Transkriberad uppteckning

199. Det skulle vara farligt att äta kryddor och sådant, såsom peppar och annat starkt. Om den havande kvinnan gick och var sorgsen, fick hon också svårt för att föda. 200. Att somliga kunde trolla födelsesmärtorna på en annan el. vad som helst har jag hört talas om, men jag vet inte att det hände hos någon. 201. Intet att anteckna. 202. Det mins jag att vigselringen skulle ligga i badvatt- net de första gångerna som barnet badades. Det var så noga med det. 203. Det var inte vanligt att havande kvinnor bar barnet till dopet. Det var ett äldre gift par, som bads att vara faddrar. 204. Var inte något bestämt hur gudmoderns kläder skul- le vara. På den tiden bars inte annat än svarta kläder / av fruntimren vid sådana tillfällen. 205. Två faddrar skulle det vara - man och hustru. Det var släktingar till barnet. Ett par av de bästa vännerna kunde också anmodas. 206. När de kom hem med barnet från dopet, så kom mo- dern emot barnet å stoppade en slant i handen på det för att det inte skulle komma att lida nöd. 207. Somliga hade allt "dopöl" och bjöd släktingar och gran- nar till sig den dagen som barnet döptes. Gästerna bru- kade då skramla ihop litet penningar åt barnet. Som- liga hade en present med sig och gav till barnet. 208. För det mesta blev det så att förfäderna uppkalla- des. Ett eller flera av namnen skulle ha tillhört de gamla i släkten. 209. Sjukdomar troddes att mycket att de kom från det onda som fanns ute. Vatten var en så rädd för att barnet skul- le komma i näheten av. Å kom en inte att hålla dörren stängd på kvällen, så kunde barnet bli sjukt. Det fanns "ont" över allt som ville åt spädbarnen. 210. Intet att anteckna. 211. Om barnet fick en skrik- "ri" / så var det inte annat än att ta det på armen å "vyscha" det så mycket en orkade. Om det inte gav sig med skrikningen så var det att gå efter en "kockelkäring" å få henne att ta bort det som barnet skrek för. 212. När barnet fällde de första tänderna så skulle en ta dem å kasta i elden å säga: "giv mig en bentand i stäl- let för en guldtand." 213. Det var många som lät barnet dia i flera år. De höll allt på längre då än vad de få göra nu. 214. Torsdagsbarn skulle bli "i syne". De skulle få se mer än andra, såsom likfärder och spöken. 215. Vet inte något särskilt namn som kvinnan hade in- nan hon kyrktagits. Hon skulle "gå i körk" sex veckor efter det barnet var fött. Innan dess höll hon sig hem- ma. 217. Glömt. 218. Om barnen frågade varifrån de hade kommit så kunde det svaras att någon hade kom- mit med dem i en säck å lagt ned dem. 129. Intet att anteckna.