Transkriberad uppteckning

En var så rädd både för frost och regnväder, så en försökte ju passa skörden så gott en kunde. Med höet började en så tidigt att en skulle vara färdig med det tills en skulle ta i med "rôgan- na". När rågen kom, fick en inte försinka sig med något annat. Och detsamma var det med kor- net och havren. Och hellre än att säden skulle få frysa mogen, så slog en den halvmogen. De mogna kornen en fick då var i alla fall så, att en kunde ha dem till utsäde. Vid Mickels- mäss skulle en ha skörden inne. Och det var allt så under vanliga år. En fick passa da- garna väl. Om kärnan kleta sig mellan fingrarna, när en klämde på den, så var det inte så moget, / att en kunde begagna det till utsäde. Det skul- le inte böja sig, när en tog det mellan nypan och klämde. Om annandag och tredjedag påsk var fina, så skulle en få bra bergningsväder. Reg- nade det pingstdagen, så skulle en få dåligt bergningsväder. Och så hade vi ett ordspråk: "Om det regnar Petri fäng mälter rågen uppå äng". Det var inte vanligt att en började på någon bestämd dag. Det blev efter omständigheterna. Kunde en få avsluta arbetet en fredag eller lör- dag, så var det bra. Vid sädesskörden, så skulle karlarna ha själva grovabetet. Kvinnfolket fick det som räknades för lättast. Det var mer sällan som fruntimren skötte lien. Men i undantagsfall förekom det. Mannen skötte lien och kvinnan "ôpptagrekroken". Hon tog upp och band all säd. Vid inbergningen så var hon med i lasset och lade det. Så fick hon vara i ladan / och lâ. Det var med fruntimren som var i ladan. Så fick fruntimren vara med och raka åkern. Det var mycket arbete innan en fick gå över sä- desåkrarna med rivan. Särskild klädsel förekom inte vid skörden. Inga särskilda maträtter. Om det var någon som inte skar väl utan han slängde sig fram, så blev han hånad, och en förde spetakel med honom. Om en välte med ett lass, när en körde in hö eller säd, så hitta di på med, att en skul- le bestå med "vältesup". Det var rent skam- ligt att fara och välta med ett lass. Det blev omtalt i grannlaget. Om någon tog upp säden slarvigt, så att det blev strån liggande kvar mot den askurna säden, så hitta skårkarlen på att kasta upp roten på säden, så att skåren blev tvinnad. Då var den arbetssam att ta upp. Om det var någon i laget som ville jaga, så / smög en sig till att fura lien i eggen med ett mässingstift. Då fick han slita värre än de an- dra och inte kom så fort fram ändå. En skulle vara aktsam med lien, så att inte någon skar sig på den, för di såren hade svårt för att gro ihop. När en skar det sista, så "tog en har'n". Det bruka- de bli brått då, för en ville skära det sista. Namn på sista kärven /löktenek/. Den sista kärven gjordes stor. Den skulle en ha med sig hem. Men en fick inte röra den förrän julen. Vi satte den på en stör åt fåglarna om julafton. Det fick inte ligga några kärvar kvar på åkern. Det såg illa ut, om en hade glömt kvar någon kärve. Det var inte något bra, så mycket vet jag, att di hade för sig. Om den sista kärven blev mindra än de andra, så skulle en få mindre gröda nästa år. Om det blev en nek över, när säden sättes upp, så fick den heta "horunge". Var det en tös / som fick den, så skulle hon bli med barn. Hon skulle se upp med sig, om det hände att hon fick den neken. Det var inte något bra omen, om en fick uddanek på åkern. När en hade skurit åkern, så var en inte så bråd med att gå därifrån. En skulle hämta sig, så att en inte tog med sig något som var gott ur åkern. Någon särskild marsch spela en inte, men när en hade skurit det sista för året, så bryna en lien, innan en gick från åkern eller åtminsto- ne, innan en hängde upp lien för året. Det var gammalt bruk detta, och varför en skulle göra det, hörde jag aldrig talas om. Men det hang i en att en skulle göra så, för att en hade fått lärt det och sett, att de äldre gjorde så. Alla försökte att vara lika goda och åtminstone bli färdiga samtidigt. Ingen ville bli sist. Men det var hedersamt att bli först. Det var tävlan mellan gårdarna. Fick man se att de / var ute i grannstugan och körde säd, så dröjde det inte länge förrän en själv också var i farten, för kunde grannen berga säd, då kunde jag göra det också. Det var inte vidare med det. Något sär- skilt företog man sig inte med den som blev sist. Men en kunde säga som så, att han var lat, att han sov för länge på morgnarna, att det inte blev något med honom och så där. Han hölls liksom litet sämre än andra - för så vitt att det inte var alldeles särskilda omständigheter som gjort att han nödgats bli efter de andra med arbetet. En försökte att gömma på, så att en fick det sista lasset lika stort, om inte större, än de andra. För om en kom med ett mindre lass då, så skulle en inte få så mycket i ladorna nästa år. Det var gärna så, att en skulle åka i det sista lasset. Även barnen skulle få åka i det. Om det bar sig för vägens skull, så körde en fort med det lasset. Man kunde kal- la det sista lasset för "åkelass". / Det fanns en glugg på ladan. Lasset kördes intill den gluggen. Så var det en karl på lasset och kastade ur nekerna i ladan. I ladan var det två per- soner, en som stod vid gluggen och tog emot ne- kerna och förde dem till den som "lâde". Man tog neken med händerna och kastade den eller också med en gaffel. Man började att "lâ" vid gluggen. Tre fyra neker lades i kors med axändarna uppåt, se- dan lades den ena neken intill den andra med ax- ändarna uppåt. Det var noga att man inte fick en enda nek med axändan liggande nedåt i det första varvet. Och rotändarna lades alltid utåt väggen. Andra varvet lades med axändarna nedåt. När man kom till väggarna med första var- vet, så fortsatte man att bygga upp det andra varvet och "lâde" så på sned mot gluggen. Vid gluggen nöp man ihop så att det blev som en ros. Så fyllde man upp där med litet "bôs". Se'n började man att la vid väggen - mitt emot gluggen och "lâde" mot den tills man kom / upp i "röste" på ladan. Allra överst i ladan, lade man "rakbôse". Den som packade och lade stälarne kallades för "lo- katt". Han fick krypa på alla fyra som en katt och lägga nek vid nek. De första nekerna, som lades i ladan, slog en ur väl, för då sulle inte råttorna bli så glu- pa på säden. Dörrarna skulle stängas fort och väl, för att en in- te skulle få in råttorna i husen. De riktigt gamle tala om, att de hade varit med om att lägga en brännvinsflaska i de första nekerna som lades i ladan. Det var inte för något annat än att en skulle ha brännvin gömt att ta till, när en var färdig med trösken. Det blev en sådan iver att en skulle hinna dit och få detta i sig. Och då var drängen nästan ivrigare än husbonden. Hönsen fick inte komma och plocka i sig av spill- säden vid gluggen. Det var inte bra för en. / De första potatisen brukade en ta upp strax efter midsommar. Sedan tog en upp på allvar i slutet av september. Så en skulle allt ha potatisen uppe, när oktober gick in, om det var riktigt. Grannarna hjälpte varandra med att ta upp po- tatisen. Det var så noga, att en fick vartenda potatis med sig ur jorden, närsom det sista ståndet. Det skul- le stå kvar, för att en skulle ha tur med po- tatisen på åkern ett annat år. När potatisåkern plöjdes, så gick en person efter i fåran och plockade upp alla potatis som var synliga.