ha'. Så går han till samtliga. När han kommer tillbaka till den första så frågade han vad hon (han) köpte för penningen och så höll / han på att prata vid och fråga alla. Sade de svart, vitt nej el. ja, så fick de panta. (Lektes av äldre i min ungdom). "Blomsterleken" En av deltagarna får heta herr Blomstergren, en kvinn- lig fru Blomstergren. Så får alla övriga ett blomster- namn, ex. linnéa, konvalj, maskros etc. Alla får säga du till varandra men inte till herr och fru Blomstergren. Sades du till de sistnämnde så fick man lägga pant. Så snart herr eller fru Blomstergren nämndes, så skulle alla stiga upp. Den som inte var nog kvick utan blev sittande litet fick lägga pant. "Skrubbekäring" Deltagarna satt i en rad. Lekledaren hade en käpp som han packade i golvet med vid en av deltagarna i le- ken. 'Vem är det som packar vid min port' frågade denne. 'Det är skrubb, skrubbkäring, svarade ledaren. 'Vad vill han' frågades det. 'Vill gifta sig, får han det?' Antingen blev det ja eller nej. Så om det blev ja, så kom ledaren tillbaka och bjöd i bröllop. / Somliga sade tack. Då gick ledaren å talade om det för brud och brudgum. Så mins jag inte mer. Den le- ken var omtyckt och lektes av äldre ungdom. "Rävleken" el. "räven och herden". En deltagare i leken var herde och skulle vakta få- ren, en annan var räv och en tredje var hund. Den stod bunden en bit ifrån. De övriga som skulle föreställa fåren låg i en ring på backen. Herden har en käpp i handen, så går han omkring fåren. Så säger han: 'Ja' ska jâle en gål (skyggård) kring alla mine får'. Han går runt omkr fåren och lam- men med käppen. 'Ja' ska jâle en gål så hög att in- te fågeln över flyger, så tät att inte ormen rinner igenom, så hög som så (mäter till med käppen å håller uppe den) å högre ändå.' Nu förställes att her- den får en hel del sysslor att uträtta så att han måste gå från fåren. När han har gått så kom- mer räven smygande å tar ett får. Då skäller hun- den, men kan inte komma lös. Herden får höra det å skyndar fram till fåren. När han då räknar dem, / så är ett får borta. Han börjar gråta å hålla sig illa. Så börjar han att "järda" igen och säger detsamma som förut. Men rätt som det är får han något annat att gö- ra å måste gå därifrån, å så kommer räven på sam- ma vis, å hunden skäller. När alla fåren äro bor- ta, så kommer herden. Rätt som det är så kommer rä- ven fram till herden å ber att han skall få låna en ullsax. 'Vad skall du med den till', säger her- den, 'du har ju inga får'. 'Jo', svarar räven, 'jag skall klippa mina får nu'. Då är det allt mina får du har tagit säger herden. Så börjar herden loc- ka efter fåren. Då kommer de från alla håll. Då säger räven att han har sina får bland dem. Då skall vi se vilka som är dina å vilka som är mi- na säger herden. Så tar herden en lång käpp å håller i ena ändan, räven håller i den andra. De får som är mina, säger herden, hoppar över käppen, å de som är dina kryper under. Det är klart att alla vill höra herden till, å så hoppar de. Då skall räven ta sina får, men då sliter hunden sig / Herden å hunden sätter efter räven, så att han flyr, å herden tar alla fåren. (Det var en barnlek i min ungdom. Den fick jag lära av min mor).
Gammal tro i Värmländska bygder.
Gammal tro i Värmländska bygder. I forna dagar, då de stora susande skogarna ännu voro så gott som orörda och täckte väldiga vidder av den värmländska provinsen, levde där ett folk, som hade en bergfast tro på det vi nu kalla övernaturliga. Mystiken var deras poesi och sägner samt traditioner från gångna tider, utgjorde ämnen, som retade fantasien och skapade av barnen generationer, som ärvde fädernas tro. Ännu finnes här och var i Värmlands bygder gamla grånade personer, som kunna berätta huru det var i deras barndom, att det existerade tomtar och jättar, att i skogarnas dunkla gömslen levde rår i sköna kvinnoskepnader och att här och var fanns personer, som ägde förmågan att trolla. Man finner att den gamla tron ännu ej är fullt utrotad på sina ställen utan fortlever fast i betydligt mindre grad än för ett femtiotal år tillbaka. Ännu finnas de, som ha sina tecken och märken, och omöjligt är ej att någon beskedlig hustomte ännu i dag förrättar sina för husfolket välsingnelsebringande sysslor. Upplysningen tränger dock obevekligt fram och jagar mystiken på flykten, livets kalla, prosaiska verklighet trycker sin prägel på de nya generationerna och snart finnes de ej mer, som kunna förtälja om fädernas tro. Någonstädes i den stora skogen, som låg mellan Bergeby och Rådoms byar i Fryksände, hade jättar, eller som befolkningen kallade dem, bergfolk sitt tillhåll. / Byarnas invånare voro ej vidare glada över grannskapet, och särskilt havande kvinnor tordes knappast gå utom dörren sedan solen gått ned, enär bergfolket brukade röva kvinnor, som voro i grossess. På en gård hade man äran att då och då få låna bort smörkärnan till jättarna. Då jättemor ville låna kärnan, infann hon sig på kvällen, ställde sig vid stugan och ropade: "Kära grannemora mi, vill du låna mig fôckedôcka di?" "Fôckedôcka" var smörkärnan, vilken man efter en stund ställde ut på trappan. Om morgonen stod kärnan åter där och på kärnkäppen fanns smör, så det syntes tydligt, att den blivit begagnad. I en annan by fick man om kvällarna ofta höra huru bergfolket vallade sina kor borta i skogen. Det pinglade av både stora och små bjällror, och grova mullrande röster lockade på korna samt nämnde dessa vid deras olika namn. På vardera sidan av sjön Fryken bodde en gång i tiden tvänne mäktiga jättar, som voro mycket goda vänner. De funno det ganska besvärande att göra den långa färden om sjöns norra ände, då de skulle besöka varandra, varför de beslöto att bygga en stenbro mellan sina tillhåll. De började slunga stenar i vattnet, men tröttnade snart. Ännu i dag synes jättarnas stenbryggor skjuta ut i Fryken på vardera sidan. Tomtarna voro ett annat slags varelser, som funnos allmänt och som omhuldades på bästa sätt för att få dem gynnsamt stämda. De voro, trots sin litenhet ganska kraftiga varelser. Detta fick en bonde erfara en gång, då han en natt hölls med malning i en bäckkvarn. / Hans säd rann ned under kvarnstenen, men behållningen i mjölkistan blev knappast större. Då mannen såg efter, fick han se en liten tomtegubbe sitta i ett hörn och äta mjöl av hjärtans lust. Bonden tyckte detta gick för långt och sköt tomten åt sidan. I samma veva hoppade den lille gynnaren upp och smällde till den sparsamme bonden en örfil, så att denne blev stående på huvudet i ett hörn av kvarnen. Med detsamma stannade också kvarnen, och den förfärade mannen började högljutt bedja tomtarna sätta hjulet igång. Först sedan han stjälpt ned en skäppa mjöl i underhuset, kom kvarnen igång, och då blev det en fart så att gnistorna flögo. En bonde hölls med arbete i skogen en vinter strax före julen och brukade ej sluta arbetet för dagen, förrän mörkret hindrade honom att fortsätta. Nu var det så, att tomtarna icke tålde höra, att människorna arbetade efter solens nedgång. Därom fick den flitige mannen en påminnelse, ty på kvällen före julafton kom en tomte och satte sig på en stubbe i närheten, samt suckade: "I morgon kväll är det julkvällen". Den kvällen fanns ej någon bonde i skogen! Förr i tiden brukade tomtarna härma folkets arbete, om detta pågått efter solens nedgång. Så snart det blivit mörkt, fick man höra huru det hamrades o. s. v., men om morgonen var allting orört. Jag hörde nyligen ett par yngre personer berätta att de hört ett sådant fenomen vid en timmerkoja för några år sedan. De voro ensamma i kojan, och blevo ganska förvånade, då de en kväll fingo höra huru det höggs och fälldes ute i skogen just på den plats där de arbetat. / Det hördes tydligt, när apteringen skedde, huru stockändarna åtskildes o. s. v. Våra ensamma arbetare funno situationen litet kuslig. Tron på varsel, och att vissa personer "gingo igen" efter döden, var stark, särskilt om den döde varit en elak eller orättvis människa, så var det klart, att han ej kunde få ro i graven. "Horn-Per" och "skrömt" var något som man fasade för, ty det bådade naturligtvis intet gott om man träffade ut för dessa väsen. "Hornper" brukade uppträda i skepnad av en svart hund. Det berättas om en man, som tagit sig för att hålla bönemöten, på vilka möten han strängt fördömde alla oomvända, och sände dem till den svavelbrinnande sjön. Det blev dock snart slut på predikningarna, ty en kväll hade mannen ett möte med den behornade fursten, och det var på vippen, att han levande fått följa med till dennes rike. En kväll var en bonde på väg till sitt hem. Då mötte han på vägen en person, som han kände, men denne svarade ej på hans hälsning. Förundrad såg sig bonden tillbaka, och varseblev då, att den mötande försvann som i ett töcken. Då den förskräckte mannen nått sitt hem, fick han underrättelse om att mannen han mött, på morgonen samma dag drunknat i älven. En nu 40-årig, trovärdig person berättar om följande varsel. Han besökte en dag, då han var småpojke, några släktingar och blev då varse från fönstret inne i stugan huru en liten gosse med röd tröja och storstövlar kom nere på gården, hållande händerna för ansiktet. Han gjorde de andra uppmärksamma på gossen, men de kunde ej se någon gosse. De bara gjorde narr av alltsammans. / Min sagesman fann saken märkvärdig och började bli rädd, vilken räddhåga ökades, då han såg uppenbarelsen plötsligt försvinna. Husmodern fick onda aningar, och dessa aningar besannades, då underrättelse kom på kvällen, ett en hennes son drunknat under flottningsarbete. Han var vid tillfället klädd som den lille gossen, min sagesman skådat. Historierna om gamla trolldomskunniga människor äro många. En del av finnarna och deras avkomlingar kände den svarta konsten, och det var ej rådligt att göra dem emot. De hämnades lidna oförrätter genom att sätta sjukdomar på folk och fä. Det var en gång en man som var ute och åkte över en sjö. På vägen for han förbi en finngumma, som bad att få åka med. Mannen skrek åt henne att dra åt skogen, på vilket besked han fick en hotelse till svar. Nära stranden stupade hästen och sträckte benen ifrån sig som om han varit död. Folk kom till, däribland en finngubbe. Då denne fått höra om häxans hotelse, förklarade han, att gumman skulle ha ringa nytta av sitt trollskott, varefter han gjorde några underliga besvärjelser. Det tog skruv, hästen sprang upp och i hans uttömning fann man sedan "trollskottet". Det var en rund boll av hår, blånor och andra mystiska saker. Fritiof (fr)