Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Tro och sed ang. späda barn
Det var mycket viktigt att få barnet döpt så fort som möjl. Stundom gav man sig ut i vinter och kyla med det spröda barnet, kanske redan samma dag det var fött, ty så länge det var odöpt, kunde man aldrig vara säker för trollen, som gärna ville byta bort sina egne ungar mot människobarn. Så vitt möjl. skulle barnet döpas i kyrkan. Gudmodern måste under akten noga akta sig för att stå på två golvtiljor. Hon måste sätta den ena foten framför den andra på samma tilja, eljest skulle barnet få det menet att inte kunna hålla det våta i framtiden. Tvättade man barnet på kvällen måste vatt- net stå kvar till morgonen. Det var mycket farligt att slå ut vattnet efter barnets bad eller sådant / som man tvättat barnets kläder i, sedan solen gått ned. I det rum, där det späda barnet låg, skulle all- tid elden brinna. (Detta gällde int endast odöpta barn) Ingen fick närma sig det späda barnet utan att först "ta i varmen". Några nöjde sig med att närma händerna intill glöden, men det säkraste var, att spotta på fingrarna och hastigt gripa tag i ett glöd. När ett barn var sjukt, skickade man bud på någon klok, som genom att stöpa bly, utrönte sjukdomens art. Man ställde då ett fat vid barnets vagga, i vilket man hade vatten. Blyet smältes vanligen i en s.k. skakbrännare. Denna hölls högre i luften, än barnets läge, och blyet hälldes i små klumpar ned i fatet. Det formade sig då i fantastiska figurer och av dessas form, kunde den kloke läsa sig till sjukdomen och bote- medlet för den samma. Om ett barn fick stort huvud, smala ben och svällda / leder, var det trolltyg å färde. Då skickade man bud på en klok gumma. Hon gjorde då i ordning en liten påse innehållande 7 sorter. Vad dessa sju sorter voro, var gummans stränga hemlighet. Men de funnos, som ej kunnat styra sin nyfiken- het utan tittat i påsen, sen gumman gått, och man visste att den innehöll klor, naglar, hår etc. Denna påse skulle hängas om barnets hals och fick ej tas dän på en viss tid. Då kom gumman själv och hämtade den. Hon gick då till någon källa och kastade påsen under åtskilliga besvärjelser däri.
Bergfolk
På ett ställe bodde ett nygift folk. En gång när ungmoran var ensam hemma, kom det en annan ungmora och ville låna en kärn- stake av ett särskilt slag, som de kallade för fjuckedocka. Hon sa': Käre, gulle mora mi, lån mej fjuckedocka di! Jag ska' fjucke litte grann. Du ska' strax få igen'a. Ungmoran förstod att det var en utav bergfolkets kvinnor hon hade att göra med, men hon fick låna kärnstaken i alla fall och fick den också ordentligt tillbaka. På ett annat ställe kom en bergfolkskvinna upp till moran på en gård och ville tinga henne som närkvinna, för hon väntade / en liten. Hon lärde henne noga hur hon skulle bära sig åt för att komma ner till dem. Hon skulle gå ner i ett hörn av stallet. Bondmoran åtog sig uppdraget, och när allt var över tackade trollkvinnan så mycket och talade om för henne hur hon skulle förhålla sig för att komma upp i dagsljuset igen. Det var inte så ofarligt, för trollgubben stod och lurade och tänkte slänga ett glödhett järn på henne. Men hon kom i alla fall lyckligt och väl upp igen, därför att hon vidtog alla de försiktighetsmått som troll- gumman hade lärt henne. Det var en flicka som var vallkulla i en säter långt upp i skogen. En kväll när hon hade rustat över med djuren och var ensam inne i stugan med hunden, kom det med ens en hel flock med bergfolk in och började kläda henne till brud och smycka stugan till bröllop. Hon kunde inte komma undan på något vis, men hon band sitt kläde på vallhunden och lyckades få ut honom genom dörren. Han förstod att det var fara på färde, så han satte av neråt bygden. När flickans fästman fick se hunden, förstod han också att det / hade kommit något farligt åt flickan, så han gav sig av till sätern. När han kom fram till säterstugan, tittade han först in genom fönstret och fick se fästmön sitta framför spisen klädd till brud, medan bergfolket hölls och gjorde fint i stugan. Då högg han sin kniv i väggen över dörren och så gick han in. Då blev det ett fasligt liv med trollen. Ut genom dörren kunde de inte komma, för de kunde inte komma under stålet. De måste därför ge sig av genom skorstenen. De försökte rafsa med sig så mycket av brudstassen, som de kunde, men de hann inte att få med sig allt, och självaste brudkronan fick hon behålla. Den hade hon på sig när hon sedan gifte sig med fäst- mannen sin, och den gick sedan i arv i släkten
(saknas)
### "synda personen", om en ärlig person fick sådna pennongar hade han ingen skada deraf. En gammal kvinna brukade uppläsa följande ur gamla Psalmboken No. 205: vers 8 der följande ord uttalas. "Med rätt och orätt jag tager alt ### lätt Eme- dan jag godset kan fånga." Hon trode det var lofligt göra så när det stod i Psalmboken. i en Elf i mangneskog fins en stor lugn håla kallad "panbhålan, En bränvinspanna full i penga har blifvit nedsatt der. vid klart väder såg man pannan stå på botten i elfven. Många försök gjordes om Midsommersnatten att ta pannan. någon lyfte den opp i vattenytan. men då släpte taget, pannan gick till botten det var slut för den gången. Nästa midsommar skulle ett nytt försök göras, ingen kunde hitta dit rätta sättet "Man plöjde med tuppen och harvade med hönan." / rätta sättet. "Man plöjde med tuppen harfade med höna." Ett par tvillingoxar var ett osvik- ligt redskap. Ett ställe hade de kjört upp en kyrkklocka ur sjön med sådana, men ännu ligger pannan i elfven. Penga förvarades i kaffepannan stäldes i en spis. Man reste ved som till en brasa utan- för. en person som inte viste vad som fans innanför veden tände brasan, när det brun- nit ned var allt förstört. Man hade pukharer, Och de trodes att de togo nyttan ur andras kreatur. Och den som hade Pukhare tillverkade trollsmör. Smöret skulle pro- vas med en troll knif. / tre torsdags kvällar skulle man arbeta på knifven innan den var färdig. tredje kvällen skulle den härdas, i Blod tagit från en meniska. Och då kom Djeflen i egen person för att hindra smeden i arbetet. många lem- nade smedjan med allt. Men det var några som hade mod att åse Djefvulens tillställningar utan fruktan. Knifven blef färdig. när de nu skar med knifven i smöret så kom blod ur trollsmör. det som var äkta syntes intet blod i. Af forsgubben kunde man få lära spela Fiol. den fans vid en kvarn eller smedja der det var vatten fall. En torsdags afton efter solens / nedgång, tog fiolen under ar- men, och så skulle man hafva en fet "Bässe". (gumse) När de kom till stället band man "Bäsen" i närheten. gick under kvarnen och började spela. Om en stund kommer fors- gubben fram, då utträttade man sitt ärende, att man ville lära spela fiol. gubben frågar hvad han får för lärdommen, ja jag har en fet Bässe med mig. Jag äter upp den först sedan ska vi spela. de gå fram, han tager Bässen, rifver i ser den bit för bit, ingen ting blir kvar. så gå de tillbaka och börja spela om en stund säger fors- gubben, nu är du utlärd i / Fiol spelning. sedan äro de vänner för lifstiden. Från Brunsbergs bruk berättas om en Mjölnare som stod i ett godt förhållande med forsgubben. En bonde kom till kvarnen för att mala en half tunna råg. Det var vattenbrist, kvar- nen stod, "rännan" var torr "ja, hvad skall jag nu göra?" säger bonden med tårar i ögat. Mjölnaren som var hjälp- sam svarar, "Om du kan skaffa ett halstop bränvin skall det nog gå bra för dig". Om en stund kom han och hade bränvin. Mjölnaren tager potten, går in i nedre vånnengen, när han kom upp sade han till bonden, "Slå nu på" ty snart / så går det. Och kvarnen gick så det vren och pep, ända till rågen var malad. "Han mal en halftuna råg utan vatten." Stångjärnssmedjan låg vid samma dam som kvarnen. Forsgubben var även herre der Smederna ärade honom vid stora högtider. Bar mat och bränvin till smedjan på kvällarna, på morgon var allt förtärat. lyckan var stor i alla arbeten. Och Bäljerna blåste ovanligt. de såg honom ofta i bäljhuset. En julhälj föll det på kolgossens lott att bära Mat och bränvin i smed- jan. men i stället ått han upp maten drack ur brän- vinnet orenade kälen med / sin egen träck. Allt var tyst. Men samma kolgosse skulle efter häljen göra eld i ugnarna draga på bäljarna så att allt var klart ner smederna kom dit, allt gick bra tills det var uppblåst och värmen stark. Då kom fårsgubben fram, tog kolgossen, kastade in honom i en ugn och stekte honom. Och under hela tiden var sång, skrik och oväsen så att ingen vågade gå in förr än allt var tyst. Kolgossen låg då på golfvet. En varning för andra. / Skogsråa kunde skapa sig till ett fint fruntimmer, hon älskade manfolk och sökte fånga dem med list, men det fans märken, hon hade rompa, hur gran hon var stacck som en hundrompa fram. ### till undan kläd- ningen två tum lång. Om en mäniska tilltalade henne sedan kunde hon gömma sin rompa. många hade råkat ut för henne, och en del hade barn med henne. Kari i Pikalik kunde trol- la, hon hade en dotter / som såg bra ut, gosserna sökte umgänge med flickan. Så tog hon tjenst på präst- gården, hemmet Pickalik lag långt inne i skogen. Så var det någon som hade reda på lifvet i prästgården, han säger, "hör du Kari din flicka har fått så många friare på sista, hur det nu kan komma att gå för flickan kan bero på. Då svarar Kari. "Om jag skall aldri så, om ja skall spinne kinne mjolk. (kjärnmjölk) så ska ja ha lås för / musa så att de inte får förstöra flek. hur det gick vet jag inte.
Födelse och dop
199. Det skulle vara farligt att äta kryddor och sådant, såsom peppar och annat starkt. Om den havande kvinnan gick och var sorgsen, fick hon också svårt för att föda. 200. Att somliga kunde trolla födelsesmärtorna på en annan el. vad som helst har jag hört talas om, men jag vet inte att det hände hos någon. 201. Intet att anteckna. 202. Det mins jag att vigselringen skulle ligga i badvatt- net de första gångerna som barnet badades. Det var så noga med det. 203. Det var inte vanligt att havande kvinnor bar barnet till dopet. Det var ett äldre gift par, som bads att vara faddrar. 204. Var inte något bestämt hur gudmoderns kläder skul- le vara. På den tiden bars inte annat än svarta kläder / av fruntimren vid sådana tillfällen. 205. Två faddrar skulle det vara - man och hustru. Det var släktingar till barnet. Ett par av de bästa vännerna kunde också anmodas. 206. När de kom hem med barnet från dopet, så kom mo- dern emot barnet å stoppade en slant i handen på det för att det inte skulle komma att lida nöd. 207. Somliga hade allt "dopöl" och bjöd släktingar och gran- nar till sig den dagen som barnet döptes. Gästerna bru- kade då skramla ihop litet penningar åt barnet. Som- liga hade en present med sig och gav till barnet. 208. För det mesta blev det så att förfäderna uppkalla- des. Ett eller flera av namnen skulle ha tillhört de gamla i släkten. 209. Sjukdomar troddes att mycket att de kom från det onda som fanns ute. Vatten var en så rädd för att barnet skul- le komma i näheten av. Å kom en inte att hålla dörren stängd på kvällen, så kunde barnet bli sjukt. Det fanns "ont" över allt som ville åt spädbarnen. 210. Intet att anteckna. 211. Om barnet fick en skrik- "ri" / så var det inte annat än att ta det på armen å "vyscha" det så mycket en orkade. Om det inte gav sig med skrikningen så var det att gå efter en "kockelkäring" å få henne att ta bort det som barnet skrek för. 212. När barnet fällde de första tänderna så skulle en ta dem å kasta i elden å säga: "giv mig en bentand i stäl- let för en guldtand." 213. Det var många som lät barnet dia i flera år. De höll allt på längre då än vad de få göra nu. 214. Torsdagsbarn skulle bli "i syne". De skulle få se mer än andra, såsom likfärder och spöken. 215. Vet inte något särskilt namn som kvinnan hade in- nan hon kyrktagits. Hon skulle "gå i körk" sex veckor efter det barnet var fött. Innan dess höll hon sig hem- ma. 217. Glömt. 218. Om barnen frågade varifrån de hade kommit så kunde det svaras att någon hade kom- mit med dem i en säck å lagt ned dem. 129. Intet att anteckna.
Husdjur
Märr-mjölk användes att bota ögonsjukdomar hos barn med. - Efter kalvning tog matmodern eller någon (inlärd) piga och lade händerna över bak- delen på kon och läste någon slags bön. Skärtorsdag strök man tjärkors på både ytter- och insidan av ladugårdsdörren, och en yxa höggs in i var ända av dörrtröskeln. När kon skulle mjölkas första gången efter kalvningen lade man en stålbit i bottnen av mjölkkärlet. Skulle mjölk lämnas ut till någon, så doppade man ett eldkol i denna, annars kunde mjölkens mottagare skämma ens kor. - Av nöthår har gjorts mycket filtar o. dyl. - För att maktstjäla hästar begagnade man sig av vitlök, dyvelsträck, "tolv man i kraft" o.s.v. - Man trodde, att på vissa gårdar trivdes hästar med viss färg. "Rosiga" svin (svin med röda, ros- formiga fläckar) troddes inte kunna leva; detsamma / troddes om liknande får ("de är släkt med räven", sade man). - För att skydda hönsen mot hökar satte man upp en gammal sopkvast på en hög stång; då trodde höken, att hönsen hade lika många klor som kvasten hade pinnar. Gamla tuppar an- vändes (för ett par hundra år sedan) till väckar-ur; en gammal tupp gal aldrig i otid (aldrig på för- natten). - Medel att hindra bina att svärma bort var att slå i väggarna, fanns gevär, så lossades skott. Det hörs på visen, när bina komma att svärma: ett par eller tre dagar förut börjar den att brumma: "ut - ut - ut ..." - Över stalldörren skulle man försöka att få tag i en kattuggla och sätta upp. - Om hästarna var svettiga på morgonen, så hade tomtgubbar och troll ridit med dem (inte maran: hon satte åt folk, i synnerhet troddes så om små- barn, som var skrikiga ["de skalv och skrek"] på natten) "Stallbäsen" (= -gumsen) fick att äta det som hästarna ratade. - Inte vem som helst fick gå in i en la- dugård, ty han (hon) kunde kanske skämma djuren. / Fodertillgången avgjorde, när korna skulle släppas ut på våren. - Slaktning måste ske i ny, för annars krympte det ihop - Gnideld, medd. : 'nǿél' (nödeld) hara förekommit, men ej vid vallsläppning, det var bot för svinsjuka. Man tog en torr käpp (en kölne-käpp) och passade in dess ena ända i ett lagom stort hål i en stolpe och den andra ändan i ett annat stöd, så tog man en repstump och lade om ett varv, sedan fattade en i var ända på repet och drog växelvis, tills det tog eld. Svinen skulle trakteras med röken av käppen för att bli friska igen.
Barnfödsel å barndop
Med badvatten, eld, stål m m som vanligt. Men om en ell- brands stacks i badvattnet så var det inte farligt även om det var inburet efter det sol gått ner. Sedan barnet fått liv borde hon ej gå över en tröskel efter det sol gått ner. Förr än kvinnan blivit kyrktagen fick hon ej gå nånstans eller tala till utomstående, hon var oren. I Töcksmark döptes barnen mycket snart efter födseln, en man gick till kyrkan en söndag under tiden kom de till kyrkan med ett barn som blivit fött i hans hem sedan han gått, det var så farligt för allt ont innan de blev döpta. Ett barn fick sår över hela kroppen (skorv). En klok gumma lärde dem att ta ett lakan å dra över tre klövervallar tre torsdagsnätter vid midsommartid, samt för var gång "trelle" lägga lakanet om den sjuka gossen. När deta utförts tre gånger var all skorven borta. Ett barn fick de ej "linda åt sig utan från sig ty elljest blev det vänster- händt. Om någon främmande kom in å "skräppte" av det nyfödda barnet, sägände, "se så vackert barn. Ja dä behöver du inte säga / eller bry dig om sa de då, det troddes att om någon sade så om barn så var det farligt att barnet blev "bortaxat" (bortbytt) innan barn var döpta fingo de ej lemnas ensamma det minsta På ett ställe i Töcksmark kom ett tattarfölje en kväll och bad att få husrum över natten, det är omöjligt sa husmoran jag ä så sjuk så. Det går nog över sa tattarkäringen, gå och lägg dig du. Hustrun berättade då att mannen var "troll" vid henne å allri fick hon ha någon barmorska när hon födde barn, han var så snål. Det ska vi nog sköta om sa tattarkäringen. Om en stund kom mannen hem, strax han kommit började han få ont, det blev värre å värre, å höll på hela natten ibland kröp han på alla fyra över golvet, men barnaföderskan hade inga smärtor. Det här va konstigt sa hon dä blir väl ingen förlossning. Tåla dej du så den främmande kvinnan, han "mannen" bör å få pinas för han har varit så hård mot dig. Om morgonen kl. 6 föddes barnet då sade tattarkäringen till mannen som låg å tvinnade sig på golvet. Nu får få "släppe tur" för nu ha du fått ditt å ongen är fram- född, å mä det samma så övergav plågorna honom, det var trollkäringa som gjorde allt det där.
Personalia: Magnus Andersson, f. 1843
Den utan tvivel mest givande av mina sagesmän från sommaren 1926 har varit Magnus Andersson, av någon outrannsaklig anledning även benämnd ”Spilindern”, på ålderdomshemmet i Ekshärad. Men därför att han var på fattiggården bör man inte tänka sig honom sådan som man i allmänhet föreställer sig ett fattighjon. En gång i min barndom läste jag en illustrerad upplaga av ”Fältskärns berättelser”. Där fanns en bild av Aron Bertila som outplånligt etsat sig in mitt minne. Särskilt stod den bilden klar för mig då jag första gången såg ”Spilinder-Magnus”. En jättelik man med äktnordiskt utseende kom emot mig på fattiggårdens veranda. Jag räckte honom handen och han besvarade min hälsning men tillfogade: ”Jag känner´n inte”. Jag förstod meningen och redogjorde något så när för mina levnadsomständigheter. Det var nödvändigt ty en ekshäring talar inte i onödan med vem som helst men har man bara vunnit dem så är de det bästa folk som kan tänkas. ”Spilindern” vann jag när jag kom att ämna att jag kände till Göteborg för se där hade han en dotter och en måg men han har aldrig varit där fastän han har besökt femton svenska städer och dessutom Konsvinger i Norge. Ja, så kom han att räkna upp de städer han varit i och sedan var vi bekanta och goda vänner och kunde övergå till djupare samtal. Vad fick jag då veta? Jo, kort sagt, jag fick en ej så dålig inblick i en nyss gången tids trolldom. Magnus´ far kunde trolla och svärfar hans också. Och de hade lärt honom en del av sina konster men han har just inte brytt sig om att använda sina kunskaper åtminstone inte till svartkonst. Men att han skulle kunna, om han ville, det är så säkert som helst. Men ute i socknen där tror man att han kan trolla. ”Spilindern han far med trolldom”, hörde jag på mer än ett ställe. Det är för övrigt ett mycket stort misstag om man inbillar sig att tron på trolldom skulle vara försvunnen ute i bygderna. Nej då. Tron på trolldom i sig själv lever mycket stark men däremot ha de gamla trollkunniga skattat åt förgängelsen, men finns det någon som har lärt sig konsten av de gamla kloka, som levde för 50-60 år sedan så är det alls inte omöjligt att han kan begagna sig av sin makt om han vill. Men de som kan i våra dagar vilja i allmänhet inte, varför? ”Läran är för stark”. Mellan vår tid och de verkligt trollklokas tid ligger 1800-talets stora väckelserörelser. Vad som har kommit Magnus att få rykte som trollkarl är säkerligen den sysselsättning som i kyrkboken felaktigt står upptagen som hans egentliga: Brunnsgrävare. Och som brunnsgrävare är han även slagruteman. Man må säga vad man vill om slagrutan. Man kan verkligen ta ut källådror med den. Jag har visserligen inte sett Magnus i verksamheten men jag har sett andra. Magnus lär emellertid vara en utomordentligt skicklig slagruteman. Hundratals brunnar har han nog tagit ut i Ekshärad och däromkring och på den plats och på det djup som han har sagt har man fått vatten. Magnus nöjer sig emellertid inte med enbart slagrutan. Han har även en flaska med kvicksilver och sand med sig och när han kommer över källådern sjunker kvicksilvret medan den annars flyter ovanpå. På det sättet kontrolleras slagrutans utslag. Om Magnus´ verksamhet som slagruteman har jag för övrigt hört berättelser av flera sådana Ekshäradsbor som ingalunda kunna tänkas ha någon sorts vidskeplig tro på slagrutans användbarhet. Som så många andra älvdalingar och fryksdalingar framför allt har ”Spilindern” tillbragt långa tider som timmerflottare eller sågverksarbetare i Norrland. På den tiden han for omkring där uppe var det inte så ordnade förhållanden som nu. Ett riktigt så kallat ”hälsingeliv” fördes både här och där och där om kan Magnus berätta. Flera gånger har han sett hur några av hans kamrater ha råkar i slagsmål som slutat med att den ena blivit på platsen innan någon hann med att ta isär dem. Och när sedan länsmannen kom – ja då fick han nog i allmänhet minsta upplysningen av dem som hade varit med och sett på. Sammanhållningen tycks ha varit mycket stark mellan kamraterna. Ute på de stora skogarna bodde många tattarföljen som stundom företedde mycket stor likhet med verkliga rövarband. En gång när ”Spilindern” var på väg från Jämtland och hem – till fots förstås – och befann sig i Älvros socken i Härjedalen råkade han och hans kamrat komma in i ett näste på stora skogen som beboddes av sex karlar med dåligt rykte. Det gick bra ända tills värmlänningarna genom oförsiktighet i kortspel råkade visa att de hade ganska mycket pengar med sig. Då började de sex använda sig av alla möjliga konster och knep för att komma åt pengarna, slutligen började de uppträda hotfullt emot de två värmlänningarna som måste använda knep de också så att den ene kom ut först och fick kassan med sig medan den andre – jätten Magnus naturligtvis – stannade kvar en stund för att förvilla dem. Slutligen fann han det nödvändigt att också ge sig iväg förföljd av de sex men väl utkommen i mörkret sprang han för livet ett stycke, förföljd av de andra. Slutligen sköt han emot dem men han hade endast lösa skott. Detta besvarades med skarpa skott från den andra sidan. Emellertid måtte de ha tyckt att det började bli kusligt ty de vände och Magnus och hans kamrat kunde i fred vandra igenom skogen vidare mot Älvros by. Dit kommo de sent på natten men det lyste i en gård och dit gingo de och knackade på och fingo till svar den vänliga försäkran att de skulle få både armar och ben sönderslagna om de inte gåne sig iväg snart nog. Emellertid klarade det upp sig. Ägaren till rösten med de vänliga försäkringarna befanns också vara värmlänning och i själva verket en mycket angenäm värd. De två kamraterna stannade där över två dagar. Ja sådant där kan Magnus berätta i oändlighet. Han har varit med mycket under sitt liv och att han haft ögon och öron öppna där han gått fram är alldeles säkert. Jag tror att uppteckningarna enligt honom inte jävar det påståendet.
Skogsväsen
Gamle Maja i Skattebol satt å vaktade en kolmila i sko- gen. Då såg hon 'skogråa' tydligt. Hon kom ledande med en ko alldeles för näsan på Maja. Hon var så vacker. Klänningen var grön å en grön duk hade hon på halsen men ingenting på föt- terna. Håret var långt å hängde ned på ryggen. 'Här skâ' du få se på mi vackre ko' sa hon, 'å näste gång får ja' se di.' När hon hade sagt detta, så försvann hon. Men Ma- ja hörde 'kobjälla' långt inåt skogen å så hörde hon, att 'skogråa' sjöng. Hon fick aldrig se henne mer än den gången. Ortens benämningar på kvinnliga skogsvasen: 'Skogråa, ho' som ä i skogen', skogsjungfrun. Det var hon som ledde folk vilse, när de kom åt skogen. Hon hade den 'makta' att hon kunde det. Men om en läste 'Fader vår' så kom en rätt igen. Somliga sade att hon kunde 'förvänne syna på folk'. För när de kom ut för henne / så tyckte de att de såg så mycket konstigt som de inte hade sett i skogen förr fast att de hade gått där så många gånger. Hon kunde trolla på 'fjärhanen' så att inte någon kunde skjuta honom. De gamle kunde sitta å ta- la om sådant. En skulle inte svara om hon ropade å inte nämna namnet på någon eller tala på henne efter det blivit skumt. Hon kunde få makt då. Om en sett henne skulle inte tala om det samma da- gen. Hon hade en svans like en häst baktill. Hon upp- trädde som en människa. Det var en 'skogrå' som kom till en kolare. Han höll på att bränna tjära vid milan. Hon ställde sig intill var- men å bredde upp klänningarna å sätte 'râva' mot varmen. Så frågade hon kolaren vad han hette. 'Jo, ja' hetter sjôl', sade kolaren å därmed tog han en stor eldbrand å körde i 'râva' på henne. Å hon till att springa å skrika: 'Sjôl brände mäj, Sjôl brände mäj. Då skrek de andra 'skogsråra': 'Ha du sjôl bränt däj så får du sjôl ha't'. Så var det en torpare som aldrig fick vara i fred för / 'skogråa' för så fort det blev kväll så kunde han in- te hålla sig hemma. Han var tvungen att springa till skogen å där var han till efter högsta natt. Så träffa- de käringen hans 'skogråa' en gång å då frågade hon vad hon skulle göra vid den stora tjuren som inte vill gå hem om kvällarna. 'Jo', svarade 'skogråa', 'du ska ta' tibast å vänderot å môssa på taket på norra sidan skorste- nen. Det skall du koka å ge honom'. När käringen kom hem så kokade hon det å gav gubben. Sedan gick han inte åt skogen om kvällarna mer. 'Om ja' hade vetat det ja', sa- de skogsrået, 'så skulle du ha fått se på annat.
Husdjur.
Nötkreaturen har väl alltid varit valigt att de mjölkats och att man använt deras mjölk till föda. Dels har mjölken använts i hushållet, dels att föda upp kal- var och grisar med. Stomjöl ("mârrmjölk") har an- vänts mot kikhosta och "ont i halsen." När kon skulle mjölkas första gången så fick ingen annan än den som skulle mjölka vara i ladugården. Rakt ingen främmande person fick närvara el. ens se "mjölkbötta." Det var så farligt för att mjöl- ken skulle bli "skämd" el. att kon skulle bli då- lig att mjölka. Mjölkerskan band en trå i en nål å hängde ner i byttan, som skulle skydda mjöl- ken. Så talades det om att man högg en kniv i väggen vid fähusdörren eller högg en yxa i trös- keln som skulle sitta kvar tre dagar före kalv- -ningen / och tre dagar efter. Att sätta stål i taket var ock- så vanligt - en gammal avbruten täljkniv, lie, stäm- järn el. dyl. Ingen sålde eller lämnade ut mjölk på den tiden förrän man hade haft eldkol i henne. Det skulle inte gå bra att "trôlle på ko- ra" sedan. Nöthår har använts till spånad. Det blandades i ull och så spann man den bland- ningen till garn. Av garnet vävdes filtar, hästä täcken och klädningstyg. Jag mins att far gjorde korstecknet med handen framför hästens huvud, innan han tog ut honom ur stallet. Det var för att ingen skulle rå på att skämma honom. Så var han nog med att al- la sömmer fanns i hästskorna. När en häst skod- des så hade de gamle till bruk att göra ett kors under hoven med hammaren el. tången när skora var påsatt. Om man hjälptes åt att betsla en häst el. spänna för, så gick det inte bra un- der färden. Man skulle göra sådant ensam. Det var ett gammalt tal att man inte skulle gå över / det ställe som en häst hade vältrat sig. Man kun- de få bölder och kvisslor på kroppen eller bli sjuk på något sätt. I fähuset fanns det avbrutna knivar och liar som var uppsatta i taket el. instuckna i väggarna. Det mins jag från min barndom. Det var mest kvinn- folken som hade för sig att det fanns de som kun- de trolla och förstöra kreaturen, och så skulle de mota detta med järn och stål. Om påskaf- ton gjordes kors på fähusdörren och andra dörrar, som var stängsel för kreaturen. Det menades med detta, att inte djuren skulle bli "mostôlne" eller fördärvade på påsknatten. Om en påskkärring kom in till kreaturen, så "trôlla" hon på dem å då blev de "intnô tess" sedan. Påskkärringar- na brukade också vilja gå in i fähusen och klippa fåren, för att de skulle "ta nöttan" av dem. Men de skulle inte kunna komma genom dörren, om det var ett tjärkors på den. - Om man be- römde ett djur, så att ägaren hörde det, så fick / en ett "skitord" till svar: "Köss'a i râva." Det var för att inte det skulle bita någon trolldom på krea- turet. Det menades allt, att man skulle kunna skämma ett kräk genom att berömma det. Om "maran" kom in i fähuset och ansatte ett djur, så hängde man upp en "marbôske" över djuret.
Fäbodliv och vallgång
I mina barna- och ungdomsår så var jag sätterkulla i Sunne. Den sättern som hörde till Hån, mitt föräldrahem, låg drygt en halv mil från Hån. Och då vi hade kreaturen där så fick vi barn, som voro så pass vuxna att vi kunde arbeta och hjälpa till något, gå hem från sättern om dagarna och hjälpa till med arbe- tet hemma. Det var ett strängt göra detta att skö- ta om mjölkningen och annat arbete på sättern och att även räcka till vid hemmet. Det var att springa iväg någon timme innan korna skul- le mjölkas och stanna på sättern till mor- gonen, mjölka och köra vall korna och se om med mjölken och grädden. Men det var inte alla dagar som vi gick hem. Någon dag emellan måste vi stanna och ysta, / bereda mese och kärna smör. Men de da- gar som vi inte sysselsatte oss med detta så gick vi hem. Vi brukade fara ut till sättern med kor- na strax före midsommar. Då började vanli- gen kreatursbetan bli dålig på hemmarker- na och gräset hunnit växa till i sättern. Så fingo de stanna där till omkr. den tiden då man började slå gräset. Detta var d. s. k. vårsättern. Men så var man även på sättern en tid på hösten. Det kal- lades höstsättern. – Kreaturen fingo gå och beta i vilda skogen. Om kvällarna hade man in dem i en ladugård. För det mesta gick de självmant hem om kvällarna, men det hände även många gånger att man fick ge sig ut att leta efter dem. Då hade man kobjälla som igenkänningsmärke. Bara man kom så att man fick höra den, så hade man dem. Det hände, att det / fanns sådana kreatur som inte hade nå- gon vilja att gå hem. Sådana nöt sökte man bota med att skjuta över dem eller man ha- de deg att ge dem. Man trodde om sådana kreatur, att skogsrån eller något annat ont hade fått makt med dem. Under min barndom så hade sätterkullra horn (bockhorn) med sig åt skogen att blå- sa i. Det lät så vackert i skogen när de blåste. Och på den tiden fanns det de som kunde få toner i ett sådant horn. Det vanliga arbetet i sättern var att mjölka, ysta ost, koka mese och kärna smör. Men vi hade alltid roligt däruppe i skogarna. Och mången gång hände det att pojkar hittade in till oss och då kunde det bli både en låt och en dans i sätterstugan. Vi bodde i en liten sätterstuga. Den bestod av två små rum. Ost o. d. lades ned i en källare till dess att vi foro hem med / kreaturen. Men det blev inte så mycket mjölk för dagen. Man behöll merendels ett par av de bästa korna hemma. Och så var skogsbe- ta inte så stiv att de kunde mjölka så mycket av den. När de ställde ut korna om våren, så kle- ta de tjära eller tjärkors på var och en av dem, så att inga udjur skulle ta dem. Jag hörde talas om, att trollen vallade sin boskap om natten. "Di kunne ha så granne bjäller."
Trolla, så kreatur ej gå hem om kvällarna.
Jag fick 2 kanner mjölk och ett kilo smör för att jag skulle göra den trollkonsten. För vem säger jag inte. Jag skulle vrida om disktrasan i diskbaljan 3 ggr mot solen. Sedan skulle jag gå och vrida om den framför (på) mulen på skällkon 3 ggr och säga: "Hit skall du gå hem får du inte gå!"
Påsk
Barfotaspringning förekom inte om påsk. Det var om "vâfferkväl" (kvällen till vårfrudagen). Namn på de särskilda dagarna under "dömmeln: "âskons- dan, skärtorsdan, långefrädan, påskelordan". Minns inga särskilda rätter för de dagarna. Om en högg ved "skärtorsdan" så blev kreaturen halta. De fick ont i benen eller klövarna om de trampade på en sticka som blivit den dagen. Under hela den veckan skulle det vara ganska stilla efter vad mor talade om. Det gick inte an att spinna eller ha något arbete för sig där redskapen gick runt. Trollen skulle bli svåra då. I påskveckan gjorde mor "påskemagen". Den skulle ätas påskdagen. På langfredagsmorgon hade de det bruket att de piskade/ varandra med törne. Det var mycket bortlagt i min barndom. Det var de som inte hunnit upp nog tidigt som fick "påskris". Det skulle vara för att påminna om Jesu pina och död. Långfredagen skulle en föra ett stilla liv, gå till kyrkan å betrakta Guds ord i hem- met. En fick inte så mycket som kamma sig den dagen. Ingen dans fick förkomma. För ungdomen blev det en lång dag. I "dömmelvecka" var påskkäringarna i kyrktornet å skrapade av kyrkklockorna. Det minns jag att mor ta- lade om. På påskkvällen klädde pojkar och jäntor ut sig till "påskkäringar". Då tog de trasiga kläder på sig å sota- de sig i ansiktet, så att ingen skulle känna igen dem. De gick inte in i någon stuga, men de hade ritat upp käringar å gubbar på papper, som de kastade in i stugorna eller hängde på dörrlåset. De smög sig till att göra detta, för de ville vara osedda. Jäntor- na tog karlkläder på sig å pojkarna kjol. Olika säll- skap sprang efter varandra å skulle ha tag i varandra./ Somliga låg ute på backarna å sköt "påskeskôtt". De skul- le skjuta påskkäringarna. I min ungdom var det väl in- te så mycken tro på dem, men de hade den seden att skjuta i alla fall. På de högsta bergen gjorde ungdomen upp "varme" (påsk- varme). Då skulle de elda bort påskkäringarna. En stor rishög å annan avfallsved hade burits ihop på ber- get. När det blev mörkt gick de upp på berget å tän- de eld på den. Folk från gårdarna som låg i när. heten kom upp på berget. Det var ju inte annat än att stå å se på när elden brann, så var det fullt göra att dra fram nytt bränsle å kasta på. Det nöd- vändigaste var att en skulle bränna en "tjärkvastel" Det blir ond lukt av tjäran. Den skulle inte påsk- käringarna tåla sades det. Fick de tjärlukt i näsan så blev de rädda å flydde. På kvällen gjorde en upp en liten eld i spisen i stu- gan av allt skräp som fanns, såsom gamla skosulor, trasor, horn o.d. för att det skulle bli "ond lukt" i skorstenen. Den skulle mota påskkäringarna./ Men en skulle vara värst rädd om "fjuse", så att de inte kom in å skämde "kröttra". För den skull lades en yxa på "fjuströskeln". Så gjordes ett tjärkors på dörren. På Åsbergen brukade de elda. Påskkäringarna kom tillbaka från Blåkulla på påsk- natten. Jag minns inte att vi åt påskägg. De hade så få höns den tiden.