Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
Forna förhållanden. Karin Utterberg berättar ur sitt liv.
Karin Utterberg var enka efter, den siste sol- daten, Nils Utterberg i Utterbyn Fryksände socken. Trots sina 82 år rask och rörlig. Om finnar kom ned åt bygden ibland? Ja di kom, 4 å 5 i följe å tiggd skrämjöl, å "nôa litôge" (lin- tåga) Dä va mäst kvenfolk å onger som "geck å ba[d]" (tiggde). Dä va småttom (svår tid) den tia, å "finnan" (finnarna) sådd ingen havver, dämmä tiggdi skrä- mjôl. När oss va vi fäll mang små (barn). se en fick allt lov å " kom te andre" tiligt, nä jä va ått år kom ja bort som barnjänt å pass onger. Ja kom "dit sö i jâl" (där sö, syd i gjärdet" när ja va fjorton år, som tjenstepiga, dä var ett stort bonnställ, mang kor / å häster, å 67 får, hadd di, "Sönna jâl" fåra gette vi i hemskogen te "messamar", å dena skeck di fåra åt Lia i finnskogen ve Norske gränsen. Di skörd 140 "tôtter" lin, en tôtte, 13 "brugder" grovhäklat lin, 12 brugder i sjelva tôtten å en brugda vriden om de tolv i totten. Som betalning för betet åt fåren gav de 40 totter lin, av de 100 tottarna spanns det garn under de långa vinterkvällarna vid skenet från elden i den stora "langgruve" spisen i köket. Dä va int nô anne ljus än varmen i spisen åss te lys mä fôresticker. Om lusse slakte di ett stort svin. De geck åpp klåcka 2. å en feck stå å lys mä steckelôge i brygghuset te kl 8. om môran. Om Lusse fick vi 3 frukoster, den / Den förste, ost å limpe å en sup. Andre smörgås mä fårkött, den 3 fläsk tå huvve tå den grisen, som di hade slakte på "ätterhögstnatta". På förjula va dä så "möa" (mycket) med bakning å slakting så dä va inga "jâl" (jâl ingen måtta på det). Di bak tônnbrö tå två tönner råg blannat med havremjöl, di lejd sånn kvenfolk som kunn bak å stek tönnbrö. Di kavvel ut tunnbrö på e stor slätt hall å senn rull di kakne på en käpp, å bar döm på käppen, å rull dôm tå på bakomsbôtten. Nä di tok ut "flabröe" som di åg kallet, så vek de kakorna dubbla, varefter de hängdes vikna över smala stänger under taket i köket, när det torkat, bars det på stängerna ut åt visthusboden. / Det bakades mycket på förjulen, mellan Lusse å jul, palt av blod och rågmjöl i alla paltbröden var i mitten ett hål att träda ett brödspett igen- om, paltbröden voro svarta, upplades på takstänger i kökstaket, paltbröden blevo mycket hårda, de sönderslogos och lades i spadet, när det kokades "mâjjar" (kött å korv) om söndagarna, detta åts då som "daggel" före middagen om högtidsdagar å sön- dagar. Paltbröd, tunnbröd, samt blannbröd av råg å havre var avsett att vara tills dä "blev av nyer i gen" (Det gamla skall nå det nya) se, Celander Nordisk jul. "Vigselkaka" stod på en hylla i matboden så länge de gamla makar- na levde på gården, den var mycket fin, å så länge den stod i boden skulle dä alldrig bli tomt för mat.
Slakt
Annan slakt än av häst. "Storslakten" ägde rum på hösten - i oktober månad. Då slaktades både kor och får. Allt kött som blev då skulle användas till hushållet. Fåren tog de så fort de kun- de efter de de tagits hem från betet. Svinen sparades till inemot jul. Vid lussetiden brukade en slakta "jul- slaktet" - Jag vet inga bestämda dagar som voro lämp- liga och olämpliga men ett vet jag, att de aldrig ville slakta först på i veckan - inte förrän framåt tors- dagen. Vet inte varför de ovillkorligen skulle slakta på natten, men var det inte slaktat och färdigt till dagen, så var det inte bra. De slaktade på ny för att köttet skulle bli vitt. Slaktades det på "neanne", så blev köttet mörkt eller svart. Ville inte att någon främmande skulle komma å se på medan man tog död / på djuret. Det kunde hända att de inte fick blodet ur djuret då. Så blev det "värre" seglivat. Djuret skulle inte dö med mat i magen. Det skulle festa en dag innan det togs. Litet ljumt vatten fick det att dricka, det var allt. En gammal ko fick en sup brännvin innan hon ledes ut att slaktas. Köt- tet blev lösare då. När de tog till att slakta så blåste de på kviven. Det var för att han skulle bli riktigt vass. Det brukade allt jag göra också när jag slaktade. Man skar bort "hunöra" på hjärtat, för det var in- te bra om en havande kvinna fick dem i sig eller om hon fick se dem. De brukade korsa i levern. Namn på kons magar: Våmma, löpma- gen, kôningshuva. Köttet åts inte gärna samma dag djuret slaktats. Inte brukade vi det här i dessa gårdar. "Spekekött", "spekefläsk" å "spekekörv" gick det an att äta när man fick höra "marskrå- ka". Köttet av självdöda djur kokades till höns och / svin. Somliga drack blod för det var stärkande. Nöthår användes till spånad. Horn användes att göra skedar av, klädeshängare, selstickor, korvhorn, kammar, att ha smörja i, nätsänken o. dyl. Borst att ha i ändarna på becktråden.
Trettondagen
Benämning, som syftade på icke bara själva trettondagen, utan på trettondagshelgen i allmän- het: "trättnehälja". Trettondagen /trättnedan, trättneda-jul, tre vise män/. Dagen före trettondagen /"trättneaftan/; natten fö- re trettondagen /trättnenatta/; trettondagens morgon /trättnemôran/; trettondagens kväll /trätt- nekväl/. Namn på dagen efter trettondagen /anda trett/. Julen tog inte slut förrän tjugondag-Knut. Det ville inte bli något arbete förr. Men själva stor- helgen var slut med trettondagshelgen. - "Annda trett gör jula slätt". Trettondagskvällen var första julkvällen på / året. Det bruka en att säga. I min fars och mors ungdom hade di "trättne- otta" i kyrkan. Den dagen var folk kyrksamma av sig. Trettondagen var kalasdag, för då var det kalas i stugorna på afton och kvällen. Ungdomen hade "trättnebal", som di hade skramlat till. Då hade de lek och dans. I mors och fars barndom /f. resp. 1828 - 1835/ så gick di ut med "ljuse stjärna". Men jag mins något litet till det jag också. - Jag tycker mig minnas att di var 9 i följet. Det föreställde kung Herodes, tre vise män, Judas med pungen - den andra kungen mins jag inte vad han hette - så var det en som bar stjärnan, så två knektar. De sjöng, när de kom till fönstret. Så snurrade de på stjärnan. När dörren kom upp så gick de in. Den ene föll på knä för den andre. Judas tiggde pengar och supar i ###. Han hade en yxa som han var i spisen och slog med. / Han hade alla slags lustigheter för sig. Han låtsades som han skulle ta det de hade på bor- det. Men fick han bra, så var han inte elak. Jag mins, att de sjöng: "Kung Herodes har du lust att förgöra din frälsareman ---?" Mer mins jag inte. Judas var svartklädd och sotad i ansiktet. De tre vice mannen var vitkladda med stjärna på huvudet. Kungarna hade krona på huvudet och svärd vid sidan. De skulle ha traktering. Men den brukade de göm- ma. De skulle ha bal sedan. Det var till den som Judas var med och tiggde. Bruka tala om "trättnelen". Den slog inte fel. El. "trättneyra". Om det yrade på trettondagen, så skulle det bli tretton snöyror.
Sägner om tomtar, bergättar.
Det var på ett ställe här i Sillerud som heter Sandtegen, där fanns en tomte. Varje kväll sågs han ifärd med att elda i en stor asp, lågorna slog högt över toppen på aspen. Ingen vågade hugga omkull trädet, men en natt hade det blåst omkull. Trädstammen var ihålig och i dess inre fanns det rullar, som liknade brunt papper. När man lade dessa på elden så "rektit pep di å spratt å jämra säj". På den stora Tokilsskogen, fanns för mycket länge sen, på sextonhundratalet en berggätte. Denna hade rôvat en vall- flicka, man såg aldrig till henne. Men en jul kom hon till Lisslerud och ville / ha "julehalm". Hon hade innan hon gick från berggätten, lovat honom att ej tala vid någon människa, flera ord än, "vell ha julehalm". Men i stugan hon var inne talade hon till spiseln, ty det var ej farligt. För spiseln omtalade hon att hon var hos en berggätte. Husmodern, som var i ett annat rum hörde samtalet, på så vis fick man reda på var "ho höll säg". (bodde) Sedan såg ingen henne något mera. I "Annersnäsknatten", som ligger vid sjön Elgsjön, bodde för mycket längesen en berggätte. En präst vid namn Tranius, mötte denna berggätte en gång, på "sônnsbroa", strax nedanför Silleruds prästgård. "Hôrifrå ä du?" sade prästen. "Ja ä ifrå Annersnäsknatten, å skulle gå te Lövnäsknatten, te bror min te julekväl. Dä ä sô ille å bo i hossekulle, / ja får inte väre ifre för skreckeli skock- eli skrälle". Sade berggätten. Det var då Silleruds gamla kyrka hade byggts. Skreckeli var kyrkklockorna jätten menade, dessa tålde inga gättar. Mötet mellan prästen och gätten var dagen före julafton, och trots den myckna snön och starka kylan, gick gätten barfota. På ett ställe som det fanns berg- gättar i skogen, kommo dessa före jul till stugorna och lånade "brännvinsgången" och "mäskekäla". När dom kom hem med dessa var "brännvinsgången" halv med brännvin. Men detta tordes man ej dricka av, ty det kunde vara för- trollat.
Märkesdagar
Årets första Märkesdag efter jul Kyndelsmessa ifrån den dagen skulle solen börja råda och därav sägen att om det dryper från Kyrktaket under mässan så mycket som en höna behöfver dricka så bliver god mjölksommar D.v.s. bra bete för kreaturen därefter Sigfrid. kallades här (rask siffri) från den dagen började rask, D.v.s. smuts av hvarjehanda slag att fräta sig ned i snön. Skulle rasken börja fräta före sigfrid betyder det kall vår. Som första vårdag räknades Mattias (Mattesmäss) härav Mattes med sitt blida skägg lockar barnen utom vägg och gjer dem ost och kaka eller Mattes med sitt kalla skinn föser barnen in Den 22 Februari skulle den svåraste vintren vara öfver man kallade här den dagen för (Petter Katt) Petr Kathed Av fastan kunde min sagesman ej erinra sig men Korvmåndag skulle man äta blodpalt och doppa den i hembrändt / Några bestämda regler för hvad man under fastan fick förtära kunde min sagesman icke erinra sig gifvetvis måste man tillgripa hvad som fans ty så fattig som trakten här var sa var ej mycket att välja på Snöade det den 9 mars 40 martyrer så skulle det snöa 40 dagar till innan snön smalt bort. Under Påskan som var den farligaste tiden for trolldom skulle man begagna sig av allehanda försiktighetsåtgärder förutom att man gjora tjärkors öfver dörrar och i synnerhet i ladugården så skulle man äfven lägga en psalmbok i fönstret till ladugården. Sednare kom järnnätterna om de icke voro kalla eller frös ut som man sade så skulle de i stället frysa på sommaren innan skörden blef mogen. Korsmäss skulle bjellrorna sättas på antingen marken var bar eller ej. Den 18 maj borde rågen gå i ax ty om Erik gjer ax så gjer Lars kaka om det regnar på Sjusovaredagen så skall det regna på de 7 påföljande veckorna Då orren först låter höra sig på eftersommaren derifrån får man räkna 7 veckor till första snön kommer
Julafton
Julaftonsmorgon skulle en stiga upp vid 3-tiden. Karlarna gick till vedskjulet och högg ved. Då gjorde man upp eld på en trästabb så att en skulle se att elda. På julafton breddes halm över golvet. Det var inget annat än att man tog halm och strödde över hela golvet. Se’n fick barnen roligt med att stå på huvudet i den och leka på alla sätt. Halmen låg till tredjedag jul. Somliga tog ut den på juldagen om morgonen. Då sopade en väl under bordet. Om en fann säskorn då, så skulle en få en grann skörd nästa år. Julgran mins jag inte till förrän jag vart vuxen. En hade inte mycket att hänga i den då. Det var mest papper och små bakvärk och ljus. Granen var så liten, att en hade henne stående på bordet. Julhögen lades på bordet om julafton. Det var flera grova kakor som lades på varandra i en hög mitt på bordet. Allra överst lades ett kors som kallades ”julbon”. Det var bakat av samma deg som det andra brödet. Det var stort om en fick rågmjöl att baka av den tiden. ”Julbon gömdes till våren. Det mins jag att mor tog denna och gick och lade ned i säden i bua. När det skulle sås om våren – i maj – så gick hon och grävde upp den, och då delades den mellan husfolket – mest åt dem som skulle harva och så. Far och mor kasta bröd under bordet om julkvällen. Se’n fick en inte gå och titta under bordet. En fick inte gå å lur på de osynliga, eller tala om att ljus brann hela natten i stugorna. Julbrasan bestod av torr lövved. Bäst med björk – ”julbras”. Det var mycken tro på att de döda skulle komma in i husen den natten. Kreaturen fick ”slek” om julkvällen och julmorgonen. Då blanda en ihop av alla slag som fanns på julbordet, och så fick kreaturen smak på det. Se’n fick de var sin havrenek, om en hade råd. ”Julkärv” sattes upp åt fåglarna. Den sattes på en stör vid logen. Det skulle vara en av de finaste kärvarna i ladan. Alla badade och gjorde sig fina om julkvällen. Det var ”bastubad”.
Slåtter, skörd och tröskning
Skära har varit i användning tills på senare tiden, för när det var mycket stubbar så kunde en inte komma åt med lien. Både karlar å kvinnfolk använde den. Grannarna hjälpte varandra när det behövdes. Det var de aldrig ovilliga till. Om en skar av pulsådern med en lie så gick det inte för någon att stanna blodet. Det var det farligaste en kunde skära sig på. Riva skulle en inte få dra med tindlarna uppe. En gjorde ont med det. Vår Herre tyckte inte om det. På skämt så gick en å gömde lien för någon granne. Då var det roligt att se honom leta medan en annan var i fullt arbete. Så hittade en på med att stryka eggen på lien med en mässingnål – eller stift. Då gick bettet ur lien. En del trodde då att lien var skämd. Men somliga förstod ju att det var gjort på det viset. Det var allt mannen som slog eller skar det sista. När det sista slogs, så tog en de sista stråna å flätade ihop ett band så vitt att en kunde binda ihop två personer med det. Det tog en med sig från åkern. Om en inte fick någon traktering när en kom in, så tog en bandet å snodde kring käringen å gubben. Se’n fick de stå där, å en hade roligt åt dem. Men de brukade allt att akta sig för det. Strån som blev stående kvar här å där fick vi inte ta bort för far. De skulle stå, sa’ han, för att en skulle få något i stället nästa år. Far lade ett par gamla liär under de första nekerna å sa till råttorna att de skulle börja på äta på dem. När de hade rått med dem så fick de hålla till godo med säden. Det fanns inte något annat än slaga att tröska med. Då stod en på logen. Vi var uppe i otta på morgonen å till logen. En skulle hinna med å ha färdigt till jul. Då höll en på i ett slag till det blev ljust på morgonen. Om kvällen ville en inte stå å dundra på logen. En ville inte störa de osynliga. Det var inte bra, för det blev ofred om natten. En hade inget annat lyse än tjärved som en brände.
Julafton
Mer än vanligt tidigt var det att gå upp denna mor- gon. Tävlan var det inte, men det var så många arbe- ten som skulle göras innan middagen den dagen. Ha- de inte all julved blivit huggen förut, så skulle det göras på morgonen. Då var det att tända upp en eld på vedbacken, så att en såg att hugga veden. Den veden skulle räcka över hela julen, om det skulle vara noga. Arbetet för dagen avslu- tades vid tvåtiden, för då gick helgen in å inte var det långt kvar till mörkret. Julstänger. Kan inte minnas att dylikt förekommit. Fågelkärven. "Fôggelneka" sattes upp när en hade lyktat med det mesta arbetet el. omkr middagen. / Den sattes på lagårdstaket eller på en stör i när- heten av uthusen. Det skulle vara den sista ha- verneken som bands för året. Ett bastant band vreds om mitten på den, så att hon skulle hålla säkert ihop. Några brödsmulor från julbordet bru- kade far få av mor att strö i neken för att det skulle bli riktigt högtidligt för fåglarna. Det skulle bli bra på marken nästa år, om fåg- larna fick riklig "julkôst". Det var gulspar- ven som en väntade skulle komma i neken. Somliga hade en "fôggelnek" andra två, det var allt eftersom de hade havre till. Hon fick sitta till våren. Då var den tom, å då togs den ned å bars till lagården å kreaturen fick äta upp den. Doppa i grytan. Det brukar de ännu. Men i min barndom var det inte så noga för då kom var å en med en kak- bit å doppade direkt i grytan allt eftersom de åt. Det var att hålla kakan el. "stompen" i / den ena handen å korvbiten eller köttbiten i den andra, så gick man åter och fram mellan soffan å grytan. Både barn och äldre väntade mycket på denna måltid, för då fick barnen vara med också såsom de andra. Julafton kallades också här för "dôppredan". Att doppa: "dôppe i gryta". Ingen annan middagsmat den dagen. Sedan fick en reda sig till framåt fyratiden, då en fick kaffe, smör- gås ost och korv. Kreaturen. På dagen iordninglagades särskilt åt varje ko samt åt hästen. "Kröttra" fick av det bästa höet och hästen fick havre å gott hö till "nattfor". När det fodret delades ut sade man: Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reva å inte på rompa. Då skulle kreaturen komma att trivas å må gott nästa år. Varenda ko skulle veta om att det var julkvällen. Klockan 12 på julnatten var det så konstigt att al- la djur skulle kunna tala. Men vad som sades har jag inte hört något om. Kl. 7 på kvällen / fick kreaturen detta foder. Å den kvällen skulle en läsa "Fader vår" innan en gick ut ur lagården för att djuren skulle vara bevarade för det onda. Så hade de gamle det. Julbadet. Det största kar som fanns på gården togs in å fylldes med vatten. När arbetet var slut för dagen skulle alla i huset "löge" sig - de äldre först. Då skulle he- la kroppen tvättas. Somliga lade blommor i karet som de gömt från sommaren för att det skulle bli friskt å lukta gott. Stugans klädsel. Jag kan inte själv minnas att särskilda bonader hängdes på väggarna, men säkerligen hade det bru- ket förekommit i socknen, för jag hörde de gamla tala om att de hängt "väv" på väggarna. Det var bara i förmögnare hem. Ljusstakar gjordes av trä el. man gröpade ur äpplen å satte ljusen i å "snudde" papper om. Julgranen fanns ganska allmänt i hemmen på / 1860-talet, men då var det inte många prydnader i den. Äpplen, ljus, pappersremsor klippta i uddar och stjärnor, hembakade ringar var det enda. Många hade bara en liten buske stående på ett bord. Det var trångt i stugorna förr i världen så det kunde inte vara plats för så stor gran. Julhalmen. De tog in råghalm å lade på golvet på julafton. Det lades tjockt med halm över hela golvet. Den halmen lades dit för att det skulle vara likt när Jesus föddes. Barnen lekte i halmen. Även de äl- dre lade sig ned å lekte med barnen. Om bar- nen somnade i den så fick de ligga till morgo- nen. När jag växte upp så var detta bruk så gott som försvunnet, men på enstaka ställen höll de det kvar. Halmen låg på golvet till tredjedag jul. Då togs den bort å bars till kreaturen, för det var inte råd till att ha bort halmen. Julbrasan. Jag mins så väl att far ställde med den / brasan. Han tog björkved å reste på sned mot mu- ren, å det blev en brasa som stod högt upp i skor- stenen. Det var "julkvällsvarmen". Den skulle brin- na ned utan att någon fick röra den. Föll en brand utåt spisen mot rummet så skulle någon dö i huset eller flytta bort nästa år. På morgonen såg far efter om det fanns spår efter männi- skor eller djur i askan. Det skulle betyda att nå- gon skulle komma till el. lämna huset kommande år. Var spetsen inåt kom någon till huset, var den utåt så kom någon att lämna det. Julklappar. Var och en fick nya plagg till julen å det skulle vara som julklapp. Julbordet och julbröden. Mor talade om att de hade två stora ljus brin- nande hela natten i hennes hem. Det var fars å mors ljus. Var mors ljus kortast på morgonen, så skulle hon dö först. Var och en hade sin "julhôg". I den fanns alla / sorters bröd som bakats till julen. Dessa högar fick ingen äta upp förrän tjugnedagen. Det var det sista av julen. Dräng och piga fick ta sitt bröd med sig hem om de ville. Julaftons kvällsvard. Mellan kl. sju och åtta var en färdig att "äte jul- kväl". Då slogs båda slagen upp på slagbordet, å faten sattes fram. Innan man började att äta läste far en bön eller en psalm. Det var noga med det på julkvällen. Där det fanns barn skul- le julgranen brinna medan en åt. Då var det fram- satt skinka, ost, korv, kött, fläsk, smör och bröd. Det fick en äta till lutfisken, om en ville. Huvud- rätterna var lutfisk och potatis och därefter havergryns- el. risgrynsgröt med en mandel i. Den som fick den mandel skulle bli gift un- der det år som kom. Brännvin å hembrygd dricka skulle det vara. Alla deltog i måltiden. Den som blev först att äta från sig, skulle dö först. De skulle "rimme" för gröten, för att det var ett / gammalt bruk, som de äldre varit med om. Bordet dukades inte av för att de som inte var syn- liga skulle se att en inte missunnade dem. Ing- en plats lämnades tom vid bordet. De som trodde på tomten bar gröt till honom. Den sattes i stallet el. lagården.
Intervju med Josef Larsson (f. 1890)
Intervju med flottningsarbetare Josef Larsson, född år 1890. Intervjun genomfördes av Gunnar Turesson och Torsten Ordéus 1963. Inspelningen ägde rum i Hammarö socken, Karlstads härad, Värmland.
Folklekarnas förekomst
Numera äro inte lekar med el. utan sång i bruk. Det är bara i skolorna de leker nu för tiden, men där får barnen lära av lärare å lärarinnor. På julkalasen brukade de leka å vid midsommar. Vid ka- lastillställningar brukade de också leka. Då var det så god plats i de stora stugorna, så då fick en leka å dansa i dem. På julen brukade ungdomen göra "juldan- ser" i stugorna å då tog de med sig det de skulle ha att traktera med. Eller de "sköt ihop" några skillingar el. ören var å köpte det som skulle vara. På herrgårdsla- gen brukade herrsksapen låta tjänarna få det de skulle fägna med. Så fick de göra en bal å bjuda ett annat herr- gårdslag. På midsommarafton hade de majstång på en plan ett stycke norr om Prästbol, å då lekte de å / dansade där. Jag mins, att det var brukligt att de tog spinnrock el. karda med sig å gick till en grannstuga å spann på kvällarna. Sådana kvällar kallades för "spinnrekväller", sing. "spinn el. spônkväll". Då var det kalas på det stället de samlades. Somliga "kara å som- liga spann". På hösten gick de ihop å spann till "vam- la" (vadmal). På vintern hjälpte de varandra att spin- na lin å "blåner". Lin å "blåner" skulle vara spun- net till "vaffer". Vid "vâffertiden" skulle en börja att väva av lin- å blångarnet. - Då satt flickorna å "sang" vid spinnrockar å kardor. Frampå natten blev det dans för det kom pojkar, så det blev fullt hus. "Settle- ker" förekom också vid dessa tillfällen. Jag kan inte veta andra orsaker till att leken blev bort- lagd än att ungdomen fick så lättvindigt att kom- ma åt alla håll. Det blev ingen samhörighet. Den ene drog hit å den andre dit. Så blev det så, att de skulle bort på dansbanor å dansa. "Dä va inte rolit mä leker längre". Nu är det dansbana, bi- ografer, teatrar, bilar, motorcyklar så nu har de inte / tid att leka. De skall vara med på allt å över allt. Enskilda lektyper. "Bro bro breda ---". Den leken brukade vi leka när jag var ung. Både yngre å äldre ungdom lekte den. Å på den tiden fick vi lära lekarna av de gamle. "Bro, bro breda ligger under rygga. Vad fattas broa, stocker å stener. Ingen släpper här fram, förrän han säger sin fästemans (fästemös) namn." Ringen av lekande vandrar genom den "port", som två av de längsta deltagarna bilda med sina böjda armar. När de sjungit till orden "ingen släpper här fram" etc, så sän- ker de armarna, å ringen måste stanna. Så måste den, som blev stående främst säga ett namn el. kärestans namn. När namnet nämnts så börjar det på nytt igen. "Läse för prästen". Två "styrstolar" lades på golvet med "styrena" mot varandra. Ett lakan kastades över dem. Bakom den sat- te sig den som skulle vara präst. Han hade ett lakan / över sig, så att de inte kunde känna igen vem det var. När de föll på knä, så föll stolarna ned å de blev lig- gande på golvet. Då passade prästen på att spruta vatten på dem ("fästfolket"). Han hade vatten i mun- nen å sprutade ut. Ja' bär en puta full av fjär, full av fjär, lägger den för vännen kär, vännen kär. Vem ska' ligga uppå den? Jo det skall allra kärestan å vi ska' kyssas å klappas uppå den. En av deltagarna gick inuti ringen bärande en näsduk under det att deltagarna gick runt i ringen å sjöng. Vid orden "vännen kär" lade gossen (flickan) näsduken framför en flicka (gosse), å så föll de båda på knä å klappade å låtsades kyssa varandra. "Gömme ringen". Gömme ringen väl, väl. - Deltagarna satt i en "krets" å hade en ring, som de smusslade till varandra. En deltagare skulle gissa vem som hade ringen. Han / fick hålla på att gissa till dess han gissade rätt. Dröjde det för länge, fick hanlägga pant. "Låne vârme". Jag mins att de unga å äldre med brukade leka denna lek om julen hos överstlöjtnant Lövgren på Prästbol. Då var prästerna med i leken också. "Låne låne varme gå te näste granne. Se där ryker dä." Vid de sista orden passade de på att byta makar, då gällde det för den som gick å "låna vârme" att ta en plats, eljest fick han hålla på att gå.
tomtar.
I Nästeviken tjänade en dräng. Det var sommaren så han lade sig på logen. När det led fram på natten så kom han in. Så höll han på i flera nät- ter. Till sist frågade de honom varför han gjorde så. Då svarade han, att han inte fick vara i fred på logen. Så fort som han hade somnat så kom tomt- gubbarna å drog honom i håret. En natt hade de burit ut honom och lagt honom på backen. I stal- let skramlade de och förde väsen. Hästarna slog och dundrade, för de fick inte vara i fred de hel- ler. Morfar såg en liten guttonge komma. Han trodde att det var en guttonge från granngården, så han talade till honom. I detsamma blev han borta. Morfar sade, att han hade en röd toppluva på / på huvudet och grå kläder. Östom här står en stall. Där fick inte hästarna vara i fred. De hade alltid "nissefläta" i manen och svansen. Det var lett med de där flätorna för det gick inte att ta upp dem. Men så fick de en fölunge i stallet. Den var svart till färgen. Den blev aldrig flätad. Så fick de en fölunge se- dan. Den var brun. Och den fick "nisseflätor". Svarte kreatur har aldrig trivts på den tomten. Tomten heter "Nolare Högen." På ett ställe så hade de så bra hjälp i ladugår- den. Den var "môka" varje morgon. Korna var så skrapade och fina. Det var en nisse som gjorde det. Så led det till jul. Husmodern hade sett att han var så trasig. Hon lät pigan sy kläder, som tomt- gubben skulle ha om julafton. På julafton så gick hon och hängde ned kläderna i ladugården. När folket kom till ladugården nästa gång, så kom tom- ten och hade de nya kläderna på sig. "Grann gutt môker inte fjuse mer", sade han. Sedan fick de / aldrig någon mer hjälp av honom. Jag vet inte om det var "nissen" eller spöken som var i Hajum. Men ett förfärligt leverne förde de där, kasta sten och jord, blåste askan ur spisen och kas- tade allting huller om buller. Förr i världen skulle en hålla så tyst om kvällen, för om en kom att arbeta efter det solen gått ned, så fick en ligga vaken på natten. "Nissarna" höll en vaken. Nu ha de kommit bort alldeles. Det är inte tal på dem en gång. Men nog ha de funnits, för alla som sett dem kunde inte ljuga.
Husdjur
[ Det gick inte an annat än att kobjällan skulle bindas på bjällkon om skärtorsdag. Om inte det- ta blev gjort, så skulle inte kreaturen stå emot trolldom. När fåren släpptes ut första gången om våren, så skulle den som skulle valla dem stå i dörröppningen å skreva i benen, så att fåren skulle krypa mel- lan benen. Det skulle bli tur med dem då. ] Om en tog "imten" från kon å sydde in i en påse å hade den påsen över kon i ladugården, så skul- le hon trå hem om kvällarna, var hon än var. På julkvällen fick vart krötter ett stycke av lök- teneka med orden: "Det är första kväll i jule, Her- rens kväll i kväll, ät väl å trivs väl. Om en inte hade en sådan nek att ge dem, så fick de / "sleke". Detsamma sades till dem även då. På sam- ma sätt var det om påskkvällen. Då skulle de ha sleke. Så lades en gammal kniv över ladugårdsdör- ren, när en gick ut ur ladugården sista gången om kvällen. Det var för att inte trollen skulle kom- ma in i ladugården. De kunde inte gå under stål. Både om julkvällen och påskkvällen förekom detta i mitt hem. Om inte korna skulle bli bergtagna under sommaren så skulle en skjuta genom ladugården nyårs- kvällen. Det gjorde ett folk här öst på skogen. Om korna blev magra å föll av, så skulle det vara bra att ge dem arsenik. Tjärvatten å svavel fick de ock- så för att de skulle vara kraftiga. Om kon blev trespänd, så hade "nô trôll" hållit i spenen. Se'n fick ingen människa någon mjölk ur den "pôppen". Om en ko var farlig att spänna när hon mjöl- kades, så kunde det botas om en tog av sig den vänstra skon å slog henne tre gånger på vart / låret. Om en fick se pukdynge i ladugården, skulle en ta vara på den å piska den å lägga henne i en mässing- dosa å lägga under golvet där kon stod. Då skulle hon inte bli av med mjölken. En käring i Dalby plockade blommor om midsommar- natten, som hon hängde upp i stugtaket och tor- kade. På vintern blandade hon dessa blommor i fod- ret, för att det skulle bli kraftigt, å korna mjöl- ka bra. När de hade bakat, så skrapades tråget. Av det skrapet bakades en särskild kaka. Sådant bröd gavs åt kor å svin, om en ville att de skulle bli tidiga.