Transkriberad uppteckning

Annan slakt än av häst. "Storslakten" ägde rum på hösten - i oktober månad. Då slaktades både kor och får. Allt kött som blev då skulle användas till hushållet. Fåren tog de så fort de kun- de efter de de tagits hem från betet. Svinen sparades till inemot jul. Vid lussetiden brukade en slakta "jul- slaktet" - Jag vet inga bestämda dagar som voro lämp- liga och olämpliga men ett vet jag, att de aldrig ville slakta först på i veckan - inte förrän framåt tors- dagen. Vet inte varför de ovillkorligen skulle slakta på natten, men var det inte slaktat och färdigt till dagen, så var det inte bra. De slaktade på ny för att köttet skulle bli vitt. Slaktades det på "neanne", så blev köttet mörkt eller svart. Ville inte att någon främmande skulle komma å se på medan man tog död / på djuret. Det kunde hända att de inte fick blodet ur djuret då. Så blev det "värre" seglivat. Djuret skulle inte dö med mat i magen. Det skulle festa en dag innan det togs. Litet ljumt vatten fick det att dricka, det var allt. En gammal ko fick en sup brännvin innan hon ledes ut att slaktas. Köt- tet blev lösare då. När de tog till att slakta så blåste de på kviven. Det var för att han skulle bli riktigt vass. Det brukade allt jag göra också när jag slaktade. Man skar bort "hunöra" på hjärtat, för det var in- te bra om en havande kvinna fick dem i sig eller om hon fick se dem. De brukade korsa i levern. Namn på kons magar: Våmma, löpma- gen, kôningshuva. Köttet åts inte gärna samma dag djuret slaktats. Inte brukade vi det här i dessa gårdar. "Spekekött", "spekefläsk" å "spekekörv" gick det an att äta när man fick höra "marskrå- ka". Köttet av självdöda djur kokades till höns och / svin. Somliga drack blod för det var stärkande. Nöthår användes till spånad. Horn användes att göra skedar av, klädeshängare, selstickor, korvhorn, kammar, att ha smörja i, nätsänken o. dyl. Borst att ha i ändarna på becktråden.