Transkriberad uppteckning

Den utan tvivel mest givande av mina sagesmän från sommaren 1926 har varit Magnus Andersson, av någon outrannsaklig anledning även benämnd ”Spilindern”, på ålderdomshemmet i Ekshärad. Men därför att han var på fattiggården bör man inte tänka sig honom sådan som man i allmänhet föreställer sig ett fattighjon. En gång i min barndom läste jag en illustrerad upplaga av ”Fältskärns berättelser”. Där fanns en bild av Aron Bertila som outplånligt etsat sig in mitt minne. Särskilt stod den bilden klar för mig då jag första gången såg ”Spilinder-Magnus”. En jättelik man med äktnordiskt utseende kom emot mig på fattiggårdens veranda. Jag räckte honom handen och han besvarade min hälsning men tillfogade: ”Jag känner´n inte”. Jag förstod meningen och redogjorde något så när för mina levnadsomständigheter. Det var nödvändigt ty en ekshäring talar inte i onödan med vem som helst men har man bara vunnit dem så är de det bästa folk som kan tänkas. ”Spilindern” vann jag när jag kom att ämna att jag kände till Göteborg för se där hade han en dotter och en måg men han har aldrig varit där fastän han har besökt femton svenska städer och dessutom Konsvinger i Norge. Ja, så kom han att räkna upp de städer han varit i och sedan var vi bekanta och goda vänner och kunde övergå till djupare samtal. Vad fick jag då veta? Jo, kort sagt, jag fick en ej så dålig inblick i en nyss gången tids trolldom. Magnus´ far kunde trolla och svärfar hans också. Och de hade lärt honom en del av sina konster men han har just inte brytt sig om att använda sina kunskaper åtminstone inte till svartkonst. Men att han skulle kunna, om han ville, det är så säkert som helst. Men ute i socknen där tror man att han kan trolla. ”Spilindern han far med trolldom”, hörde jag på mer än ett ställe. Det är för övrigt ett mycket stort misstag om man inbillar sig att tron på trolldom skulle vara försvunnen ute i bygderna. Nej då. Tron på trolldom i sig själv lever mycket stark men däremot ha de gamla trollkunniga skattat åt förgängelsen, men finns det någon som har lärt sig konsten av de gamla kloka, som levde för 50-60 år sedan så är det alls inte omöjligt att han kan begagna sig av sin makt om han vill. Men de som kan i våra dagar vilja i allmänhet inte, varför? ”Läran är för stark”. Mellan vår tid och de verkligt trollklokas tid ligger 1800-talets stora väckelserörelser. Vad som har kommit Magnus att få rykte som trollkarl är säkerligen den sysselsättning som i kyrkboken felaktigt står upptagen som hans egentliga: Brunnsgrävare. Och som brunnsgrävare är han även slagruteman. Man må säga vad man vill om slagrutan. Man kan verkligen ta ut källådror med den. Jag har visserligen inte sett Magnus i verksamheten men jag har sett andra. Magnus lär emellertid vara en utomordentligt skicklig slagruteman. Hundratals brunnar har han nog tagit ut i Ekshärad och däromkring och på den plats och på det djup som han har sagt har man fått vatten. Magnus nöjer sig emellertid inte med enbart slagrutan. Han har även en flaska med kvicksilver och sand med sig och när han kommer över källådern sjunker kvicksilvret medan den annars flyter ovanpå. På det sättet kontrolleras slagrutans utslag. Om Magnus´ verksamhet som slagruteman har jag för övrigt hört berättelser av flera sådana Ekshäradsbor som ingalunda kunna tänkas ha någon sorts vidskeplig tro på slagrutans användbarhet. Som så många andra älvdalingar och fryksdalingar framför allt har ”Spilindern” tillbragt långa tider som timmerflottare eller sågverksarbetare i Norrland. På den tiden han for omkring där uppe var det inte så ordnade förhållanden som nu. Ett riktigt så kallat ”hälsingeliv” fördes både här och där och där om kan Magnus berätta. Flera gånger har han sett hur några av hans kamrater ha råkar i slagsmål som slutat med att den ena blivit på platsen innan någon hann med att ta isär dem. Och när sedan länsmannen kom – ja då fick han nog i allmänhet minsta upplysningen av dem som hade varit med och sett på. Sammanhållningen tycks ha varit mycket stark mellan kamraterna. Ute på de stora skogarna bodde många tattarföljen som stundom företedde mycket stor likhet med verkliga rövarband. En gång när ”Spilindern” var på väg från Jämtland och hem – till fots förstås – och befann sig i Älvros socken i Härjedalen råkade han och hans kamrat komma in i ett näste på stora skogen som beboddes av sex karlar med dåligt rykte. Det gick bra ända tills värmlänningarna genom oförsiktighet i kortspel råkade visa att de hade ganska mycket pengar med sig. Då började de sex använda sig av alla möjliga konster och knep för att komma åt pengarna, slutligen började de uppträda hotfullt emot de två värmlänningarna som måste använda knep de också så att den ene kom ut först och fick kassan med sig medan den andre – jätten Magnus naturligtvis – stannade kvar en stund för att förvilla dem. Slutligen fann han det nödvändigt att också ge sig iväg förföljd av de sex men väl utkommen i mörkret sprang han för livet ett stycke, förföljd av de andra. Slutligen sköt han emot dem men han hade endast lösa skott. Detta besvarades med skarpa skott från den andra sidan. Emellertid måtte de ha tyckt att det började bli kusligt ty de vände och Magnus och hans kamrat kunde i fred vandra igenom skogen vidare mot Älvros by. Dit kommo de sent på natten men det lyste i en gård och dit gingo de och knackade på och fingo till svar den vänliga försäkran att de skulle få både armar och ben sönderslagna om de inte gåne sig iväg snart nog. Emellertid klarade det upp sig. Ägaren till rösten med de vänliga försäkringarna befanns också vara värmlänning och i själva verket en mycket angenäm värd. De två kamraterna stannade där över två dagar. Ja sådant där kan Magnus berätta i oändlighet. Han har varit med mycket under sitt liv och att han haft ögon och öron öppna där han gått fram är alldeles säkert. Jag tror att uppteckningarna enligt honom inte jävar det påståendet.