Transkriberad uppteckning

Skördetiderna kom allt mer bestämt förr än nu. Om en väntade åtta dagar efter mid- sommar, innan en började med höskörden, så blev det inte ett dugg längre. Det var så mycken hackslått en skulle hinna med att ta. Vi ha- de inte annat än lie att slå med, så det tog tid. Hemma brukade vi börja på måndag, för då kunde en köra in det nästa vecka. En ville inte gärna skära havren halvmogen, men ibland var en tvungen till det, om det ställde till och ville bli vinter. Då passa en på att skära undan så mycket en någonsin hann. För den säd en hade skurit var en bergsäker på. Men den som frös blev inte mycken nytta till. Det var bättre att få en grön nek än en / som var svedd av kölden. När kärnan var hård i kornet så var det moget och kunde användas till utsäde. Kärnan skulle vara stag- nad ordentligt. Om åskan gick när en sådde, så fick en tät och vacker säd. Om det regnade på långfredagen så fick en dålig bergning på årvägen. Både kvinnfolk och karlar hjälptes åt vid skörden. Karlarna gick före med liarna och kvinnfolken kom efter med krokarna. De förstnämnda skar säden, och de sistnämnda tog upp den. Det var säl- lan att en karl tog upp säden. Om det var ont efter karlar på stället, så tog allt kvinnfolken till lien. Men det var, om de var alldeles tvungna. Så fick kvinnfolken vara med och sätta upp säden, åtminstone till den tiden de skulle hem och mjölka om kvällen. Såpass i förväg fick de gå att de hann att ställa med mjölkningen och maten, innan de övriga kom hem. / Någon särskild klädsel förekom inte vid skörden, men en var lättare och ljusare klädd än van- ligt. Skämt hade en allt för sig ibland, för det var roligt, om en kunde smyga sig till att hacka kamratens lie i en tuva eller fila på eggen med ett messingstift. Det ville inte bita hur han fäktade och brynade lien sedan. Då hade en ro- ligt åt honom. Ibland blev det kappskärning, när en var flera skårkarlar. Det tyckte inte kvinnfol- ken om, som skulle ta upp. Då kunde de hitta på att ta upp riktig sakta så att skårkarlar- na blev hindrade eller också lämnade de kvar en tôfs i skåren här och var, så att inte lien bet som han skulle göra. Om en välte med ett lass så fick en åtlöje av det. Då skulle den som vältade bestå bränn- vin. Det var också en konst att lässa och lägga ett lass riktigt. Det kunde vara lagt snett till vältning. Kallades "vältelass". Då blev det skämt / med den som lade sådana lass. Det blev mest i ord. Att skära de sista stråna /ta har'n/. Var en fle- ra, så blev det kappskärning på slutet, för då skul- le de visa varandra att di hade krafter kvar. Det höll en allt för roligt att skära det sista. Den sista kärven kallades "löktenek". Jag minns inte att det var något ovanligt med den hos oss. Men om han blev liten, så kunde allt mor sä- ga, att en fick spara på det en hade, för te näs- te år så får vi nog så måttligt. Men blev neken stor, så var hon belåten. Men jag minns allt att en och annan hade för sig att den neken skulle göras fin, för han skulle hänga på väg- gen i köket eller kammaren till jul. När di gick till ladugården om julkvällen så tog di neken med och dela mellan kreaturen. "Ät väl, skit mö, lägg hullet på reva å inte på rumpa" / viska di i örat på kon, när de gav henne hav- ren. Om det blev en nek över när en hade satt upp, så skulle inte den bli gift, som fick den. Om personen var gift, så var det varsel om, att han kunde bli ensam under året. En ville allt ha jämna par och helst full snesen. Det var inte något gott varsel, om en glömde en nek. De första nekerna lades i kors, för att en inte skulle få ont av råttorna i ladan. Om katten var med i ladan så var det ett gott märke till att en inte skulle få så ont av råttorna. Di gamle tala på, att di hade roligt, när di fick "trôskepôtta". När di la ner di första ne- kerna i ladan, så stack di en ett halvstop bränn- vin och en ost i dem. När di tröskade de sista nekerna så gick di in och smakade av detta. I mitt minne vet jag inte att någon hade på det viset. Äpplen kunde di la ner i ladan, för / att di skulle hitta medan di tröskade. I höladan kunde en också hitta äpplen. Ibland kunde en få sätta potatis så tidigt om vå- ren att en hade nya potatis åtta dagar efter mid- sommar. Och potatisskörden började i slutet av sep- tember. Man rättade sig efter mognad väderlek och tid. Potatisen fick stå till sist av allt.