Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Nu så kommer julen
Nu så kommer julen nu är julen här
Vaggvisor
-1- Hadd je mej e fingerbôr malt å e tôppa hômle se skull je brygi mej gôtt öl femtan tônner fulle. I Hallingdal i Tespolann der bor en man sôm gôtt göra kann surt öl å bränt brö å getabockkytt sôm han hadde. -2- Je satte mej på huskilåg å huske mej så gärna da tapp je bort mi bjälleko sôm hette Röde gullstjärna. Röde gullstjärna lôcke je på Röde gullstjärna svara mej då se näre mej, se näre mej. -3- Tu lu love, tolv man i skoge. Tolv man äro de, tolv svärd bära de vallhund den hänga de bjällkona flänga de nô ta å mej vill di ha se langt nol å öst under Dovrefjäll Der gol göken, der blommer löken, det skvittrar svala, der blåser trana, der ska vi vara ifrå jul å te påskekväll. -4- Ve ska ro te Dannemark å köp en häst för e halva mark sätten på en högen stall å gin hy å langen halm. Hästen han börri å hecke käringa trôdd han vill ha drecke käringa tog bå bött å spann å geck se dit sôm källa rann. Men bötta ho sack å spann han flöt å käringa satt på lann å töt. Men gubben han hadd e krocketa tann högg käringa i ryggen å drog ho i lann. -5- Kråka ho satt på ladutak å tale te sine små dôttre hôrt ska ve gå i år, ve fryser ôm våre små föttre? Jo ve ska ro te Dannemark å köpe skor fôr e halva mark å sätte på våre små fôttre. -6- Ickôn han geck på ängen å slog å ne må trô han snârde. Skata rak å kråka drog å svartte katten ho kôrde. Tre lo pepparkôn, trana ho blåser i ôllihôn å katta ho spelar på trômma. Fyra mösser gå i dans se hela jola dunnrer. Inte gâr je nô mer i dag, färrän je får sex öre. – Sex öre, sex öre. -7- Klapp i hannan å fös bort hunnan sog du räven der han sprang. Räven sprang å rômpa slang. Räven gjorde inte vägen lang, imella galan. -8- Skjatt du katta du bränner dej rättnu kom räven å skrämmer dej, skjatt du katta å räven. -9- De va e gammela käring som inga barn hade då tog ho sej en fôlong å la i si vagge. Tuss tulla lulla långskanken lange ben har du. Lever du te hösten så blir du lik far din. Da går du bort i galan å super dej full. -10- Kong Orre han skulle till gästabud fare då hadd han inga strômper uppå sig att drage. Strômpan di hänger i appulagren. Telleritå, barna är små. Jäntan e små, tusen daler för två. Pôjkan e dyr, en getlort för fyr. -11- Je ska lulle barna små, å tjene mej e kake. Om je inga kake får, se ska je lätte lulla stå å lätte barna gråta. L. H.
Slåtter, skörd och tröskning
Slåtter hade en ingen annan, än att gå å slå vid myrar i skogen å på backar. Det var att ta till reda det en kunde få tag i här å där. Både karlar och kvinnfolk fick hjälpas åt. Det var att gå man ur huse. Barnen togs med. Karlarna slog å kvinnfolken var med å räfsade å samlade ihop gräset. Var å en hade brått att få sitt. Hjälp av grannarna var just inte att få. Det kunde vara mot slutet, om det var någon som hunnit fortare undan. Skära användes ännu. Förr mins jag att skäran begagnades att skära råg i fallen med. Det brukades så att skogen höggs ned å brändes, sedan såddes råg i askan. Skäran begagnas att ta löv med, å om en skall ha in litet gräs i ladugården så tar man skäran å slår av med. Men det är mest gamla som har denna vanan kvar. Nu användes lien huvudsakligen att slå med. Om lien hade blivit ”skämd”, för det var inte säkert för trolldom, så tog en lien å ställde mot ett träd, på norra sidan om trädet, å sköt över den. Det onda hade inte makt med den sedan. Om far blev trött å inte kände sig som han skulle, när han skar säden, så skulle han få motgång, sade han. Säden var inte unnad åt honom. Ingen särskilt tävlan att bli först färdig med arbetet. Var å en arbetade det han förmådde. Men det skulle göras så fort en orkade. Man utsåg ingen särskild att skära det sista utan det fick den göra som kom i tur. Alla strån togs väl tillvara. Man gick å plockade upp strån å ax som man hade tappat. Dessa lades i ladan till det andra. Om en inte tog vara på dessa strån så blev det ingen drygsel i säden. För att höet skulle bli drygt, så lades det i lagom stor stack i ladan, så trampades det ihop så mycket man orkade. Vid skördens slut fick en ”skårgröt.” Trösking. Man började tröska när korna hade ställs in i ”fuggeshuset” för året eller när det frös ned, så att det började bli vinter. Kl. 3 el. 4 på morgonen började tröskningen. ”Töreveljus ”sattes i en springa i logbalken så att en skulle se att tröska. Vid 6-tiden gick en in å åt frukost. Brukade att hålla på till mörkningen. Men det var också mycket det bruket att man höll på att tröska tills dagsljuset. Så slutade man. Bara tröskade om morgnarna. Man kastade upp 30 kärvar ur ladan på logen å lade i ett hörn. Det var ett ”unlag”. Vid tröskningen lades kärvarna i två ”refter”, topparna ihop å rötterna vända mor logbalkarna. Så tröskades först ena sidan, sedan löstes kärvarna å vändes på andra sidan. Så tröskades de på nytt. Så vändes de med slagan med en knyck, så att rotändarna kom att ligga mot varandra. Tredje gången tröskades rotändarna riktigt. Sen var det färdigt att skaka upp halmen å ta nya kärvar. 1 – 4 personer tröskade på en och samma loge. Det mest vanliga var 1 och 2 personer. – Tröskarna stod mitt för varandra, en på vardera sidan om kärvarna. En skulle inte tröska i mörkningen. Det skulle inte vara buller då. Tomten var vaken, när det började mörkna. Jag kan inte säga att det var något bestämt när tröskningen skulle vara avslutad. Man brukade tröska litet i sänder, så det kunde allt dröja ut till fram efter jul innan det blev färdigt. Det blev som drygare om en tröskade på det viset å inte tog allt på en gång. Kvinnfolken tröskade lika bra som karlarna. När karlarna hade annat att göra, så fick kvinnfolken tröska.
frieri och bröllop.
När en skulle frie så skulle en rent å smyga sig iväg. Det var allt sällan någon gick å friade på dagen. Det skulle allt vara på kvällen å natten. Om ons- dags och lördagsnätterna var det en skulle fria. Var å en gick till sin, men så kunde det bli så att pojkarna ville "frie å" för varandra. Den ene tog tösen från den andre. Det skulle vara bra bestämt om pojken skulle gå direkt in till tösen. Annars fick han ut henne med att knacka på fönstret eller vissla. Den värsta nattfriingen var med pigor- na. För var det någon piga på något ställe så vil- le allt pojkarna gärna hålla till hos henne. Bond- döttrarna var inte så lättvindiga som pigorna. Å bondpojkarna smet sig till pigorna också. Men det var mest för att få ha roligt. / Det var sällan det blev något äktenskap med så- dant frieri. Det var mest en osed. Då skulle det bli så att pigan blev havande, så att han var tvungen att ha henne. Det var inga varken pojkar eller flickor som fick vara ute om nätterna eller fria något förrän efter det de hade gått å läst för prästen. De skulle allt va- ra minst en 17, 18 år först. Rocken å skorna var det enda en fick ta av sig, om en skulle ligga jämter en tös. Pigor och drängar gjorde bädd åt sig i höet. Det var så fort det kom litet hö i ladorna så var de färdiga att rela åt sig. Men de äldre var in- te noga med detta. De försökte allt hålla töser- na inne. De kunde inte hålla vakt över dem, om de låg ute. När pojkarna var ute om nätterna så gjorde de kakeni här å där. Om det stod några redskap ute, så kunde de vara framme å göra konster med den. På somliga ställen band de på dörrarna / De hade så många skälmstycken för sig. "Böneman" skulle fria i stället för pojken eller tösen. Han skulle jämka ihop föräldrarna, så att de gav löfte till giftermål. När han hade gjort det så fick han ett par strumpor, så fick han vara med på bröllopet. "Trille ner från predikstolen". Det var när det lystes första gången. Då bröt fästparet benen av sig. Det var skämt med det att en gick å stack till fästmannen en käpp, för att han inte skul- le bli bet att gå. Det var inte vanligt, att de gick å hörde på sin egen lysning de två första gångerna det lys- tes. Men tredje gången skulle de vara i kyrkan, för då skulle de höra efter så att det var riktigt, så att de kunde gifta sig. Lysning- en skulle en ta ut på ny i inte på ne- dan - om det skulle bli bra. Om en gick över skaklarna eller skäkerna, så skulle en inte bli gift. Men om en gick / samma väg tillbaka så gjorde det inte något. Årsgång skulle en gå om jul- eller midsommar- natten, för att en skulle få veta något in in fram- tiden. Då skulle en gå till en korsväg. Om mid- sommarnatten så skulle en lägga 9 slags blomster under kudden å sova på dem. Då skulle en dröm- ma om den en skulle få. - "Saltpannkaka" å å drömgröt gjorde de om kvällen för att de skul- le drömma om sin tillkommande. Bröllopet höll på ett par dagar. Gästerna skramlade ihop till en "brurgåva". På bröl- lopsdagen, när en åt middag, så blev en tallrik fram- satt på bordet, å då fick en lägga i den som en tyckte passa. Se'n var det värden som räckte den till bruden. Se'n gick bruden å brudgummen omkring å tackade. Gästerna hade "fornekorg" med sig. Den bestod av smörgåsar, "klingåsar": fin kaka med smör å riven sandost på eller mesost. Den kakan var bakad tjockare än vanlig kaka som en / begagnade. När fästfolket kom från prästen å var vigda, så gick gästerna å tog dem i hand å önskade dem lycka. - När gästerna gav gåvorna skulle de ha fägnad i brännvin i stället. Brudgummen dansade första dansen med bruden. Eller också var det prästen som dansade först med henne. De andra fick sitta stilla medan denna dansen pågick. Se'n var det en å en som dansade med henne. För var och en hon dansade med, fick hon pengar i gåva. Det var dans till fram efter midnatt på bröl- lopsnatten. Spelmannen fick pengar som gäster- na skramlade ihop. Sist hissades bruden. Å då var det en bränn- vinssup att få. Det var det sista, innan en lämnade bröllopsstugan den första bröllopsnatten. - Det var inte riktigt om de hade köns- umgänge första natten. Det skulle de vänta med till efter bröllopet. / Det var fyra stycken som höll ett silkeklä- de över fästparet medan prästen läste en bön. Detta kallades "päll". Jag mins inte till det, för det var mor som talade om hur det var på hennes tid. Det var en särskild bön som han las. När han kom till ett visst ord i bönen så ryck- te de bort "pällen".
Skörden
Skördetiderna kom allt mer bestämt förr än nu. Om en väntade åtta dagar efter mid- sommar, innan en började med höskörden, så blev det inte ett dugg längre. Det var så mycken hackslått en skulle hinna med att ta. Vi ha- de inte annat än lie att slå med, så det tog tid. Hemma brukade vi börja på måndag, för då kunde en köra in det nästa vecka. En ville inte gärna skära havren halvmogen, men ibland var en tvungen till det, om det ställde till och ville bli vinter. Då passa en på att skära undan så mycket en någonsin hann. För den säd en hade skurit var en bergsäker på. Men den som frös blev inte mycken nytta till. Det var bättre att få en grön nek än en / som var svedd av kölden. När kärnan var hård i kornet så var det moget och kunde användas till utsäde. Kärnan skulle vara stag- nad ordentligt. Om åskan gick när en sådde, så fick en tät och vacker säd. Om det regnade på långfredagen så fick en dålig bergning på årvägen. Både kvinnfolk och karlar hjälptes åt vid skörden. Karlarna gick före med liarna och kvinnfolken kom efter med krokarna. De förstnämnda skar säden, och de sistnämnda tog upp den. Det var säl- lan att en karl tog upp säden. Om det var ont efter karlar på stället, så tog allt kvinnfolken till lien. Men det var, om de var alldeles tvungna. Så fick kvinnfolken vara med och sätta upp säden, åtminstone till den tiden de skulle hem och mjölka om kvällen. Såpass i förväg fick de gå att de hann att ställa med mjölkningen och maten, innan de övriga kom hem. / Någon särskild klädsel förekom inte vid skörden, men en var lättare och ljusare klädd än van- ligt. Skämt hade en allt för sig ibland, för det var roligt, om en kunde smyga sig till att hacka kamratens lie i en tuva eller fila på eggen med ett messingstift. Det ville inte bita hur han fäktade och brynade lien sedan. Då hade en ro- ligt åt honom. Ibland blev det kappskärning, när en var flera skårkarlar. Det tyckte inte kvinnfol- ken om, som skulle ta upp. Då kunde de hitta på att ta upp riktig sakta så att skårkarlar- na blev hindrade eller också lämnade de kvar en tôfs i skåren här och var, så att inte lien bet som han skulle göra. Om en välte med ett lass så fick en åtlöje av det. Då skulle den som vältade bestå bränn- vin. Det var också en konst att lässa och lägga ett lass riktigt. Det kunde vara lagt snett till vältning. Kallades "vältelass". Då blev det skämt / med den som lade sådana lass. Det blev mest i ord. Att skära de sista stråna /ta har'n/. Var en fle- ra, så blev det kappskärning på slutet, för då skul- le de visa varandra att di hade krafter kvar. Det höll en allt för roligt att skära det sista. Den sista kärven kallades "löktenek". Jag minns inte att det var något ovanligt med den hos oss. Men om han blev liten, så kunde allt mor sä- ga, att en fick spara på det en hade, för te näs- te år så får vi nog så måttligt. Men blev neken stor, så var hon belåten. Men jag minns allt att en och annan hade för sig att den neken skulle göras fin, för han skulle hänga på väg- gen i köket eller kammaren till jul. När di gick till ladugården om julkvällen så tog di neken med och dela mellan kreaturen. "Ät väl, skit mö, lägg hullet på reva å inte på rumpa" / viska di i örat på kon, när de gav henne hav- ren. Om det blev en nek över när en hade satt upp, så skulle inte den bli gift, som fick den. Om personen var gift, så var det varsel om, att han kunde bli ensam under året. En ville allt ha jämna par och helst full snesen. Det var inte något gott varsel, om en glömde en nek. De första nekerna lades i kors, för att en inte skulle få ont av råttorna i ladan. Om katten var med i ladan så var det ett gott märke till att en inte skulle få så ont av råttorna. Di gamle tala på, att di hade roligt, när di fick "trôskepôtta". När di la ner di första ne- kerna i ladan, så stack di en ett halvstop bränn- vin och en ost i dem. När di tröskade de sista nekerna så gick di in och smakade av detta. I mitt minne vet jag inte att någon hade på det viset. Äpplen kunde di la ner i ladan, för / att di skulle hitta medan di tröskade. I höladan kunde en också hitta äpplen. Ibland kunde en få sätta potatis så tidigt om vå- ren att en hade nya potatis åtta dagar efter mid- sommar. Och potatisskörden började i slutet av sep- tember. Man rättade sig efter mognad väderlek och tid. Potatisen fick stå till sist av allt.
Finnar. Befolkning.
Den förste som byggde i Vitsand, utav finnarna åtminstone, skulle vara en som hette Häkken eller Heikinen. Han bodde i Häckfall uppe under Hovfjället. Det ligger inom Fryksändes rå, men Vitsand hörde ju till Fryksände ända till för hundra år sedan. 1823 blev Vitsands kyrka bygd. Häkken var mycket fruktad, och de trodde honom om övernaturliga saker. När han bråtade Häckfall, så var det en från Kollerud som hade bränt sitt fall där förut, men sen hade han tagit upp ett fall en bit därifrån. På den tiden - det var väl i början på 1600-talet - var det ingen som rådde om skogarna där uppe, utan den som blev först att bråta, han fick också äganderätten. Häkken bjöd Kollerudsbonden fri utsädesråg om han avstod från sin rätt till Häkkens fall. Men det brydde han sig inte om, utan han bråtade om alltsammans och brände upp rågen, som Häkken hade sått. Då for Häkken till Kollerud och skar gubben härs och tvärs i ryggen, så att han dog. Häkken blev blind på gamla dar. En gång var det bröllop / i Kollerud, och då red son hans dit och började bråka. Han var inne i bröllopsgården och hade fått förtäring. När han då inte kunde hålla sig i styr, tog svenskarna och klämde honom mellan bordet och väggen, så att han dog. Då beklagade Häkken att han var blind, annars skulle inte en enda av bröllopsgästerna ha blivit långlivade, sade han. De trodde att finnarna kunde skaffa vind också. Det var en finne i Slättberg, som kunde spå väder och vind. En gång hade han spått snö till julen. På förmiddagen på julafton kom han ner till Kyrknäset, och då frågade de honom hur det skulle gå med hans spådom, för det fanns inte snökorn. "Ja, inte blir den väl med som tar kärra till julottan", sade gubben. Och det kom verkligen ungefär en kvarts fot djup snö på natten. Denne finnen, han levde på den tiden som den äldre Lyrholm ägde Vägsjöfors. Lyrholm hade sålt ett stort parti havre till Älvdalen, men det var ingen snö på vintern, så han kunde inte frakta bort det, och vägen till Älvdalen var ju inte byggd då. Han sade då till Slättbergsfinnen, att om han kunde skaffa snö, så skulle han få en palttobak. Men det skulle först bli snö, när Lyrholm sade / till. Och han sade till, när han ville skicka havren, och det blev snö just till dess, och finnen fick sin palt. Sen har de haft som ett ordspråk här att "Ingen har fått så mycket för en palt som Lyrholm". Slättbergsfinnen var mycket stark också. När de byggde kyrk- tornet här, så behövde de en lina som de hade använt när de byg- de Östmarks kyrka, fastän det var ju långt tidigare de byggde den. Då skickade de Slättbergsfinnen efter den, och han bar den över skogen från Östmark till Vitsand, och det var inte dåligt för linan vägde 18 pund. En mjölsäck väger bara 12 pund, så det motsvarar väl 150 kilo. En gång var han nere till bygden med en ko, som han skulle till tjur med. Det var på vintern och skaren bar. Men medan de var borta blev det tö, så att när de skulle gå hem, bar det igenom med kon, så att hon skar sönder sig på benen. Då lät han henne stå och gick hem efter en stor kälke, och på den drog han hem kon. I min mors hem i Vadjetorp på Fryksändesidan hade de en dräng som var mycket stark; han skulle också vara utav finsk stam. Min mor mindes honom som gammal gubbe. Han kunde utan konster och knep lyfta saker som vägde 72 pund, det är ungefär 600 kilo. / En gång i ett dryckeslag blev han ovän med de andra, men han var ganska lugn utav sig, så han bråkade inte utan skulle gå hem. Men på hemvägen rann sinnet på honom, så han skulle vända om och ge de andra en minnesbeta. Men de hade för säkerhets skull gått var och en till sitt. Då tog han en mast- släpkälke som stod på gårdsplanen och kastade upp den på stalltaket, och sedan gick han hem. Han var till god hjälp i malmfororna den gubben. Förr körde de mycket malm mellan Bergslagen och bruken här. De som var med i de olika fororna bråkade ofta med andra foror, som de mötte, En gång blev det vilt slagsmål mellan den foran där gubben var med och en som de mötte. Gubben var sist. Men när de hann så långt som till honom blev det slut på bråket, för han var överman åt dem alla. Sedan fick det forlaget, som han tillhörde, vara i fred vare sig han var med eller inte. Han var inte bara stark, utan han var kunnig i annat också. Han kunde t.ex. läsa skriften i gamla handlingar, som inte ens härads- hövdingen förstod sig på.
frieri och bröllop.
När en skulle ut å fria, så smög en sig iväg om kvällen, när ingen såg en. För det mesta så ville inte pojkarna ha vettigt att de var när en tös om nat- ten. En ville inte höra talas om det. Det var inte säkert att det blev något bestämt av dessa frierier. Det kunde vara några gånger så kanske de blev less åt varandra. Ibland hände det allt så att de fri- ade så att det blev en unge, å se'n blev det slut på frieriet. Om en ville ha riktigt allvar med ett frieri, så löt det vara "böneman". Om det var ett par som tyckte om varandra, så talade de vid en äldre att han skulle fria åt dem. Han talade vid föräldrarna. När han hade övertalat dem, så kunde fästfolket gifta sig när som helst. Han fick ett par "hôser" / för besväret. Om sommaren ville allt ungdomar gärna ligga ute i ladorna. Pigor och drängar hade den seden. Om en visste att pigor låg i ladan på något ställe, så gick en allt dit å hälsade på dem. Det var roligt å gå å skrämma dem om inte annat. En smög sig i höet å kröp fram till dem å högg dem i benen, så var en utefter väggarna. Ibland fick flickorna gissa vem en var, men då kanske en vrängde bort rösten. Dagarna mellan tomesmäss å jul for de som skul- le gifta sig eller som gift sig under året omkr. i gårdarna - klädda i "brurstass". Å då skulle de ha av allt som man hade lagat teress till julen. Lin å ull skulle de också ha. - De förmögna for rent med stass. Merendels åkte de förmögna. De fattiga gick. Det var inte så ståtligt för dem. Det kallades "fästköring". Lysning skulle en inte ta ut en torsdag eller fre- dag. Så skulle en gå när det var nytänning. Det var brukligt. Om en tog ut lysning på / nedan, så blev inte kärleken långvarig. När det hade lyst i kyrkan för ett par, som en kände till, så yxade en upp en käpp å ställde till dem. Det var inte för annat än att en skulle få roligt. För när det lystes första gången så for en ned från predikstolen å bröt å benen. Det var ett prat en hade. - De som var förmögna ställde allt så att det blev "lysningskalas". Det var sådana som skic- kat "lysningsgåva" som blev bjudna. Det var all- tid något i bohagsväg, som kom som gåva - bric- kor, kannor, stop, tallrikar, skålar, knivar el. dyl. Gästerna hade "forskorg/forekorg" (?) med sig till bröllopet. Grannarna skickade fram denna dagen före bröl- lopet. I den var det kaka, sovel, sandost och ost - allt efter som de hade råd till. De närmaste grannarna å alla släktingar bjöds till bröllopet. Vid vigseln var det ett par äldre som var med å skulle vara vittne. När brudparet kom hem från vigseln, så blev de / lyckönskade av gästerna. Var det då någon med som var bra att prata, så höll han ett tal till brudparet å önskade dem lycka å välsignelse. Så blev det skålning med brudparet. När det led på, så fick en middag. Ett stort bord var dukat som en fick sätta sig intill. Den van- liga högtidsmaten var korv, kött, fläsk, potatis, bruna bönor, kål el. någon soppa. Värden och värdinnan gick omkr å bjöd. Värden slog i supar- na åt gästerna. På kvällen kom det folk å ville se på brura. Då gick hon ut å visade sig. Då blev hon hissad. Skjutning förekom. På hemfärden efter vigseln så passade vännerna på att skjuta lösa skott å så på kvällen vid bröllopsstugan. På den tiden, så skulle en "gi i brurskåla". Jag tror bestämt att det var på andra bröllopsdagen som en gav i den. En fick ge som en tyckte att en hade råd till. Värden satte fram en skål på bordet, å i den skålen fick en lägga. / Om prästen var med, så var det han som skul- le dansa första dansen med bruden. Eljest var det brudgummen. Alla karlarna skulle dansa med henne. Ju mer de dansade med henne ju mer brännvin fick de. Men hon skulle ha en styver, när en hade dansat med henne. När det var slut på bröllopsdagen, så skulle en ha riktigt roligt. Då tog en i ring å dansade kro- nan av bruden. Så band en för ögonen på bruden å så fick hon leta sig fram å sätta den på hu- vudet på en tös. Den som fick kronan skulle stå brud därnäst av dem som var i bröllopsstugan. De mera långväga gästerna stannade kvar. Det bäd- dades på golvet, å se'n fick de lägga sig som de tyckte. De som inte fick plats i bröllopsstugan fick följa med till grannarna. Vet inte, att man hade något bruk med stabben eller träd. Det kan hända, fast att inte jag mins det. På annandagen så skulle gästerna till bröllopsstugan / igen å ha fägnad. Det var spel å dans då också. Men då var det bruden å brudgummen som skötte om att bjuda. Då fick en smaka på "brur- gröten". Alla som kunde säga ett rim till den, var kvicka att prata. Då blev det så roligt. Jag mins inte att det var något särskilt när de flyttade ihop.
Handel och livet på färdvägar
Jag har för mig att den första handelsboden i socknen var i Resbol. Där var det handel i min barndom. Det var en smålänning som slog sig ned där å sålde kritpipor, tobak, sill å salt. Men så var det handel i Prästbol i samma byggning som posten har nu. Jag kan inte riktigt bestämt säga vem av de butikerna som kom till först, för jag mins dem båda två från det jag var barn. Från denna socken ha åtminstone ett par tre stycken varit ute som gårdfarihandlare. De började att gå omkr. å säl- ja sådant småplock som synålar, tråd, band, knappar o.d. och slutade som handelsmän med fast butik. Något van- ligt att folk härifrån givit sig ut som gårdfarihandlare har det inte varit. Gårdfarihandlare från andra orter hälsade ofta på. När jag var liten, mins jag en, som hette Larsson, som for omkr i går- darna / å sålde alla sorters varor. Han kom regelbundet två gånger om året - höst å vår. Han kom på alldeles bestämda tider å då brukade han bo hos Nils i Nystuga i Vegerbol. Västgöter gick omkr å sålde tyger å "krimskrams". Dalkar- lar kom å sålde träkärl, slipstenar ("dalstener") å alla slags stålvaror, såsom knivar, saxar o.d. De bytte till sig spann- mål för det de hade att sälja. Många av dalkarlarna hade häst å körde. De hade stora lass med varor. Marknad. "Nysätersmâten" hölls de sista dagarna i sept. månad. Den besöktes av mycket folk härifrån. Det var "krötters- mâten". Man for till den markanden å köpte å sålde "livkor" å "slaktkor". I Arvika hölls marknad höst och vår. "Höstmâten" var mest besökt. Den hölls torsdag, fredag och lördag i okto- ber (Första veckan i okt.). "Sômmermâten" hölls i juni. "Fastingsmâten" i Kristinehamn stod i tre veckor. Nå- gon enda, som skulle göra hästaffärer for den mark- naden. "Novämbersmâten" i Karlstad var mycket besökt härifrån. Den kallades också för "stormâten". / Handelsmännen for från marknad å till marknad med varor. De hade "stånd å skiver" på marknaden. I Ny- säter fanns det timrade stånd, som de fick hyra. Till marknaden förde de med sig kreatur, smör, ost, ostkaka, skinn, fläsk, fårkött, fågel och villebråd. Hästar brukade de byta, å det hände att man "slängde" (bytte bort både häst, åkdon och sele. Man köpte med sig klä- desvaror, sill, salt, slipstenar, laggkärl, korgar, lek- saker. När de for hem, så var de gärna tre och fyra i sällskap. Över Sörmon kunde det vara hela långa rader med marknadsfolk. De ville gärna vara i säll- skap över den skogen, för det var inte säkert för överfall där. En gång kom en å skulle stoppa hästen för mig, men jag var kvick att slå till hästen med piskan, så att hästen gjorde ett ryck. Så körde jag i vilt trav från den platsen. Kappkörning var vanligt på hemvägen. Gubbarna var fulla. Rätt som det var stannade de å bjöd varandra på brännvin. Körslor. På vintern körde värmskobonderna tackjärn från / Knäggeshyttan till Filipstad. Då kunde de vara till över ett tiotal i sällskap. Så brukade de köra kol häri- från och till Borgvik. Det var den körning som fanns. Kvarter erhölls i stugorna efter vägen å på gästgivar- gårdarna. Många härifrån gårdarna gick till andra trakter varje vår för att "arbete på förtjänst". De gick på våren å kom igen sent på hösten eller framemot jul. Somliga gick till Norrland å somliga till Norge. På denna ort fanns intet arbete att få. I Norge deltog de i dikning och od- ling, å de som var till Norrland arbetade vid sågverken. Många gick i gårdarna å sökte arbete - skomakare, skräd- dare, målare, sotare, kopparslagare, förtennare o.d. "Skôjrer" for omkr i stugorna å tiggde. De brukade vara många i sällskap. De brukade ha häst å köra. Kvinnfol- ken gick in i stugorna å tiggde. Där de vågade, pocka- de de sig fram. De tiggde mat, kläder, tagel, horn, ben å allt möjligt. De gick inte förrän de fick något. Benämning på dem: "skôjrer", "fanter", "tattrer", "skôjre- böke", "böke". / Tiggare. Det var många inom socknen som gick omkr och tiggde, för det var så fattigt för många. Främmande (tiggare från andra socknar drevs ur socknen) tiggare fick inte vara i denna socken. En särskild person var tillsatt att driva bort dem. Han kallades för "ståtrekong". Tiggarklubba el. d. mins jag inte. Ortnaman som Pilfrimgsstad, Sankt Olovs källa, Korskälla el. dyl. finns inte. - I Gilberga socken finns en Sankt Olovs källa.
Frieri och bröllop (Umgängesformer)
I min barndom och ungdom låg ungdomen gärna ute i lador- na, när en hade börjat att köra in höet. Särskilt var det brukligt bland pigor och drängar. Hemmadåttern å hemmasonen ville allt nästan hålla sig för goda att ligga ute på de sättet. För det ansågs inte för vidare anständigt. Det pojkarna låg ute i ladan betydde inte något, men för jäntorna var det inte så alldeles passande. Om en jänta lade sig i ladan, så kunde hon vara säker på att få pojkar till sig. Det gick allt så att de fick veta om det. De gick då till hen- ne å hade roligt i ladan. Då stod de på huvudet i höet å hade alla konster för sig. Någon av pojkarna stannade hos flickan å låg bredvid henne till fram på natten eller till det började ljusna. Någon så vidare vacker mening hade de inte. Det blev allt så att de ville "ta jäntan mellan benen", men mer trodde / de sig just inte till, för det var skamligt att få en onge "uäkta"- I ladan kunde de få leva som de ville. Där kunde in- te husbönderna se dem. Många pojkar gick i sällskap när de skulle ut å fria en lördags- eller söndagskväll, så träffade de jäntor undan för undan å följde med dem eller gick in till dem. De skulle för det mesta smyga sig till jäntorna den tiden. De gick så att ingen skulle se dem. För de äldre ville de inte veta av att de gick till någon tös. Det ville de inte knappt veta av om de gick å friade riktigt till en jänta. Pojkarna brukade vara avundsju- ka på varandra, så att de "gick i vägen för varan- dra". En kväll hade Per fått fatt på en fin jänta men nästa kväll kanske Pål hade passat på att kom- ma före å få fatt i henne, å då var Pål högfärdig å skrattade åt Per. Men till slut kunde det gå så långt att de blev ovänner å kom till att slåss, å då berodde det på vem som fick övertaget. När poj- karna gick ut så där om nätterna så brukade de att hitta på å göra skälmstycke i gårdarna såsom / att binda igen grinden och dörren, bära bort säd, dra bort redskap å gömma, stjäla äpplen och honung, gå in på fönstren å se in genom dem, knacka på fönstren o.d. De äldre tyckte inte om sådant. Men det var inte myc- ket att göra åt, för de passade sig att ingen såg dem. Det officiella frieriet. Det gick till då som nu att jäntor å pojkar träffades både här å där vid danstillställningarna, marknader, auktioner och vid kyrkan. Så började ett par att tycka om varandra å pojken började att gå till jäntan om lördagskvällarna å fria. När de hade friat så länge att de tyckte att de kunde gifta sig, så bad friaren en äldre att bli bö- neman för honom. De tog den bästa vännen till "böne- man". Men han skulle vara äldre än pojken. "Böne- mannen" gick till jäntans hem å talade för friaren med jäntan å hennes föräldrar. Var det nu så att de gav sitt "ja-##", så fick "bönemannen" ut- rätta det för pojken. Sedan kunde de låta lysa för sig när de ville. Fick "bönemannen" nej, så hade friaren "fått korgen". Bönemannen fick ett / par "langhôser" (långstrumpor) så blev han bjuden till bröllopet å det med de första. Det förekom allt att de gifte sig utom socknen. Det har de många gånger gjort så länge jag minns. Somliga gifte sig t.o.m. inåt grannsocken i Norge. Men mesta- dels så höll de sig inom socknen. Det var inte så lätt att komma långa vägar den tiden, så kände de bäst till de jäntorna som fanns inom socknen. Pojken kunde inte tänka på att gifta sig förrän han hade skaffat sig något eget, så att han hade utsikt att dra sig fram med "käring å onger". Jag vet inte att det var annat med trolovningen än att de lovade att ha varandra för alltid. Ring förekom inte annat än vid vigseln förr i världen. Innan bröl- lopet hölls så for fästmannen å fästmön ut i gårdarna å tiggde. Hon tiggde ihop säd "fäste- manskappen" å han tiggde ihop lin å ull ("fäste- pigtôtten). Hörde talas om att ingen nekade att ge. Det var en heder om de kunde ge. Å ju mer de gav ju hederligare var det. / Lysning. I hela min tid har det varit vanligt att åtminstone bru- dens och brudgummens närmaste grannar å släktingar givit "lysningspresent". En skål, tallrikar, stop, ske- dar el.d. brukade man ge. Lysning skulle tagas ut när det var nymåne. Äktenskapet blev inte lyckligt eljest. Jag har bara hört det talet att pojken bröt "be- net" av sig när det lystes. De riktigt avskydde att gå å höra på egen lysning. Det var som det skulle vara opassande. Många gick för att öra på lysedlar. Det tyckte allt folk var roligt, för sen fick de något att tala på i socknen. Fästfolket höll sig hem- ma de söndagarna det lyste. Då brukade fästmannen hålla till hos fästmön, för det passade inte att hon gick till honom. Bröllopsförberedelser. Före ett bröllop hade de allt så mycket att göra. De bör- jade väl en månad före att ställa iordning. Det skul- le slaktas å göras iordning. Något eller några ungdjur slaktades, får å svin, för det skulle vara fullt / med kött, fläsk å korv. Det var själva huvudrätter- na på bröllopet. Så skulle det bakas en hoper bröd, bryggas å fäjas. Allt i stugorna skulle göras rent. Kläderna skulle vara tvättade, å om möjligt skul- le det vara nya kläder. "Fästepigan" hade nog med att göra iordning åt sig. Bröllopet hölls gärna lördag å söndag. Jul och midsommar brukade de gärna hålla bröl- lopet i forna tider. Julen hade de mat i ordning å god tid, så då var det som bäst. Bröllopet varade i tre dagar. Bjudningen sändes ut en vecka i förväg. Jäntans far eller syskon gick å bjöd. De gick från stuga till stuga å hälsade att de skulle "hålla till godo å komma på bröllopet". Den som bjöd skulle promt fägnas med något. Han fick inte lämna stu- gan. Så skulle han hälsa tillbaka hem å tacka för bjudningen. Om inte något särskilt skulle hända, så skulle de komma. Alla släktingar som kunde nås bjöds å alla grannar, klockarn å präs- ten, "böneman", spelmän. #########, värd, vär- dinna, "kokerska" el. "matlagerska", "diskerska", spelmän. / De skulle vara i bröllopsstugan före gästerna. "Matlager- skan" skulle vara där minst åtta dagar i förväg, värden och värdinnan helst dagen förut. Diskerskan å spelmän kom på morgonen samma dag bröllopet hölls. Klädandet av bruden. Någon av grannarna eller släktingarna som hade varit med att kläda en brud förr skulle kläda bruden. Det sked- de bröllopsdagens morgon. Skulle de vigas i kyrkan så kläd- des hon tidigt söndagsmorgon. När hon var klädd, vilket sked- de i ett rum för sig, så leddes hon till brudgummen, som var i ett annat rum. Inte sy på bruden. Det var att stic- ka bort kärleken. Hon skulle ha en silverslant i vänstra skon för att hon skulle få rikedom i giftet. Bruden fick inte ha krona om hon "var med barn". Det var skamligt. De fick "brå kyrkan" då - betala böter. Ring förekom - men inte mer än en. Bröllopsgästerna var bjudna att komma ett visst klock- slag. När de kom till stugan så var spelmännen fär- diga att ta emot dem med en låt. När de hade sam- lats fick de kaffe eller en sup. Gästerna följde / med till kyrkan. Först åkte brudparet och spelmännen å så de andra undan för undan. När de kom till kyrkan, så gick spelmännen först å spelade hela vägen fram till altaret å brudparet följde efter å så gästerna. Gästerna satte sig i bänkarna. Efter vägen passade de närboende på att skjuta, när brud- paret for förbi. Det skulle vara för att hedra dem. Vigseln. Mor talade på att det var mest vanligt att de vigdes i kyrkan förr i världen. När de kom hem, så blev det kaffe, så skulle en skå- la med brudparet. Var någon med som kunde hålla tal, så höll han ett tal till paret. Så brukade gäster- na gå fram å skåla med dem å då hade de alltid något ord att säga till lyckönskan. En del kunde vara "viga" i munnen å tog det skämtsamt. De ville allt helst ta det från den skämtsamma sidan. (Det var inte bra för bruden att gråta bröllopsdagen för då fick hon ofta gråta sedan) Middagen var dukad på ett stort bord. När den / åts skulle en lägga i "brurskåla". Var å en lade i som han själv tyckte. Några ceremonier har det inte varit i min tid. Efter middagen så satte spelmännen sig till att spe- la. Då skulle brudgummen å bruden dansa först. Se- dan kom den ene efter den andre å dansade med bru- den. Då fick hon en styver av var och en som hade dansat med henne. Man talade på att de hade haft den roligheten att röva bort bruden. Men mer vet jag inte om den seden. Värdinnan skulle nog bädda "brursänga". Men så kunde någon hitta på å lägga ett vedträ eller annat under la- kanet. Det var för att en skulle få något att ha roligt åt. Långväga gäster stannade kvar i huset över natten. Fick de inte plats i bröllopsgården, så fick de ligga i grann- stugorna. Det bäddades på golvet, så fick de para ihop sig som de tyckte. Ungdomen ville ju gärna "lig- ga ihop". På morgonen så var brudparet uppe å bjöd gästerna på brännvin å klengås. Grannarna blev / också bjudna. Sedan var brudparet värd och värdinna hela den dagen. Har inte varit med om eller hört något om skämt vid bröllop mer än att gubbarna kunde sätta för häs- tarna å kappköra när de blev tillräckligt upplivade av brännvinet. För brännvin fick de så mycket de orkade supa under hela bröllopet.
Djävulen.
Rös Olle flytta från Bjärn där han bott i en jordkula och till det gamla hemmet på tomta i Björkebol och bodde där medan han timrade sin stuga i Bråtarna strax nedanför tomtesättra, dät var stampad lera till golv der han bodde och om julekvällen bar dom inn halm och bredde utöver golvet, den kallades julehalmen, på våren flyttade de till Narstesätterbua å där va dä öppet vid golve utefter väggarna. Min mor tyckte dä va för kalt där för de minste barna därför tog hon hem till sig den minste flickkan som hette Emma, sydde klänning till henne, å far jorde henne skor, nä den nya stugan va färdig, fick hon flytte hem, en utå barnen "Matilda" var länge sjuk, hon satt i en stol och virkade spetsar och sydde, när hon förstod det led mot slutet ville hon äntligen tale med prästen, det blev sänt bud äfter honom, det var Berggren som då var präst här och hon hade hört talas om hans pradiks (?) i kyrkan. Prästen kom, han körde till Björkebol, gick över skogen till Bråtarna när han kom dit satte han sig på sågbockken som stod utanför dörren och såg sig omkring, han tyckte dät var vackkert, med älven där nedunder och de skogklädda åsarne som bakgrund, När han kommit inn i stugan som endast hade ett rum samt hälsat, talade dän sjuke om att det var något hon ville tala med prästen om, dänne som trodde det var ganska alvarliga saker bad de andra gå ut en stund, dätta tyckte hon ej / var nödvändigt, varför hon började berätta: "Då jag tjänade i Västgård stal jag två spolar oblekt bommulsgarn varav jag virkade spetsar och satte på särken och en tröja", hon brast i gråt och trodde att hon aldrig skulle få förlåtelse därför trots hon ofta bett Gud därom, då hon lugnat sig började Prästen förklara för henne om Guds nåd, hon skulle säkert få förlåtelse och tillade, om ingen gjorde större synd skulle Gud säkert ha överseende, hon lät sig trösta, men levde dock ej länge där äfter hon dog på tjugondag jul. Samma dag på kvällen skulle det vara tjugondagbal med kalas i Östuga i Björkebol, därför sändes bud om dödsfallet ty enl sed dansade ingen i Hemmanet då lik stod ovan jord. När budet kom fram, hade dansen redan börjat, särskilt lades merke till en okänd pärson som dansade flitigt, sista dansen som var skams masurka dansade han mäd Agusta på bärje Lysås mussiken tystnade, men han ville inte slute dansen , å lätt dansa han, man skildes och gick hem, Nä Augusta kommit en bit på vägen, såg hon att den okände kom äfter henne, da tötte hon att dä va den onde själv, han böjde sig ner å tok ätter bena på henne, men då la ho i å springe, hemkommen kröp hon innom sin mor i sängen å la sig. Nar. Nar begrav- ningen blev talade Prästen över orden. Sådan tro har knapt funnits i Israel, var det så säkert att alle han jordkastat var innom himmelens port som hon, skulle han känne sig lycklig. I marginalen: Berättat av Stina Andreasson f i Lysås Karlanda S n år 1865 Uppteknat där år 1936 C J. Karlstedt / Vattenväsen. För länge sän var det två kvarnar i Lyssebäckken, de var en kväll på hösten som de va en gubbe från Lysås som var där å mol säd, nä han fått kvarnen väl igång, ba han en pojke han hade mä sig te å passe kvarna, geck själv å la sig å såva på en bänk. Om en stund stande kvarna, pojken väkte honom å tala om att kvarna stant, du får ta e lysesteckke mä dig å gå ut te vassjulet se äfter vad dä ä fatt, pojken kom inn förskräkt å ropa "å far" å far", de sitter en gubbe på masten å håller kvarna still. "Låt en sitte du, å stäng dörren!" sa gubben. Om en stund började kvarnen gå möe värre änn förut Berättat av Hemmansägaren Abel Martinsson, Lysås Karlanda s.n. f. derstädes år 1870 Uppteknat i Lysås 28/2 1936 C J. Karlstedt
Skörden
En skulle inte få börja "slåttanna" förrän gräset var moget. Gräset skulle vara såpass att det släppte fröna, eljest var det inte riktigt bra. När "slåttanna" börja så fick en upp bittida om morgonen och vara i arbete. En skulle slå mennas dagga satt i. Kvinnfolken var med och bredde ut gräset. Skårarna skulle bredas isär för att gräset skulle torka fortare. Man höll inte på längre att slå än till dess att daggen hade gått ur grä- set. Se'n blev det för trögt att slå. Om kvällarna pas- sade en också på att slå. Om det duggregna- de litet, när man slog, gjorde ingenting. Det gick lättare att slå då. Men senare än kl. 4 på mor- gonen var en inte uppe. Den sista slåttern kal- lades för "hackslått". Man ränsade över allt där man kunde få några strån, för en behövde allt / så väl för vintern. När en hade slått det sista så fick en "löktesup och löktegröt". Det kallades för löktekanne. Det första hölasset skulle mor i huset ha in i ladan, för då fick en tur till kvigkalvar. Om en karl hade in det, så fick en inte annat än tjur- kalvar. - När en hölls med rivan, så fick en vara noga, att en inte vände tindlarna uppåt. Då raka en regn över sig. När en var färdig med höet, så stod rågen fär- dig att tagas, om det ville sig väl. Brukade att så råg på svedjorna, och den rågen var färdig att skäras först. Det tog högsta tiden för en kunde inte begagna lien så mycket där, utan det var att ta till skäran. Det var att gå mellan sten och stubbar och skära och samla ihop till neker. Det sista hörnet som skars kallades för get. "Vi har geta kvar", sa en om det sista. I det allra sista skulle en "ta har'n". När en skul- le till åkern och skära det sista så sa en, att / "nu ska vi bort å jage har'n ur geta". Brukade skämta och ha roligt på slutet, hurra och skrek, när en hade jagat haren. Om solen sken i fastan och på påskdagen, så skulle en få ett fint bergningsväder, men var vädret kulet och grått så blev det en regnig sommar. Det var skamligt för en, om en inte hade skörden in- ne till Mickelsmäss. "Ja tror vi vänter te fredag" bruka di säga om en del arbeten. Och det var bra att börja skära på en fredag. En skulle få det drygt och bra bergat då. Men somliga var rädda för fredag. När svedjerågen skars, så hade både kvinnfolk och karlar skära. Men när man skar med lie, så var det karlarna som skötte lien. Kvinnfolken var med och tog upp säden och band den. Om en skar häftigt, så att en fick ont i ryggen och blev efter, så hade de andra roligt åt en och sade, att en hade fått "le-knecken". Första / skårdagen var alla rädda för den, så då tog en det makligt. Då blev ingen kappskärning som det kunde bli på slutet. Den sista neken bruka en att lägga undan, för den skulle en ha till "fôggelnek" om jul. Den gjordes lika stor som de andra nekerna. Det fick inte vara vad skräp som helst till havre. Den skulle vara alldeles fullmatad. Den som var i tur att sätta upp de sista nekerna, fick nöja sig om han fick udda. Kvinnfolken ville inte gärna vara med vid slutet av hopsätt- ningen. Di var rädda för att de skulle få en ud- da nek. Det blev skämt om den som fick en ud- da nek. Hon skulle få en unge. "Jaså dä ä på dä vise mä dej", kunde en säga, och då me- na en att hon "va på tjocken" /gravid/. Minns inte att det bruket förekommit här, att en skulle lämna några strån kvar på åkern. Om några skurna strån låg kvar, så kunde di få ligga, för fåglarna skulle ha sin föda. Och att / ta från dem var synd. Småfåglarna skulle en omhulda, om en skulle få tur till gröda. Det låg så allmänt i folk. Och kom inte julneken upp, så hade en försum- mat något som inte kunde repareras det året. Men nästa år kunde en sätta upp en dubbelt så stor. Det var för att försynen skulle tänka på en med god årväg /gröda/. När en hade skurit färdigt på åkern blev det vila. Då satte sig hela laget på renen el. dikeskanten och tog igen sig, och innan en gick från åkern bryna en lien för att det skulle bli kraft till nästa år. Att skicka ut halmgubbar el. dyl. förkom inte. Men den som blev sist i byn fick föda haren under vintern. Det talet hade allt de gamla. Och då blev inte hans gröda så dryg. Det var som att den siste inte skulle få så bra tur med nå- got. Det ville "ample" sig för honom. Sista lasset försökte en att göra stort. Det var skamligt att komma med ett litet lass det sista. "Nu får di allt lite gröda näste år, för / dä siste lasse han kom mä, va så lite". Det var vanligt att en körde fort med sista lasset, om det bar sig med vägen. Och det lasset åkte skörde- folket i. När säden skulle läggas in i ladan, så stod en person på lasset och kastade in säden i ladan. En stod vid gluggen och kastade till den som "lâdde". Den som "lâdde" kallades för "lokatt". Det var någon av de äldre som kunde "lâ", som fick den sysslan. För det gällde att la väl, om en skulle få ha sä- den någorlunda ifred för råttor.
Frieri och bröllop
När ett par hade kommit överens med varandra att di skulle slå sig ihop, så använde de sig av "böneman." Det var fäderna som gjorde upp först, när det var gjort, så var det först mannen som skulle fråga den blivande svärfadern, om han skulle få dot- tern. Om pojken fick ja, så var det färdigt att gå till prästen och ta ut lysning. Första söndagen så skämta en med att de hade "ramlat ner av predikstolen." Och sen på kvällen så kom vänner och bekanta med krycka och käp- par. Det skulle vara en föräring och skämt med dem. Om fästeparet skulle ha bröllop på julen, så for brudgummen omkring och hade sällskap omkring sig. Det var på "tommesmess." Han fick spannmål. / Den tog han i säckar. Det var särskilt fina säckar, som fästmön hade sytt. Det var färgade band med tofsar i på säckarna. Detta han tigde ihop kal- lades för "fästemanskappen." Fästmön gjorde också en sådan färd genom bygden, men det var före fästman- nen. Hon tiggde ull och lin. Det var "fästepigtôt- ten." Hon skulle spinna garn och väva tyg av det. Överallt så blev de trakterade och vänligt bemöt- ta och krusade på allt sätt. Om sådant tiggeri blev det aldrig ont talat. Givarna blev bjudna på bröllopet. De som hade skänkt mycket blev anred- da därefter på bröllopet. Bröllopsgästerna hade "finkorg" med sig till bröl- lopsstugan. Det var vanliga smörgåsar, "klengås" med tjockt med smör och sandost på. Så var det smör, kött, fårkött, korv, ost i korgen. Denna korg frak- tades till bröllopsstugan dagen före bröllopet. Brudgums- eller brudstaven ville de gärna göm- ma på. Det skulle vara någon slags lycka att ha detta kvar. / I forntiden så bruka de mest ha vigseln i kyr- kan. Det talade farmor om. Då red både brud- gummen och bruden. De hade var sin häst. Framför dem red två spelmän. Di hade var sin fiol, eller hade den ene fiol och den andre flöjt. När de skulle in i kyrkan, så gick spelmännen först och spelade fram till altaret. Det var brurmarschen de spelade. Så hade de både mat och brännvin med sig till kyrkan. Brudparet delade ut det åt kyrk- folket. Om di träffa på kyrkfolk efter vägen, så fägnades de både på mat och brännvin. Det var "småsvenner" med. När brudföljet vände hem från kyrkan, så red "småsvennerna" i förväg till bröllopsstugan och tala om att då och då kun- de de vänta brudparet. Spelmännen var hemma och mötte. De spelade medan brudparet gick in. Det var en brudmusik. Det första då fylldes brännvinsglasen och så drack di "brudskåla" och skålade med brudparet. Gäs- terna gick fram till brudparet och skålade med dem. / När det var gjort, så skulle det bli middagsspis- ning. Gästerna satte sig om ett stort bord. Främst skulle brudparet sitta. Sen satt di efter rang och anseende. Till efterrätt kunde det vara ett avgnagt ben med gräd- de på, en gammal förskinnsbit el.dyl. Det var bara till skämt, så att gästerna skulle få roligt en stund. Innan di gick från bordet så ställdes en skål bå bordet /brurskåla/. Då lade gästerna penning- ar i den. Det blev allt efter som var och en hade råd till. Hade släkten bestämt att ge en ko, häst, e.d., så talades det om vid det tillfället. Bruden hade en silverslant i ena skon, för att hon inte skulle behöva att bli fattig i äktenskapet. Hon fick en "friaredosa" av silver med slantar i av fästmannen. - Dessa slantar skulle gömmas noga. När hon födde barn så tog hon en av des- sa slantar och sydde in i lindan, som skulle lindas om barnet. Då skulle det inte bli "bortbyting." / Så var det sed att bruden skulle ut på "tram- pen" och visa sig för dem som hade kommit för att få se henne i "brurstass." Då sköts det vilt och så hurrades det. Di som var åskådare blev också fägnade med mat och brännvin. Spelmännen tog till fiolen, för sen blev det dans till frampå småtimmarna. Spelmännen fick ock- så pengar - "Spelmansskåla." Någon av gästerna el. själva "värden" tiggde ihop till dem. Så fick de alltid hålla sig framme vid brännvinsflaskan, när de önskade. Vid bröllop var det "värd och värdinna". Det skul- le vara ett värdigt par och som hade vana att bjuda och vara talföra. Så var det spelmän, ko- kerska, diskerska, öltappare och ôppassersker. Bröd gömdes så mycket som fick plats i näsdu- ken eller fickan. Det skulle vara till dem som var hemma. Sist om natten, så tog di krona av bruden. Den skul- le bruden sätta på huvudet på en tös. Då band / en för brudens ögon. Hon tog sig fram till flickor- na och satte den på huvudet på den hon först fick fatt på. Tidigt på morgonen var brudparet uppe och gick i grannstugorna och bjöd på mat och dricka. Al- la som varit med på bröllopsdagen skulle fägnas. Spelmannen var med och spelade. Alla skulle tillbaka till bröllopsgården. Andra dagen så hade di upptåg. Då skulle en rö- va bruden och gömma henne. Det var en eller fle- ra gäster som kunde föra bort henne. Di kanske hade henne på hästryggen och red bort med henne eller lyfte henne i ett åkdon och for. Brudgummen hade ett följe med sig och skulle leta upp henne. Så tog di grötgrytan av spisen och gömde. Me- dan brudparet sov, om natten gömdes skorna deras. Då fick di låna sig skor eller tassa barfota tills de fann dem eller löste igen dem med brännvin. / Ingen stock eller något träd drogs fram till bröl- lopsgården. Färden till det nya hemmet blev så att di packa ihop det de hade och körde iväg med. Bröllopet varade i tre dagar. Samma gäster in- fann sig alla tre dagarna. Men tredje dagen kunde också fattiga i grannskapet få vara med. Den dagen var bruden och brudgummen värdfolk, och då fick det gamla värdfolket och även de andra som hjälpt till, vila och vara som gäster.
Havreodling
Olika havresorter. Den havre som folk odlade här i min ungdom var vitkornig. Den kallades för vithavre. Men det fanns en slags svart havre som kallades svarthavre. Det var en å annan som försökte att odla den, men det var ingen mat i den havren, så han blev inte omtyckt. Halm kunde det allt bli av den, men se det var ingen kraft i kärnan. Det var gammel vit svensk havre som en hade. Di påstod att finnarna hade litet såhavre med sig, när de kom å börja på att slå sig ned i skogarna. Men jag vet inte säkert hur det var med denna ”finnhavern”. Så långt det var möjligt att få den egna skörden att räcka till utsäde, så försökte en ju. Men häruppe var inte de odlade jordlapparna stora, så för det mesta så fick en allt köpa havre att så. Men utländsk vet jag inte att en fick, för de brukade komma ändå från S. Värmland å sälja havre häruppe. I Karlstad fick en köpa havre å nere i Fryksdalen hade de också att sälja. Den havre som en brukade så här kallades för ”vithavre” el. ”svenskhavre”. Någon utländsk havre vet jag inte om från den tiden. Det är på senare tid som de ha fått så många sorters havre – plymhavre etc, Den havern som vi hade i min ungdom var spetsigare å smalare än den de har nu. Kornen var inte så bra matade. Å för det mesta så fick en inte havren att bli mogen. Den havern blev inte så grov i strået heller. Jag vet inte någon nu som odlar av den gamla sorters havre. Nu har de bytt ut så att de har av de nya sorterna. De förädlade sorterna har allt varit i bruk i minst 25 år. Havrejorden. Till havresådd användes myrjord. Och så användes den vanliga åkerjorden med havren omväxlande med andra sädesslag. Men mest användes kärr- och myrmarker. Sådden. Havren såddes så snart som jorden blev nog torr. I maj så där bort i mitten var vanligt. Och det var bäst att så, när en såg den sista snön på bergtopparna. Vid sådden så brukades harven att mylla upp jorden med. Men först plöjdes den. Det skedde på hösten, så långt det hanns med – höstplöjing och vårplöjing. När harven hade gått över så att det blev litet att mylla ned kornen i så sådde man. Det skedde för hand. Då hade en såkorg att bära säden med sig. Till säskorn tog en det likersta vid kastningen, d.v.s. det som föll längst bort. Det hade man förvarat i binge, tunna eller lår. Om våren, när havern skulle sås, så öste en säden i en säck som bars eller kördes till åkern. Å se’n när en skulle så, så hade en säden i ”säkôn” å sådde ur den. Om havern var vass å skarp i kanten, när en tog den i handen, så var han bra. När en började att så, skulle en ta ett korn i munnen. Det skulle en ta ur ”säkôn”. Se’n fick en inte säga ett ord medan en bar det i munnen. Där en slutade att så, skulle en sätta ned det kornet. Då skulle en få bra skörd. En skulle så på aftonen. Så skulle en inte göra riktigt färdigt på kvällen – inte förrän dagen därpå. Säden fraktades till åkern på aftonen. Det var bättre att så på ny än på nedan. Säden blev längre om en sådde på ny. Så ville den inte mogna, om en sådde på nedan. Husbonden sådde. Det var ingen annan som var betrodd. Man sådde, som sagt var, ur en ”löp”. Den var oval. Skömmet var av kluven tall, 2 mm. tjock. Kalvskinn till bott. Det spändes med håret ut 2 grepar. Så en rem som lades fram över bröstet och över nacken. Man sådde med en hand. Det är det äldsta sättet. Under senare tid har en del sått med båda händerna. Man tog full näven med säd å kastade ut. Sedan spreds säden mellan fingrarna. Om säden skulle sås tunt, så kastades den skarpt, å skulle den sås tjockt, så kastade man sakta å försiktigt. Man tog jämna steg. Sådde åt ett håll. D.v.s. att en sådde till ändan på tegen, se’n gick en i tomma tillbaka. På sandjord sådde de tjockare än på annan jord. En del korn blev liggande ovanpå å en del kunde komma en tum ned i jorden. De som hade små åkerlappar krattade ned säden, om inte de fick annan råd. ”Finnplogen” ansågs vara bäst att plöja med på nyodlad jord. Han arbetade jorden bättre än annan plog. Säden harvades ned med harv. Man använde ”krokharv” och ”slättharv”. Krokpinneharven "bestod av 4 ”trä” – 6 pinnar i bakre trä, se’n 5, 4 å 2 i ordning. Storlek: 1½ m. lång och 1 m. bred i bakre ändan, 2 tum mellan varje pinne. Han såg ut som en snöplog, 4 trä på längden å 1 tvärträ bak. På krokharven fanns ett järn framtill. Det var en järnbåge med hank i att flytta upp eller ned – omkr 5 hak. Det var att ställa harven med, så att hon gick djupt eller lätt. Slättharven var fyrkantig – 1 m. i fyrkant. För varje 7 tum en ås som gick tvärt över harven. 7 tum mellan varje pinne. En trekant bildades mellan pinnarna. ”Draget” satt i ett främre hörn. När säden var sådd och nedharvad med slättharven, så valtrades den med en ”valter”. ”Valtern” var av grov fura. Bäst att vältra sedan havern hade kommit upp. Men inte efter det han var två tum lång. Det var en järnten i varenda änden på vältern. Ett plattjärn med hål i i yttersta ändan på skaklarna. Hålen var för järntenarna. En nål genom tenen eller sprinten så att inte skaklarna föll av. På mindre ställen drogs vältern med handkraft. Inte säte på vältern. Man gick efter den å körde. På en del torp i skogarna förekom det att de inte als vältrade. Jag mins, att farfar hade en liten lätt harv med träpinnar i, som han harvade över med, när säden var i första bråddstrået. Det var för att säden skulle bli tjock. Skörden. När kärnan var så pass hård, att hon inte kletade sig, när en tog i henne eller klämde på henne, så var havern mogen. Man skar havern med lie. Skära begagnades någon gång, om en inte kunde komma åt med lien. Skära begagnades särskilt vid rågskörden i skogsfallen. Där kunde en inte komma åt med lien, utan en måste ta till skäran. Det var karlarna som skar å kvinnfolken tog upp. I enstaka fall förekom att fruntimmer skar. Men regeln var som förut sagts. Man skar åt det håll som havren låg, så att skåren skulle falla bra å bli redig att ta upp. Den som tog upp, tog så mycket ur skåren att det blev lagom nek. Så tog hon några strå ur neken eller på backen å band om. Båda ändarna på bandet rullades eller tvinnades ihop, så stacks de under bandet. Det blev som en lycka. Havern hängdes på stör. Det var säkrast att torka den på det viset. Förekom också att nekerna ställdes upp parvis med 10 à 12 neker i varje snes. Havern kördes eller bars in i ladan. Vid bärning. Havern skulle stå ute i 14 dagar för att inte den skulle skämmas eller bränna. När en skulle se efter om havern var torr att köra in, så tog en några strån ur snesen eller skylen å vred ihop, så mycket man orkade. Om en då inte upptäckte fuktighet eller dagg, så var hon torr att köra in. Säden kördes på långkärra eller släde allt eftersom det var möjligt att komma fram. Nekerna kastades upp i kärran. En person var i kärran å lade nekerna rätt. De lades på varandra i varv. Säden lades i ”logôlv”. Först lades neker utefter väggarna i ladan med roten vänd åt väggen å så i en ring över hela golvet. Sedan lades havern ring för ring men så att ringarna blev mindre och mindre. Mitt på golvet lämnades ett hål stort som en tunna. Man lade varje ring från väggen å inåt till hålet. På golvet ströddes allöv, för att inte råttorna skulle äta upp havern. Tröskningen börjades när man satt korna på bås eller när snön kom. Det var så att en var tvungen att börja med havern först för att en skulle få halm åt kreaturen. Det var i regel karlarna som tröskade. Men ett å annat fruntimmer höll sig inte för god att stå på logen å tröska. Å näst före jul stod karlarna på logen varje morgon. Då började de i otta om morgonen. De lyste sig med lykta eller med ett bloss. Logen var långsträckt på bredden och smal på längden av huset. Trösklogen var cirka 3 ½ m bred. Omkr. 1 m höga balkar som skilde logen från ladorna. En lada på vardera sidan om logen. Man tröskade med ”schlaga”. Det kallades för ”schlagtrösking”. Slagan bestod av ”hammarn” [?] å ”schlagdompen”. ”Hammarn” [?] var av björk å tre alnar lång, å ”dompen” var fem kvarter lång, å 2 ½ tum i genomskärning på mitten. Något avsmalnande åt båda ändarna. Den var 8-kantig. Innan tröskningen börjades, sopade man rent golvet. Se’n kastade man fram ett ”unlag” från ladan på logen å lade upp det i ena ändan. Det var tre snes eller 30 kärvar i ett ”unlag” Vid tröskningen lades nekerna i två ”refter” med topparna ihop å roten åt logbalken. Det var enkelt lager. En nek åt vardera hållet. Först tröskades kärvarna på en sida. Sedan löstes de, så vändes de å tröskades på nytt. Se’n tog en slagan å stack under bandet å kastade det över ända, så att rötterna kom mot varandra. Tredje gången tröskades huvudsakligen i rotändarna. Så en brukade å tröska över varje utlägg tre gånger. 1 – 4 personer tröskade. Om tre personer tröskade, så fattades en. Så härmade man: ”en fattas, en fattas”. När fyra tröskade härmade man: ”ingen fattas, ingen fattas”. De tröskande stod mitt för bandet vid vardera ändan av underlaget mot varandra. En skulle inte vara snål utan låta något korn sitta kvar i halmen. Det blev drygare då. Havrens användning. Havren användes huvudsakligen till brödsäd, men även till foder åt svin å hästar. Man bakade bröd enbart av havre. Bröd av sammalen havre bakades så tunt en kunde. Inte jäst till det. Tunnbrödet träddes på spett å torkades, så det stod sig längre. Det kallades ”knappelbröd” eller ”knäckebröd.” Havrebröd bakades på våren och hösten. Så baka en bröd av blandmjöl – havre, agnar å bygg ihop. Brödet bakat av blandsäd var vardagsbröd, havrebrödet var helgdagsbröd å rågbrödet var själva högtidsbrödet som en hade om jul å större helger. Råg hade en så litet av häruppe. Det odlades litet i svedjefallen.