Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Dödstro och begravningssed
Så fort man kom från kyrkan efter en begravning skulle man slå av okarna på vagnen, vilka man satt dit för att kistan skulle stå stadigt. Fick dessa sitta på över natten, hände det att hästen stod löddrig på morgonen. Han hade då dragit lik hela natten. 88-årige And. Svensson (Hammarön) skall ha förmåga att se på en människa om hon snart skall dö. En gång var Alfr. Jansson och han inne hos en granne. De blevo bjudna kvar på kaffe. När hustrun kom in med brickan, blev gubben Svensson mycket orolig och kunde inte sitta stilla. Så fort han fått kaffe i sig, sprang han hem. Hemkommen sade han till sin hustru: "Alfred ä löckli som intnô ser, / ho, som kom in mä kaffe, hade intnô hôvve". Några dagar därefter var grannhustrun död. "Äsche-Lars" och "gammelklockern" voro jämnt och ständigt i luven på varandra. Det var med dem som med Frödings Jan Ersa och Per Persa. Så dog "gam- melklockern". En gång skulle "Äsche-Lars" till kvarnen. (Antagl. till Alster eller Skattkärr) Han tänkte då begiva sig i väg på kvällen och övernatta på en annan egendom på Hammarön, vilken var hans, för att vara en bit på väg. Hans hustru varnade honom för att ge sig ut i kvällens mör- ker, ty hon hade en aning om att "gammel- klockern" inte var säker ens efter sin död. Trots alla varningar gav sig "Äsche-Lars i väg, men hittades på morgonen inte långt från hemmet med avvriden hals, så att ansiktet vände bakåt, liggande på slipen. / Så blev då också han begraven. Men de båda antagonisterna hade inte ro i sina gravar. Det var ett farligt väsen på körgårn, sär- skilt nattetid. Man hörde rop och skrik och ljudet av slag, och dammet virvlade i luften. Arrendatorn på Hammars gård klagade och förklarade att han måste flytta (Hammar ligger alldeles i kyrkogården) om intet gjordes för att göra slut på spökeri- erna. Man skickade då bud på komminis- ter Svensson att han skulle "läsa ner" dem. (Pastor S. hade "läst ner" två troll i Östan- åsen, så att de aldrig mer visade sig. Tjänst- gjorde på Hammarön på 1840-talet) Men Pas- tor Svensson var denna gång vanmäktig. Oväsendet på körgårn fortfor. Då fick en stu- dent från Karlstad höra talas om saken och ut- tryckte sin önskan att få försöka om han inte skulle kunna göra slut på eländet. Två karlar skickades till Karlstad att hämta honom. När de kom / mo nära Hammars-landet, med honom, fingo de vända båten och "aga" i land. När han stigit ur, fingo de återvända till staden och gå upp på stu- dentens rum, där de fingo stanna, tills den av studenten bestämda tiden, då de skulle hämta honom vid Hammars-landet. Även då fingo de icke sätta i land med båtens för utan måste vända och ro baklänges i land. Vad studenten haft för sig på körgårn, fick ingen veta, men från den stunden upp- hörde spökerierna. (Jag har senare sammanträffat med en gammal hammröbo, And. Svensson, född 1839. Han säger, att det var ingen student, som "läste ner de båda antagonisterna, utan en prost, vars namn han inte kan minnas. (Min förre meddelare har nog med "student" menat: en studerad karl) And. Svensson minns mycket väl de män, som hämtade honom i Karlstad. De voro båda från Hallers- rud på Hammarön.)
Upplevelser och sägner från kolbottnar
Jag låg och kola som yngre, en bror samt en gubbe från finnskogarna var med. Jag och min bror skulle resa in milan. Vi hade skottat ut kolbottnen, det var en gammal sådan, nära den gick en smal gångstig genom skogen, och över den stod kolkojan. Finngubben sa' att det var inte bra att sätta kolkojan över gångstigen. Vi reste in milan och stybba, just i kvällningen var vi färdiga och skulle sätta eld, först skulle vi se om hästarna, då hörde vi från stallet hur det arbeta / vid milan. Det hördes som om en tre fyra man höll på att arbeta där och skotta. "Nu tänder vi inte," sa' finngubben. Men vi tände å kunde inge märka. Men det konstiga va' att den ena sidan kola inte ner, men vi trodde att det kunde bero på ***sôg (fuktighet i marken). Vi höll på fast den sidan var besvärlig, en kväll hade jag varit dit och somna tungt sedan. Framåt klockan elva eller tolv var det precis som om en stor hund skulle ha skällt i örat på mig. Hemskt kusligt var det, jag tände lyktan men såg ingenting. "Jag skall gå ut och titta," tänkte jag. När jag kom ut / var det ett stort hål i den ena sidan, jag tog granris och klubba till. Men jag sov inge mer den natten. Tredje natten därefter var det precis som om en person tagit ett grepp om min vänstra arm, det var likadant då, ett hål på milan. Jag kände grep- pet i armen i tre dar efter. Min morfar var vid Sävsjöhöjden i Färnebo soc- ken och kola, han hade en pojke mä säj. En natt ropa dä på morfar "Jaen" (Janne), men han gick inte. Då ropa dä "Jaja" tre gånger. Han låg ändå å fundera, men så gick han opp å titta ut, det var månsken, då såg han en / liten gubbe vid milfoten, han låg med händerna som en tratt och blåste i milfoten så lågorna stod upp. "Sicken en," sa' pojken. "Tyst," sa' morfar. Då var det som om gubben kröp in i en rishög, men när morfar titta' efter fanns det inget där. Det är en sägen från Färnebo om en som skulle ligga i skogen vid kolmilan och hade en helsvart ko, han hette Åman. När han då låg i kojan ropa det och fråga om de fick byta med honom get mot ko. Han svarade inte, då ropade det på nytt: "Sex getter och en bock är en ko värd." "Ja kör te då," sa' han. / Sex getter och en bock kom också, och kon var borta. Åman var också bjuden att äta kål med trollen, men han var förargad över ko- och getbytet och sa': "Hin månde supa kål med er!" Men då haglade det stenar och stockar över kojan. I Nyed var en kolbotten där två stycken höll på att kola. De höll på att koka potatis en gång och lågo på var sin brits på var sida om elden. På en gång stod ett djurhuvud mitt i kolkojan, det såg ut som ett kalvhuvud. Ingen av dem sa' nånting först. "Undrar om potatisen är kokt," / sa' den ene. "Vet inte." "Ja, nu får det bli hur det vill," sa' den som frågat, han tog potatisgrytan och hällde ut alltihop över huvudet. Men det blev ett liv och leven så de trodde trän och stubbar skulle ryka bort, och de höll på att inte kunna stanna där sen. Det talades mycket om kalvhuvudet på kolbottnen.
Kloka
Det var en i Höljes som meste pengarna. Den- ne, som blev av med penningarna, for till Palin. Palin var den värste trollkarlen i manna- minne här. Karlen, som sökte Palin hade bränn- vin med sig. De satte sig till att supa. När det led så att Palin var påstruken, så sträckte han på sig å gick fram till bordet å satte sig. "Om pengarna nu ä innerst inne i helvet så skall de fram, å tjuven skall du få se", sade han. Så satte han en kaffekopp på bordet å slog den till hälften med brännvin. Så tog han psalmboken i handen, men den höll han stupe. Han var inte läskunnig, å då kunde han inte veta om han höll henne rätt eller rask. Så läste / han Fader vår både baklänges å framlänges. Han skulle ha Gud ord i handen, anars gick det inte att få fram tjuven. - Så slog han psalm- boken i bordet å svor å sade: Nu skall du gå å se i koppen, så får du se den man- nen som stal penningarna". Den som hade blivit bestulen kände igen den som var i brännvinet. Men han sade till Palin, att den kunde det inte vara, för det var en heder- lig och rättskaffens människa. Men Palin gick inte från sin mening. "Det här let på mig det", sade Palin, å svetten rann av honom. "Jag börjar bli för gam- mal". Det var som en tjock dimma i koppen å i den dimman var bilden av kamraten. Eftersom du nu inte tror att det var den- ne mannen som stal penningarna, så skall du gå till kyrkan till söndag i god tid. Då kommer det in en person där som / du skall ge akt på - för det kommer att hända något markvärdigt med den i korsgången. Å du skall stanna i korsgången å se". Rätt som det var så kom den som han hade sett bilden av i brännvinsglaset. När han kom in så föll han pladask i golvet å blev liggande. Det var väl så att han svimmade. Du skall få se, sade Palin, att han skall in- te få fred förrän han har lämnat pengarna tillbaka. Så skulle den personen (tjuven) fara till Ame- rika. Men innan han for så gick han till den som har stulit från å bekände å tala- de om att han skulle fara å att han ville betala. Men han kunde inte betala mer än hälften. Det andra skulle har betala sedan. Då talade han om att han inte haft någon ro för detta. När han kom till Amerika så betalade han den andra hälften å mer till. / En gång var Palin sjuk å hade varit i Tors- by. Han var liksom litet vimmelkantig så att han inte visste mer om var han var hemma än att han skulle till N. Finnskoga. Han åk- te gästgivarskjuts. När han kom till en gästgi- varegård i Ny socken, så blev han lämnad där. Men ingen viste annat besked än att han skulle till Finnskoga. En skjutsdräng fick följa med honom. Denne frågade flera gång- er under vägen vart de skulle köra. Du be- höver inte att vara bekymrad, svarade han, för hästen går utan vidare till min stuga. Skjuts- drängen var rädd. Men han lät hästen gå. När de kom på denna sidan Höljes så tvärsade häs- ten av åt sidan å på en smal skogsväg. Det gick så att kvistarna rök. Skjutspojken skul- le försöka att vända hästen, men det gick inte. Jag säger, att du skall låta hästen gå, sade Palin. Så gick hästen fram till en stuga å stannade mitt framför ingången. / Det gick gubben ur å talade om, att han var hem- ma. Så sade han till körkarlen att han skulle låta hästen stå å gå med in å få trakte- ring. Men när Palin var inom dörren, så gav pojken hästen ett rapp med piskan å for. Han förstod vem han hade varit i lag med. För Palin var alla rädda. Palin gjorde dotter sin tokig. Det var meningen att det skulle träffa en annan, men han tog fel den gången. Det var inte roligt att få något med den gub- ben att göra, för han kunde trolla så att en blev tokig eller också så meste en livet.
Kloka
Det var en i Höljes som meste pengar. Denne, som blev av med penningarna, for till Palin. Palin var den värste trollkarlen i mannaminne här. Karlen, som sökte Palin hade brännnvin med sig. De satte sig till att supa. När det led så att Palin vart påstruken, så sträckte han på sig å gick fram till bordet å satte sig. ”Om pengarna nu ä innerst inne i helvetet så skall de fram, å tjuven skall du få se”, sade han. Så satte han en kaffekopp på bordet å slog den till hälften med brännvin. Så tog han psalmboken i handen, men den höll han stupe. Han var inte läskunnig å då kunde han inte veta om han höll henne rätt eller rase. Så läste han fader vår både baklänges – å framlänges. Han skulle ha Guds ord i handen, annars gick det inte att få fram tjuven. – Så slog han psalmboken i bordet å svor å sade: ”Nu skall du gå å se i koppen, så får du se den mannen som stal penningarna.” Den som hade blivit bestulen kände igen den som var i brännvinet. Men han sade till Palin, att den kunde det inte vara, för det var en hederlig ock rättskaffens människa. Men Palin gick inte från sin mening. ”Det här let på mig det”, sade Palin, å svetten rann av honom. ”Jag börjar bli för gammal.” Det var som en tjock dimma i koppen å i den dimman var bilden av kamraten. Efter som du nu inte tror att det var denne mannen som stal penningarna, så skall du gå till kyrkan till söndag i god tid. Då kommer det in en person där som du skall ge akt på – för det kommer att hända något märkvärdigt med den i korsgången. Å du skall stanna i korsgången å se.” Karlen gick åt kyrkan å stannade i korsgången. Rätt som det var så kom den som han hade sett bilden av i brännvinsglaset. När han kom in så föll han pladask i golvet å blev liggande. Det var väl så att han svimmade. Du skall få se, sade Palin, att han skall inte få fred förrän han har lämnat pengarna tillbaka. Så skulle den personen (tjuven) fara till Amerika. Men innan han for så gick han till den som han stulit från å bekände å talade om att han skulle fara å att han ville betala. Men han kunde inte betala mer än hälften. Det andra skulle han betala sedan. Då talade han om att han inte haft någon ro för detta. När han kom till Amerika så betalade han den andra hälften å mer till. En gång var Palin sjuk å hade varit i Torsby. Han var liksom litet vimmelkantig så att han inte visste mer om var han var hemma än att han skulle till N. Finnskoga. Han åkte gästgivarskjuts. När han kom till en gästgivaregård i Ny socken, så blev han lämnad där. Men ingen visste annat besked än att han skulle till Finnskoga. En skjutsdräng fick följa med honom. Denne frågade flera gånger under vägen vart de skulle köra. Du behöver inte att vara bekymrad, svarade han, för hästen går utan vidare till min stuga. Skjutsdrängen var rädd. Men han lät hästen gå. När de kom på denna sidan Höljes så tvärvek hästen av åt sidan å på en smal skogsväg, det gick så att kvistarna rök. Skjutspojken skulle försöka att vända hästen, men det gick inte. Jag säger, att du skall låta hästen gå, sade Palin. Så gick hästen fram till en stuga å stannade mitt framför ingången. Då gick gubben ur å talade om, att han var hemma. Så sade han till körkarlen att han skulle låta hästen stå å gå med in å få traktering. Men när Palin var inom dörren, så gav pojken hästen ett rapp med piskan å for. Han förstod vem han hade varit i lag med. För Palin var alla rädda. Palin gjorde dotter sin tokig, det var meningen att det skulle träffa en annan, men han tog fel den gången. Det var inte roligt att få något med den gubben att göra, för han kunde trolla så att en blev tokig eller också så miste en livet.
Naturväsen
Bergfolk har det funnits mycket i bergen här förr. Det var många som såg och hörde dem. Ja såg dem var det inte många som gjorde men hörde dem det gjorde de ofta. De hade kreatur och dem drev de till skogen om kvällen och kom hem med dem på morgonen och det började de med tidigt på våren innan snön hade gått av marken ibland. Stundom dröjde bergkorna sig kvar på morgonen och blandade sig med riktiga kor. De hade särskilda stora vallhundar med ett mycket grant läte. Bergfolken bodde inne i bergen och det var sällan de blandade sig ihop med människor. Säljeberget är högt och tvärbrant och därinni bodde det många och de har kunnat se stora kittlar med pengar där. En gång kom det en bergkäring fram till en gård i Sälje och ville låna sylt i en kittel utav en bondgumma. Men då kom det en annan bergkäring och skrek: ”Kom igen, kom igen för Rangel ligger i elden”. Det var någon utav dem som hade blivit bränd då så att bergkäringen fick lov att slänga ifrån sig kitteln och springa. Kitteln tog de vara på den gården och behöll den. En annan gång så var det en gubbe i Sälje som höll på och skar havre och han hann inte med att skära allt på kvällen och det var han bekymrad för så han sa att om han kunde få gärdet skuret och bundet till dagen därpå så skulle han ge bort en ko. På morgonen när han kom ut så var hela gärdet skuret och bundet men den bästa kon var bota och de hörde att bergfolket var i skogen och lockade. ”Kom kossa, kom kossa, bonden får själv snesa”. Skogsrå var släkt med bergfolket för vi vet utav skriften att när de blev utkastade ifrån himlen så föll en del i vattnet och de blev sjörår och en del fick bo i bergen och det blev bergfolk och jättar och skogsrår och så var det en del som kom inunder jorden och det blev tomtegubbarna. Skogråa hon brukade gå ensam och hon längtade efter manfolk och dem försökte hon tjusa och förvilla på alla möjliga sätt. När jag var pojk fanns det en bättre karl här som hette Vetterstrand. Han var ute och jagade i skogen ovanför Tönnet och då kom skogsråa men hundarna gav sig åt henne. Då sjön hon: ”Du Vetterstrand, du Vetterstrand, far hem och koppla dina hundar. För ja ska ut å valle må getter å må stut, men kom igen till nästa torsdagskväll, ska du få se på fullfeta och granna”. Se hon ville ha honom till sig och förtrolla honom. Det var väl allt något mer hon sjöng också men det minns jag inte hur det var. Sjörået och näcken det var egentligen detsamma, fastän näcken träffade man bara i vatten som rann åt norr. Där spelade han och han kunde allt lära folk att spela också men då fick de allt bära sig år på något särskilt sätt. Det var en urmakare här som hette Tinglöf och de påstod att han kunde mer än annat folk och de trodde att han hade lärt sig utav näcken att spela fiol. Men själva sjöråa bodde i sjöar och tjärnar och hon kunde förvandla sig till stockar och fiskar och sådant där. Det är inte fritt än jag har sett henne. Det var vid en tjärn vid Edebäck. Där hände det mig två gånger att jag såg ett kvinnfolk vid stranden men när jag tittade på henne en stund så försvann hon. Hon rådde över fisken och därför offrade de något när de skulle fiska. De tog utav vad de hade till hands det var väl inte så noga. De lästa nog någon slags böner också men det vet jag inte hur de lät för det har jag aldrig brytt mig om. Det var en gång på Nasjön i Gustava (Nainsjön i Gustaf Adolf) som det var ett flottarlag ute med pråmen och det blåste motväder så att de höll på att inte ta sig fram. Då var det en som sa att de skulle offra för bättre väder och så tog han en tolvskilling och kastade i sjön och då blev det lugnt med detsamma. Inga troll kunde göra en något om de inte visste namnet på en. Så därför skulle en låta bli att ropa namnen på varandra när en var i skogen.
Saga
Det var en gång en fattig gubbe som bodde med sin familj på ett litet torp långt ini skogen. Dom voro mycket fattiga, så barnen hade bara trasor till kläder. En bit från torpet var ett "bärgättebo", som beboddes av en berggätte som hette "Tranten". En dag hade dom inte ett dugg att äta i torpet utan "käringen" skickade de två äldsta barnen ut i skogen å plocka bär. När barnen hade gått ett stycke utan att hitta några bär fick dom se en stor grå "sö" (får) som hade blivit sittande fast mellan två stenblock. Barnen sprungo hem och omtalade vad de sett. Då gick gubben dit och han förstod att det var "bergättens sö", ty han hade / en "guldbjälla" om halsen, så hade han silverklövar. Gubben hjälpte lös "sön" och så for han utanför bergättens dörr. Då brakade "sön", men maken hade gubben aldrig hört ty det dånade så det slog tapp för öronen på gubben. När bärggätten fick höra bräkningen, så kom han ut, när han fick syn på gubben så sa han. "Hôr ha du Jonas fått fatt min sö". "Han satt fast mä ene bene i e bärgskreve!" sa gubben. "Jaså, ja då ska jag allt gi däj hettelön, du ska få låne gullbässen min, å ha i åtte dar å klöppe ull tå, men om du inte kommer hem män då sô blir dä varre fattit hemos däj än dä ä". sa bergätten. Så tog han sön med sig och gick in i berget, så bad han gubben vänta en stund. Strax kom berggätten tebaks å då hade han gullbässen med sig, ullen var tå guld så det sken av bässen, så det / gjorde ont i ögonen på gubben. "Här hardun! Men kom hem män om åtte dar etter sol, slô tre slag på dôrra när du kommer!" sa berggätten. Det lov- ade gubben. När gubben kom hem tog käringen saxen och klippte bässen, så "kara" hon å spann å det blev stora härvor gullgarn av gullulla. Varje dag fick hon klippa honom, ty ullen växte igen varge natt så den blev lika lång som förut. På åttonde dagens kväll tog gubben, efter det solen gått ner, och for till berggätten med bässen. Han gjorde som berggätten sagt, slog tre slag på dörren, å då kom berggätten ut. "Gå mä mäj in nu" sa bergätten till gubben. Och det gjorde gubben ty han hade lagt stål i förskinnsfickan och då var det ej farligt. När de kom in så fick gubben se så mycket konstigt / och allt som var så var det av guld och silver. Då de kommit in sade berggätten. "Du ska få behôlle bässen om ja får älste dôttera di te gefte"! Gubben grub- blade en stund, men när han tänkte på allt det granna gullgarnet han skulle få och alla pengar det inbrakte, så gav han med sig. "Ja kommer ettera när ho blir femtan år, å då blir dä gästabô oss däj"! sade berggätten. Det ty- kte gubben lät bra. Gubben gick hem och fick taga bässen på dagen. När tösen blev femton år så kom bergätten, efter det solen gått ned. Han hade ett stort fölge med sig, av andra bärggättar och jättekvinnor, all medförde de mycket guld och silver. Berggätten hade en krona av guld som han satte på huvudet på tösen. han kalasade och och dansade hela natten, men när / det blev på morgonsidan skulle bärg- gättefölget draga iväg och ta flickan med sig. Men då passade gubben på och kastade en stålbit mellan flickan och trollen. Då hördes en smäll och ett sorl och taket flög av stugan. Alla trollen voro borta och allt som de hade skänkt forvandlades till "fnöske". Kronan på tösens huvud hade förvandlats till en "enrot". Sedan detta skett blev flickan konstig. Av gullbässen blev det en stor "tôsse".
Kloka
Det var en trollgubbe, som hette Loven, som bodde i Lovtjärn. Den brukade de gamle å tale om historier efter. För länge sedan bodde det fin- nar däruppe, men om Loven var finne är inte gott att säga. Men denna gubben kunde trolla. Han skulle ha svartkonstbok som han lär- de sig att trolla ur. Den boken skulle vara skriven med blod. Det var en gång som det kom karlar in till Lo- ven. De var ute på jakt, men så skulle de vila på sig. De skrådera, å Loven satt å hörde på. När han tyckte att han hade hört nog av skry- tet, så sade han, att han skulle gå utmä knuten å skjuta en tjäder. Det ville inte / jägarna tro. Men om han kunde det, så skulle han få en kanna brännvin. Han tog bössan å försvann genom dörren. När han nätt å jämt hade kommit ut, så small det ett skott, å så kom han in med en stor tjäder. Loven kunde "stämme blog". Om det var en som var flera mil från Loven å kommit i olycka, så kunde Loven bota honom, bara han fick veta om det. Hur han bar sig åt har jag inte hört någon som kunnat tala om. Men di gamle påstod att han hade "stämt blog" på många. Det var förbjudet att bränna brännvin. Men det hade kommit ut rykte om att Loven inte var säker utan han höll på å brände. Länsman fick reda på det. Han for till Lov- tjärn å skulle ta reda på hur det var med brännvinsbränningen. Han kom så långt som till bäcken vid Lovtjärn. Men där stannade hästen. Han ville inte över / bäcken. Hästen stampa baklänges. Det var omöjligt. Länsman var ur å såg genom betslet, strök hästen, men det hjälpte inte. Länsman for hem, för han trodde att Loven trolla. Å länsman svor att han aldrig skulle komma till Lovtjärn mer om de också brände bränn- vin både natt å dag. Loven hade fått ve- ta att länsman tänkte sig till Lovtjärn, å då hade han passa på å slakta en kalv, å då hade han lagt inälvorna under bron. Det stank av inälvorna, å det var det som skrämde hästen. Loven kunde ta reda på sådant som hade blivit bortstulet. När en tjuv hade varit framme, så gick den bestulne till Loven. Han kunde också tala om vem tjuven var. En gång så hade någon varit å stule ett får från grannarna till Loven. Den bestulne gick till Loven å bad att han skulle tala om vem som hade stulit fåret. Då slog Loven / vatten i ett fat. Se'n fick grannen se ned i fatet. Då fick han se tjuven. Då fråga- de Loven om han skulle ta en syl å stic- ka ut ögonen på tjuven, men det ville inte grannen. Det fick vara. En dag så var få- ret tillbaka i kätten. Så var det en annan gång som Loven kom å ha- de varit åt handelsboden. Då träffa han en be- kant som stod å rörde i en gryta med tjära. "Du ska elle bättre", sa Loven, "så blir tjära for- tare varm". Han tänkte inte på annat utan la- de mer ved kring grytan. Elden slog upp runt om grytan. Den andre började skrika att det skulle ta eld i tjäran. Nej, sa Loven, inte så länge jag är med. Loven plockade på mer ved, så att lågorna stod högt över grytan. Det brann kring alla kanter, men tjä- ran tog det inte eld i. Det var trolldomen som höll elden från tjäran. En annan gång så tjänade han på ett ställe. / Så stod han på vedbacken en dag å högg ved. Husbonden fick höra att det var fullt med skator på vedbacken. De skuttade å förde väsen. Husbonden gick dit å undrade vad det kunde vara att så många skator kom omkring Loven. Det är mina skator, sade Loven. Kan Du ta en, sade den andre. "Det kan jag", sade Loven, å gick direkt mitt i skathögen å tog en. Hon satt som hon skulle vara tam. Efter den dagen ville de inte ha Loven till dräng.
Svartkonst
"Lage te skôt." Fylpes-Ola var till Strana å lagade till "skôt". När han lagade till så hade han en tråd som man hade mätt alla lederna på ett lik med, så hade han av den dödes naglar, hår och kläder. Detta gjorde han "skôte" av. Det gjorde han så det blev som en liten kula. Själv ville han inte skjuta utan det skul- le vara en annan. "Fylpes-ola laga te skôt å ###gubben sköt." Han sköt hästen på Balk- åstorp. Fylpes-Ola ritade ut hästhen på väggen å läste: "Så sant som nu detta skôt går fram, så skall min själ ned i brända helvetet brinna". Se'n var det färdigt att skju- ta. Fylpesgubben lärde ut valls en skulle bära / sig åt om hästar eller kreatur gick bort. Då skall en sopa ladugården å ta de soporna på dyngspaden å gå runt ladugården tre gånger. En skulle börja vid dynggluggen å sluta vid dynggluggen. Tredje gången en kom till dynggluggen så skulle en kasta in so- porna å spaden genom gluggen i ladugår- den å säga: "Så sant som detta här går in här så skall det komma att gå in det som borta är, i Guds etc". Man kunde ta la- dugårdskvasten. Det gick lika bra. Men det skulle vara ett don ur ladugården. Om in- te djuret kommer ändå, så skall en gå å lyf- ta på tre stenar. Om det då finns något levande under stenarna, så är djuret vid liv, men om det finns ett dött djur så har djuret gått ned sig eller gått under på annat sätt. Detsamma kunde en använda om folk hade kommit bort. Den som kunde konsten, kunde se mycket när / han lyfte å tittade under tre jordfasta ste- nar. Han kunde se varåt det försvunna fanns, om troll å bergfolk hade tagit det, om det var vid liv o.s.v. Blåsman var trollgubbe. En gång så var han på myren å slog. Han hade drängen med sig. "Nu skall jag kalle björn på mäj", sa Blåsman. Så tog han tag i bössan å läste. "Sju djävlar från alla sju vära." Detta gällde ett område 7 mil i fyrkant. Om det fanns björn på det området så skulle han komma. Men jag mins inte hela bönen. - Rätt som det var så small det. "Dä gjorde go smak i min mun", sa Blåsman, när de kom till den döde björnen. Det gick bra att binda björnen, om han kom å skulle slå en häst eller ett kreatur. Då läs- te en så här: "Du din store svartbrune fôle som i skogen går. Jä stilla ditt huvud, jä drar tand, jä stiller din ram såsom Jesus stillde, då du / intågade i Noaks ark. Du lovade ut att du inte med tand skulle bita eller ram skul- le riva. Det var en trollgubbe på Strana. Han gjorde doter si tokiter. Han gjorde fel, när han skull troll, så hon blev tokit. 4 till gjorde han to- kite. Blåsman i Skylbäck "gjorde ôt en häst". Hästen hade gått bort å kom inte hem. Men när Blås- man tog till, så kom hästen så att "skomen" valt av honom. I en säter kom en kalv bort. Blåsman skulle ta reda på honom. Kalven kom. Då satte sig Blåsman på hästryggen å red som en kung å kalven sprang efter som en fölunge. Han gjorde några ritande på kre- ken å mumlade för sig själv. - En annan gång var också på en säter. Märren hade gått bort. Blåsman kom dit. Han drack kaf- fe å menas så hade de att han skulle / hjälpa dem att få tillbaka märren. Han bara "pôttra" litet å gick ut å pekade. Då kom märren så att hon vart vit av svett. Medel att väcka kärlek. En skulle köpa en karamellstrut, så skulle en bära den under vänstra armen i tre dygn. Se'n skulle en bjuda den en ville ha på kara- mellerna. Först skulle en bjuda bara en i ta- get men se'n skulle en ge bort hela struten. Se'n var det färdigt. - Det var en käring i Dal- by som ville ha måg åt dotern sin. Men hon tog av doterns månadsblod å hade i en sup å gav karlen. Han blev som tokig efter hen- ne. Men detta är med det värsta en kan göra, för det blir inte bra mellan dem. Om en ville ha ett par oense, så skulle en passa på å gå mellan dem, eller också skul- le en sätta sig mellan dem. - Om en stack en jänta med en nål så fick hon kärlek till en. Det var inte någon bra / kärlek det heller. Kvicksilver var bra att lägga i stocken på bössan å sådana saker en ville ha skyd- dade mot trolldom. - Tobaksdosan var bra, för den var det kvicksilver i.
Häxor och trollkarlar
Om de ville ta mjölken från sina grannar, så drog de vid midsommar ett lakan över gran- narnas sädesfält o tog daggen där. Sen gav de sina kor den daggen, o då tog de mjölken. Påskkäringarna for till kyrk- klockan på skärtorsdagskvällen o skrapa metall på den o sa: "Såvisst som detta stoft till klockan icke vänder Så ock min själ till himmelriket aldrig länder." Då på skärtorsdagskvällen skulle de också ut och prova sin smörja, / sen for de till Blåkulla på allvar på lördagsnatten. Påskkäringarna skulle ha sopkvast, en ugnsraka, en grov nål, med denna stacks hål om det var täppt där de skulle fram, så smörja eller "häxfett," och till denna en fjäder att stryka på med. Och när de for iväg satt de bakfram. Hustrun i en bondgård i Kroppa sn. hade resedonen för- varade under golvet. När alla gått till vila på skärtorsdagskväl- len, tog hon opp en tilja i golvet och tog fram det, sen satte hon sig på kvasten o sa: "I vär o i vinn, i Blåkulla ska ja in." Sen for hon iväg ut genom skorsten. Drängen i huset såg / detta och beslöt att fara dit. Det fanns en uppsättning till kvar i golvet och smörja också. Men han hade glömt vad hon sagt, så han sa: "Här ska ja opp, o här ska ja ner!" Han fick fara opp o ner i skorstenen till solupp- gången. En man från en gård här i Lungsund gick ut för att avfyra påsksmällar, men hade glömt att han hade skarpladdat. Då damp en häxa ner på gödselhögen, han hade skjutit av käppen för henne, denna var smord med "häxfett" eller smörja. Hon kom då in i huset till honom och bad om vatten. Men det fick hon inte, i stället tog han hammaren o knacka / henne i skallen, så lite blod kom fram o sa: "Här ska du få!" Då blev hon förvandlad o stod fram- för honom i bara linnet o under- kjolen, o han fick ha henne kvar under natten. På morron fick han ta av hustruns kläder o svepa in henne i o köra hem henne. Hon kunde ha gjort honom ont, om hon fått vatten. En torpare från Emterud i Lungsund var ute på forakörs- lor och for hem på skärtorsdan, just då det var så många påskkäringar ute o prova sin smörja och flög. De kom omkring honom på sjön, slog honom o luva honom. Han hade bara tömlyckan att slå med först, men så tog han av sig stöveln och / slog med. Dagen efter hade grann- käringen så mycket bulnader i skallen efter gubbens stövelklack. Det var en dräng som tjänte på en prästgård, men det vet jag ej var det var. Han var så trött varje påskmorron, en påskkväll låg han vaken. Då kom präst- frun till honom o bad att få ta honom till häst. Han sa nej först, men så sa han: "Bare ja får ri på frua tebaka hem." "Ja, om du tar gremma å mäj när vi kommer hem," sa hon. De red dit o hem, o då ställde han in den vackre hästen i stal- let men tog ej av grimman. Så fråga han prästen om han ville köpa den nya häst som han fått fatt i. Han följde / med o beundra den mycket o fråga hur mycket den kosta. Dräng- en var tveksam om priset, o me- dan de underhandla om detta, tog drängen grimman av hästen, o då stod prästfrun där. En gammal finngubbe satte sig här borta tillsammans med några arbetare. Då kom det en orm ring- lande, finngubben tog en platt sten, så sa' han något konstigt, o så la' han stenen på ormens nos men varligt. Då la' sig or-- men i ring under stenen. Sen tog jag bort stenen, o då var ormen död, fast gubben inte slog en. Finngubben ville ha skjuts av en bonde till Sjöändan, men bonden vägra o tyckte att gubben / kunde gå. "Det ska inte dröja så länge förrn du behöver hjälp," sa gubben. Och bonden kom bara till sin trappa, sen fick de bära in honom. De fick föra honom till Filipstads lasarett, han hade sådan värk i benet, o de försökte allt möj- ligt, men det blev ej bättre. Men precis 18 veckor efter sen han blev sjuk släppte det, o sedan hade han inte ont. De trodde, att det bodde ett ont väsen i virvelvinden, men något vidare om det vet jag inte. Om det kom in en som de misstänkte kunde trolla, var det bara att gå till spisen o ta en eld- brand o kasta efter honom sen.
Svar på en del frågor, i en frågebok av arkivarien för Västsvenska folkminnesarkivet Göteborgs Högskola
djävulen fråga 4. Ibland som en svart hund, som låg under kortspelarbordet. 5 och ibland som en fin herre, vilken hade "hästhov samt rumpa. 6 Det säges att han i detta skick dansade med "Pintorpa" frun (en fru på Appertin i Värmland -) tills hon föll död ned genom en lucka i golvet. Många gjorde kontrakt med djävulen, men lyckades "alltid" att narra honom när tiden var ute så han ej kunde ta någon. 7 Det brukade sägas på (1860 och 70 talen att den som gick baklänges och visslade (blistre", hade "Svarten" i följe). "Svarten" den onde) 8 som ock kallades "hornper, och "gammel Erik" / fråga 14 En gammal man såg necken i boda vattnen han kastade något efter honom. Strax efter fastnade båten på något under vattnet, det var omöjligt att få båten loss, mannen som var "troende" bad till Gud att hjälpa honom lös, men hur han än strävade kunde han ej få båten lös från det han fastnat på. Då sade den gamle mannen "Ja så hjäp mig" du då (den onde)" Strax var båten löst och han rodde till lands, men då "koke det som i en kokande kittel hela den lilla skogsjön. - berättat av Hans Olsson i Bålstad. 16 "sjoråa" 17 I kvinnogestalt "ovanligt uvannelle" vacker) 18 Hon hade "gullslott" på sjöbotten 19 De som stodo väl med "råa hade lycka i fiske någon såg henne ock naken i närheten av sina fiskegarn. Hon troddes "rå" om fisken i sjön, hon seglade ibland i en "halv" båt på sjön / fråga 20 I källan bodde "källegôbben", han sades vilja ta barn om de kommo nära källan. Även timrade mindre brunnar benämndes här för källa. 21 (Se i de av mig senast insända upptekningarna) 22 vatten som döljes av "fly" eller mossa, och säges vara bottenlöst. 23 skogsfrua som rådde över skogen, och även bodde i i säterskjulet över vintern. Om raamanden, se Norsk folkminnesamling. Om någon gick vilse i skogen, så "blev de rätt igen om de satte sig litet, samt knäppte händerna 29 och läste fadervår. Om folk glömde att läsa sitt fadervår om morgonen när de vaknade, var det farligt att någon olyc- ka hände dem innan kvällen. (berg) Troll 40 Bergtrollen bodde i nästan alla större berg eller fjäll här i västra Värmland. I Ränkelsedsnipan" bodde en hel hop av dem. En julaftons morgon / hörde de i det närbelägna hemmanet Ränkes- ed att det ropades i "Nipan" (en flickröst) "mor kom hem"? "tappen ha gått tur drecke- tônna" å vôrtra rinner över golve". När de sedan kom ned i brygghustet, stod där en stor blank 30 kannors kopparkittel som frun från "Nipan" glömt då hon hörde ropet, att tappen gått ur vörterkaret. Denna kittel har omtalats i 100tals år av befolkningen i trakten. Slutligen försvann den dock, den troddes ha blivit återhämtad av bergfrun. fråga 44. Om bergfolkets förhållande till menniskorna (grannar) har länge berättats att de lånade många föremål av dem, när trollen bar hem det lånade, gingo de ej in i bostaden utan satte ner det i "gången. (förstugan eller ute på "backen" (marken). Det är sägner om att de lånade nästan vad som helst, ex "gre- schel å skôltfjôl" till att sätta in och ta ut / ta ut bröd med ur stekungnen. dricka lånades ofta, när den betaldes var det oftast många gånger mer än det som lånats, samt "starkt så det "frase" tån. fråga 49 Tomtar Om dem berättas allmänt härstädes och många av de gamla tro på dem ännu, de benämnas "jordtussar" och bo under jorden, de som står väl med dem har gott av dem. 71 (Ormar) En blev sjuk efter det han legat ute på marken om sommarn, det troddes att en orm runnit in genom munnen på honom, en "klok" gjor- da at i mjölk, om en stund kom en ârne- lang orm utfarande ur munnen på honom den var då "illrôuv" att ha sugit "blog" ur magen på honom. 94 Trollkäringar å trollgubbar För omkr 100 år sedan fans här många som trollade och "gjorde åt". De flesta av dem kallades "finnegôbber å finnekäringer". / frågor 96 Virvelvind kallades här för "värvinnel" och de gamle sade att det var farligt att komma in i en värvinnel ty då kunde de bli sjuka. Även sade det betyda stark torka 111. Läkekonst Hüstebôrder" (?) bôrder" (bölder) Svartkonst. Prosten Göranson i Gillberga hade gått genom vittenbergska skolan samt "kunde" nästan allt han ville 143 Det har av gammal jernskogsbo berättats att trollkäringar sökte att få fatt i "amuletter" (oblat) för ôtgjäring, dessa skulle dock ha varit i kyrkan vid nattvardsgång, eljest hade de ingen kraft. 148 Här talades mycket om "frimurarne" i Kri- tiania. Ända till mot slutet av 1870talet sades de ta unga flickor och skicka till "villtörkhen" (turkarna) som kokade och åt upp dem. / Mästerskytt fråga 149 "Mates i Glassnäs Elgå s.n. som var äkta finne fick hur mycket och vad slags villebråd som helst att komma till sig, blott han visslade, ja så har berättats! Sålunda kom- mo köpmän från Arvika upp till "Mattes hem som på alla sidor var omgivet av skog, de satte sig på bänkar utanför stugan Mattes gick ett slag i skogkanten "ett viss- lande hördes, då var det ej långt till att vingslagen av, orre å tjäder hördes och i trädtopparna slog fåglarna sig ned inom "passande bôssehåll" och inga "bommar" förekommo. Det är klart att, de som fingo komma voro sådana, som stod på "god fot" med Mats, och många "skålpund caffe jämte annat gott, fick Mats för att han "trolle" fram villebråd åt Arvika köpmän- nen, och bruksbokhåller å patroner på trakten där- städes. / Skatter fr 153 Enligt berättelser av många gamle vaktades skatter av "svart tupp" som om de som sökte ta skatten ej vore nog "starka" i trona, kunde växa ut till "en stor svart tjur," som stod över där skatten låg gömd. 154 Skatterna sades för det mästa ha varit nergravda "under ufrestier" och bestod av föremål av silver, och silverpengar. 155 Om Midsommarnatten, samt möjligen natten till Trefalldighets söndag, var de som grov efter skatten ej färdiga "före sol gick upp så var det "borta allt samman med en enda gång" 156 absolut tystnad, samt läsande i svart- konstbok. 157 märkliga syner förekom". såsom att de gravandes hem "stod i i ljus låga o.s.v. 158 jag tror Klas Olovsson säger att "ingen någonsin lyckats att bli herre över någon sådan skatt / Naturföremål fr 160 "Kalanskällan" i Karlanda socken Nord:ms. härad. Under förra hälvten av 1800 talet besöktes denna källa av en mängd folk. Källans vat- ten troddes absolut giva liv och "bota" för all slags sjukdom "vö messamartia lågo der fullt mä folk å drack tå vattne" vatten hämtades även till sjuka, som bodde långt därifrån. Medhavda "tôrkeklee" (handdukar) blöttes i vattnet, ock medfördes till sjuka, som ombands med dessa, "å dä gjorde go môn, te att linnre skjukdommen", säga sagesmännen. "Jemt vö högstnattslöte messammarnatta va vattne kraftigerste" då, rent av slogs man om att vara den första att få vatten. Silverpenningar offrades, de som offrade mest troddes säkrast få hjälp för sin sjuk- dom; silvermynten lades i källan. / forts om offerkälla. ("Wängrekällan" Jernskog, Trefalldighetskälla. Trefalldighets söndag besöktes denna källa flitigt av allmogebefolkningen. Även här gälde det att "offra" här dracks "brônn" samt togs bad tills omkr 1860. Källorna kallades även för (offerkällor.) fr. 162 På Korterudsfjellet (Köla sn) var länge ett "likvål" ingen borde gå här förbi utan att "offra" en kvist eller en sten, det säges att en "knalle" här blivit ihjälslagen samt nedgravd vid sidan om vägen, en sådan hög kallades ock för of- ferhög eller offervål. Offrandet torde vara avsett, att den döde skulle få ro i sin grav, ej "gå igen" Det troddes vara farligt att gå förbi sådana ställen om natten de döde kunde då visa sig, läste man sitt fader- vår när man gick förbi, kunde man vara trygg. / fr. 174 När Skillingmarks kyrka byggts (när kan ej uppgivas) kördes klockorna sjövägen på isen. det blev utpå våren. då de hunit så långt som på sjön Björklången endast någon kilometer nedanför kyrkan isen brast och den en klockan "storklôcka" gick till botten på sjön. Många gånger försöktes att få upp den, det lyckades ej "Där va alltid nôe som droga' (klockan) tebaka nä di hadd a' i vassbry- ne" Så har det sagts att klockan i Skillingmarks kyrka säger "Min make lig- ger i Björkelangen! Min make ligger i Björkelangen." fr 180 I Ny (jösse) socken, överlevde endast två personer "digerdön" - En kvinna i Kyrkebyn vid Ny- sockensjöns södra ända, samt en man i Myre omkr en mil längre norrut i soknen. fr 189 Hästslagtaren kallades för "hästeflåttern". En / fr 188 som kallades jägar-Erik, jag mins hans son som ock hette Erik, 1870. När" flåtter" Erik kom till gården gömde sig barnen, ty de hade skrämt dem med honom då de varit olydiga. Att han endast benämndes med flåttern eller "hästeflåttern" torde berott på att intet mer än huden togs tillvara av ett häst- kreatur. Till ut på 1870 talet, hade de en särskild skål jemte sked för "flåttern" som han fick äta ur. Det var därför att hästkött ej åts av någon, som även "flåttern" ansågs som oren. Men småningom började de som flådde hästar att få ta med sig hem av köttet någon "renskuren" bit, och på 80 talet var hästkött i allmänt bruk. 189 Någon särskild plats där var det ej härstädes 190 för hästslagt. Det grovs en grav uti vilken "hästeskrôtten" nedkastades varefter den igen- fylldes med jord. (berättat av gamla Kölabor.
Svartkonst
De skulle få lära sig att trolla o göra allting i Wittenberg. De skulle vara tolv i sänder, och när de kom utanför denna porten i en rad, så kom Satan och mötte dem. Han skulle då ta den förste, för han skulle ha en. "Nej, ta denna," sa den han skulle ta o peka på den som kom efter. Då gick han dit, denne sa' likadant, så fortsatte Satan tills han kom till den siste. "Nej, ta denna," sa han också och pekade efter sig, där var hans skugga, och den tog Satan, så denne siste hade aldrig / skugga mer. De skulle få lära sig allt av svartkonst i den skolan. Det var en gång vid Glava kyrka för mycket längesedan som en häst hade sparkat av puls- ådern på sig. Prästen fick också se det. "Ä dä nôn sôm ha smort skone sine i da?" sa han. "Ja," sa då en flicka. "Ta hit den vänstre!" sa prästen. Så sa han: "Så säkert skall denne själen stå i helvetet på domedag som blogen ska stoppe!" Och så höll han skon intill såret. Blodet stanna, men flickan blev vansinnig. Dä ha allt varit de som skrivit kontrakt med djävulen för att få den "boka" (svartkonstboken). De skulle "sväre säj in te Satan / å tillhöre honom i tid o evighet." Det var en som sett boka, in- ledningsorden var: "Från Gud jag mig vänder, o i Satans händer befaller jag min själ o kropp!" Men han såg bara det. De kunde aldrig bli å mä 'a heller, kasta de henne i varmen, så kom ho allt tebaka. Det var e flicke som skulle följe med påskkäringarna, hon hade fått e bok, men så blev hon ångrad och frågade prästen hur hon skulle göra. Hon hade kastat boken i varmen, men den var ändå i fickan. "Du ska ta o äte opp 'a, för den ä skreva mä ditt ega blod!" sa han. Det gjorde hon också. De kalla henne / för "Troll-tösa", Satan skulle skära henne i armen o skriva in 'a i denne boka. Men hon blev allt utströka, när hon ätit opp boka. Om de skar med en troll- kniv ur smör, så rann det blod ur smöret. De skulle smi tre tors- dagskväller på en sådan kniv efter solens nedgång, tredje torsdags- kvällen kom den onde till smeden och såg om kniven var sådan som han ville ha den. De kunde allt göre ont mä den kniven på långe håll om de visste namnet på den som de ville skada. De gjorde ett hjärta och satte på väggen, stack kniven i detta o sa: "Nu ska den dö!" / Det skulle vara stål i kniven av sådant som de funnit här o där, hittade hästskor och sådant. Men så skulle tången gå ut genom skaftet. "Frisköttekuler", gjorda av huvudhår och silver, kunde träffa en person var som helst om de bara visste namnet på honom. Mattes i Glassnäs satte sitt lass ute på landsvägen om natten när de var på väg till Fredrikshald. Och när de kom opp tidigt på mor- ron, stod det allt en kar vid hans lass och höll i en järnstång. "Be en att han kommer in o får en sup o kaffe för att han vakta lasse i natt," sa Mattes. Om de ville trolla bort loppor, löss o vägglöss, så skulle de ta en / kniv o hugge den i väggen över sängen först en gång, så en gång till o tredje gången skulle de hugga in den riktigt o säja: "Där ska du sitte te domeda!" Sen skulle de inte bite. "Skämme bösser" skulle de göra på ett visst område, då går de en "hôlming" där på afton just som sola går ner mot solen och så tillbaka till utgångspunkten. Där skulle de ta jord under vänstra foten och lägga i geväret och skjuta mot solen just när hon försvinner. Då får ingen något sedan i det området. Om bössan är skämd så laddar en, o så skaver en lite av en ring som varit under brud- vigsla tre gånger och lägger i. / Genom en sådan ring kan man också se tomtar o sådana som vill göra sig osynliga. Och så gick det att bota ett slags värk med den, tandvärk o huvudvärk, om de skrapar lite av den. De skulle bränna en "brôte" (svedja) här, och en gubbe skulle gå omkring den först så inte elden skulle gå över. "Nu ä dä fardit," sa han. Men elden gick allt över i alla fall. De borra ner kvick- silver i lagårdströskeln, det är ett bra skyddsmedel. Om de drar dagg över grannens egendom, så tar de all kraften ur denna, så pass skall det bety. De skulle gå ut högste natta till mesommardagen o dra lakan / över jorden. Sen vred de ur dessa lakan och gav kreaturen, nötkrea- turen och hästen också. De "tar nötta" av den andre. Det skall allt vara bot också om bössan är skämd att stryka pipan under vänstra foten.
födelse och dop.
Jag vet att det var farligt om den havande kvin- nan blev rädd för något. Barnet fick "vådelsemär- ke" på kroppen. Harmynt blev ungen om modern hade sett en hare å blev rädd. Ungen fick en kluven läpp. Det var farligt i "kvekninga". I badvattnet lades ett mynt eller en silver- ring. Det brukade inte att vara vanligt att den havande kvinnan eller att modern havande kvinnan eller att modern själv bar bar- net till dopet. Det skulle ett annat kvinnfolk göra. / Födelse o. dop. Jag mins, att när mor skulle tvätta bror min, när han var späd, så lade hon en kniv i vattnet. Kom det en vindpust genom dörren, så gjorde hon ett kors med handen över honom. När han inte vil- le tystna, så tog hon en varmesticka å ###- de mot honom. Spegeln skulle hon inte få se i . Det var far- ligt att låta barnen se i en spegel. De kunde bli sjuka. / Berättat av J. E. Anderson född år 1866 (i Silbodal) Uppgiften rör födelse och dop. En brukade att skämta med varandra och säga att en skulle lägga något under sänghalmen så skulle det bli det en ville ha. Om en tog ett verk- tyg som hörde till karlfolk, så skulle det bli en pojk, å tog en ett verktyg som hörde till ett frun- timmer, så skulle det bli en tös. Om ungarna kom å frågade varifrån en kom så fick en ge till svar att folk kom från skogen, him- mel eller sådant. När ungen kom till världen så bru- kade ett äldre kvinnfolk vara närvarande, å då fick en hitta på och säga att det var hon som hade haft ungen med sig. Det vet jag att en inte skulle äta något som var starkt. Se'n skulle en hålla sig i rörelse. Det gick an att arbeta fast att en var sådan. Det blev / senare om en satt för mycket stilla. Jag vet, att kvinnfolken både vävde och spann, när de var med onge. Det vet jag inte annat än det skul- le vara bra. Det var inte gott för den som var ogift å fick ett barn. Det var allt synd om henne, för folk tyck- te att hon hade burit sig så skamligt åt. Hon kun- de inte visa sig ute bland folk på länge efter. Det var inte passande att hon var med folk. Det var så att anhöriga till henne fick skamen också. Det var ett medel som användes, om det blev svårt med barnsängen. En skulle få reda på en som hade gått emellan tåssa och orm, så att inte ormen kom åt att döda henne. När hon kom å tog barnsängskvinnan om mitten, så fick hon lätt att föda barnet. Det var inga andra som fick gå in i rummet, när hon låg i plågor, än den som skulle vara barn- morska å ta emot barnet. Om det blev för illa, så fick ju karln hennes gå in också. / Men inga yngre fick komma in. Barnen skicka- des till någon grannstuga till dess att det var fär- digt. Söndagsbarn blev lyckliga. De skulle bli snälla, å så skulle de få bra minne. Det var bäst om ungen föddes medan prästen var på predikstolen. Någon dag efter sedan ungen var född, så kom grann- mororna med gröt å bjöd på. Det var fin gröt med kanel å socker på. Då hade de allt något plagg eller någon slant med sig å gav ungen. Men det var mest angeläget att de kom iväg med grö- ten. Å så ville de se på ungen. Då skulle de ta- la om, om han vara lik far eller mor. När en gjorde iordning badvattnet, så skulle en ta moderns vigselring å lägga i det eller om en hade något annat av silver eller stål, för det skulle vara sådant i vattnet för att inte det skulle lida nöd på ungen. Om ungen blev sjuk eller det blev något fel med honom, å en visste att en inte hade haft stål i vattnet, så / anka en på det. För då var det ens fel att en inte hade gjort som de gamle sade. Det var första badet som en skulle göra detta. Men en fick vara rädd för att ta in vatten om kvällen. Se'n så hängdes ringen om halsen på ungen. En trädde den på ett snöre å band den om halsen. Så fick den vara, tills ungen var kristnad. Vattnet, som en tvättade ungen i, fick en inte häl- la var som helst. Det skulle en hälla så att det kom under stugan. Så strödde en salt i det, så att inte något ont skulle göra skada med det. Sina kläder tvättade en helst inomhus. De torka- des i spisen. Det var farligt, om en glömde bort att ta in dem om kvällen. Om de fick hänga ute över natten, så var det inte säkert än ung- en kunde få sjukdom på sig, när han fick dem på sig. Det kunde komma "oty å smörje" på dem. Lindorna bands till med band. Men för att det skul- le vara säkert, så tog en en nål å satte i på ett / ställe, där det inte var farligt att ungen skulle stic- ka sig. Det var ju "tocka tro" på att det var ont som kom å ville byta sig till barnen. Å för att inte det skulle gå så hade en sådana konster. Om en inte kunde hålla ögonen på ungen jämt så var en tvung- en att ha sådant på honom, så att han skulle vara förvarad. Det blev "bytesonger". Det var in- som de skulle vara. - På ett ställe hade de fått en sådan. Han skrek, å det ville inte bli något av honom. Modern tog å gick ut med honom å piska- de honom. Då kom det ett troll med den rätta ung- en å lämnade å så tog hon sin tillbaka. Så har inte jag gjort med din unge som du gjort med min", sade hon. Å se'n blev hon borta. Det var inte något fel med den riktiga ungen. - Det var farligt att lägga ungarna ute å inte se till dem. För om de inte blev bortbytta så kunde de bli för- därvade. Det var bara bättre folk som hade råd å bestå med dopklänning. Då var det en lång vit klänning / med spetsar på å e hätte med spetsar på huvudet. En slant hängdes på klänningen eller sat- tes fast i lindan, för att det inte skulle fattas pengar för barnet. Den skulle sitta i, när en var till dopet med ungen. Det var en karl å ett fruntimmer som var till kristning med ungen /"bäre fram ong- en te dope"/. Sex veckor sedan ungen var född, så skulle en "gå i körke." En fick hålla sig hemma till dess, för det skulle inte vara passande att en gick någon vä- gen.