Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsråa å skiklyvern
Dä va en gôbbe i Sillerud som stog å klöv ski te å jale mä. ä räss som dä va han stog där, så kom dä e skogsrå. Han förstog att dä va e tocka å ba henne att ho skulle vare snäll å hjälpe hô- nôm ett tag å hogge. Han hade börja å klöve på en stock å sätt i en vigge (=kil) för te å hjälpe sej mä, å nu ba han henne, att ho skulle ta i mä hännera å bäne isär kôbben. Men när ho hade fått tag i klöve mä hännera, så passa han på å slog däna viggen, så ho ble settane. Gôbben geck hem å ho feck stå kvar. När han kom dit tebakers på môran så va dä en vit häst som satt där i ställe. Se ho hade förvandla sej för te å göre hônôm snopen. Di kan dä skogs- råra, för di ä itå ett one släkte di. - Gôbben ble i alle fall rädd å geck därifrå.
Skogsväsen
En käring var i skogen å hjälpte till att släcka en mila. Då fick hon se ett grant fruntimmer, som kom å led- de en stor grårosig ko. Kvinnfolket stannade å sade: 'Se här får du se på bjällkoa mi för ja' ha sett dina kor så många gånger å nästa år skall du få en sådan grann ko också!' Året därpå så kalvade käringens ko en grårosig kalv, å käringen trodde att kon hade varit ihop med skogsråas tjur'. Det skulle bli en sådan riktig mjölk- ko av den. Det var en gång en gunnarskebo som mötte 'skogråa' på torget i Arvika. Han fick se att hon hade en lång, grön svans å sade: 'Akte släpe sett, min nådiga!' Han skulle bli så begåvad sedan, så han kunde ut- rätta allt vad han tog sig för. Hon kom som en gammal käring ibland, men när hon / gick efter karlfolk var hon som den grannaste dam. Jag mins att far talade på att någon av hans bekanta hade sett henne, men då skulle hon se ut som ett bak- tråg i ryggen. Karlarna blev 'tillintetgjorda' av henne, om hon fick makt över dem. Å makt fick hon, om hon fick höra det riktiga namnet på personen. Kreaturen blev också 'tillintetgjorda' om hon fick makt med dem. När hon släppte dem så var de 'förgjorda'. Då hjälpte intet annat än att skjuta över dem.
Skogsväsen
Svensson, en gammal gubbe, hade så mycket att ta- la om. Han hade sett "skogsråa" flera gånger. Hon var som ett fruntimmer. Om hon vände ryggen till, så fick en se vad det var en var ute för. Hon hade rompa som en häst, och så var hon ihålig i ryggen. En gång hade han sett henne. Hon sprang efter en gärdesgård. Hon sprang så håret stod rätt ut från ryggen. En annan gång så hade Svensson legat vid milan och då var det en natt som di inte fick fred på något vis. Det tog eld i milan rätt som det var. Då tog S. yxan och gick runt milan med. Han drog yxan på backen efter sig. När han hade gått runt milan på det viset, så gapskratta- de det alldeles intill honom och det var som att / hela skogen hade brakat ned. Men det var inte farligt att milan slog eld mer den natten. Ibland om kvällarna, när han låg vid milan, så ropa det namnet på honom. Det påstod han att det var "skogsråa." - En annan gång var han i lag med skyt- tar och skulle jaga. Han kom till ett ställe vid en bergknall. Där satte han sig. Då kom det en fjärhane och satte sig alldeles inpå nära på honom. Han sköt. Men fjärhan bara skaka på sig. Sen kom det svart med fjärhanar, så vart han såg var det fullt med fågel. Det var aldrig lönt att skjuta den gången. - Han vrängde mössan, och då försvann alltihop. Det var som att blåsa bort. "Fjällgôbben" tala han om. Det skulle vara ett vä- sen i skogen och i bergen.
Skogsväsen
Råa var väl skogsråa, ho som spatsera o hade en stor lång svans o hälsa på hos kolargubbarna borta i skogen. Om de tala henne till, så fick hon makt över dem, så de fick gå till skogen sen. Men hon var styv att väcka, var det fel med milorna, så kom en klamp o slog i kojdörren. Det var en som var lands- förvist och var på Riddarön här i Östersjön. Då träffa han en rå, o han sa' till henne att hon skulle hålla opp släpet. Då sa' hon till honom: "Kom te mäj i Horne / kulle, så ska du få bå kake o bulle." Han gick o blev trött o la' sig på Hornkullen här i Kroppa, o när han vakna, tyckte han att han såg rene silvermalmen under sig. Det var en som såg råa i Mäskog, skogen mellan Nykroppa o Storfors här. Hon gick efter ett visst drag, o han gick länge sen o titta eftr gruvor där, men han hitta ingenting. Det var som om ett fruntimmer skulle gå fram där o släpa, o det glittra omkring henne. Hon syntes inte tydligt, men hon var väl grann, det glittra omkring henne. Men de kunde inte hitta något där, men där skall vara malm som vid Persberg, järnmalm, brorslotten är vid Mäskog och systerlotten / vid Persberg. En annan såg också råa i Mäskog, men han tala om det, o sen blev han så sjuk, o då tala han inte mer om det. Men de sa att det skulle födas ett par tvillingar på andra sidan Östersjön, som skulle hitta malmen, men de kanske inte är födda än.
Naturföremål o. naturväsen
Dä fanns en slags sten, som di gamle kalla orsten. Denne ga di korna, när di hade ont i galla. Mor hade tocke å ga kora. Ho packa sönner sten te mjöl. Dä lokta ont å den. Kräftera skulle ha hatt en sten i sej, som skulle vare bra te å ta ut rusk å lort ur öga mä. Om di släppte en tocken sten i öga, så skulle den liksom söke rônt öge å ta lorten mä sej. Denne kalla di för kräftsten. Dä ska ha blitt så riktigt bryne itå åskviggera, sa di gamle. Å di använde allti tockere te bryne. Dvärgera skulle vara rekti sme’r. När järnåldern tog överhann över bronsåldern, så togs dvärgera te fånga. Di hade dôm som slaver, för dä va rektie sme’r. Så ä en gammel sägen. Ja vet att di bôra in en 6. styver i tröskel å slog en tapp i för att dä skulle bevare kreatura, när di geck ut å in. Di ha skrämt barna för källegôbben. – Skogsråa kalla di Talle-Maja. Dä hetta allti: ’Ja’ va ute för Talle-Maja änne Tall-Kari. Ho’ kalles så för att ho’ va i skogen.
Jätte och skogsrå
I Hösåsklätten bodde Kocks-jätten. Från denna ås kastade han en sten mot kyrkan, men den kom inte så långt att den träffade utan blev liggande ett stycke från kyrkan. Om den stenen gick det ryktet, att han vänder sig var gång han hörde kyrkklockorna. Vid Lelltjärnet bodde en skogrå på ett högt berg. Nedan- för berget gick en väg. När någon kom körande, tog hon tag i hjulen och stannade dem, så länge hon tyckte. Mot den som var snäll och hederlig var hon skonsammare. Den som gäckades med henne, kunne vare tämligen säker på att bli fast. Hon ville gärna ha makt över milorna i byg- den. Var det någon mila som händelsvis brann, så skratta- de hon flepaktigt åt den kolarn. Hon åkte på ändan ned för det branta berget.
Skogsväsen
I Åmål på en marknad gick "skogråa" som en fin fröken bland marknadsfolket. En karl fick se att hon hade svans. "Ta åt sig svansen skön jungfru, sa kar- len. Det skulle du inte ha sagt för intet, sade hon och lämnade honom så mycket pengar han orkade bära. Min svärfar berättade, att en man hade gift sig med en skogsrå. De hade barn tillsammans. En dag skulle mannen sko hästen. Hästen var så elak att sko. Hon bad att få hålla upp foten. Det fick hon och hästen stod alldeles stilla. När skorna skulle sättas under, så var de för små. Hon bad att få låna en sko. Då töjde hon ut den mellan händerna så att han passade. Nu blev man- nen rädd. "Tänk, sade han vad illa du kunde ha gjort mig om du velat, du som är så stark. Och jag som varit så elak mot dig". Prästen sade inte så när/ vi vigdes, svarade hon, vi skulle älska varandra i nöd och lust". I Krôbbenäs gick en gång en vallpojke och vallade en skock får. Mitt i fårskocken fick han se ett stort kvinnfolk och på ett litet håll fick han se en flock vargar komma springande. Pojken blev rädd och började skri- ka på hjälp. Vargarna blevo rädda och flydde tillbaka. Dagen efter kom ett stort kvinnfolk med en bagge. Hon vil- le lämna den till pojken. Han gick in till mormor och tala- de om att han skulle få en bagge. "Ja har bässen nog. Gud ja nyter dem", svarade gumman. Pojken gick å talade om det för "skogråa". "Jo", svarade skogsrået, "du ska nyte över dä å mer te bare du klommer (kliver över det), läser Fader våt el. säger Jesu namn".
Naturväsen
Bergfolk har det funnits mycket i bergen här förr. Det var många som såg och hörde dem. Ja såg dem var det inte många som gjorde men hörde dem det gjorde de ofta. De hade kreatur och dem drev de till skogen om kvällen och kom hem med dem på morgonen och det började de med tidigt på våren innan snön hade gått av marken ibland. Stundom dröjde bergkorna sig kvar på morgonen och blandade sig med riktiga kor. De hade särskilda stora vallhundar med ett mycket grant läte. Bergfolken bodde inne i bergen och det var sällan de blandade sig ihop med människor. Säljeberget är högt och tvärbrant och därinni bodde det många och de har kunnat se stora kittlar med pengar där. En gång kom det en bergkäring fram till en gård i Sälje och ville låna sylt i en kittel utav en bondgumma. Men då kom det en annan bergkäring och skrek: ”Kom igen, kom igen för Rangel ligger i elden”. Det var någon utav dem som hade blivit bränd då så att bergkäringen fick lov att slänga ifrån sig kitteln och springa. Kitteln tog de vara på den gården och behöll den. En annan gång så var det en gubbe i Sälje som höll på och skar havre och han hann inte med att skära allt på kvällen och det var han bekymrad för så han sa att om han kunde få gärdet skuret och bundet till dagen därpå så skulle han ge bort en ko. På morgonen när han kom ut så var hela gärdet skuret och bundet men den bästa kon var bota och de hörde att bergfolket var i skogen och lockade. ”Kom kossa, kom kossa, bonden får själv snesa”. Skogsrå var släkt med bergfolket för vi vet utav skriften att när de blev utkastade ifrån himlen så föll en del i vattnet och de blev sjörår och en del fick bo i bergen och det blev bergfolk och jättar och skogsrår och så var det en del som kom inunder jorden och det blev tomtegubbarna. Skogråa hon brukade gå ensam och hon längtade efter manfolk och dem försökte hon tjusa och förvilla på alla möjliga sätt. När jag var pojk fanns det en bättre karl här som hette Vetterstrand. Han var ute och jagade i skogen ovanför Tönnet och då kom skogsråa men hundarna gav sig åt henne. Då sjön hon: ”Du Vetterstrand, du Vetterstrand, far hem och koppla dina hundar. För ja ska ut å valle må getter å må stut, men kom igen till nästa torsdagskväll, ska du få se på fullfeta och granna”. Se hon ville ha honom till sig och förtrolla honom. Det var väl allt något mer hon sjöng också men det minns jag inte hur det var. Sjörået och näcken det var egentligen detsamma, fastän näcken träffade man bara i vatten som rann åt norr. Där spelade han och han kunde allt lära folk att spela också men då fick de allt bära sig år på något särskilt sätt. Det var en urmakare här som hette Tinglöf och de påstod att han kunde mer än annat folk och de trodde att han hade lärt sig utav näcken att spela fiol. Men själva sjöråa bodde i sjöar och tjärnar och hon kunde förvandla sig till stockar och fiskar och sådant där. Det är inte fritt än jag har sett henne. Det var vid en tjärn vid Edebäck. Där hände det mig två gånger att jag såg ett kvinnfolk vid stranden men när jag tittade på henne en stund så försvann hon. Hon rådde över fisken och därför offrade de något när de skulle fiska. De tog utav vad de hade till hands det var väl inte så noga. De lästa nog någon slags böner också men det vet jag inte hur de lät för det har jag aldrig brytt mig om. Det var en gång på Nasjön i Gustava (Nainsjön i Gustaf Adolf) som det var ett flottarlag ute med pråmen och det blåste motväder så att de höll på att inte ta sig fram. Då var det en som sa att de skulle offra för bättre väder och så tog han en tolvskilling och kastade i sjön och då blev det lugnt med detsamma. Inga troll kunde göra en något om de inte visste namnet på en. Så därför skulle en låta bli att ropa namnen på varandra när en var i skogen.
Skogsväsen
Öster om mossen här är en kolbotten som är lite tvivelaktig. Vi kola där och fick mat till oss om middan av far. Vi rev ut kol, o far sa: "Nu får ni gi er i afta o ta resten i môra (morron)." När det led mot solgången, sa ja: "Ska vi inte gi oss som far sa?" "Inte fäster vi oss ve skrock," sa Karl som var med. Så vi höll på, men vi fick görmål sen, det bara "glymta" (glödde) o "glymta" i kolen, men det fräste inte i dem. Och sen på morron låg / det också o glymta i kolen i kol- huset, men det fräste inte i dem när vi la dem i vatten. "Vi skulle ha sluta som far sa," sa jag. En farbror till min far låg och kola vid Småtttjärnsbotten mellan Nykroppa o Blåsjön här i Kroppa. Då börja det lulle i skogen som när en koskock kommer, och skällor hördes också, men de var som av bark, ljudet blev som ett klotter. Och de kom så nära kojväggen, så det var som när kor flåsar, o sen lulla det efter dem när de gick oppåt höjden. Men han såg ingenting. Det var en som hettte Olle Bergman som mette vid Småtttjärn, han fick en hel / lädermassäck full av abborre. Då sa det i höjden där: "Gå nu hem, Olle, nu räcker det med vad du har." Och sen blev det inte ett enda napp mer. Men han bara hörde rösten, han såg ingenting. Det var en granne som hette Jon Persson, han var i Byggställhöjden strax öster om här på tjäderjakt. Det tyckte inte råa om. Då satte han bössan mot bröstet på sig och kolven mot henne, o så sköt han henne på det viset. Då blev det bara som ett skinn efter henne, som en trasa. En skogvaktare vid Skarp- hyttan här i Kroppa, som hette Olle Hög, såg skogsråa vid Store mossen efter vägen opp till Skarphyttan.
vattenväsen i kvinnogestalt.
Av gammalt har man trott på ett övernatur- ligt väsen i kvinnogestalt, som uppehöll sig i sjön. Hon kallades för "sjörå". Hon hade kommit nerifrån Vänern, påstod somliga av de gamla här. Hon bodde på sjöbotten, men ibland så var hon uppe ur vattnet. När min farfar höll på med moser på stora Le, så höll di på i en vik. En kväll, det var jämt i solnedgången, så fick han se ett fruntimmer, som sprang efter kanten på sjön. Det gick så fort, så när han skulle visa de andra på henne, så var hon redan borta. Hon tog ned i sjön. Di gamle, som hade sett henne, sa, att hon var vac- ker. Somliga sa, att hon var naken och andra, att / hon hade kläder på sig. Hon var uppe å for i en halv båt, sa di, å då hade hon kläder på sig. Hon var skapt som en vanlig kvinna. Men di som kunde se henne riktigt, såg att hon inte ha- de ben som en människa utan det var som e feskerompe. Håret var långt. Det var så vitt så att det sken av det. När hon visade sig, så skulle det bli oväder. När en var barn, så skrämde di en för henne, för att en skulle hålla sig från vattnet. Om en tog något i vattnet, kastade i det eller sö- lade i det, så kunde hon komma och ta en. När en meta, så skulle en spotta på masken tre gånger för att en skulle få tur. För det var "sjöråa" som skulle hänga på åt en. Gamla skeppare, som for uppåt, här hade haft henne på båten, sade: Det var en som ha- de haft henne efter båten hela vägen nerifrån Vänern. Det var månljust, så han hade / sett henne tydligt. Om en tog en granrisruksa och satte upp i båten, eller om en slog isär rocken och seglade på det viset, så kunde det gå galet med en, för hon tålde inte sådant. Om en ville föra bort henne, så skulle en ta och nämna Guds ord: Det ville hon inte höra på. Sjöråa var det just inte så mycket tal på i denna trakten. Det var mest "skogsråa," men den hade de mycket med att göra. Den såg också ut som ett fruntimmer men hon hade hästrompe.
Tomtar, bergfolk, skogsrå.
Tomtegubbarna hjälpte till när de högg ved och tröskade och spann ifall de inte störde dem. De tyckte inte om att man bullrade sedan det hade blivit mörkt på kvällen. Om man gjorde det så "gick det efter" d.v.s. det bullrade precis likadant, men det syntes inte till att något blev gjort. Jag hörde det själv mer än en gång. Jag såg dem också en gång. Det var ute i en hage de höll på. De var stora ungefär som så - . (Ungefär 1 meter). Men de fanns inte över allt tomtegubbarna inte. När de skulle bygga på något ställe så fick de se efter väl så att de inte byggde över där tomtegubbarna bodde, för då fick inte kreaturen någon trivsel. De kunde dra till sej saker och ting ifall de var onda på husfolket. I Valberget fanns det bergfolk. En gång kom det en liten fin fru till ett ställe i Bergeby. Hon träffade moran på stället och när hon fick se henne så sade hon: "Käre grannemora mi får ja låne fjuckeducka di? / Ja ska fjucke opp å ner e litta ri, du ska strax få igen'a." Moran begrep att det var smörkärnan hon ville låna, för den stod inne och den lilla frun pekade på den. Hon fick låna den och då sa' hon. "Du ska i lön få en klimpe på var klon". Hon menade att det skulle sitta en klimpe på var och en utav klorna som är i ändan på kärn- staken. Hon lämnade också tillbaka kärnan och smör var det med också, som hon hade sagt. Det använde de, och de hade inget ont utav det. Ibland kunde de höra om nätterna också att bergfolket var ute med sina kreatur. De hade skällor alldeles som andra kreatur, och lockade på dem gjorde de på samma sätt och vallhundar hade de också med. Ibland kallade de bergfolket för "trollhättor". Skogsrået har jag aldrig sett, men min mor sa' att hon inte var farlig bara de lät henne vara i fred.
Skogsrå och tomtar. Bergfolk.
Skogråa ville gärna ty sig till manfolk och vänslas med dem. En gång kom hon in till en kolare som hölls i skogen och ville ligga när honom. Men han såg svansen hennes, så han körde ut henne, fastän hon var vacker annars. Och så sade han till henne att han hade inte så ont om kvinnfolk så att han behövde bry sig om dem som hade svans. Då blev hon ond på honom och sedan vart det alltid avigt med milan för honom. På en gård var det en gumma som hade gjort i ordning och skulle upp tidigt en morgon och laka, men hon försov sig. Då kom det en gubbe och gav henne en örfil, så att hon vaknade. Hon fick se honom med detsamma. Han var liten och hade en röd luva. Tomtarna brukade hålla till i närheten av stallet och hästarna var de goda vänner med, men inte om de hade byggt stallet över där de bodde. Då brukade de inte lämna hästarna ifred, utan de brukade se ut som om de hade varit skarpt körda om morgnarna, och så hade de ingen trivsel. / Då brukade de ge tomtarna något offer, för att de skulle låta dem vara. Men det hjälpte inte alltid, utan det kunde hända ibland, att de måste flytta stallet. De brukade inte tycka om heller om man hade något arbete som förde buller med sig om kvällarna. Då kunde det hända, att de gjorde efter, så att folket inte kunde få någon ro på hela natten. Uppe i sätrarna brukade det finnas bergfolk. Det var inte många som såg dem. Men de kunde få se korna deras ibland fram på kvällen. De var stora och granna. Ofta om nätterna kunde de också höra hur de gick och lullade åt korna, och så hörde de kornas rötande och klangen från skällorna. Bergfolket hade sina djur ute bara om nätterna.