Transkriberad uppteckning

Gammal tro i Värmländska bygder. I forna dagar, då de stora susande skogarna ännu voro så gott som orörda och täckte väldiga vidder av den värmländska provinsen, levde där ett folk, som hade en bergfast tro på det vi nu kalla övernaturliga. Mystiken var deras poesi och sägner samt traditioner från gångna tider, utgjorde ämnen, som retade fantasien och skapade av barnen generationer, som ärvde fädernas tro. Ännu finnes här och var i Värmlands bygder gamla grånade personer, som kunna berätta huru det var i deras barndom, att det existerade tomtar och jättar, att i skogarnas dunkla gömslen levde rår i sköna kvinnoskepnader och att här och var fanns personer, som ägde förmågan att trolla. Man finner att den gamla tron ännu ej är fullt utrotad på sina ställen utan fortlever fast i betydligt mindre grad än för ett femtiotal år tillbaka. Ännu finnas de, som ha sina tecken och märken, och omöjligt är ej att någon beskedlig hustomte ännu i dag förrättar sina för husfolket välsingnelsebringande sysslor. Upplysningen tränger dock obevekligt fram och jagar mystiken på flykten, livets kalla, prosaiska verklighet trycker sin prägel på de nya generationerna och snart finnes de ej mer, som kunna förtälja om fädernas tro. Någonstädes i den stora skogen, som låg mellan Bergeby och Rådoms byar i Fryksände, hade jättar, eller som befolkningen kallade dem, bergfolk sitt tillhåll. / Byarnas invånare voro ej vidare glada över grannskapet, och särskilt havande kvinnor tordes knappast gå utom dörren sedan solen gått ned, enär bergfolket brukade röva kvinnor, som voro i grossess. På en gård hade man äran att då och då få låna bort smörkärnan till jättarna. Då jättemor ville låna kärnan, infann hon sig på kvällen, ställde sig vid stugan och ropade: "Kära grannemora mi, vill du låna mig fôckedôcka di?" "Fôckedôcka" var smörkärnan, vilken man efter en stund ställde ut på trappan. Om morgonen stod kärnan åter där och på kärnkäppen fanns smör, så det syntes tydligt, att den blivit begagnad. I en annan by fick man om kvällarna ofta höra huru bergfolket vallade sina kor borta i skogen. Det pinglade av både stora och små bjällror, och grova mullrande röster lockade på korna samt nämnde dessa vid deras olika namn. På vardera sidan av sjön Fryken bodde en gång i tiden tvänne mäktiga jättar, som voro mycket goda vänner. De funno det ganska besvärande att göra den långa färden om sjöns norra ände, då de skulle besöka varandra, varför de beslöto att bygga en stenbro mellan sina tillhåll. De började slunga stenar i vattnet, men tröttnade snart. Ännu i dag synes jättarnas stenbryggor skjuta ut i Fryken på vardera sidan. Tomtarna voro ett annat slags varelser, som funnos allmänt och som omhuldades på bästa sätt för att få dem gynnsamt stämda. De voro, trots sin litenhet ganska kraftiga varelser. Detta fick en bonde erfara en gång, då han en natt hölls med malning i en bäckkvarn. / Hans säd rann ned under kvarnstenen, men behållningen i mjölkistan blev knappast större. Då mannen såg efter, fick han se en liten tomtegubbe sitta i ett hörn och äta mjöl av hjärtans lust. Bonden tyckte detta gick för långt och sköt tomten åt sidan. I samma veva hoppade den lille gynnaren upp och smällde till den sparsamme bonden en örfil, så att denne blev stående på huvudet i ett hörn av kvarnen. Med detsamma stannade också kvarnen, och den förfärade mannen började högljutt bedja tomtarna sätta hjulet igång. Först sedan han stjälpt ned en skäppa mjöl i underhuset, kom kvarnen igång, och då blev det en fart så att gnistorna flögo. En bonde hölls med arbete i skogen en vinter strax före julen och brukade ej sluta arbetet för dagen, förrän mörkret hindrade honom att fortsätta. Nu var det så, att tomtarna icke tålde höra, att människorna arbetade efter solens nedgång. Därom fick den flitige mannen en påminnelse, ty på kvällen före julafton kom en tomte och satte sig på en stubbe i närheten, samt suckade: "I morgon kväll är det julkvällen". Den kvällen fanns ej någon bonde i skogen! Förr i tiden brukade tomtarna härma folkets arbete, om detta pågått efter solens nedgång. Så snart det blivit mörkt, fick man höra huru det hamrades o. s. v., men om morgonen var allting orört. Jag hörde nyligen ett par yngre personer berätta att de hört ett sådant fenomen vid en timmerkoja för några år sedan. De voro ensamma i kojan, och blevo ganska förvånade, då de en kväll fingo höra huru det höggs och fälldes ute i skogen just på den plats där de arbetat. / Det hördes tydligt, när apteringen skedde, huru stockändarna åtskildes o. s. v. Våra ensamma arbetare funno situationen litet kuslig. Tron på varsel, och att vissa personer "gingo igen" efter döden, var stark, särskilt om den döde varit en elak eller orättvis människa, så var det klart, att han ej kunde få ro i graven. "Horn-Per" och "skrömt" var något som man fasade för, ty det bådade naturligtvis intet gott om man träffade ut för dessa väsen. "Hornper" brukade uppträda i skepnad av en svart hund. Det berättas om en man, som tagit sig för att hålla bönemöten, på vilka möten han strängt fördömde alla oomvända, och sände dem till den svavelbrinnande sjön. Det blev dock snart slut på predikningarna, ty en kväll hade mannen ett möte med den behornade fursten, och det var på vippen, att han levande fått följa med till dennes rike. En kväll var en bonde på väg till sitt hem. Då mötte han på vägen en person, som han kände, men denne svarade ej på hans hälsning. Förundrad såg sig bonden tillbaka, och varseblev då, att den mötande försvann som i ett töcken. Då den förskräckte mannen nått sitt hem, fick han underrättelse om att mannen han mött, på morgonen samma dag drunknat i älven. En nu 40-årig, trovärdig person berättar om följande varsel. Han besökte en dag, då han var småpojke, några släktingar och blev då varse från fönstret inne i stugan huru en liten gosse med röd tröja och storstövlar kom nere på gården, hållande händerna för ansiktet. Han gjorde de andra uppmärksamma på gossen, men de kunde ej se någon gosse. De bara gjorde narr av alltsammans. / Min sagesman fann saken märkvärdig och började bli rädd, vilken räddhåga ökades, då han såg uppenbarelsen plötsligt försvinna. Husmodern fick onda aningar, och dessa aningar besannades, då underrättelse kom på kvällen, ett en hennes son drunknat under flottningsarbete. Han var vid tillfället klädd som den lille gossen, min sagesman skådat. Historierna om gamla trolldomskunniga människor äro många. En del av finnarna och deras avkomlingar kände den svarta konsten, och det var ej rådligt att göra dem emot. De hämnades lidna oförrätter genom att sätta sjukdomar på folk och fä. Det var en gång en man som var ute och åkte över en sjö. På vägen for han förbi en finngumma, som bad att få åka med. Mannen skrek åt henne att dra åt skogen, på vilket besked han fick en hotelse till svar. Nära stranden stupade hästen och sträckte benen ifrån sig som om han varit död. Folk kom till, däribland en finngubbe. Då denne fått höra om häxans hotelse, förklarade han, att gumman skulle ha ringa nytta av sitt trollskott, varefter han gjorde några underliga besvärjelser. Det tog skruv, hästen sprang upp och i hans uttömning fann man sedan "trollskottet". Det var en rund boll av hår, blånor och andra mystiska saker. Fritiof (fr)