Transkriberad uppteckning

Olika havresorter. Den havre som folk odlade här i min ungdom var vitkornig. Den kallades för vithavre. Men det fanns en slags svart havre som kallades svarthavre. Det var en å annan som försökte att odla den, men det var ingen mat i den havren, så han blev inte omtyckt. Halm kunde det allt bli av den, men se det var ingen kraft i kärnan. Det var gammel vit svensk havre som en hade. Di påstod att finnarna hade litet såhavre med sig, när de kom å börja på att slå sig ned i skogarna. Men jag vet inte säkert hur det var med denna ”finnhavern”. Så långt det var möjligt att få den egna skörden att räcka till utsäde, så försökte en ju. Men häruppe var inte de odlade jordlapparna stora, så för det mesta så fick en allt köpa havre att så. Men utländsk vet jag inte att en fick, för de brukade komma ändå från S. Värmland å sälja havre häruppe. I Karlstad fick en köpa havre å nere i Fryksdalen hade de också att sälja. Den havre som en brukade så här kallades för ”vithavre” el. ”svenskhavre”. Någon utländsk havre vet jag inte om från den tiden. Det är på senare tid som de ha fått så många sorters havre – plymhavre etc, Den havern som vi hade i min ungdom var spetsigare å smalare än den de har nu. Kornen var inte så bra matade. Å för det mesta så fick en inte havren att bli mogen. Den havern blev inte så grov i strået heller. Jag vet inte någon nu som odlar av den gamla sorters havre. Nu har de bytt ut så att de har av de nya sorterna. De förädlade sorterna har allt varit i bruk i minst 25 år. Havrejorden. Till havresådd användes myrjord. Och så användes den vanliga åkerjorden med havren omväxlande med andra sädesslag. Men mest användes kärr- och myrmarker. Sådden. Havren såddes så snart som jorden blev nog torr. I maj så där bort i mitten var vanligt. Och det var bäst att så, när en såg den sista snön på bergtopparna. Vid sådden så brukades harven att mylla upp jorden med. Men först plöjdes den. Det skedde på hösten, så långt det hanns med – höstplöjing och vårplöjing. När harven hade gått över så att det blev litet att mylla ned kornen i så sådde man. Det skedde för hand. Då hade en såkorg att bära säden med sig. Till säskorn tog en det likersta vid kastningen, d.v.s. det som föll längst bort. Det hade man förvarat i binge, tunna eller lår. Om våren, när havern skulle sås, så öste en säden i en säck som bars eller kördes till åkern. Å se’n när en skulle så, så hade en säden i ”säkôn” å sådde ur den. Om havern var vass å skarp i kanten, när en tog den i handen, så var han bra. När en började att så, skulle en ta ett korn i munnen. Det skulle en ta ur ”säkôn”. Se’n fick en inte säga ett ord medan en bar det i munnen. Där en slutade att så, skulle en sätta ned det kornet. Då skulle en få bra skörd. En skulle så på aftonen. Så skulle en inte göra riktigt färdigt på kvällen – inte förrän dagen därpå. Säden fraktades till åkern på aftonen. Det var bättre att så på ny än på nedan. Säden blev längre om en sådde på ny. Så ville den inte mogna, om en sådde på nedan. Husbonden sådde. Det var ingen annan som var betrodd. Man sådde, som sagt var, ur en ”löp”. Den var oval. Skömmet var av kluven tall, 2 mm. tjock. Kalvskinn till bott. Det spändes med håret ut 2 grepar. Så en rem som lades fram över bröstet och över nacken. Man sådde med en hand. Det är det äldsta sättet. Under senare tid har en del sått med båda händerna. Man tog full näven med säd å kastade ut. Sedan spreds säden mellan fingrarna. Om säden skulle sås tunt, så kastades den skarpt, å skulle den sås tjockt, så kastade man sakta å försiktigt. Man tog jämna steg. Sådde åt ett håll. D.v.s. att en sådde till ändan på tegen, se’n gick en i tomma tillbaka. På sandjord sådde de tjockare än på annan jord. En del korn blev liggande ovanpå å en del kunde komma en tum ned i jorden. De som hade små åkerlappar krattade ned säden, om inte de fick annan råd. ”Finnplogen” ansågs vara bäst att plöja med på nyodlad jord. Han arbetade jorden bättre än annan plog. Säden harvades ned med harv. Man använde ”krokharv” och ”slättharv”. Krokpinneharven "bestod av 4 ”trä” – 6 pinnar i bakre trä, se’n 5, 4 å 2 i ordning. Storlek: 1½ m. lång och 1 m. bred i bakre ändan, 2 tum mellan varje pinne. Han såg ut som en snöplog, 4 trä på längden å 1 tvärträ bak. På krokharven fanns ett järn framtill. Det var en järnbåge med hank i att flytta upp eller ned – omkr 5 hak. Det var att ställa harven med, så att hon gick djupt eller lätt. Slättharven var fyrkantig – 1 m. i fyrkant. För varje 7 tum en ås som gick tvärt över harven. 7 tum mellan varje pinne. En trekant bildades mellan pinnarna. ”Draget” satt i ett främre hörn. När säden var sådd och nedharvad med slättharven, så valtrades den med en ”valter”. ”Valtern” var av grov fura. Bäst att vältra sedan havern hade kommit upp. Men inte efter det han var två tum lång. Det var en järnten i varenda änden på vältern. Ett plattjärn med hål i i yttersta ändan på skaklarna. Hålen var för järntenarna. En nål genom tenen eller sprinten så att inte skaklarna föll av. På mindre ställen drogs vältern med handkraft. Inte säte på vältern. Man gick efter den å körde. På en del torp i skogarna förekom det att de inte als vältrade. Jag mins, att farfar hade en liten lätt harv med träpinnar i, som han harvade över med, när säden var i första bråddstrået. Det var för att säden skulle bli tjock. Skörden. När kärnan var så pass hård, att hon inte kletade sig, när en tog i henne eller klämde på henne, så var havern mogen. Man skar havern med lie. Skära begagnades någon gång, om en inte kunde komma åt med lien. Skära begagnades särskilt vid rågskörden i skogsfallen. Där kunde en inte komma åt med lien, utan en måste ta till skäran. Det var karlarna som skar å kvinnfolken tog upp. I enstaka fall förekom att fruntimmer skar. Men regeln var som förut sagts. Man skar åt det håll som havren låg, så att skåren skulle falla bra å bli redig att ta upp. Den som tog upp, tog så mycket ur skåren att det blev lagom nek. Så tog hon några strå ur neken eller på backen å band om. Båda ändarna på bandet rullades eller tvinnades ihop, så stacks de under bandet. Det blev som en lycka. Havern hängdes på stör. Det var säkrast att torka den på det viset. Förekom också att nekerna ställdes upp parvis med 10 à 12 neker i varje snes. Havern kördes eller bars in i ladan. Vid bärning. Havern skulle stå ute i 14 dagar för att inte den skulle skämmas eller bränna. När en skulle se efter om havern var torr att köra in, så tog en några strån ur snesen eller skylen å vred ihop, så mycket man orkade. Om en då inte upptäckte fuktighet eller dagg, så var hon torr att köra in. Säden kördes på långkärra eller släde allt eftersom det var möjligt att komma fram. Nekerna kastades upp i kärran. En person var i kärran å lade nekerna rätt. De lades på varandra i varv. Säden lades i ”logôlv”. Först lades neker utefter väggarna i ladan med roten vänd åt väggen å så i en ring över hela golvet. Sedan lades havern ring för ring men så att ringarna blev mindre och mindre. Mitt på golvet lämnades ett hål stort som en tunna. Man lade varje ring från väggen å inåt till hålet. På golvet ströddes allöv, för att inte råttorna skulle äta upp havern. Tröskningen börjades när man satt korna på bås eller när snön kom. Det var så att en var tvungen att börja med havern först för att en skulle få halm åt kreaturen. Det var i regel karlarna som tröskade. Men ett å annat fruntimmer höll sig inte för god att stå på logen å tröska. Å näst före jul stod karlarna på logen varje morgon. Då började de i otta om morgonen. De lyste sig med lykta eller med ett bloss. Logen var långsträckt på bredden och smal på längden av huset. Trösklogen var cirka 3 ½ m bred. Omkr. 1 m höga balkar som skilde logen från ladorna. En lada på vardera sidan om logen. Man tröskade med ”schlaga”. Det kallades för ”schlagtrösking”. Slagan bestod av ”hammarn” [?] å ”schlagdompen”. ”Hammarn” [?] var av björk å tre alnar lång, å ”dompen” var fem kvarter lång, å 2 ½ tum i genomskärning på mitten. Något avsmalnande åt båda ändarna. Den var 8-kantig. Innan tröskningen börjades, sopade man rent golvet. Se’n kastade man fram ett ”unlag” från ladan på logen å lade upp det i ena ändan. Det var tre snes eller 30 kärvar i ett ”unlag” Vid tröskningen lades nekerna i två ”refter” med topparna ihop å roten åt logbalken. Det var enkelt lager. En nek åt vardera hållet. Först tröskades kärvarna på en sida. Sedan löstes de, så vändes de å tröskades på nytt. Se’n tog en slagan å stack under bandet å kastade det över ända, så att rötterna kom mot varandra. Tredje gången tröskades huvudsakligen i rotändarna. Så en brukade å tröska över varje utlägg tre gånger. 1 – 4 personer tröskade. Om tre personer tröskade, så fattades en. Så härmade man: ”en fattas, en fattas”. När fyra tröskade härmade man: ”ingen fattas, ingen fattas”. De tröskande stod mitt för bandet vid vardera ändan av underlaget mot varandra. En skulle inte vara snål utan låta något korn sitta kvar i halmen. Det blev drygare då. Havrens användning. Havren användes huvudsakligen till brödsäd, men även till foder åt svin å hästar. Man bakade bröd enbart av havre. Bröd av sammalen havre bakades så tunt en kunde. Inte jäst till det. Tunnbrödet träddes på spett å torkades, så det stod sig längre. Det kallades ”knappelbröd” eller ”knäckebröd.” Havrebröd bakades på våren och hösten. Så baka en bröd av blandmjöl – havre, agnar å bygg ihop. Brödet bakat av blandsäd var vardagsbröd, havrebrödet var helgdagsbröd å rågbrödet var själva högtidsbrödet som en hade om jul å större helger. Råg hade en så litet av häruppe. Det odlades litet i svedjefallen.