Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
frieri och bröllop.
De gamle hade att tala om, att folk som skul- le gifta sig, gick "fästing". Eller också gick de strax efter det de var gifta. Då gick de eller for omkring i stugorna å tiggde ull, lin å spann- mål, som de skulle ha att börja med. För det var inte många som hade något när de gifte sig å skulle börja. Det var inte mycket att spara av den tiden om en tjänade dräng eller pi- ga. En skulle ha roligt med det, att en gick å för- ärade dem som det lyst för, en käpp. För då skô- ja en å tyckte att de behövde det, när de ha- de varit på predikstolen å fore ned å brutit benen. Då kunde en säga: "Jaså du ha vare i kyrkan å bröte benen av dig, du". / Brudgumskjortan fick en allt av fästmön. Den var en aktsam om. För det var liksom mer högtid, när en fick den på sig. Jag mins ingen "päll". Det var före min tid. Men den hölls över fästfolket medan prästen läste en bön över dem. Se'n ryckte de bort den. Den som var kvickast å ryckte den till sig blev brudgum därnäst. Pengar fick det lov att vara åt brudparet. Men det fick en ge som en hade råd till. Då fick en lägga i en skål på bordet, å se'n blev en bjuden på en sup - kan vete (?). Spelmannen skul- le ha betalt för att han spelade. Men det fick en in på det viset att någon av gästerna gick omkring med en tallrik, å då fick alla gästerna bidraga med en slant, så att en fick ihop någon krona. Det kunde inte bli så my- ket. Men han brukade att vara nöjd, för han fick så överflödigt med brännvin. För han skul- le nästan ha framför alla andra. / Att man tog in stabben har jag inte hört ta- las om. Men de gjorde långdans innan de gick hem första natten. Då sprang de å höll var- andra i händerna. Då for kronan av bruden, å då passade de på att sätta den på nå- gon vacker jänta. Hon skulle bli brud där- näst. Jag vet inte att något särskilt förekom, när de skulle flytta ihop. De tog var en sitt å flyttade ihop. Men att det skulle vara bra för det nygifta kvinnfolket att gå fram till spisen å se upp i skorstenen det första, det vet jag. Blev hon salig då, så skulle det vara riktigt bra. - Om hon kände sig trött och olustig första dagen, skulle det inte bli något bra för henne.
frieri och bröllop.
När en skulle frie så skulle en rent å smyga sig iväg. Det var allt sällan någon gick å friade på dagen. Det skulle allt vara på kvällen å natten. Om ons- dags och lördagsnätterna var det en skulle fria. Var å en gick till sin, men så kunde det bli så att pojkarna ville "frie å" för varandra. Den ene tog tösen från den andre. Det skulle vara bra bestämt om pojken skulle gå direkt in till tösen. Annars fick han ut henne med att knacka på fönstret eller vissla. Den värsta nattfriingen var med pigor- na. För var det någon piga på något ställe så vil- le allt pojkarna gärna hålla till hos henne. Bond- döttrarna var inte så lättvindiga som pigorna. Å bondpojkarna smet sig till pigorna också. Men det var mest för att få ha roligt. / Det var sällan det blev något äktenskap med så- dant frieri. Det var mest en osed. Då skulle det bli så att pigan blev havande, så att han var tvungen att ha henne. Det var inga varken pojkar eller flickor som fick vara ute om nätterna eller fria något förrän efter det de hade gått å läst för prästen. De skulle allt va- ra minst en 17, 18 år först. Rocken å skorna var det enda en fick ta av sig, om en skulle ligga jämter en tös. Pigor och drängar gjorde bädd åt sig i höet. Det var så fort det kom litet hö i ladorna så var de färdiga att rela åt sig. Men de äldre var in- te noga med detta. De försökte allt hålla töser- na inne. De kunde inte hålla vakt över dem, om de låg ute. När pojkarna var ute om nätterna så gjorde de kakeni här å där. Om det stod några redskap ute, så kunde de vara framme å göra konster med den. På somliga ställen band de på dörrarna / De hade så många skälmstycken för sig. "Böneman" skulle fria i stället för pojken eller tösen. Han skulle jämka ihop föräldrarna, så att de gav löfte till giftermål. När han hade gjort det så fick han ett par strumpor, så fick han vara med på bröllopet. "Trille ner från predikstolen". Det var när det lystes första gången. Då bröt fästparet benen av sig. Det var skämt med det att en gick å stack till fästmannen en käpp, för att han inte skul- le bli bet att gå. Det var inte vanligt, att de gick å hörde på sin egen lysning de två första gångerna det lys- tes. Men tredje gången skulle de vara i kyrkan, för då skulle de höra efter så att det var riktigt, så att de kunde gifta sig. Lysning- en skulle en ta ut på ny i inte på ne- dan - om det skulle bli bra. Om en gick över skaklarna eller skäkerna, så skulle en inte bli gift. Men om en gick / samma väg tillbaka så gjorde det inte något. Årsgång skulle en gå om jul- eller midsommar- natten, för att en skulle få veta något in in fram- tiden. Då skulle en gå till en korsväg. Om mid- sommarnatten så skulle en lägga 9 slags blomster under kudden å sova på dem. Då skulle en dröm- ma om den en skulle få. - "Saltpannkaka" å å drömgröt gjorde de om kvällen för att de skul- le drömma om sin tillkommande. Bröllopet höll på ett par dagar. Gästerna skramlade ihop till en "brurgåva". På bröl- lopsdagen, när en åt middag, så blev en tallrik fram- satt på bordet, å då fick en lägga i den som en tyckte passa. Se'n var det värden som räckte den till bruden. Se'n gick bruden å brudgummen omkring å tackade. Gästerna hade "fornekorg" med sig. Den bestod av smörgåsar, "klingåsar": fin kaka med smör å riven sandost på eller mesost. Den kakan var bakad tjockare än vanlig kaka som en / begagnade. När fästfolket kom från prästen å var vigda, så gick gästerna å tog dem i hand å önskade dem lycka. - När gästerna gav gåvorna skulle de ha fägnad i brännvin i stället. Brudgummen dansade första dansen med bruden. Eller också var det prästen som dansade först med henne. De andra fick sitta stilla medan denna dansen pågick. Se'n var det en å en som dansade med henne. För var och en hon dansade med, fick hon pengar i gåva. Det var dans till fram efter midnatt på bröl- lopsnatten. Spelmannen fick pengar som gäster- na skramlade ihop. Sist hissades bruden. Å då var det en bränn- vinssup att få. Det var det sista, innan en lämnade bröllopsstugan den första bröllopsnatten. - Det var inte riktigt om de hade köns- umgänge första natten. Det skulle de vänta med till efter bröllopet. / Det var fyra stycken som höll ett silkeklä- de över fästparet medan prästen läste en bön. Detta kallades "päll". Jag mins inte till det, för det var mor som talade om hur det var på hennes tid. Det var en särskild bön som han las. När han kom till ett visst ord i bönen så ryck- te de bort "pällen".
död och begravning.
Det var så bestämt att den ene skulle få en lätt död å att en annan skulle få en svår död. Å den ene skulle dö på det viset å en annan på ett annat vis. Om det var utsta- kat för en att en skulle slå ihjäl sig så fick det gå på det viset. När en hade burit ut den döde så skulle en välta omkull långstolen, så kom inte den döde igen. Om en strök honom över ansiktet, så var det inte farligt att en blev rädd eller att en fick se honom gå igen. Den döde skulle svepas i tjocka yllestrumpor. Ett gammalt rent linne fick duga att ta på hon- nom, om det inte fanns annat. Allt som blev kvar, när svepen var sydd, skulle tullas ihop / å läggas i kistan. Nålen som de hade sytt med lades också dit. Det stacks inunder den döde Sängkläderna, som den döde legat i, tvättades. Om det inte var något värde i dem, så brändes de upp. Halmen, som den döde legat på, brän- des upp. En ville inte ha sådant där liggan- de. Kvinnfolken var så mörkrädda. Graven fylldes igen av de som var med i liktå- get. Det mins jag väl. Men så fick socknen dödgrävare, å då fick han sköta om det. "Varn" var det somliga som var ute för. Det var så att de kom med tecken före innan de kom rik- tigt. Det knäppte i dörrlåset, gick i fönstren el. en kunde höra att någon kom körande till tram- pen. En liten stund efter så kom den som skul- le komma. Det en hade hört förut var inte an- nat än en villa.
död och begravning.
Tecken till att någon skulle dö i huset, var om kattugglan kom intill gården å satte sig att skrika. - Om det då hände att någon blev sjuk, så var en säker på att den skulle dö. Om någon hölls med dön å inte slapp utan fick ligga med dödsarbete å pinas, så vet jag att en brukade säga att den onde var framme å höll igen. Så kunde det bero på vals den sjuke låg. Det skulle inte vara bra, om han låg på visst sätt. Men jag har inte reda på hur det var med detta. - Spjället skulle stå uppe, så att anden tog sig upp. Det vet jag att folk hade för sig att det skulle vara någon öppning, så att den kom ut. Den skulle vara som en ljuslåga. Sängen eller soffan som den döde legat i vältes omkull, / för då skulle inte den döde gå igen. Halmen som den döde legat på brändes upp. Kläder- na brukade de allt att tvätta å begagna, om det var något med dem. Men somliga brände allt upp allt sam- mans. En kopparslant lades på vardera ögat /"dösekel- penja"/, för att ögonen skulle falla ihop så att han inte skulle ligga å se. Hörde inte talas om att något lades i kistan annat än blommor, hy- velspån el. granris. Kan inte minnas att kvinnorna hade kläden för mun- nen under begravningen. Men gamla kvinnfolk kunde gå å hålla näsduken för munnen. Karlarna som var med i begravningsföljet skot- tade igen graven. Graven skottades igen genast, när prästen hade läst det han skulle läsa. Somliga skottade andra stod och tittade på. Det var det svåraste att se, när de började att kasta ned jorden. Det tog de sörjande hårdast.
död och begravning.
I min ungdom var jag med på en begravning i Årjäng. Då mins jag, att när de tog den döde av långstolen, så sparkade käringen till långstolen så att benen stod i vädret. På begravningar var fruntimren klädda i svarta klänningar och vita förkläden och en vit krage om halsen. På senare tider hade de svarta för- kläden. Ett svart silkekläde på huvudet. De gamle hade ett vitt kläde om halsen till sorgklän- ning. Det var en fabel med det att om en hade "gektsjuke" så tog en av svepen å band om foten eller där "gekta" satt. Det bars på krop- pen så länge det fanns något kvar av tyget. Det mins jag att mor gjorde. Å hon påstod / att "gekta" gick bort. Det var inte noga vems skjorta den döde sveptes i, men helst skulle det vara av egna skjortor. Gröna blomster å blad lades på bröstet av den döde. Å en näsduk lades över ansiktet. Det gick inte an att köra ett lik med en häst, för då blev hästen skämd. De bar liken på bår. Det var ett par skift som var med å bar. Det mins jag folk som var så vidskapliga. Vid varje portstolpe lades en ros av fint gran- ris. Så gjorde de över allt efter den väg som en skulle fara fram med liket på - d.v.s. vid varje stuga. Vid "gravhuset" satte man upp "lik- granar". Det var vid dörren å porten. Man bröt inte toppen av dem. Så hackade man granris å strödde på vägen en bit framåt vid sorgehuset. Inne på golvet ströddes hackat granris. Så hade man granbarr på likvagnen. På hästen, som drog liket hade man bundit en vit näsduk vid selkroken. Näsduken hang / ned. Om den döde var ett fruntimmer så hang han på vänstra sidan, en karl, så hang han på högra sidan. Men det var länge se'n de slutade med det, för hästarna blev skrämda. Graven skottades igen med detsamma. När jag var 20 år, så slutade de med det. Då blev det kyrkvaktarn som hade igen graven, förut var det begravningsfolket. Jag mins att det fanns tre spadar, så det var tre som öste ned jorden. Halmen, som den döde legat på, brändes upp. Sängkläderna tvättades - om inte det det hade varit smittosam sjukdom. Om det var en som hade sår på kroppen, så fick han inte gå till en öppen grav. Såret skul- le inte gro förrän den som låg i graven hade ruttnat upp. Om den döde var "usalig", så påstods det, att han skulle vara med på vagnen hem. Hästen drog så tungt hem, så det var mest omöj- ligt att komma hem. Han blev svett å skalv. / Det var en fru från Åseby som var med hem på det viset. Den människan hade varit lider- lig å elak. - När hon hade dött, så gick spjället upp å ned hela natten. När de fraktade Mattes i Glavsnäs till graven, så satt det ett svin på kistan. Det var gamla gummor som svepte liken. Det sveptes i gamla linnen som var begagnade. Soc- kerduksväv lades över den döde i kistan. Detta spi- kades fast i kanten på kistan med små nubb. Snickarn, som gjorde kistan, lade alla hyvelstic- korna i kistan. De skulle ligga under huvudet, för att inte den döde skulle gå igen. Hö lades också i botten på kistan. - Kistan svärtades med kimrök. Graven lades för öst och väst. Den dödes ben låg mot öster. Om det var en självspilling som skulle begra- vas, så gick det inte an att frakta honom ge- nom porten å över andra gravar, utan kistan / vältes över stängslet, så att en fick henne innan- för det. Där grävdes en grav för den döde. Det var på en plats där inga andra gravar fanns. Man skulle lägga handen på pannan på den döde, så skulle en inte bli rädd för honom. Jag stod å tittade på en död en gång, å då var det en käring som sade till mig det. Jag har en dunkel aning om en som inte skulle ha någon skugga, men var det var här i sock- nen, mins jag inte. Men folk hade den tro- na, att stora syndare inte hade skugga.
husbygge och flyttning.
Sådant virke som låg tyckte inte far om. Om han skulle ha till bygge eller att reparera med, så ville han allt ha riktigt virke. Han tog det på rot. Å då högg han det på första eller andra nyet under året. För det skulle hålla sig bättre då. Di ville ha stugan så, att när det var skugga på östsidan, så var det middag. Det var en stu- ga väst i Lia. När skuggan kom mitt på, så höll de för middag. De gjorde inte husen riktigt färdiga, för det skul- le inte vara bra om en gjorde det. Men myc- ket kunde ju bli ogjort för att inte det fanns me- del att göra det färdigt. Och det var inte så no- ga den tiden, om det var ett rum som inte blev färdigt, för det blev nyttigt ändå.
hemmet.
Den första måltiden en fick på dagen kallades för "frukost". Den fick en strax en kom upp eller vid 4- el. 5-tiden. "Kl. 4 på morgonen å 8 på kväl- len å passlie tider, när det inte är brått", var det en käring som brukade säga. "Dôggeln" fick en kl 9 på morgonen eller kl 8. Det blev som det passade. - Till frukost fick en brännvin å sambakad kaka å smör, å till "dôggeln" fick en välling å tunt sambakat haverbröd. Vällingen av skrämjöl eller samma- let havermjöl. - Mitt på förmiddagen kun- de en få en sup i stället för kaffet, som en får nu /"mällamål"/. "Meddan" kl. 12. Det var gröt. Eljest kunde det bli kött, fläsk, ärter el. rotsoppa å rotmos. / "Afteval" kl. 4 el 1/2 5 em. Då fick man en sup, smörgås, form, ost, sandost, korv, pannkaka. Ibland fick en det ena å ibland det andra. "Kvällsmål, kvällan" - det var gröt elle sopp- mat. Soppmat bara någon enstaka gång. Vassgröt - kokas av vatten å sammalet rågmjöl och sur mölk /kärnmjölk/ var vanligt till den måltiden. Så var det någon gång som en fick "motta" /"näve- gröt. Men det var mera sällan. Man smälte ister eller stekte fläsk å doppade gröten i. Den kokades så hård, att en kunde skära den i ski- vor. Sista biten av smörgåsen hörde jag inte annat namn på än "steckebeten". När smöret breddes ut över brödbiten med tummen, så kallades en sådan smörgås för "tômmesmörgås". När en var liten, så inbillade de en att det skulle vara mera kraft i en "tômmesmörgås" än i en annan. En fick inte lämna något av en smörgås. Det var att äta upp eller att bereda sig på stryk. / De skrämde ungarna för "kvällsbusen" i spisen å för att en skulle få se någon tomtgubbe i spi- sen. "Askefiser" var inte särdeles aktade. Det fick den heta som satt å rörde i askan. "Han var inte no för sig." Somliga kallades för "askeladd". Det var samma mening som med "askefis." - Det var en saga om "askefisen" men den mins jag inte nu.
husligt arbete.
Om mor satt i köket å kärnade, å det inte ville bli smör, så flyttade hon sig till ett annat rum. Hon tyckte inte om att det kom främmande, när hon höll på att kärna. Då satte hon gärna undan kärnan. Di hade det för sig att främmande kunde skämma - i all synnerhet, om det var tattare eller alldeles främ- mande. Tre vattendroppar eller tre saltkorn att ha i kärnan skulle också hjälpa.
husligt arbete.
Mor kärnade smör en gång. Det var omöjligt att hon kunde få smör. Då gick hon till en bäck å satte kärnan i bäcken å kärnade. Men då blev det smör. Hon satt i bäcken å kärna de många gånger, å det var allt fler än hon som gjorde så. - Eljest var det bra att ställa kärnan på en en sax eller en kniv. Det vet jag att mor gjorde också. Om hon hade tre saltkorn i kärnan så skar grädden sig. Vid brygd begagnades en "jästkôbb" av al. Det var jäst på den från den ena gången till den andra. Det skulle inte gå bra att få riktig dricka om en inte hade en gammal "jästkôbb" å lägga i. För den begagnades år efter år. Främmande fick inte komma å ta i ljusen, när / de stöptes, för då skulle de spricka. Om det var något slags drag, när de stöptes så skulle de komma att ryka å lysa dåligt. Om det kom främmande in, när en kokade korv, så sprack korven. Vi fick inte sitta i spi- sen, när man kokade korv. Mor påstod att korvar- na sprack, om vi satt där. Om en kom in på ett ställe där de höll på att sätta upp väv, så skulle en ta ett stort steg, för då fick de snart sätta upp väv igen. Så tog en långa steg för att väven skulle bli lång. Ingen främmande fick komma in, när de fällde väven.
tjärbränning.
Tjära användes att stryka på dörrar och redskap. När kon hade kalvat skulle hon ha en tjärad sill. Om påskafton gjordes tjärkors på stall- och ladu- gårdsdörren. - Tjära å beck klentes i självsprickor på händer å fötter. Tjärlag var hälsosamt att dric- ka. Sådant vatten fick kreaturen att dricka. Lukt av tjära var hälsosam. - Beck lades på bölder, för att det skulle dra ur "gôre". Det gick inte an att en högg eller väsnades något vid tjärgropen efter det solen gått ned. Då kunde det hända olycka med tjäran å veden, så att allti- hop brann upp. "Skogråa" var inte säker än hon ville hålla till där en kolade å brände tjära. Uttryck i samband med tjärbranning: Han går som en lus på en tjärsticka /om någon gick / sakta eller han utförde arbetet "småfâligt"/. Han lôr ve som tjäre /han är efterhängsen/. Dä kan du tro å lägge bek på så drar dä /om en tvivlade på något som sades/. Segt som tjäre. Han ä som han skulle ha rulle säj i tjäre å aske. Tomma tjärtunnor hissades upp på en stång om påskkvällen å brändes upp.
vagnen och kärran.
Benämning på vagns- och kärröverreden (häcker) som användes vid inkörning av hö och säd: häck, vagnshäck, kärrhäck - plur. häcker - Vid sand- och gödselkörning: "Skrôv, dyngkârrskrôv". Överredets olika delar: framsija å baksija, framstöc- ke, bakstöcke, tvârträ, "bôtten", "vagnsbôtten" "kär- rebôtten". Stången som som man binder fram- och bakvagn: "tistelstång, vagnsstång". Det trä vari hjulaxeln är infälld: Oke. Den del i bakre axelträt som som vagnsstången genomlöper: "tistelhôle" "vagnsstångshôle", "hôle te vagns- stånga." Den sprint som sitter utanför hjulet och hindrar detta att falla av: "hjulnål." / Namn på de olika delarna av ett vagnshjul: Jär- net runt hjulen: "Skoning". För länge sedan var in- te "skoningen" hel utan i "lôtter". Träet som sit- ter innanför "skoningen" kallas "hjullotter". "Hjul- köbben" - den som "hjulbössa" sitter i. "Hjul- pinner" - ekrarna som sammanbinder "hjulkôbben" med "lottera". En "löt" flera "lôtter". Ytterdelen av "kôbben" kallas "hjulnav." "Nav", pl. "nava". Draganordningarna för vagn: "Skäcker, vagns- skäcker" el. "vagnsgaffel". "Skåk", plur. "skäc- ker". Samma benämning på draganordning till kärra. Alltså "skåk", "tjärreskåk"; plur. "skäcker" "tjârreskäcker". Släde: sing. "skåk, släskåk"; plur. släskäcker". Vagn i flertal: "vanger", best. form plur. "vangra". Släden och drögen. Benämning på de tvärträn som sammanbinda de båda medarna: "bank, släbank"; plur "ban- ker". Benämning på medarnas uppåt svängda delar: / hôve, mehôve, nos". Benämning på de stöd och klossar som samman- binda mede och tvärträ: "bank, klôss". Benämning på tvärträet mellan medarnas uppåt- svängda delar: "dragträ" Benämning på de överreden som kunna användas på en släde el. en kälke: "Skömme", "ryss" ex. "kolryss", "rysseskömme". Benämning på de stakar som utgöra stöd för las- set på vagn: "vagnsstak". Släde: "Slästak." Benämning på den spjäla som går från medens nos till det främsta tvärträet: "rem".
husdjuren.
Om påskafton smetades tjärkors på ladugårds- och stalldörren. Jag mins särskilt en käring här som höll på med detta in i det längsta. Det var till mot för påskkäringar å annat ont. Om en köpte en ko, så ledde en in henne i stu- gan, när en kom hem med henne. Hon leddes in genom den ena dörren å ut genom den andra. Så fick hon traktering i en gryta eller pan- na. Det var bröd och all slags mat. Jag mins att bror min gjorde så. - Detsamma med en nyköpt häst. Den käringen som höll på med tjärkorsen hade en orm i tröskeln på ladugården. Den hade hon för att korna skulle må väl, å inte ha något far- ligt med sig in i ladugården. / När en ko hade kalvat så skulle hon ha mjöl- dricka å en tjärad sill. Det brukade mor ge. Ingen främmande fick gå in i ladugårdarna. Folk var rädda för att kreaturen skulle bli "skämda" å "mostôlne". Det var farligt för onda ögon. När kreaturen släpptes ut första gången om våren, så ställde käringen sig så högt i dörröppningen att kreaturen strök med ryggarna mellan hen- nes ben. Fåren skulle hoppa över en kniv eller lie. Om inte bina trivdes så hade det kommit mal i kupan. Snyltbin rotade ut de riktiga bina. Om myror och getingar lade sig åt sam- hället, så dog bina. En fick inte bina att stan- na i en kupa som det hade varit mal i. De skydde ut igen. Ovänskap om bin gjorde att de dog ut. Så kunde de svälta ihjäl på våren för att de hade för liten mat. Det var ingen som matade bina då. När bina svärmade så fick en passa på å ha / iordning vatten, så att en fick spruta över dem. Då begagnades kvastar å sprutor. När de hade satt sig, så skulle en skugga dem. Se'n tog man upp en tun kupa å började att kara in dem. Om det var en vek kvist de satt på, så skar man av den å hade hela klungan i kupan på en gång. Eljest så matades de in med en sked. Bara en fick en "vieln" så gick de andra in själv. Fåren tog man in i stugan å klippte dem. Man band ihop bakbenen på dem se'n låg de snällt. När de var klippta fick de en brödbit. En utlock lämna- des kvar under buken. Den skulle de ha, så att de inte skull frysa ihjäl.