Transkriberad uppteckning

Av gammalt har man trott på ett övernatur- ligt väsen i kvinnogestalt, som uppehöll sig i sjön. Hon kallades för "sjörå". Hon hade kommit nerifrån Vänern, påstod somliga av de gamla här. Hon bodde på sjöbotten, men ibland så var hon uppe ur vattnet. När min farfar höll på med moser på stora Le, så höll di på i en vik. En kväll, det var jämt i solnedgången, så fick han se ett fruntimmer, som sprang efter kanten på sjön. Det gick så fort, så när han skulle visa de andra på henne, så var hon redan borta. Hon tog ned i sjön. Di gamle, som hade sett henne, sa, att hon var vac- ker. Somliga sa, att hon var naken och andra, att / hon hade kläder på sig. Hon var uppe å for i en halv båt, sa di, å då hade hon kläder på sig. Hon var skapt som en vanlig kvinna. Men di som kunde se henne riktigt, såg att hon inte ha- de ben som en människa utan det var som e feskerompe. Håret var långt. Det var så vitt så att det sken av det. När hon visade sig, så skulle det bli oväder. När en var barn, så skrämde di en för henne, för att en skulle hålla sig från vattnet. Om en tog något i vattnet, kastade i det eller sö- lade i det, så kunde hon komma och ta en. När en meta, så skulle en spotta på masken tre gånger för att en skulle få tur. För det var "sjöråa" som skulle hänga på åt en. Gamla skeppare, som for uppåt, här hade haft henne på båten, sade: Det var en som ha- de haft henne efter båten hela vägen nerifrån Vänern. Det var månljust, så han hade / sett henne tydligt. Om en tog en granrisruksa och satte upp i båten, eller om en slog isär rocken och seglade på det viset, så kunde det gå galet med en, för hon tålde inte sådant. Om en ville föra bort henne, så skulle en ta och nämna Guds ord: Det ville hon inte höra på. Sjöråa var det just inte så mycket tal på i denna trakten. Det var mest "skogsråa," men den hade de mycket med att göra. Den såg också ut som ett fruntimmer men hon hade hästrompe.