Transkriberad uppteckning

I Nästeviken tjänade en dräng. Det var sommaren så han lade sig på logen. När det led fram på natten så kom han in. Så höll han på i flera nät- ter. Till sist frågade de honom varför han gjorde så. Då svarade han, att han inte fick vara i fred på logen. Så fort som han hade somnat så kom tomt- gubbarna å drog honom i håret. En natt hade de burit ut honom och lagt honom på backen. I stal- let skramlade de och förde väsen. Hästarna slog och dundrade, för de fick inte vara i fred de hel- ler. Morfar såg en liten guttonge komma. Han trodde att det var en guttonge från granngården, så han talade till honom. I detsamma blev han borta. Morfar sade, att han hade en röd toppluva på / på huvudet och grå kläder. Östom här står en stall. Där fick inte hästarna vara i fred. De hade alltid "nissefläta" i manen och svansen. Det var lett med de där flätorna för det gick inte att ta upp dem. Men så fick de en fölunge i stallet. Den var svart till färgen. Den blev aldrig flätad. Så fick de en fölunge se- dan. Den var brun. Och den fick "nisseflätor". Svarte kreatur har aldrig trivts på den tomten. Tomten heter "Nolare Högen." På ett ställe så hade de så bra hjälp i ladugår- den. Den var "môka" varje morgon. Korna var så skrapade och fina. Det var en nisse som gjorde det. Så led det till jul. Husmodern hade sett att han var så trasig. Hon lät pigan sy kläder, som tomt- gubben skulle ha om julafton. På julafton så gick hon och hängde ned kläderna i ladugården. När folket kom till ladugården nästa gång, så kom tom- ten och hade de nya kläderna på sig. "Grann gutt môker inte fjuse mer", sade han. Sedan fick de / aldrig någon mer hjälp av honom. Jag vet inte om det var "nissen" eller spöken som var i Hajum. Men ett förfärligt leverne förde de där, kasta sten och jord, blåste askan ur spisen och kas- tade allting huller om buller. Förr i världen skulle en hålla så tyst om kvällen, för om en kom att arbeta efter det solen gått ned, så fick en ligga vaken på natten. "Nissarna" höll en vaken. Nu ha de kommit bort alldeles. Det är inte tal på dem en gång. Men nog ha de funnits, för alla som sett dem kunde inte ljuga.