Transkriberad uppteckning

Som svar på frågan № 17 i Wästsvenska Folkminnesarkivets pristävlan rörande brott och straff. Får jag medela följande. Det har berättats av mina föräldrar att i min hemtrakt fans på 1870 talet en tjuv som kallades Löper Jonas ( inte att förväxla med Löpar Nisse). Denne tjuv var så knepig i utövandet av sitt yrke att det inte lönade sig att draga honom inför rätta, för han klarade sig alltid, därför var det ingen annan råd för den bestulna än att taga saken i egen hand och bestraffa tjuven. Det var en höst som var ovanligt regnig, och därför blev havren stående ute länge, så att sneserna började svarttna utvändigt. Då var det en av Löparens grannar som fick se att hans havresneser började bli ljusa på översidan, varför han anade oråd och jick och räknade neckerna på sneserna, och då fattades det 1 a 2 på somliga sneser, och så påminde han sig att Löparens pojke var inne hos ifrågavarande person kvällen förut och satt länge och språkade utan att ha något särskilt ärende, och när mannen som ägde havren jick ut, så följde Löparens pojke med ut, och då började han hosta och nysa så förfärligt, detta räknade havrens ägare ut att det var att varsko sin far att vara försiktig. Med anledning av detta lade sig havrens ägare på lur i havregärdet nästa kväll, och det dröjde inte länge, förr än Löparen kom och började husera blan havresneserna, men då blev det rättegång och dom på stället. Det var en kraftig karl, havrens ägare, därför blev dommen inte lindrig. Löparen fick lov att hålla sig inne i fjorton dagar, och folk undrade varför han inte var ute och härjade som vanligt, men han hadde nog laga förfall. En annan gång var det två bönder som fick så mycket nya stubbar i skogen som de inte viste sig skälva var uppov till / då misstänkte de att det var Löparen som varitt framme, därför jick de till honom och frågade, om han har tagit något virke i deras skog, men han var oskylldig som ett lamm, men då sade bönderna att du kan gå med till skogen så kan hända att du känner igen stubbarna. Komna till skogen frågade bönderna vid första stubben som de kom till, har du tagit den? nej, sade Löparen, då fick han sig en rungande örfill, det samma upprepades vid nästa stubbe och så undan för undan, tils de kom till den tionde stubben, då Löparen fann för gått att ärkänna, och bönderna tyckte att straffet redan var utmätt, varför saken fick förfalla. Detta skulle väl utgöra svar på 17defrågan men många andra bedrifter har också berättats om Löparen vilka även borde bevaras för äftervärlden. Han var även lumpsamlare, en gång när han var ute på sina affärsresor kom han in i en handelsbod i närheten av en ångbåtsbrygga och ville lägga ned en del lump, medan han var och hämtade mera innan hemresan anträddes, detta beviljades honom, men strax före honom hadde Prosten i församlingen varit inne och satt ned en ankare vin som han läst ut vid bryggan för att sedan hämta den med häst. Men löparen kom före Prosten, och när han hämtade lumpen, så följde vinankaren med, detta skulle ha använts som nattvardsvin i Kyrkan. Någon anmälan om stölden blev inte utav, för bevis saknades, och det viste man, att det fordrades, om Löparen skulle bli fast. Men Löparen var sådan, att han ville gärna bjuda om han hadde något att bjuda på, och det var många som fick smaka Prostens vin utan att veta av, att det var nattvardsvinet, som serverades. En annan gång var Löparen hos en bonde och bårrade hål i gålvet till en så kallad stolpbod, han hadde varit med och sett var havrebingen var, och det var under den som han borrade hålet, när han fått hål under bingen, stack han en käpp i hålet, och på så vis fick han havren att rinna i säcken, när han rörde om med käppen, när säcken var full, slog han en träplugg i hålet. När bonden kom ått boden och fick se att det blitt en så stor gryta i havrebingen, / jick han under boden och undersökte gålvet under havrebingen, och fann då träpluggen och förstod strax att han hadde med Löparen att göra. Han jick strax och fick två karlar med sig till Löparen för att se äfter om han hade någon havresäck i sina gömmor, men de kunde inte finna något, då var det en utav karlarna som sade: "vi går uppåt skogen och ser ett tag, får vi se om det fins något där", han hadde en svag aning om var Löparen brukade gömma sitt tjuvgods. Den som hadde föreslagit skogspromenaden jick före och de andra följde äfter, även Löparen följde intreserad äfter för att se hur det skulle gå, när de hadde hunnit omkring 200 meter från Löparens stuga, stannade den som jick före, och där i ett hål i berget låg havresäcken, då utbrast han och sade: "här har vi att säcken ändå". Då svarade Löparen, att den som har dragit dit den han viste att var han hade den han", svaret var ju ganska dräpande, och som inga bevis fans, så var det inte något att göra åt saken, utom det att den bestulna bonden fick igen sin havre. Wilken som blev mest flat, den som blev skylld för att ha stulit havrren, eller Löparen, som blev lurad på konfekten, förmäler inte historien. Det var en virkeshandlare, som hadde ett vedparti upplagt i närheten av Löparens bostad, men när det hade gått en tid, så började vedpartiet märkbart krympa ihop, då föll strax misstankarna på Löparen, vedens ägare funderade mycket över hur han skulle få den durkdrivna tjuven fast, men till slut beslöt han sig för att använda kraftiga medel, han tog nämligen och borrade ett hål i ett lämligt vedstycke och plaserade en dynamitladdning i hålet, och sedan tilltäpte han hålet med en träplugg, resultatet lät inte vänta på sig. Det var strax före jul, Löparen hadde en skomakare hos sig, som skulle göra skor åt familjen. Då hadde Löparens fru satt en gryta i den öppna spisen med några korvar i, som skulle kokas, när grytan stått i spisen en stund och började koka årdentligt, då inträfade det / en öronbedövande knall hördes och grytan flög i tusen bitar, och korvarna reste upp genom skorstenen och försvan, det var ett stort under att ingen människa blev skadad. På grund av att skomakaren var vittne till olyckan fick vedhandlaren veta att hans påhitt lyckats och därmed var han nöjd. Det fins många berättelser om Löparens bedrifter men det nu anförda får vara nog. Upptecknat av Paul Olsson, i Fålkesgården W:a Ämtervik 24/1 42 född den 16/2 1885.