Det var på ett ställe här i Sillerud som heter Sandtegen, där fanns en tomte. Varje kväll sågs han ifärd med att elda i en stor asp, lågorna slog högt över toppen på aspen. Ingen vågade hugga omkull trädet, men en natt hade det blåst omkull. Trädstammen var ihålig och i dess inre fanns det rullar, som liknade brunt papper. När man lade dessa på elden så "rektit pep di å spratt å jämra säj". På den stora Tokilsskogen, fanns för mycket länge sen, på sextonhundratalet en berggätte. Denna hade rôvat en vall- flicka, man såg aldrig till henne. Men en jul kom hon till Lisslerud och ville / ha "julehalm". Hon hade innan hon gick från berggätten, lovat honom att ej tala vid någon människa, flera ord än, "vell ha julehalm". Men i stugan hon var inne talade hon till spiseln, ty det var ej farligt. För spiseln omtalade hon att hon var hos en berggätte. Husmodern, som var i ett annat rum hörde samtalet, på så vis fick man reda på var "ho höll säg". (bodde) Sedan såg ingen henne något mera. I "Annersnäsknatten", som ligger vid sjön Elgsjön, bodde för mycket längesen en berggätte. En präst vid namn Tranius, mötte denna berggätte en gång, på "sônnsbroa", strax nedanför Silleruds prästgård. "Hôrifrå ä du?" sade prästen. "Ja ä ifrå Annersnäsknatten, å skulle gå te Lövnäsknatten, te bror min te julekväl. Dä ä sô ille å bo i hossekulle, / ja får inte väre ifre för skreckeli skock- eli skrälle". Sade berggätten. Det var då Silleruds gamla kyrka hade byggts. Skreckeli var kyrkklockorna jätten menade, dessa tålde inga gättar. Mötet mellan prästen och gätten var dagen före julafton, och trots den myckna snön och starka kylan, gick gätten barfota. På ett ställe som det fanns berg- gättar i skogen, kommo dessa före jul till stugorna och lånade "brännvinsgången" och "mäskekäla". När dom kom hem med dessa var "brännvinsgången" halv med brännvin. Men detta tordes man ej dricka av, ty det kunde vara för- trollat.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
