Transkriberad uppteckning

Skära har varit i användning tills på senare tiden, för när det var mycket stubbar så kunde en inte komma åt med lien. Både karlar å kvinnfolk använde den. Grannarna hjälpte varandra när det behövdes. Det var de aldrig ovilliga till. Om en skar av pulsådern med en lie så gick det inte för någon att stanna blodet. Det var det farligaste en kunde skära sig på. Riva skulle en inte få dra med tindlarna uppe. En gjorde ont med det. Vår Herre tyckte inte om det. På skämt så gick en å gömde lien för någon granne. Då var det roligt att se honom leta medan en annan var i fullt arbete. Så hittade en på med att stryka eggen på lien med en mässingnål – eller stift. Då gick bettet ur lien. En del trodde då att lien var skämd. Men somliga förstod ju att det var gjort på det viset. Det var allt mannen som slog eller skar det sista. När det sista slogs, så tog en de sista stråna å flätade ihop ett band så vitt att en kunde binda ihop två personer med det. Det tog en med sig från åkern. Om en inte fick någon traktering när en kom in, så tog en bandet å snodde kring käringen å gubben. Se’n fick de stå där, å en hade roligt åt dem. Men de brukade allt att akta sig för det. Strån som blev stående kvar här å där fick vi inte ta bort för far. De skulle stå, sa’ han, för att en skulle få något i stället nästa år. Far lade ett par gamla liär under de första nekerna å sa till råttorna att de skulle börja på äta på dem. När de hade rått med dem så fick de hålla till godo med säden. Det fanns inte något annat än slaga att tröska med. Då stod en på logen. Vi var uppe i otta på morgonen å till logen. En skulle hinna med å ha färdigt till jul. Då höll en på i ett slag till det blev ljust på morgonen. Om kvällen ville en inte stå å dundra på logen. En ville inte störa de osynliga. Det var inte bra, för det blev ofred om natten. En hade inget annat lyse än tjärved som en brände.