Transkriberad uppteckning

Tomtegubbarna hjälpte till när de högg ved och tröskade och spann ifall de inte störde dem. De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så "gick det efter" d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång. Det var ute i en hage de höll på. De var stora ungefär som så - . (Ungefär 1 meter). Men de fanns inte över allt tomtegubbarna inte. När de skulle bygga på något ställe så fick de se efter väl så att de inte byggde över där tomtegubbarna bodde, för då fick inte kreaturen någon trivsel. De kunde dra till sej saker och ting ifall de var onda på husfolket. I Valberget fanns det bergfolk. En gång kom det en liten fin fru till ett ställe i Bergeby. Hon träffade moran på stället och när hon fick se henne så sade hon: "Käre grannemora mi får ja låne fjuckeducka di? / Ja ska fjucke opp å ner e litta ri, du ska strax få igen'a." Moran begrep att det var smörkärnan hon ville låna, för den stod inne och den lilla frun pekade på den. Hon fick låna den och då sa' hon. "Du ska i lön få en klimpe på var klon". Hon menade att det skulle sitta en klimpe på var och en utav klorna som är i ändan på kärn- staken. Hon lämnade också tillbaka kärnan och smör var det med också, som hon hade sagt. Det använde de, och de hade inget ont utav det. Ibland kunde de höra om nätterna också att bergfolket var ute med sina kreatur. De hade skällor alldeles som andra kreatur, och lockade på dem gjorde de på samma sätt och vallhundar hade de också med. Ibland kallade de bergfolket för "trollhättor". Skogsrået har jag aldrig sett, men min mor sa' att hon inte var farlig bara de lät henne vara i fred.