Transkriberad uppteckning

På ett ställe bodde ett nygift folk. En gång när ungmoran var ensam hemma, kom det en annan ungmora och ville låna en kärn- stake av ett särskilt slag, som de kallade för fjuckedocka. Hon sa': Käre, gulle mora mi, lån mej fjuckedocka di! Jag ska' fjucke litte grann. Du ska' strax få igen'a. Ungmoran förstod att det var en utav bergfolkets kvinnor hon hade att göra med, men hon fick låna kärnstaken i alla fall och fick den också ordentligt tillbaka. På ett annat ställe kom en bergfolkskvinna upp till moran på en gård och ville tinga henne som närkvinna, för hon väntade / en liten. Hon lärde henne noga hur hon skulle bära sig åt för att komma ner till dem. Hon skulle gå ner i ett hörn av stallet. Bondmoran åtog sig uppdraget, och när allt var över tackade trollkvinnan så mycket och talade om för henne hur hon skulle förhålla sig för att komma upp i dagsljuset igen. Det var inte så ofarligt, för trollgubben stod och lurade och tänkte slänga ett glödhett järn på henne. Men hon kom i alla fall lyckligt och väl upp igen, därför att hon vidtog alla de försiktighetsmått som troll- gumman hade lärt henne. Det var en flicka som var vallkulla i en säter långt upp i skogen. En kväll när hon hade rustat över med djuren och var ensam inne i stugan med hunden, kom det med ens en hel flock med bergfolk in och började kläda henne till brud och smycka stugan till bröllop. Hon kunde inte komma undan på något vis, men hon band sitt kläde på vallhunden och lyckades få ut honom genom dörren. Han förstod att det var fara på färde, så han satte av neråt bygden. När flickans fästman fick se hunden, förstod han också att det / hade kommit något farligt åt flickan, så han gav sig av till sätern. När han kom fram till säterstugan, tittade han först in genom fönstret och fick se fästmön sitta framför spisen klädd till brud, medan bergfolket hölls och gjorde fint i stugan. Då högg han sin kniv i väggen över dörren och så gick han in. Då blev det ett fasligt liv med trollen. Ut genom dörren kunde de inte komma, för de kunde inte komma under stålet. De måste därför ge sig av genom skorstenen. De försökte rafsa med sig så mycket av brudstassen, som de kunde, men de hann inte att få med sig allt, och självaste brudkronan fick hon behålla. Den hade hon på sig när hon sedan gifte sig med fäst- mannen sin, och den gick sedan i arv i släkten