Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var en, som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomtarna, och den lille bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycke av, när du inte kommer med mer än ett ax!" Men då sa den gamle tomten: "En kan inte begära mer av den, som inte är mer än nattagammal."
Sägner om tomtar, bergättar.
Det var på ett ställe här i Sillerud som heter Sandtegen, där fanns en tomte. Varje kväll sågs han ifärd med att elda i en stor asp, lågorna slog högt över toppen på aspen. Ingen vågade hugga omkull trädet, men en natt hade det blåst omkull. Trädstammen var ihålig och i dess inre fanns det rullar, som liknade brunt papper. När man lade dessa på elden så "rektit pep di å spratt å jämra säj". På den stora Tokilsskogen, fanns för mycket länge sen, på sextonhundratalet en berggätte. Denna hade rôvat en vall- flicka, man såg aldrig till henne. Men en jul kom hon till Lisslerud och ville / ha "julehalm". Hon hade innan hon gick från berggätten, lovat honom att ej tala vid någon människa, flera ord än, "vell ha julehalm". Men i stugan hon var inne talade hon till spiseln, ty det var ej farligt. För spiseln omtalade hon att hon var hos en berggätte. Husmodern, som var i ett annat rum hörde samtalet, på så vis fick man reda på var "ho höll säg". (bodde) Sedan såg ingen henne något mera. I "Annersnäsknatten", som ligger vid sjön Elgsjön, bodde för mycket längesen en berggätte. En präst vid namn Tranius, mötte denna berggätte en gång, på "sônnsbroa", strax nedanför Silleruds prästgård. "Hôrifrå ä du?" sade prästen. "Ja ä ifrå Annersnäsknatten, å skulle gå te Lövnäsknatten, te bror min te julekväl. Dä ä sô ille å bo i hossekulle, / ja får inte väre ifre för skreckeli skock- eli skrälle". Sade berggätten. Det var då Silleruds gamla kyrka hade byggts. Skreckeli var kyrkklockorna jätten menade, dessa tålde inga gättar. Mötet mellan prästen och gätten var dagen före julafton, och trots den myckna snön och starka kylan, gick gätten barfota. På ett ställe som det fanns berg- gättar i skogen, kommo dessa före jul till stugorna och lånade "brännvinsgången" och "mäskekäla". När dom kom hem med dessa var "brännvinsgången" halv med brännvin. Men detta tordes man ej dricka av, ty det kunde vara för- trollat.
[saknas}
2 På kall mossjord skulle man ej så förr än den gula sädesärlan var synlig. 7 Den som sår efter Urbani torde få stora pipor men litet i. 10 Då skulle husmor själv ut på åkern till arbetarna, medförande gömd Jullimpa, samt förvarat Julöl, vilket hon då skulle bjuda alla, sädeshavren och skärskilt tunt bröd skulle hästarna hava. / 14 sådden skulle vara så tjock att om man lade ner handen sprikande skulle 5 korn ligga derunder. 18 glömde man beså en fläck kallades denna gravplats. 33 med löktskår menades den sista skåren då allt var färdigt. 47 Skördekalas, då lagades mat av allt man skördat under året, så då hadde man riktigt kalas, och mycket brännvin då dansades och lektes till långt på natten. / 48 Då man tröskade med slaga och någon komm in på logen, så brukade man fråga om de kunde lovisa, svarades det nej, då brukade den som tröskade ta slagan om halsen och klämma till, det kallas lovisa. 51. På kvällen fick man ej tröska sen det blivit mörkt, då störde man tomtar och sådant och då kunde det hända att man fick höra tröskslag hela, natten. Förresten fick man vara väldigt noga med allting i uthusen Min Far berättade efter min Farfar, Farfar höll på att tröska med slaga på logen. Klockan tolv hadde han / middag då brukade han vara inne, en bra stund, men så en middag gick han till logen förr än han brukade, sin gamla väst hade han hängandes på lobalken, när han kom in på logen låg västen i ett hörn och på denna låg en liten tomte och sov. Tyst gick Farfar därifrån och in en stund när han sedan kom tillbaka hängde västen på sin vanliga plats och den lilla tomten syntes ej till. / 51 Min Far tjändde dräng på ett bondställe, allt gick sin gilla gång men så en kväll, kom några grannpojkar till min far han hadde en liten kammare i ett av uthusen dä blev prat och skratt till långt fram på natten, då pojkarna gått skulle min far gå och lägga sig, när han hadde lagt sig och skulle somna rycktes täcket hastigt av honom han tog och bredde täcket på sig igen detta upprepades flera gånger han bet i täcket men inget hjälpte täcket rycktes ändå av honom, men ingen / mänsklig varelse syntes, det började dundra omkring honom, men då tog han täcket och gick in i stugan och omtalade vad som hänt, då sade gumman, ja ni skulle inte ha fört sådant väsen i natt, de visste ja att du inte skulle få någon fred lägg dej nu soffan där i stället han sov i köket resten av året. Om hästen inte fick sitt nattfoder kl 8 på kvällen. Kom min far efter den tiden hadde hästen alltid sin mat. / 52 Tröskningen skulle senast vara färdig före påsk, i veckan före påsk, som kallas dimelveckan fick ingen tröskning höras då skulle allt vara tyst. 67 Luciamorgon skulle man slakta Julgrisen, redan vid 3 tiden skulle husmor samt pigan å drängen upp, Kaffe och mat samt först och främst brännvin, grisen brukade man ta in i köket, förr det var dåligt ställt med belysningen många gånger glömde man slakta grisen eller sprang hon från dem, för gubbarna blevo så fulla / tröska brukades även på luciamorgonen på en del ställen, men brännvin brukades för mycket, så det blev ej mycket tröskat. Om Folkets tro på allting, kan jag berätta. Detta hände på en bondgård, förresten (i Östra Takene) om en ko blev sjuk, trodde man att någon ovän eller elak människa, hade satt detta på kon, Nu var det så att en ko på nämnda gård blivit sjuk, moran höll just på att baka storbak den dagen, nu skall vi snart se vem som satt sjukdomen på kon, sade hon till pigan, därmed tog hon en bit deg och gjorde några bullar samt läsande något, bullarna lade hon sedan / in i ugnen, nu skall du få se kommer snart den som har gjort det, och det dröjde inte heller så värst länge förrän en grannkvinna kommer inrusande går bort till ugnen utan att varken hälsa eller yttra ett enda ord går hon bort till ugnen öppnar ungsluckan och med handen tar hon bullarna ur ugnen och släpper dem i sitt förkläde, så går hon fort ut igen nu så vet ni vem det var sade moran kon blev ju snart bra. 57 bössan blev skämd om man sköt på en katt. / 63 skulle man gå att fiska och mötte en gumma först kunde man lika gärna vända tillbaka mest tur hade man om man mötte häst å vagn. Fru Hildur Tobiasson Tvärhult Hammarö
Divination
Janne Nils Nilsson Sohl var född i Solberg, Ekshärad, 1823. Död i Utterbyn, Fryksände, den 4 juni 1904. Han var soldat vid Värmlands fältjägare och antog då namnet Sohl. Hans hustru var från Rinn, Fryksände. Sohl ägde först Utterbysätern sedan Johlfall. Då den nedan beskrivna handelsen in- träffade var han bosatt i Utterbysätern. Det var år 1881. Då så väl själva händelsen som den av Lena Sohl nedskrivna berättelsen därom är religions psykologiskt intressant, återgives hennes berättelse ordagrant. Nils Sohl trodde först att det var tomtar som ropade på honom " för de hade den tron att tomtarna ropade eller knackade, om det blev något fel med milan." Någon större väckelse hade ej ägt rum i Fryksände vid denna tid men väl i Älvdalen. Så hade den varit särdeles livlig i Norra Ny 1877. I Fryksände hade norska predikanter "börjat blåsa i domsbasunen så att folk hade börjat vakna ur syndanöden." Men deras väckelse var - enl. fru Sohl - endast någonting halvt, då de uppmanade folk att gå i kyrkan och icke tog någon hansyn till "prästernas världslighet och syndighet." Om fru Sohl bör förutskickas den anmärkningen att hon var ytterst / sympatisk och intelligent - betydligt mera intelligent nämligen än man i allmänhet väntar av en bondhustru. Men hon var kanske den mest extremt frikyrkliga människa jag hittills har träffat. Detta bör man ha klart för sig då man går att läsa nedanstående. Fru Sohl torde vara något över sextio år gammal. En syndares omvändelse Nils Sohl var en man som ej fruktade Gud utan trodde att allt var gott och väl blott man levde ordentligt och handlade rättvist i detta livet, ty att leva i Gud och fostras för himmelen, det var någonting fabelt för honom, som det är för så många andra. Men Herren Gud hade andra tankar om honom. Han ville frälsa hans själ och föra honom in på den rätta vägen. Så hände det en afton under det han var vid skogen och kolade. Han hade just varit ut till milan och ordnat om med den, när han kom in och satte sig framför spisen. Då fick han höra att någon ropade på honom tre gånger Nils Sohl. Men vem kan det vara som ropar på mig, och går och öppnar. Vad får han se? Där står en man i snövit dräkt, omgjordad med ett gyllene bälte och ett svärd vid sidan. Hans hår var guldgult, ja glänsande. / Då säger den vite mannen. Du skall göra bättring och ångra dina synder, ty nu är tredje och sista resan du sökt varder. Sohl blev förskräckt, men fattade mod så han amnade tacka för besöket, men mannen gick långsamt till- baka och började sjunga en sång som här nedan följer. Du skall lyda Jesu röst för att få frälsning för din syndiga själ. Under tiden får du glädje och tröst utan att vara helvetets träl. Du har hunnit dina åldriga dagar likväl håller du synden så kär. Det är jag som sådant beklagar över hela den vidsträckta värld. Dröj icke längre på tiden utan lyda din frälsares bud Kom ihåg den dyrbara friden / att få njuta din sällhet hos Gud. Trösta dig och fäll icke modet Ty du vet ju ditt eviga väl Kom i håg det fröjdfulla ordet som du fått utav frälsaren här Förmana de världsliga galna att de göra bättringen än. Deras tider de äro förfallna, men de trogna de heder för dem Varna de Kristi trogna att de hålla lampan tänd. Så skola de vara välkomna upp till nya Jerusalem. Sedan sången var sjungen försvann denna fridens budbärare upp i luften och vår vän fick nu mycket att tänka på och det blev allvarsamma timmar i kolkojan. Han fick sina andeliga ögon öppna, så att han såg / att han var en syndare som behövde frälsas. Han ilade till korsets fot till Herren Jesus och fick sina synder borttvagna i hans blod. Men att han lärde sig sången och melodien på den det torde mer än en fundera över. Men under sin sorg över synden och de vaknätter som följde därpå, då han såg sin levnad upprullas som en väv med både mörka och svarta ränder i, men även ljusa. Då horde han även sången sjungas flera gånger. Han fattade då ett fast beslut att följa Herren. Och fick sedan leva i många år och tacka och prisa Gud som frälste honom på ett så underligt sätt. Att denna händelse är sann kan jag fullt intyga, ty jag såg hans leverne förut och såg den förändring som skedde med honom och såg hur lycklig och glad han var bland Guds barn. Den 8 dec. 1911.
vattenväsen.
Om det var som de gamle sade så var det inte roligt att komma ut för Näcken. Han var i sjöarna, å ibland kunde han komma ända intill land. "Näcken tog 'en föll", sades det, om det var någon som drunk- nade eller blev borta på sjön. Näcken skulle ha horn ända som en bagge. Det mins jag en gammal gumma satt å talade om för oss när jag var li- ten. Hornen gick rätt upp ur skallen på ho- nom. Han skulle ha fått sådana, för att han in- te skulle få vara lik folk. - Om en badade i sjön, så skulle en ta en stålbit - en bit av en gam- mal lie eller kniv - å kasta ut i sjön så långt en orkade, för då skulle inte behöva vara rädd för att han kom åt en. Han hade inte makt när en hade kastat stål. Det hörde jag allt prat på, / att han kunde lära bort å spela. Men jag har inte hört talas om någon särskild. Men det trodde folk om alla som var överdängare att spela, att de hade varit ihop med näcken. "Fôrsgôbben" var en liten gubbe som en tomte. Det var inte gott att komma till kvarnen, om han var rasen, för då fick en ligga där å vänta tills han blev sinnad å sätta kvarnen i gång. Han kunde ställa så, att hon stannade, när han ville. Å då fanns det ing- en, som kunde sätte igång henne. Då var det bäst att slå igen kvarndörren å gå därifrån en stund. Medan en var borta, så sätte han i gång. Då fick en skynda sig att slå på, annars kunde han köra så att det tog eld i allt ihop. "Sjöråa" hade de också mycket på tal. Hon skul- le vara så förskräckligt grann, hon så. Men hon hade aldrig annat än en halv båt att kom- ma fram i å en granrisruska till segel. När hon ville att folk skulle akta sig för storm så kom hon upp å gjorde en salva med denna / båten. Däråt en såg henne, så fick en "väre" från. Om en var ute å fiskade å tände på pi- pan å kastade tändstickan i sjön med eld i, så fick en ingen fisk. Hon tyckte inte om att få eld i sjön. Boskap hörde jag inte talas om att hon hade. Men hon skulle ha stora gäddor bundna där hon bodde. Om e tocka kom lös å en råka att få den, så fick en tur till fisk sedan. Men kom hon på kroken å gick ifrån en, så var det inte stort lönt att en gick å fiskade se- dan. För hon tog all fisken med sig.
Husdjuren
Påskafton målades tjärkors på lagårdsdörrarna och svinhusdörrarna. När jag kom flyttande till denna gården i Näs så var dörrarna fulla med tjärkors. Jag hyvlade bort dem. Under "dömmelvecka" skulle det inte gå an att hugga el. "kôte". Kom kreaturen å trampade på sådana stickor, så blev de halta. Jag höll på med det en påskvecka, å då kom "fastra" å ville ge mig stryk för att jag tog mig före sådant som inte skulle gå an. "Du ställer te, så vi får varäveli ko fördârvad", sade hon. När en ko skulle kalva, breddes ett kläde på golvet mitt för bakändan på kon. Mor gjorde så. Det var allt för något särskilt. De "skämde" kreaturen för varandra. Det kunde de gö- ra med onda ögon, trollpåsar å genom att trolla på / kreaturen. När jag kom hit till Näs var det fullt med almanackor, "marbôsker", lieuddar, knivar, psalmböc- ker fastsatta i svinhuset, lagården å stallet. Det var för att skydda djuren mot "skämning", påsk- käringar å trolldom. Det var två gubbar, den ene hette "Kôlbring" å den andre "Krans", som gick å skämde å "gjorde ôt". Den ene av gubbarna gick före och skämde å den andre gick efter å "gjorde ôt". De skämde hästarna för varandra. Jag var med när Per på Tomta påstod att en annan hade skämt hästen för honom. Han for ut å åkte. Hästen var så villig att springa, men rätt som det var stan- nade han, å det var alldeles förbi med honom. Då kom han hem å var så ond å påstod att någon hade skämt hästen för honom. När jag disputera- de emot blev han ond å sa': "Ja' ska' skämme din häst, ska' du få se att dä går bra." "Dä ska du få", svarade jag, "men du får inte komma intill honom." Då var han bet. - Hästen ser mer än andra. / Han kan tvärstanna mitt på vägen ibland. Då ser han en likprocession. Om en då ser genom betslet så får en se detsamma som hästen ser. Det är alltid något övernaturligt i vägen för hästen, när han stannar på det viset. När en häst skoddes gjordes ett kors över hoven med kni- ven. Det var för att inte någon skulle kunna skäm- ma hovarna på hästen.
Slåtter, skörd och tröskning
291. De gamle sade att det skulle bli dåligt skördeår om det regnade pingstdagen. Det regnet skulle inte vara bra för marken. Om det blev alldeles tomt i husen, betydde det att det skulle bli dåligt skördeår. Med isen har jag inte hört talas om något märke mer än att om han låg länge på våren, så var det inget bra tecken. 292. Slåttern brukade en börja så där 14 dagar efter midsom- mar. Det brukade bli en måndag, men inte vet jag, om det var någon bestämd dag. Så skulle den vara avslutad omkr den 15 el. 16 juli. Man skulle hinna att ta löv åt fåren också. 293. Intet att anteckna. 294. Det var skrik och skrän, när en skulle skära el. slå det sista. Men det var mest i skårandtiden. När en kom till det sista så skulle en passa sig att "ta har'n". / Den som fick tag i de sista stråna "tog har'n". Dessa strå bands ihop och togs med in i stugan och hängdes på väggen. Kreaturen skulle ha det till julkvällen. 295. Det var allt iver med att var och en ville skära det sista, för det var han som "lökta". 296. Intet att anteckna. 297 likaså. 298. Den sista neken kallades "löckenek". Den gömdes till julen åt kreaturen. 299, 300 Intet att anteckna. 301. I botten på ladan lades en flaska brännvin, som tröskekarlarna fick till kalas, när de var färdig med trösk- ningen. 302. "Slâttkalas" hölls i slåtteranden. Det var för att en skul- le få av gräset i hastigheten. Man bad grannkarlarna till sig en afton. De kom framemot kvällen med var sin lie. Kvinnfolken var med och räfsade och bar gräset till lämpliga torkplatser. Innan de började att slå blev de inbjudna på kaffe. Gärna hade husbonden brännvin hemma vid det tillfället. Så höll de på att slå fram- åt 11-tiden på kvällen. Se'n blev de inbjudna och fick ett riktigt mål mat med sovel, ost, bröd, mesost, / m.m. Dricka och brännvin hörde till trakteringen. Det kun- de allt bli både spel och dans på ett sådant kalas. 303, 304, 305. Intet att anteckna. 306. Man tröskade med slaga, endera på logen el. i "rian". Det var att gå upp tidigt på morgonen och börja trösken. Man lyste sig med en liten eld på en stanhall i ett hörn av logen. 307. Tröskningen av rågen och bygget skulle vara gjord till jul. 308. Intet att anteckna.
Julafton
Mins, att det fanns gamla gubbar, som inte gav sig ro på morgonen utan di skulle opp å mäta säskasten som låg på logen. Det kunde hända att den fick ligga och vila där över julen, innan säden kom till magasinet. Eljest var det ju mycket att göra den morgo- nen. En skulle ställa så att en hade fullt upp med ved över julen. Det fick inte fattas julved. Halmen tog en i ladan eller på rännet så mycket en skulle ha. Den lades inte över he- la golvet, utan en gjorde som en bädd vid ena väggen. Där höll ungarna till och hade ro- ligt. När en hade den halmen inne så kunde Jesus komma in om natten och / se om det var några barn. "Julneka" skulle iordninglagas på morgonen. Se'n sattes den upp före middagen. Det kun- du ju bli litet olika. Men på middag skul- le den vara uppsatt. Brukade att ta en fin nek, som var väl matad. Den sattes på en stör eller en satte den på gaveländan av lagården, svinhuset eller fårhuset. Julgran mins jag inte förrän jag var en 10 el. 15 år gammal. Det var i en bondgård, som di hade klätt en gran. Det var gubbar, stjär- nor och runda kakor som di bakat av vete- deg. Pappersremsor av flera färger hängde på grenarna. Ljus fram i ändarna på kvis- tarna. Julbröd var flera slag: stomp el. limpa, grov och fin kaka, vörterlimpa, julkors, såka- ka. Om en titta under julbordet så kunde en få snålt med kaka i huset under året. På / morgonen så fick en titta under bordet, för då skulle en sopa och taga vara på, om det var något säskorn. Skulle vara så stor tur i att få tag på korn. Julaftons kväll så fick kreaturen bröd och en havernek eller hö. Korna skulle veta att det var jul så då prata en till dem och sa: "Ät väl. trivs väl, lägg hullet på ryggen och kött på reva, i kväll är det julkväl." När mormor regjorde, så stöptes ett ljus som sattes på bordet och tändes, innan di la sig om julkvällen. Julbrasan bestod av torr lövved. Julbordet fick inte dukas av. Tomten skulle ha. De döda var ute och gick om julnatten. En trodde att anhöriga satt vid bordet fast en inte såg dem. Di var "osynliga".
Näck och strömkarl
Ortens benämning på Näcken: Näck, näcke- gôbbe. Näck i växtnamn / näckros, näckblad/. Di gamle trodde att näcken fanns. Men de skräm- de barnen för honom också. Näcken tala farmor om, och hon var född i bör- jan på 1800-talet. Näcken finns både i lugnt och rinnande vatten. Men "fôrsgôbben" finns inte annat än i hjul- bäckarna. Näcken var ett väsen som många av de gamla, som jag mins, fullt och fast trodde på. Men under min uppväxttid blev det mer och mer så att en skrämde barnen, för att de skulle hålla sig från vattnet. / "Näckebete" var farligt. Det var en smed här som blev "näckebeten" i ett finger en kväll som han var nere vid Vrångsälven och skulle fiska. Det blev en lång reva på fingret. När en var och badade, så kastade men en sten uti vattnet först och skrek: "Näck, näck nåltjuv, mor din var en hora och far din var en ståltjuv. Se'n skrek en "ho, hoj hagla". Detta var att binda näcken, så att han inte kom åt en. Smeden, som sade, att han skulle döda näcken, för att han hade bitit honom, sade, att han 'ôff- ra" åt näcken. Det är på kvällarna som han kan visa sig, och om våren, sommaren och hösten. Men mitt på dagen var det inte något sådant som kunde visa sig. När solen stod som högst var allt så- dant borta. / "Näcken" var den som spelade och kunde lära att spela. Fôrsgôbben höll till i hjulbackarna vid kvar- nar och smedjor. Han stannade hjulen och hammaren, när han blev ond. Näcken skulle finnas i Vrångsälven. Det var som en virvel på vattnet där han var. Han var som en människa. Skägget var långt. "Fôrsgôbben" var liten som en tomte. Han ha- de långt hår över ansiktet. Det blev små fjät efter honom i mjölet. Han ropa mjölnaren i namn om denne sov och kvarnen kom i olag. Här var det en av de gamla smederna på bruket /Charlottenberg/ som hade lärt sig spe- la av näcken. Han kunde spela "grömt". Han gick till en bäck och satte sig tre torsdags nätter i rad. Första gången han gick, så tog han en torr fårebog med sig till nacken. Den natten fick han inte lära något. Tredje nat- ten tog han en stor kobog med sig. Då spela näcken hela natten för honom. Han / fick lära låtar som han aldrig hade hört förr. Jag mins en annan gubbe som sade: Om en skall lära att spela av näcken skall en ta en svart katt med sig och sätta sig under en bro en torsdagskväll. Det skall vara vid en fors. Då kommer näcken och spelar. Näcken hade fiol. Och han spela alla slags låtar.
Lussefirandet
Lusse räknades nästan som större högtid än julen. Dagen - eller någon av dagarna före lussedagen slaktades julslakten. Räntan (lungor lever, strupar dock icke hjärtat) kokades i en stor bykgryta jämte "stecke" (den bit av halsen, där man stuckit djuret.) På kvällen kommo grannar- na med var sin kaka under armen för att doppa i grytan (grytdopp förekom alltså inte endast på julafton) Under prat och glam doppade man i grytan. Även togs upp och skars utav sovlet i grytan, den s.k. hack- maten. Då och då nedsköljdes maten med en sup. Av hackmaten skickades också till de grannar, som inte kunde vara med. Stundom slaktades inte förrän efter lusse och då blev också grytdoppet uppskjutet. / Redan vid 2-3-tiden på lussemorgonen skulle man ut och tröska. Logen upp- lystes då av torrvedsstickor som in- stuckos i väggarna. (Stundom eldades också på stenhällar på loggolvet) Innan man gick ut till logen, bjöds kaffe med dopp och brännvin. Man tröskade till dager och sen vidtog det egentliga lussefirandet. Hos de mer välsituerade förekom då siktbröd, vilket var en sällsynthet. Man levde då under synnerligen torvtiga förhållanden och det avbrott i mathållningen som så- väl lusse som jul medförde, försatte människorna i stor feststämning Då förekom också rikligt med sovel och brännvin. Man skulle kunna tro, att de vid dylik stark föda ovana magarna skul- le reagera, men det var inte farligt påstår And. Persson. På den tiden tålde / man både att svälta och att äta. Att några särskilt formade bröd, "lussikat- ter" eller dyl. förkommer, kan berätta- ren icke erinra sig. Bruket med luciabrud infördes senare från andra delar av Värmland. När de ätit sig fulla och mätta, gingo de och lade sig och något mer arbete förekom ej den dagen. Hade man mat och brännvin kvar, så fortsatte man festandet föl- jande dag. Även djuren fick veta av att det var "storhelg". Kl. 5 på morgonen fingo de sin "lussotta". Hästarna fingo av den bästa havren, korna av det bästa höet Åt tomtarna satte man vid alla hel- ger ut litet av det bästa i matväg i ladu- gården och på vinden.
Visan om Röbergsfrua
1 Vid Röbergets fot bodde fordom en fru. Det säges hon lever ibland oss ännu och systrar hon hade men fattiga de därföre hon alldrig dem ville se. 2 En gång uppå Mangen med prakt och med ståt, hon lät sig utföra i kostelig båt, och då utav högmod och överdåd full, hon kastar i böljan en ring utav gull. 3 Och när hon den kastat utbrast hon så här: "det synes omöjligt att finna den där, men likså omöjligt att jag uti nöd får gå omkring landet, och tigga mitt bröd. / 4 Då stod där en gubbe med hättan i hand, "Vår herre han styrer båd vatten å land, han konungar sätter båd' till och utav, och när han befaller går allt i sin grav. 5 En glädje jag har i mitt fredliga tjäll, när Olle vår son gör bön varje kväll. Då synes mig himlen så ljusblå och klar, som fordom för duvan vid stranden han var. 6 "Å tyst fader Mattes med allt edert snack, det passar allenast för prester och pack, ty knäpper du händer och läser och ber, ej faller från himlen en rengndroppe ner." 7 "O se! vilken rök ifrån berget går opp. det brakar i furor det smattrar i topp, kom låtom oss styra till närmaste land, om släcka vi kunna det står i guds hand / 8 Och männen de rodde till närmaste vik, och frun stod i båten så blek som ett lik, men innan de hunno den skuggrika strand, stod skogen och gården i lågor och brand. 9 Och grym och förfärlig var elden den gång, ty där han förtärde båd stalle och stång, sen gården stått öde intill våra dar och lemningar, stå än där av tomterna kvar. 10 Och frun i en fisk hon fick åter sin ring, men fattig och arm strök hon landet omkring hon kom till de sina i motgång och nöd, och bad dem hon smädat, om tak och om bröd. 11 "Ack, kära i systrar låt upp eder dörr jag är ej högmodiger som jag varit förr, jag haver lärt känna och trôsta på Gud, och troget jag följer, och lyder hans bud.
Slakten
De brukade slakta alla djur som inte kunde födas ### över vintern vid insättningen på hösten. Det berodde då på hur pass tidigt som vintern kom. Gamla kor, ung nöt och får slaktades, så att det finns kött i huset till nästa höst. De var så rädda att slakta på "neane", då kröp sovlet ihop å blev så litet. Det var brukligt att djuren togs in i stugan å slakta- des å det skedde i otta medan det var mörkt. Bör- jade så tidigt för att kvinnfolken skulle hinna töm- ma tarmarna å göra dem rena på dagen. Gamla kor å hankön fick brännvin innan de slakta- des för då blev köttet lösare. Djuret fick svälta dagen före det slaktades för att det inte skulle bli "stint"./ En pinne kastades i det tomma båset för att en skulle få en ko i stället. Blev det alldeles tomt, så skulle en inte få tur att ha någon mer ko i det båset. "Julöre" på hjärtat skars bort. Det var inte "ätanes", för det var inte rent. "Villhjärna" tog en bort. Det var ett rum för sig på ena sidan i huvudet. "Milta" kastades bort. Ur brösthålan skar de ut en liten bråsk som kastades i taket. Det var ett gam- malt bruk. Jag hörde aldrig varför de gjorde det. Allt avfall, som blev vid slaktningen kördes åt sko- gen, för det skulle vargen ha för att han skulle vara snäll mot kreaturen. En skulle inte våga äta "speke" förrän göken ha- de galit. Benämningen på kons magar: "mångfaltpulten" (i den mage som får maten först efter omtuggningen) "Pôsche- skinnet" finns hos alla "husdjur". Det är smalt i båda ändar. Det har de brukat koka hackemat å stoppa i. Så blev det "pôsche"/ Benämningen på tjocktarmen hos svin: "ustrer". Övriga in- älvor ("innanmäte"): longer, lever, milter, mage. De gamle var rädda att äta kött som var färskt. Det skulle vara salt först. Det gick slätt inte att äta kött av det slaktade djuret samma dag det slaktats. Självdöda djur grävdes ned. Av hornen gjordes "tutarhorn", av nöthåret spanns en garn till klänningar, filtar å täcken. Ull blandades med håret. "Persblåsa" togs tillvara. Den torkades. När en blev så sjuk att en behövde is på kroppen, så lades is i den blåsan å så hölls den på kroppen. Gallan togs tillvara å smörjdes på frostsår.
Tomtar, bergfolk, skogsrå.
Tomtegubbarna hjälpte till när de högg ved och tröskade och spann ifall de inte störde dem. De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så "gick det efter" d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång. Det var ute i en hage de höll på. De var stora ungefär som så - . (Ungefär 1 meter). Men de fanns inte över allt tomtegubbarna inte. När de skulle bygga på något ställe så fick de se efter väl så att de inte byggde över där tomtegubbarna bodde, för då fick inte kreaturen någon trivsel. De kunde dra till sej saker och ting ifall de var onda på husfolket. I Valberget fanns det bergfolk. En gång kom det en liten fin fru till ett ställe i Bergeby. Hon träffade moran på stället och när hon fick se henne så sade hon: "Käre grannemora mi får ja låne fjuckeducka di? / Ja ska fjucke opp å ner e litta ri, du ska strax få igen'a." Moran begrep att det var smörkärnan hon ville låna, för den stod inne och den lilla frun pekade på den. Hon fick låna den och då sa' hon. "Du ska i lön få en klimpe på var klon". Hon menade att det skulle sitta en klimpe på var och en utav klorna som är i ändan på kärn- staken. Hon lämnade också tillbaka kärnan och smör var det med också, som hon hade sagt. Det använde de, och de hade inget ont utav det. Ibland kunde de höra om nätterna också att bergfolket var ute med sina kreatur. De hade skällor alldeles som andra kreatur, och lockade på dem gjorde de på samma sätt och vallhundar hade de också med. Ibland kallade de bergfolket för "trollhättor". Skogsrået har jag aldrig sett, men min mor sa' att hon inte var farlig bara de lät henne vara i fred.