Transkriberad uppteckning

En skulle inte få börja "slåttanna" förrän gräset var moget. Gräset skulle vara såpass att det släppte fröna, eljest var det inte riktigt bra. När "slåttanna" börja så fick en upp bittida om morgonen och vara i arbete. En skulle slå mennas dagga satt i. Kvinnfolken var med och bredde ut gräset. Skårarna skulle bredas isär för att gräset skulle torka fortare. Man höll inte på längre att slå än till dess att daggen hade gått ur grä- set. Se'n blev det för trögt att slå. Om kvällarna pas- sade en också på att slå. Om det duggregna- de litet, när man slog, gjorde ingenting. Det gick lättare att slå då. Men senare än kl. 4 på mor- gonen var en inte uppe. Den sista slåttern kal- lades för "hackslått". Man ränsade över allt där man kunde få några strån, för en behövde allt / så väl för vintern. När en hade slått det sista så fick en "löktesup och löktegröt". Det kallades för löktekanne. Det första hölasset skulle mor i huset ha in i ladan, för då fick en tur till kvigkalvar. Om en karl hade in det, så fick en inte annat än tjur- kalvar. - När en hölls med rivan, så fick en vara noga, att en inte vände tindlarna uppåt. Då raka en regn över sig. När en var färdig med höet, så stod rågen fär- dig att tagas, om det ville sig väl. Brukade att så råg på svedjorna, och den rågen var färdig att skäras först. Det tog högsta tiden för en kunde inte begagna lien så mycket där, utan det var att ta till skäran. Det var att gå mellan sten och stubbar och skära och samla ihop till neker. Det sista hörnet som skars kallades för get. "Vi har geta kvar", sa en om det sista. I det allra sista skulle en "ta har'n". När en skul- le till åkern och skära det sista så sa en, att / "nu ska vi bort å jage har'n ur geta". Brukade skämta och ha roligt på slutet, hurra och skrek, när en hade jagat haren. Om solen sken i fastan och på påskdagen, så skulle en få ett fint bergningsväder, men var vädret kulet och grått så blev det en regnig sommar. Det var skamligt för en, om en inte hade skörden in- ne till Mickelsmäss. "Ja tror vi vänter te fredag" bruka di säga om en del arbeten. Och det var bra att börja skära på en fredag. En skulle få det drygt och bra bergat då. Men somliga var rädda för fredag. När svedjerågen skars, så hade både kvinnfolk och karlar skära. Men när man skar med lie, så var det karlarna som skötte lien. Kvinnfolken var med och tog upp säden och band den. Om en skar häftigt, så att en fick ont i ryggen och blev efter, så hade de andra roligt åt en och sade, att en hade fått "le-knecken". Första / skårdagen var alla rädda för den, så då tog en det makligt. Då blev ingen kappskärning som det kunde bli på slutet. Den sista neken bruka en att lägga undan, för den skulle en ha till "fôggelnek" om jul. Den gjordes lika stor som de andra nekerna. Det fick inte vara vad skräp som helst till havre. Den skulle vara alldeles fullmatad. Den som var i tur att sätta upp de sista nekerna, fick nöja sig om han fick udda. Kvinnfolken ville inte gärna vara med vid slutet av hopsätt- ningen. Di var rädda för att de skulle få en ud- da nek. Det blev skämt om den som fick en ud- da nek. Hon skulle få en unge. "Jaså dä ä på dä vise mä dej", kunde en säga, och då me- na en att hon "va på tjocken" /gravid/. Minns inte att det bruket förekommit här, att en skulle lämna några strån kvar på åkern. Om några skurna strån låg kvar, så kunde di få ligga, för fåglarna skulle ha sin föda. Och att / ta från dem var synd. Småfåglarna skulle en omhulda, om en skulle få tur till gröda. Det låg så allmänt i folk. Och kom inte julneken upp, så hade en försum- mat något som inte kunde repareras det året. Men nästa år kunde en sätta upp en dubbelt så stor. Det var för att försynen skulle tänka på en med god årväg /gröda/. När en hade skurit färdigt på åkern blev det vila. Då satte sig hela laget på renen el. dikeskanten och tog igen sig, och innan en gick från åkern bryna en lien för att det skulle bli kraft till nästa år. Att skicka ut halmgubbar el. dyl. förkom inte. Men den som blev sist i byn fick föda haren under vintern. Det talet hade allt de gamla. Och då blev inte hans gröda så dryg. Det var som att den siste inte skulle få så bra tur med nå- got. Det ville "ample" sig för honom. Sista lasset försökte en att göra stort. Det var skamligt att komma med ett litet lass det sista. "Nu får di allt lite gröda näste år, för / dä siste lasse han kom mä, va så lite". Det var vanligt att en körde fort med sista lasset, om det bar sig med vägen. Och det lasset åkte skörde- folket i. När säden skulle läggas in i ladan, så stod en person på lasset och kastade in säden i ladan. En stod vid gluggen och kastade till den som "lâdde". Den som "lâdde" kallades för "lokatt". Det var någon av de äldre som kunde "lâ", som fick den sysslan. För det gällde att la väl, om en skulle få ha sä- den någorlunda ifred för råttor.