Transkriberad uppteckning

Så fort man kom från kyrkan efter en begravning skulle man slå av okarna på vagnen, vilka man satt dit för att kistan skulle stå stadigt. Fick dessa sitta på över natten, hände det att hästen stod löddrig på morgonen. Han hade då dragit lik hela natten. 88-årige And. Svensson (Hammarön) skall ha förmåga att se på en människa om hon snart skall dö. En gång var Alfr. Jansson och han inne hos en granne. De blevo bjudna kvar på kaffe. När hustrun kom in med brickan, blev gubben Svensson mycket orolig och kunde inte sitta stilla. Så fort han fått kaffe i sig, sprang han hem. Hemkommen sade han till sin hustru: "Alfred ä löckli som intnô ser, / ho, som kom in mä kaffe, hade intnô hôvve". Några dagar därefter var grannhustrun död. "Äsche-Lars" och "gammelklockern" voro jämnt och ständigt i luven på varandra. Det var med dem som med Frödings Jan Ersa och Per Persa. Så dog "gam- melklockern". En gång skulle "Äsche-Lars" till kvarnen. (Antagl. till Alster eller Skattkärr) Han tänkte då begiva sig i väg på kvällen och övernatta på en annan egendom på Hammarön, vilken var hans, för att vara en bit på väg. Hans hustru varnade honom för att ge sig ut i kvällens mör- ker, ty hon hade en aning om att "gammel- klockern" inte var säker ens efter sin död. Trots alla varningar gav sig "Äsche-Lars i väg, men hittades på morgonen inte långt från hemmet med avvriden hals, så att ansiktet vände bakåt, liggande på slipen. / Så blev då också han begraven. Men de båda antagonisterna hade inte ro i sina gravar. Det var ett farligt väsen på körgårn, sär- skilt nattetid. Man hörde rop och skrik och ljudet av slag, och dammet virvlade i luften. Arrendatorn på Hammars gård klagade och förklarade att han måste flytta (Hammar ligger alldeles i kyrkogården) om intet gjordes för att göra slut på spökeri- erna. Man skickade då bud på komminis- ter Svensson att han skulle "läsa ner" dem. (Pastor S. hade "läst ner" två troll i Östan- åsen, så att de aldrig mer visade sig. Tjänst- gjorde på Hammarön på 1840-talet) Men Pas- tor Svensson var denna gång vanmäktig. Oväsendet på körgårn fortfor. Då fick en stu- dent från Karlstad höra talas om saken och ut- tryckte sin önskan att få försöka om han inte skulle kunna göra slut på eländet. Två karlar skickades till Karlstad att hämta honom. När de kom / mo nära Hammars-landet, med honom, fingo de vända båten och "aga" i land. När han stigit ur, fingo de återvända till staden och gå upp på stu- dentens rum, där de fingo stanna, tills den av studenten bestämda tiden, då de skulle hämta honom vid Hammars-landet. Även då fingo de icke sätta i land med båtens för utan måste vända och ro baklänges i land. Vad studenten haft för sig på körgårn, fick ingen veta, men från den stunden upp- hörde spökerierna. (Jag har senare sammanträffat med en gammal hammröbo, And. Svensson, född 1839. Han säger, att det var ingen student, som "läste ner de båda antagonisterna, utan en prost, vars namn han inte kan minnas. (Min förre meddelare har nog med "student" menat: en studerad karl) And. Svensson minns mycket väl de män, som hämtade honom i Karlstad. De voro båda från Hallers- rud på Hammarön.)