Transkriberad uppteckning

Den förste som byggde i Vitsand, utav finnarna åtminstone, skulle vara en som hette Häkken eller Heikinen. Han bodde i Häckfall uppe under Hovfjället. Det ligger inom Fryksändes rå, men Vitsand hörde ju till Fryksände ända till för hundra år sedan. 1823 blev Vitsands kyrka bygd. Häkken var mycket fruktad, och de trodde honom om övernaturliga saker. När han bråtade Häckfall, så var det en från Kollerud som hade bränt sitt fall där förut, men sen hade han tagit upp ett fall en bit därifrån. På den tiden - det var väl i början på 1600-talet - var det ingen som rådde om skogarna där uppe, utan den som blev först att bråta, han fick också äganderätten. Häkken bjöd Kollerudsbonden fri utsädesråg om han avstod från sin rätt till Häkkens fall. Men det brydde han sig inte om, utan han bråtade om alltsammans och brände upp rågen, som Häkken hade sått. Då for Häkken till Kollerud och skar gubben härs och tvärs i ryggen, så att han dog. Häkken blev blind på gamla dar. En gång var det bröllop / i Kollerud, och då red son hans dit och började bråka. Han var inne i bröllopsgården och hade fått förtäring. När han då inte kunde hålla sig i styr, tog svenskarna och klämde honom mellan bordet och väggen, så att han dog. Då beklagade Häkken att han var blind, annars skulle inte en enda av bröllopsgästerna ha blivit långlivade, sade han. De trodde att finnarna kunde skaffa vind också. Det var en finne i Slättberg, som kunde spå väder och vind. En gång hade han spått snö till julen. På förmiddagen på julafton kom han ner till Kyrknäset, och då frågade de honom hur det skulle gå med hans spådom, för det fanns inte snökorn. "Ja, inte blir den väl med som tar kärra till julottan", sade gubben. Och det kom verkligen ungefär en kvarts fot djup snö på natten. Denne finnen, han levde på den tiden som den äldre Lyrholm ägde Vägsjöfors. Lyrholm hade sålt ett stort parti havre till Älvdalen, men det var ingen snö på vintern, så han kunde inte frakta bort det, och vägen till Älvdalen var ju inte byggd då. Han sade då till Slättbergsfinnen, att om han kunde skaffa snö, så skulle han få en palttobak. Men det skulle först bli snö, när Lyrholm sade / till. Och han sade till, när han ville skicka havren, och det blev snö just till dess, och finnen fick sin palt. Sen har de haft som ett ordspråk här att "Ingen har fått så mycket för en palt som Lyrholm". Slättbergsfinnen var mycket stark också. När de byggde kyrk- tornet här, så behövde de en lina som de hade använt när de byg- de Östmarks kyrka, fastän det var ju långt tidigare de byggde den. Då skickade de Slättbergsfinnen efter den, och han bar den över skogen från Östmark till Vitsand, och det var inte dåligt för linan vägde 18 pund. En mjölsäck väger bara 12 pund, så det motsvarar väl 150 kilo. En gång var han nere till bygden med en ko, som han skulle till tjur med. Det var på vintern och skaren bar. Men medan de var borta blev det tö, så att när de skulle gå hem, bar det igenom med kon, så att hon skar sönder sig på benen. Då lät han henne stå och gick hem efter en stor kälke, och på den drog han hem kon. I min mors hem i Vadjetorp på Fryksändesidan hade de en dräng som var mycket stark; han skulle också vara utav finsk stam. Min mor mindes honom som gammal gubbe. Han kunde utan konster och knep lyfta saker som vägde 72 pund, det är ungefär 600 kilo. / En gång i ett dryckeslag blev han ovän med de andra, men han var ganska lugn utav sig, så han bråkade inte utan skulle gå hem. Men på hemvägen rann sinnet på honom, så han skulle vända om och ge de andra en minnesbeta. Men de hade för säkerhets skull gått var och en till sitt. Då tog han en mast- släpkälke som stod på gårdsplanen och kastade upp den på stalltaket, och sedan gick han hem. Han var till god hjälp i malmfororna den gubben. Förr körde de mycket malm mellan Bergslagen och bruken här. De som var med i de olika fororna bråkade ofta med andra foror, som de mötte, En gång blev det vilt slagsmål mellan den foran där gubben var med och en som de mötte. Gubben var sist. Men när de hann så långt som till honom blev det slut på bråket, för han var överman åt dem alla. Sedan fick det forlaget, som han tillhörde, vara i fred vare sig han var med eller inte. Han var inte bara stark, utan han var kunnig i annat också. Han kunde t.ex. läsa skriften i gamla handlingar, som inte ens härads- hövdingen förstod sig på.