Transkriberad uppteckning

Annat ord för tröska var "prejle" (prejle havre). All tröskning skulle vara undan- stökad före jul. Både korn, råg och havre. Först tröskades rågen, sedan kornet och sist havren. Ibland biträdde karlar från närligg- ande stugor eller byar vid tröskningen. Detta kallades "tröskehjälp". Ersättning för dyl. var "järe tjänster iställe". Tröskningen skedde på logen (lon, la- lon). Logen som låg mellan två lador, var avlång till formen, hade en stor dörr på ena kortsidan (lo- dôra) och en glugg på den andra (logluggen). Logen hade timrade väggar och täljda stockar till golv. Väggarna mellan logen och ladorna voro omkring en och en halv / meter höga. Dessa kallades "lobjalkar". Särskilda logar för varje sädeslag fan- ns ej. Någon annan metod än slagtröskning är ej känd, mer än "väggslôing". Det var med rågen som man brukade denna metod. Man höll i "roten" på rågkärven och slog toppen i "lobjalken". Sedan lades kärven över knät, och med en träpinne slogs några slag (dôske) på kärvens mitt. (väggslô rôg) även kallat "bjalksô". Slagtröska kallades "präjletröske". Två sorters slagor funnos, "lodslaga", och "dängelslaga". Lodslagan (lopräjla) såg ut på följande vis. Skaftet (hanvalen) var en meters- lång käpp, denna var täljd något flat i ena änden. Där var borrat ett hål. Ett rep, omkr. en meter långt, av tagel, var stucket med ena ändan igenom hålet och hölls fast med en stor knut. I repets andra ända var fastbundet ett lod av järn. Lodslagan / är mycket, mycket gammal. Dängelslagan, som är senast införd. bestod av handval med ten och "slagdäng- el". Slagvalen, som var ett åttkantig kavel, var fastbunden vid "tenen" på "hanvarn", med ålskinn. Slagvalen var gjord av apel, handvalen av gran. Tröskningen utfördes bara av männen, utom "väggslå råg", vari även kvinnorna deltog. De personer som tröskade kallades "präjlekârar", "logôbbar", "träskekârar". Klockan ett på natten börgades tröskningen, och hölls på till det börgade skymma på aftonen. I ena av de innersta hörnen av logen var oppmurad en "rundel" av grå- sten, omkr. en aln högt, överst var en stor stenhäll. På denna eldades med töre stickor, vid skenet från dessa tröskade man. / Flera än två personer tröskade aldrig samtidigt. När en tröskade kallades "en- trösk", två "tutröske". Ett par tröskande som ej höll takten, sades "vôre umaka präjlar". En arbetsramsa till trösktak- ten är; "Tröske te mat, skrägröt i fat, degen i trôg, dôske tå rôg". När tröskningen var gjord dracks brännvin (göre trösköl, och drekke stakanna). Den som slog första slaget på log- en, blev först gift och den som slog sista slaget dog först av de två trösk- ande. Loggolvet sopades före tröskningen. Den mängd säd som lades upp på loggolvet på en gång kallades "bare". Sädesbanden löstes upp före tröskningen. En "havrebare" innehöll omkr. fyra kärvar, "rôgbare" en "hallträve" = tolv kärvar. De tröskande stodo under arbetet på var sin sida om den upplagda "bara", / mitt emot varandra. Att vända fram- laget kallades "hisse". Halmen skakades med "reste" (tjuga). Den "resta" (skakade) halmen uppstaplades i ladan (halmstack". Av den första barans halm hop- bands kärvar (vannelar) och gavs en åt varje ko, ty då blevo korna bra till att mjölka. Åväxa var en benämning på en första, lätt tröskning på oupplösta kärvar. Dessa undergingo sedan en andra tröskning (värltröske). Vid andra tröskningen upplöstes sädesbanden. Resterna av halmen, axen agnarna och halmstubb, sållades genom ett såll (hälle i härsåll). Den med halmstubb, agnar, mull m.m. blandade säd som efter tröskningen av ett underlag kvarligger på logen kallades "drôse". Denna sopades med en styv kvast (lolimme) till nedersta / hörnet av logen, denna hög kallades "drôsehög". Kastning förekom ej förrän man tröskat färdigt allt. Även tröskning av ärter förekom. Man bredde ut ett fång "ärteris" och tröskade med slaga, som havre. Linknopp tröskades ej, utan "packa- des" med "packetre". Linkärven lades med toppen på en "stabbe" eller på logtröskeln, och man slog med ett därtill gjort "packetre" (liknande ett klappträ). (kastning) Den kastande satt på en låg pall (kastepall) vid sidan om dråsen. Den använda skoveln kallades "kasteskôvvla" och "havresjölle". Säden kastades från översta ändan av logen (dôrräén) till nedersta väggen, (gluggäén). Tillräckling med drag åstadkoms genom en "dragglugg". De olika sorterna säd som / erhölls vid kastningen voro längst från väggen räknadt, "tongkorn", sedan "skrähavre", "brökorn", "lättkorn", "lättfjast", och "skele" sist agnar. Den säd som kastades vid en omgång kallades "kasta". "Tonghavren" användes till utsäde. (Härlesåll) Såll var gjordt av ett tunnt bräde som var hopfogadt, till formen runt. Bottnen var gjord av hasselspröt, som korsade varandra så att ett galler bildades. Sållets diam. var omkr. en meter, maskornas storlek var omkr. två cm. Rissling av säd efter kast- ningen förekom ej. De olika arterna av säd förvar- ades i bingar i sädesboden. Sädesboden var merendels för enad med visthusbod (sôggleboa), och kallades "boa", ett timradt hus som bestod av två våningar. I nedre våningen / förvarades sovel och i övre säd och korn. Hela övre våningen var oppdelad i bingar en för varje sädesslag. De kvarliggande agnarna och bosset hopsopades och förvarades till "sörpefor" år korna (litet agnar och boss lades i en bytta, hett vatten slogs över, så ströddes mjöl på, detta gavs åt korna till mellanmål, "sörpe") Då all säd, korn och råg, var tröskad, skulle husbonden bestå brännvin, (präjle- lökt mä fylla) "löktekanne", "trösköl". Den som ej trakterade hade ej att hoppas på tröskhjälp nästkommande år. Att utrymma logen kallades "frakte guss gåv (gåva) tå lon".