Transkriberad uppteckning

Öster om mossen här är en kolbotten som är lite tvivelaktig. Vi kola där och fick mat till oss om middan av far. Vi rev ut kol, o far sa: "Nu får ni gi er i afta o ta resten i môra (morron)." När det led mot solgången, sa ja: "Ska vi inte gi oss som far sa?" "Inte fäster vi oss ve skrock," sa Karl som var med. Så vi höll på, men vi fick görmål sen, det bara "glymta" (glödde) o "glymta" i kolen, men det fräste inte i dem. Och sen på morron låg / det också o glymta i kolen i kol- huset, men det fräste inte i dem när vi la dem i vatten. "Vi skulle ha sluta som far sa," sa jag. En farbror till min far låg och kola vid Småtttjärnsbotten mellan Nykroppa o Blåsjön här i Kroppa. Då börja det lulle i skogen som när en koskock kommer, och skällor hördes också, men de var som av bark, ljudet blev som ett klotter. Och de kom så nära kojväggen, så det var som när kor flåsar, o sen lulla det efter dem när de gick oppåt höjden. Men han såg ingenting. Det var en som hettte Olle Bergman som mette vid Småtttjärn, han fick en hel / lädermassäck full av abborre. Då sa det i höjden där: "Gå nu hem, Olle, nu räcker det med vad du har." Och sen blev det inte ett enda napp mer. Men han bara hörde rösten, han såg ingenting. Det var en granne som hette Jon Persson, han var i Byggställhöjden strax öster om här på tjäderjakt. Det tyckte inte råa om. Då satte han bössan mot bröstet på sig och kolven mot henne, o så sköt han henne på det viset. Då blev det bara som ett skinn efter henne, som en trasa. En skogvaktare vid Skarp- hyttan här i Kroppa, som hette Olle Hög, såg skogsråa vid Store mossen efter vägen opp till Skarphyttan.