Transkriberad uppteckning

Skogråa ville gärna ty sig till manfolk och vänslas med dem. En gång kom hon in till en kolare som hölls i skogen och ville ligga när honom. Men han såg svansen hennes, så han körde ut henne, fastän hon var vacker annars. Och så sade han till henne att han hade inte så ont om kvinnfolk så att han behövde bry sig om dem som hade svans. Då blev hon ond på honom och sedan vart det alltid avigt med milan för honom. På en gård var det en gumma som hade gjort i ordning och skulle upp tidigt en morgon och laka, men hon försov sig. Då kom det en gubbe och gav henne en örfil, så att hon vaknade. Hon fick se honom med detsamma. Han var liten och hade en röd luva. Tomtarna brukade hålla till i närheten av stallet och hästarna var de goda vänner med, men inte om de hade byggt stallet över där de bodde. Då brukade de inte lämna hästarna ifred, utan de brukade se ut som om de hade varit skarpt körda om morgnarna, och så hade de ingen trivsel. / Då brukade de ge tomtarna något offer, för att de skulle låta dem vara. Men det hjälpte inte alltid, utan det kunde hända ibland, att de måste flytta stallet. De brukade inte tycka om heller om man hade något arbete som förde buller med sig om kvällarna. Då kunde det hända, att de gjorde efter, så att folket inte kunde få någon ro på hela natten. Uppe i sätrarna brukade det finnas bergfolk. Det var inte många som såg dem. Men de kunde få se korna deras ibland fram på kvällen. De var stora och granna. Ofta om nätterna kunde de också höra hur de gick och lullade åt korna, och så hörde de kornas rötande och klangen från skällorna. Bergfolket hade sina djur ute bara om nätterna.