Transkriberad uppteckning

När ett par hade kommit överens med varandra att di skulle slå sig ihop, så använde de sig av "böneman." Det var fäderna som gjorde upp först, när det var gjort, så var det först mannen som skulle fråga den blivande svärfadern, om han skulle få dot- tern. Om pojken fick ja, så var det färdigt att gå till prästen och ta ut lysning. Första söndagen så skämta en med att de hade "ramlat ner av predikstolen." Och sen på kvällen så kom vänner och bekanta med krycka och käp- par. Det skulle vara en föräring och skämt med dem. Om fästeparet skulle ha bröllop på julen, så for brudgummen omkring och hade sällskap omkring sig. Det var på "tommesmess." Han fick spannmål. / Den tog han i säckar. Det var särskilt fina säckar, som fästmön hade sytt. Det var färgade band med tofsar i på säckarna. Detta han tigde ihop kal- lades för "fästemanskappen." Fästmön gjorde också en sådan färd genom bygden, men det var före fästman- nen. Hon tiggde ull och lin. Det var "fästepigtôt- ten." Hon skulle spinna garn och väva tyg av det. Överallt så blev de trakterade och vänligt bemöt- ta och krusade på allt sätt. Om sådant tiggeri blev det aldrig ont talat. Givarna blev bjudna på bröllopet. De som hade skänkt mycket blev anred- da därefter på bröllopet. Bröllopsgästerna hade "finkorg" med sig till bröl- lopsstugan. Det var vanliga smörgåsar, "klengås" med tjockt med smör och sandost på. Så var det smör, kött, fårkött, korv, ost i korgen. Denna korg frak- tades till bröllopsstugan dagen före bröllopet. Brudgums- eller brudstaven ville de gärna göm- ma på. Det skulle vara någon slags lycka att ha detta kvar. / I forntiden så bruka de mest ha vigseln i kyr- kan. Det talade farmor om. Då red både brud- gummen och bruden. De hade var sin häst. Framför dem red två spelmän. Di hade var sin fiol, eller hade den ene fiol och den andre flöjt. När de skulle in i kyrkan, så gick spelmännen först och spelade fram till altaret. Det var brurmarschen de spelade. Så hade de både mat och brännvin med sig till kyrkan. Brudparet delade ut det åt kyrk- folket. Om di träffa på kyrkfolk efter vägen, så fägnades de både på mat och brännvin. Det var "småsvenner" med. När brudföljet vände hem från kyrkan, så red "småsvennerna" i förväg till bröllopsstugan och tala om att då och då kun- de de vänta brudparet. Spelmännen var hemma och mötte. De spelade medan brudparet gick in. Det var en brudmusik. Det första då fylldes brännvinsglasen och så drack di "brudskåla" och skålade med brudparet. Gäs- terna gick fram till brudparet och skålade med dem. / När det var gjort, så skulle det bli middagsspis- ning. Gästerna satte sig om ett stort bord. Främst skulle brudparet sitta. Sen satt di efter rang och anseende. Till efterrätt kunde det vara ett avgnagt ben med gräd- de på, en gammal förskinnsbit el.dyl. Det var bara till skämt, så att gästerna skulle få roligt en stund. Innan di gick från bordet så ställdes en skål bå bordet /brurskåla/. Då lade gästerna penning- ar i den. Det blev allt efter som var och en hade råd till. Hade släkten bestämt att ge en ko, häst, e.d., så talades det om vid det tillfället. Bruden hade en silverslant i ena skon, för att hon inte skulle behöva att bli fattig i äktenskapet. Hon fick en "friaredosa" av silver med slantar i av fästmannen. - Dessa slantar skulle gömmas noga. När hon födde barn så tog hon en av des- sa slantar och sydde in i lindan, som skulle lindas om barnet. Då skulle det inte bli "bortbyting." / Så var det sed att bruden skulle ut på "tram- pen" och visa sig för dem som hade kommit för att få se henne i "brurstass." Då sköts det vilt och så hurrades det. Di som var åskådare blev också fägnade med mat och brännvin. Spelmännen tog till fiolen, för sen blev det dans till frampå småtimmarna. Spelmännen fick ock- så pengar - "Spelmansskåla." Någon av gästerna el. själva "värden" tiggde ihop till dem. Så fick de alltid hålla sig framme vid brännvinsflaskan, när de önskade. Vid bröllop var det "värd och värdinna". Det skul- le vara ett värdigt par och som hade vana att bjuda och vara talföra. Så var det spelmän, ko- kerska, diskerska, öltappare och ôppassersker. Bröd gömdes så mycket som fick plats i näsdu- ken eller fickan. Det skulle vara till dem som var hemma. Sist om natten, så tog di krona av bruden. Den skul- le bruden sätta på huvudet på en tös. Då band / en för brudens ögon. Hon tog sig fram till flickor- na och satte den på huvudet på den hon först fick fatt på. Tidigt på morgonen var brudparet uppe och gick i grannstugorna och bjöd på mat och dricka. Al- la som varit med på bröllopsdagen skulle fägnas. Spelmannen var med och spelade. Alla skulle tillbaka till bröllopsgården. Andra dagen så hade di upptåg. Då skulle en rö- va bruden och gömma henne. Det var en eller fle- ra gäster som kunde föra bort henne. Di kanske hade henne på hästryggen och red bort med henne eller lyfte henne i ett åkdon och for. Brudgummen hade ett följe med sig och skulle leta upp henne. Så tog di grötgrytan av spisen och gömde. Me- dan brudparet sov, om natten gömdes skorna deras. Då fick di låna sig skor eller tassa barfota tills de fann dem eller löste igen dem med brännvin. / Ingen stock eller något träd drogs fram till bröl- lopsgården. Färden till det nya hemmet blev så att di packa ihop det de hade och körde iväg med. Bröllopet varade i tre dagar. Samma gäster in- fann sig alla tre dagarna. Men tredje dagen kunde också fattiga i grannskapet få vara med. Den dagen var bruden och brudgummen värdfolk, och då fick det gamla värdfolket och även de andra som hjälpt till, vila och vara som gäster.