Transkriberad uppteckning
Intervju med flottningsarbetare Josef Larsson, född år 1890. Intervjun genomfördes av Gunnar Turesson och Torsten Ordéus 1963. Inspelningen ägde rum i Hammarö socken, Karlstads härad, Värmland.
Fler sägner från Värmland
Se alla i Värmland »
Hammarö, Värmland
Bondens år
Upptecknat av Olga Ekman-Larsson, Hammarö Nedanstående skildring baserar sig på flera gamla hammaröbors berättel- ser. De flesta uppteckningarna är lämnade av Karl Svensson, Hell- torp, född 1862 i Hammarö. Vårarbete När de gula sädesärlorna kom, var rätta såningstiden för havren. Vetet såddes litet se- nare, när jorden blivit var- mare. De som var "lärda" tog jordens temperatur. Den skulle vara +10° när vetet skulle sås. Om björkknopparna innehöll / ämnen till flera löv, var det tecken till ett gott år. Våroxen kallades ångan, som upp- steg på gärdena, när tjälen i jorden smälte. Den kunde ibland vid vinddrag forma sig till under- liga figurer, som rörde sig över marken. Då sade man att våroxen drog över gärdena. (Vårhäxan kän- ner berättaren inte till. Möjl. är det en annan benämning på samma företeelse.) Petter Katt (15 febr.) lade en het sten i sjön, så från den dagen tinade isen lika mycket under- som överifrån. Om isen fick ligga stilla och smälta (om alltså vädret var lugnt) sade man / att "isen rôttna på sjön". - "Om isen rôttner på sjön, så rôttner skörden på marka", hette det. Det var alltså inte bra med lugnt väder i islossningen. Ärtor skulle sås vid "nolavär". För all sådd var det bra, om väd- ret just då var kallt. "Den som sår i pälsen, får skörde i skjorta" sade man. Det förekom ofta att kvinnor sådde. Linet såddes alltid av kvinnfolk Det skulle sås på Urban, Karolina eller Beda-dagen, och då skulle sädesärlan sitta högt. Berättarens mor var så glad, om sädesärlan satt på vedbotaket, medan hon sådde linet. För att vara riktigt / säker på god skörd, lade hon 1-2 ägg i linfrökorgen. Soldat Hult höll på och sådde vid sitt boställe, när det kom främ- mande till honom. Han blev då mycket förgrymmad och ropade "försvinn, försvinn"! Det var inte bra, om främmande kom och störde under det arbetet. (Några särskilda seremonier vid såningen, känner inte berättaren till) Klädseln var den vanliga vardagsdräkten. Blusen eller "bussarongen" var då längre än nu och alltid röd av hemmavävd "allast" (atlas) Om den som sådde, glömde en bit betydde det gravplats. / Han skulle då dö före skördetiden. Elaka käringar försökte ta bort växten men hur de bar sig åt känner inte berättaren till. Man trodde, att det skedde med besvärjelser o.d. "Svammel" var en honungsliknande bildning på rågen. Den som åt av den- samma fick "svammel" (svimnings- anfall) Man säger, att det var sådant som påskkäringarna strök på bröd och åto, varefter de kunde göra sina blåkullafärder. Någon gång på sommaren gick man ut alle man för att "sprenge svammel tå rôgen". Det gick så till att man sprang runt råggärdet uppgivande höga rop. / Beträffande mjöldrygorna har jag ej kunnat få veta mera än att de ansågs giftiga och köptes av apote- karn. En kaka, som legat i julhögen skulle gömmas i sädesbingen till våranden, då den blöttes i dricka och delades ut till alla, som del- togo i arbetet t.o.m. hästarna skulle ha smakbit av den. Efter vårabetets slut var det kalas. Då förekom fläsk (om nå- got sådant fanns kvar sen jul- slakten) potatis, ostkakor, klen- gåsar och brännvin. Runstenen i Hovlanda låg i en åker. Ägaren tog och körde bort den, men kunde sedan inte / få ro, förrän han fick köra stenen till- baka till samma gärde igen. Slåtter och skörd När klövern var utblommad, var det tid att börja slåttern. Som det då i regel var mycket varmt, gick man så lätt klädd som möjligt. Karlarna hade blaggarnsbyxor. Kvin- norna gingo i "sarken och stub- ben". Särken som bestod av över- och nerdel hade långa ärmar försedda med handlinningar. Att man med avsikt lämnade kvar några strån vet inte be- rättaren om, men om så rå- kade ske, kallades dessa strån "sjongerer" (sjungare). / Att börja med hade de s.k. "blålejer" (blåliar) De hade breda blad och voro i färgen blå (antagl. genom härdning) Sedan började man smida liar, som voro smala som knivar. Smederna kunde både smida liar och även laga sådana som blivit avbrutna. När slåt- tern var över, togs lien av orvet och sattes i väggen i ved- boden eller något annat skjul. Vid avmejning fick man ta hänsyn till hur gräset eller säden låg. Man måste slå från det håll, där man bäst kom åt med lien. Sista skå- ren kallades "löktskåra". Den som fick ta upp den sista kärven, skulle bli sist gift. Den sista kärven kallades / "löktneka". Den bands om med många band, så att den inte skulle trasas sönder. Den som tagit upp den kastade den till någon av de andra under ropet "ta haern"! (ta haren) Så kastades kärven från den ene till den andre tills alla "tagit haren". Denna kärve blev julkärve åt fåglarna. Sedan de ätit ur kornen, togs kärven till- vara för att ges åt korna till påsk. Att lägga "nek på rena" var inte bra. (Varför kan inte berättaren säga.) Slåtteröl förekom under slåttern. Den, som ville ha arbetet gjort gratis, bjöd ihop en massa ungdom med liar och räfsor. De kunde då slå hela natten för att på morgonen / då arbetet var färdigt, bli undfägnade med kaffe, klengås och brännvin. Vanl. var det en lördagsnatt, som dylikt slåtterarbete förekom. Löktkalas förekom på hösten, då allt var inbärgat. Då skulle på bordet bland all maten också förekomma åtskilliga "prov" av årets skörd. Berättaren var med på ett sådant kalas då som bords- dekoration förekom: en liten hösåta, en havre- och en rågnek; mitt på bordet stod ett potatis- stånd i en burk. Sedan man ätit blev det dans som varade ända till morgonen. Det var flickor- na, som arrangerade dessa löktkalas. / Tröskning Det fanns gubbar som gick omkring och tröskade åt andra. De skulle ha trösk- skäppa. Det var var 12:te tunna. Sådana karlar kallades ibland för "logubbar". Det är möjligt att denna benäming haft annan betydelse, fast den nu är glömd. När någon kom in på logen, som inte hade där att göra, tog man slagan om halsen på honom och klämde till. Han släpptes då inte förrän han hade skrikit: "Lovisa"! I det längsta ville han inte göra det, men då klämdes slagan till allt hårdare, så att han blev tvungen. Man höll då med en hand i präjel, och med en i hannvaln. / Man tröskade vanligen två. Någon gång fyra. Präjlarna kunde säja: "Snål bonne, snål bonne". Eller: "Sur välläng å salt sill, sur välling å salt sill". Eller också hittade man på något annat som passade för tillfället. I bottnen av ladan lades det understa lag- ret på ett särskilt sätt d.s.k. års- toa. I denna lades "e gömme". Berättaren var med på Mörmo gård, när en sådan gömma togs upp. Den hade lagts av frun själv och innehöll en liten ost, två hårda kakor, en ask smör och ett halvstop brännvin. Det var inlidat i skynken och utomkring alltsamman en tjärad säck till skydd för råttor och annan ohyra. Detta togs in i dräng- stugan där det förtärdes. Det var "löktkalaset" efter trösken. / Fiske Att möta fruntimmer, när man gick att fiska bådade otur. I synnerhet var vissa för trolldomskunskap ansedda kvinnor far- liga att möta. Då, liksom när en katt sprang över vägen, var det bäst att spotta tre gånger. Om notfiskaren länge blev utan fångst var det klart att nota var förgjord. Man gick då i land och gjorde eld samt "drog varme gömmen pôsen". Innan man for ut, såg man noga efter att ingen stoppat något i "kärskorne", utan det skulle vara rent. Var det riktigt förgjort, kunde det hända att fiskaren fick binda om hela "feskmjärden" på noten. Det var i den det onda satt. På vissa fiskplatser fick man inte tala. Inte heller fick man bullra och föra oväsen sen solen gått ner. / Kristihimmels- färdsdagen var första metaredagen. När enbusken ryker, leker braxen. På lussedagen sattes lakryssjorna ut. När rågen går i ax, leker mörten. Lucia Vem Lucia var, hade ingen reda på. Bruket med lussebrud inkom här på 1870-talet. Den första lussebrud som berättaren såg var en flicka, som varit uppfostrad i berättarens hem och som, sedan hon flyttat därifrån, kom till dem en lussemorgon med kaffe och lussekattor (figur) som sågo ut så här (alltså inte av den typ som bakas här nu x) Hon hade särken utanpå kläderna, ty lussebruden skulle alltid vara vit. Hon skulle sjunga psalmen: "Av himlens höjd oss kom- met är", men sjöng fel och sa: x) Hur se de nuvarande ut? (fråga i marginalen) / "Av himlens höjd jag kommen är". "Käre barn", sa far i huset, att inte du stanna där då?" Tidigt på lussemor- gon tröskades. I äldre tider höll man före, att trösken skulle av- slutas den dagen, så att den i "årstoa" väntande gömman skulle bli ett bidrag till förplägnaden på lussedagen. Tidigt på lussmorgonen skulle korna ha "gobeten" Under det man gav dem denna skulle man säga: Ät väl å trivs väl. Kötte på reva å margen i bena. Ta lusse i otta! En numera avliden hammaröbo berättade att på lussedagen skulle jul- grisen slaktas. Sedan grisen blivit stuc- ken, kom far i huset ut med en eld- / brand med vilken han gjorde ett kors på grisens sidor. Då skulle det gå lättare att skålla densamma. På kvällen kokades den s.k. "hackmaten": lungor, lever, hjärta samt "stecke" (den bit av halsen, där man stuckit djuret.) Så komma grannarna (som kanske inte själva hade något att slakta) med en brödkaka, trädd över armen, för att doppa i grytan. Så tog man upp av hackmaten och skar i ett stort träfat. Man höll sovelbiten i ena handen och brödbiten i den andra. Då och då sköljdes maten ner med en sup. Då förekom siktbröd vilket var en sällsynthet. Åt tomtarna skulle man då liksom vid jul sätta ut av välfägnaden. / Husdjur Någon bestämd dag, då korna skulle ut, vet inte berättaren om, men vissa försiktighetsmått skulle vidtagas. För att de inte skulle få ont i bena, skulle de stiga över stål. Man lade därför en kniv eller en yxa jämns med tröskeln. Vallpojken fick mat och litet kläder. Det var mest fåren, som måste vallas i skogen. De övriga kre- aturen gick mest hemma på gärdena, där det fanns gärdesgårdar. Jakt Bössan blev "skämd" om man sköt kattor. För att få bössan träffsäker stöptes bly i bösskolven. Ingen fick säga "löcka te", när man gick på jakt. Det tog bort jaktlyckan. Käringmöte undveks.
1942
Läs sägen →
Hammarö, Värmland
[saknas}
2 På kall mossjord skulle man ej så förr än den gula sädesärlan var synlig. 7 Den som sår efter Urbani torde få stora pipor men litet i. 10 Då skulle husmor själv ut på åkern till arbetarna, medförande gömd Jullimpa, samt förvarat Julöl, vilket hon då skulle bjuda alla, sädeshavren och skärskilt tunt bröd skulle hästarna hava. / 14 sådden skulle vara så tjock att om man lade ner handen sprikande skulle 5 korn ligga derunder. 18 glömde man beså en fläck kallades denna gravplats. 33 med löktskår menades den sista skåren då allt var färdigt. 47 Skördekalas, då lagades mat av allt man skördat under året, så då hadde man riktigt kalas, och mycket brännvin då dansades och lektes till långt på natten. / 48 Då man tröskade med slaga och någon komm in på logen, så brukade man fråga om de kunde lovisa, svarades det nej, då brukade den som tröskade ta slagan om halsen och klämma till, det kallas lovisa. 51. På kvällen fick man ej tröska sen det blivit mörkt, då störde man tomtar och sådant och då kunde det hända att man fick höra tröskslag hela, natten. Förresten fick man vara väldigt noga med allting i uthusen Min Far berättade efter min Farfar, Farfar höll på att tröska med slaga på logen. Klockan tolv hadde han / middag då brukade han vara inne, en bra stund, men så en middag gick han till logen förr än han brukade, sin gamla väst hade han hängandes på lobalken, när han kom in på logen låg västen i ett hörn och på denna låg en liten tomte och sov. Tyst gick Farfar därifrån och in en stund när han sedan kom tillbaka hängde västen på sin vanliga plats och den lilla tomten syntes ej till. / 51 Min Far tjändde dräng på ett bondställe, allt gick sin gilla gång men så en kväll, kom några grannpojkar till min far han hadde en liten kammare i ett av uthusen dä blev prat och skratt till långt fram på natten, då pojkarna gått skulle min far gå och lägga sig, när han hadde lagt sig och skulle somna rycktes täcket hastigt av honom han tog och bredde täcket på sig igen detta upprepades flera gånger han bet i täcket men inget hjälpte täcket rycktes ändå av honom, men ingen / mänsklig varelse syntes, det började dundra omkring honom, men då tog han täcket och gick in i stugan och omtalade vad som hänt, då sade gumman, ja ni skulle inte ha fört sådant väsen i natt, de visste ja att du inte skulle få någon fred lägg dej nu soffan där i stället han sov i köket resten av året. Om hästen inte fick sitt nattfoder kl 8 på kvällen. Kom min far efter den tiden hadde hästen alltid sin mat. / 52 Tröskningen skulle senast vara färdig före påsk, i veckan före påsk, som kallas dimelveckan fick ingen tröskning höras då skulle allt vara tyst. 67 Luciamorgon skulle man slakta Julgrisen, redan vid 3 tiden skulle husmor samt pigan å drängen upp, Kaffe och mat samt först och främst brännvin, grisen brukade man ta in i köket, förr det var dåligt ställt med belysningen många gånger glömde man slakta grisen eller sprang hon från dem, för gubbarna blevo så fulla / tröska brukades även på luciamorgonen på en del ställen, men brännvin brukades för mycket, så det blev ej mycket tröskat. Om Folkets tro på allting, kan jag berätta. Detta hände på en bondgård, förresten (i Östra Takene) om en ko blev sjuk, trodde man att någon ovän eller elak människa, hade satt detta på kon, Nu var det så att en ko på nämnda gård blivit sjuk, moran höll just på att baka storbak den dagen, nu skall vi snart se vem som satt sjukdomen på kon, sade hon till pigan, därmed tog hon en bit deg och gjorde några bullar samt läsande något, bullarna lade hon sedan / in i ugnen, nu skall du få se kommer snart den som har gjort det, och det dröjde inte heller så värst länge förrän en grannkvinna kommer inrusande går bort till ugnen utan att varken hälsa eller yttra ett enda ord går hon bort till ugnen öppnar ungsluckan och med handen tar hon bullarna ur ugnen och släpper dem i sitt förkläde, så går hon fort ut igen nu så vet ni vem det var sade moran kon blev ju snart bra. 57 bössan blev skämd om man sköt på en katt. / 63 skulle man gå att fiska och mötte en gumma först kunde man lika gärna vända tillbaka mest tur hade man om man mötte häst å vagn. Fru Hildur Tobiasson Tvärhult Hammarö
1942
Läs sägen →
Hammarö, Värmland
Föremåls språk.
"Tassen ska fâre te stan i da' mä fös å nôrs å derter iblan. för nu går dä an, för tassen fâr fram säjla i båt änne åke i span, änne åke i span." Hammarö kyrkklocka.
1935
Läs sägen →