Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Talesätt om julen
Ann'da trätt* ä jula slätt, tjugene Knut kör jula ut. *trettondedag
Troll
1. Ett troll bodde i Deberg, Tom. En jul beha- gade trollet komma fram till en bondgård i när- heten för att stjäla vört. Av bullret i köket för- stod gårdsfolket, att där var tjuvar. Då ropar en av de innevarande, att ett av trollets barn hade bränt sig. Trollet lät då sina båda kopparspän- ner fulla med vört stå kvar och springer hem till sitt för att rädda sitt barn. Kopparspännerna fick bonden behålla. 2. Ett annat troll säges haft stor färdighet i smides- konsten. Bonden, som bodde i närheten, visste att be- gagna sig av hans konst. När bonden hade något som skulle smidas, gick han på aftonen till berget, där trollet bodde, och hade föremålet eller uttalade sin önskan om vad han ville ha gjort. På / morgonen vandrade han åter till berget för att hämta det utförda arbetet. Aldrig behövde han gå förgäves. Arbetet var utfört till hans belåtenhet. Så fortgick det en lång tid. En gång lyckades bonden få syn på trollet. Det såg förskräckligt svart ut, varför han säger till sin hustru, att de borde ge det en ren skjorta, eftersom det inte tager betalt för allt det myckna arbetet, som det utfört åt honom. Det var hustrun ense med mannen om. En vit, fin skjorta får bonden i ett paket och lägger vid berget. Åter behövde han få smitt ett arbete, varför han lägger föremålet vid berget på aftonen. På morgonen när han kommer till stället för att hämta det, ligger det orört. Gubben stod och undrade, varför ej jätten var lika tjänstaktig nu som förr. Mannen får se jätten och frågar honom, varför han gjort på detta sättet. Jätten svarade, att nu hade han inte råd att svärta ner sin fina vita skjorta, som han fått.
Julafton.
På förmiddagen skulle de skära hackelse till hästarna, men när klockan var tre var det "afta", då skulle de doppas i grytan. Då kom pappan själv in med halmen och bredde den och sedan åt de. Sedan de hade sjungit och läst fick de unga leka i halmen och de sov i den under julnatten med en kärve under huvudet. På nyårs- och trettondedagsafton togs det in ny halm och på Knut blev den buren ut. Då kunde man inte ha den till annat än till strö under djuren. När jag växte upp hade vi redan julgran och i den hade vi klippt papper med fransar, äpp- len och ljus. Utav halmen gjorde de många "julakonster". En julabock, det var tre toppar / av halm som sattes ihop upptill och så ställde man bocken på golvet och en la´ sig raklång ner med huvudet instucket under bocken. Så skulle han försöka lyfta upp bocken med fötterna. En annan konst de gjorde kalltes spänna spark. Då la´ två karlar sig raklånga på golvet med fötterna mot varandra och så spände de och såg vem som var starkast. Man gjorde också en halmkrona, som stod på en fot, och i den hade man fem ljus. - Styvern på stol var och en julakonst. Då la´ de en stol på golvet så klev en upp och satte sina fötter på "frambenen" på stolen dörnere och hän- derna litet högre upp. Sedan skulle man ta´ en peng med munnen som låg uppe vid sitsen. - Hela julen låg en stor ost på bordet, som man aldrig tog av och på bägge sidor om deg låg en tunn vetekaka. På julafton fick hästarna alltid bröd och fick korna halm annars fick de hö / på. - Om man gick utanför huset skulle man inte titta in genom något fönster för då fick man se den som skulle dö undere året sitta därinne huvud- lös. Hela julnatten brände ljusen ända till ottesången. Man trodde att döda kom hem jul- natten och det var därför man inte släckte.
Julafton.
Julhalmen. Karlarna kom in med tre halmkärvar och sa: "Nu kommer vi mä jula". Det var julafton i môrninga (mörkningen). Då skulle de strax ha kaffe och gök och fina dopper, och medan de drack och åt, fick kärvarna stå på gol- vet. Minns ej, att barnen dansade kring kärvarna. När de spi- sat, breddes halmen, och en stund efter kvällsmat la sej barnen i halmen med kudde under huvet och sov hela nat- ten. Lekar i julhalmen. De droge kävle, mussla sko, rodde till Tyskland: då låg två mitt emot varandra med var sin karbas i näven, och så satte de upp ändan var sin gång och då skulle den andre slå till. Så släckte de stjärna - tog en en balja med vatten och lät det droppa av ett ljus i vatt- net, och sen skulle försöka blåsa ihop stjärnorna på vattnet, / men då passade en på och tryckte ner hans ansikte i vattnet. Så gjorde de en julabock med tre ben - tre lockar av halm hopsurrade - och låg på rygg och tog den med fötterna över huvet. "Hankler", broderade med blommor och stjärnor på gammal- dags vis, hängdes upp på väggarna. Och konterfej med Holger Dansk och Burman, som kridde på var sin häst med stora värjor och de tio jungfrurna med lampor, som brände för de fem men vôre svarta för de fem. Marbönner gick här och sålde sådana konterfej. Halmkrona av halm har jag gjort. Jag skall gå upp på vinden efter den. Se här, det är nio små kronor i bunnen, fyra uppå och en allra överst. Det är tre halmpipor i var krona. Röda fjädrar här och var. Den hängdes i en krok i taket över bordet. Ett ljus brann under den. Den konsta hade jag hemifrån. Karlarna högge bränne och sköre hackelse på julaftons förmiddag. Nej, de tröskade inte. Ingen ceremoni med blöta lon, tröskningsredskap o.d. / Julgrisen slaktades en fjorton dar före jul, ofta på själva lusse. De firade inte lusse alls förr. Julabordet. Var och en skulle ha sin julakoka och ringar i julahögen. På julbordet skulle stå en grann rosig ystekarsost, en brännvinsflaska bredvid den och fint bröd och smör. Det skulle stå där för jämnan, och de fick äta av det, när de be- hadade. Och hemmabrygd drick stod i ett stop av postelin el- ler trä. Julaftons kväll åt det kropper och spjällrev. Det spadet, som de hade kokat revv i rörde de mjölk i och la i klimpar av siktemjöl och kokade - det kallades kropper eller monkar. Gröt åt vi inte den kvällen; det var inte innan trettondeafta. De rimmade inte hemma; det var bara när de var borte i kalas. De döde skulle komma. Därför lät de all slags mat stå på bordet. Ett ljus skulle brinna hela natten - men det var inte alla, som hade den seden. På ett ställe hade folket somnat ifrån lju- set, och när de vaknade, låg det vid dörren och brände. Jag vet inte, vem som hade lött dit'et. / De lade var sitt plagg på lon julaftons kväll och bredde ut ärmarna. Blev ärmarna lagda i kors över bröstet om natten, skulle den dö, som ägde det plagget. Men skälmare kun- de komma och lägga till alla ärmarna, och då blev det ingen reda med det. Jag har hört att någon kunde gå runt kyrkan på julnat- ten; de var så morska och griska förr, nu är det inga som är så geva, så de vill gå kring kyrkan med natten. Nej, de brukade inte tvätta sej eller bada på julafton. Julklappar använde de inte, när jag växte upp. Julgran, det hade en del redan i min barndom, men inte allastär. Granar utanför dörren hade de alltid, en på var si- da. Julakärven brukade de sätta i en gran eller spika upp på taket med en grankvist ikring. Ibland hamna´ de till två kär- var och bytte om och satte upp en ny om nyår. Min svärfar (i Förlanda) gav korna rågmjöl julaftons kväll, och då sa han till varje ko: "Ät bra, tris väl, här ä julafta i kväll!" / När den yngste vi julbordet, nös han ut den äldste. När de äldste, skulle rätten falla på den yngste. Halmbanden från halmkärvarna lades vid dörren, men inte i kors. De eldade julbrasa med eke och björke. De högge särskilt julabrän- ne i julaveckan.
När Sväs Henrik såg spöke
Darna före jul hade Sväs Henrik och hans dotter Johanna vart i stan. Det var bra sent när han körde hem och här var riktigt "narmört". När han kom till Thorstorp i en li strax vid Gun- ned var det, som om någonting kommit och tatt tag i betslet på hästen. Då ropte Henrik te: "Va ska Skam på me å min häst å göra ?" Henrik ha- de ju söbet, så han va bra "ör" för annars hade han nog inte gjort någonting så dåraktigt som att tala till en som går igen. Det var en huvud- lös kar, som bruka visa sig i Gunnes li. När Henrik hade sagt det var det som om någonting hade hoppat rätt över hästen. Sen börja hästen att springa det värsta han orka. Han han höll på å springa i "gröbere" så fort han hanns. När han kom till Kullagårds bro skulle han satt rätt / över räcket där. Och det var som "dä som ont ä" hade vart efter dem. När dom var nära hemma vid så höll han på att sätta över en hop bjälkar som där låg. När Henrik kom in satte han sig till bordet och skulle äta. Rätt som han satt där så blev han så "könsteger" han wittna å öwerna bleve som glas. Dom därhemma blevo ju förskräckta och Caroline gik till honom och fråge: "Men wa ät mär peppar ?" Då tog han henne i "hanna" och krama den så att hon trodde blot gick ur den. De fråga Johanna om hon visste vad som var litt men. Men hon tordes ingenting tala om den kvällen för om hon hade nämnt vad som de hade vart ute för så hade hon också blivit lika sjuker. Där var en gammel, som de kalla för farmor, hon sa, att de ska försöka att röka Henrik. De fingo i "kållen" i en säng och så röka de honom med tändstickor. När de ha- de hållit på å rökat en stund så körde han i / å "spy" så förskräckligt. Så fick han ett "puste" te, så han blev lika besynnelig. Men de höllo på å rökan tills han körde i ett "spy" igen. Med sen han bare fick "spytt" så bättra han sig. Och dan efter var han lika bra igen.
Hösthalvåret.
27/7 Sjusovaredagen. De båda allmänt kända märkena finnas också här: regn i sju veckor om det regnar den dagen; och envar, som försover sig då, blir sömnig och dåsig hela året. 29/7 Olof Olsmässa. Olsmässekroken var i äldre tider en svår period att genomkämpa. Den gamla grödan var uppäten säd fanns inte att få köpa, även om man hade pengar och i många fattiga hem saknades just denna nödvändighetsva- ra. Det blev brödbrist, och man måste taga till den nya råg- skörden, så snart som möjligt, ofta på själva Olsmässedan. När man då hörde präglarna dunka på ett och annan ställe, så sa man nog lite försmädligt: "Nu börja hungerklockorna gå." På många ställen skämdes man att ringa i de klockorna / och tillkännagiva för hela bygden, hur fattigt man hade det. Man dankade nekerna mot logbalken och torkade den så erhållna rågen i solen. Säden breddes ut i tunt lager på ett lakan e.d., vilket pla cerats på ett vagnhäcksflak. 10/8 Larsmässe. Två ting utmärkte Larsmässan. Då skulle den nya potatisen vara så långt kommen, att man kunde börja ta av den. Det var en högtid. Då stod den stora Larsmässemarknaden i Göte- borg, linnemarknaden. Dit skulle hela Nordhallands befolkning, åtminstone far och mor i varenda stuga. Mycket lin odlades och bearbetades i Halland, och nu gällde det att på Larsmässemarknaden omsätta årets viktigaste arbete i pengar. Det var hallandbon- dens viktigaste möjlighet att skaffa lite kontanter, Hallänningarna sålde aldrig sin linneväv till grossörer. De stodo själva på torget och kommersa- / de direkt med stadens fruar. 29/9. Megelsmässe. Då vankades skördegröten (hulvagrödan). Det fanns en och annan gård, där denna högtidsrätt avåts omedelbart efter skördens avslutande. Men i regeln väntade man med det tills Megelsmässeafton. Då blev det också gärna lite dans efteråt för ungdomen. Det har också varit sed här, att eldar tändes på den aftonen, men numera är det nästan glömt. 16/10 Gallus. Gallus var en av märkesdagarna, men jag kan inte erinra mig, vad det var. 30/11 Anders När Anders braskar ska julen slaska. Och tvärtom.
Annandagen
Det var två seder. som voro knutna till annan- dag jul. Den ena var måkningen. En flock pojkar och ynglingar slog sig ihop, och besökte en eller flera granngårdar för att verkställa den under juldagen försummade måkningen i lagården. Tillvägagångssättet var lite olika. På de flesta ställena gjorde de bara ohägn och rackartyg. Dörrar brötos upp, kreaturen löstes, gödsel vroks in i stora massor, så att djuren halvt be- gravos i dynga, foder vräktes för kreaturen, så att det kun- de räckt i flera dar. Och efter väl förrättat värv smögo ynglingarna sig iväg i tysthet. Besöket gjordes naturligtvis ytterst tidigt på ottan, medan husets folk låg i sin "die sömn". På andra ställen, där man antingen inte ville eller inte vågade förarga vederbörande, gjorde man ett ordentligt / arbete. Man gjorde riktigt fint i fähuset. Men sen fordrade man också att få måkebolle (###), traktering för besväret. Den skulle huvudsakligen bestå av bränn- vin. Och så tågade man fram till boningshuset och skrålade med full hals den vackra visan: "Nu ha vi måkat, å nu ha vi gett. Men inte en brännevinstår ha vi sett." Det slog aldrig fel att inte ### blevo inbjudna och undfägnade dråpeliga. Till annandagen knöts också en annan sed. Det var att rida Staffan (### ###). Det var en klunga karlar som redo från gård till gård och tiggde brännvin, rent ut sagt. De voro alltid utklädda. Blåa tröjor och röda byxor. Det var dock bara gjort av papper. Stora, höga pap- pershattar på huvudet, som voro sockertoppsformiga, Både hästarna och karlarna voro överhängda med mas- sor av färgade band, som fladdrade åt alla håll. De sjöngo en visa, som kallades Staffansvisa, men den har jag aldrig kunnat. / Alla gårdar voro innebyggda med en stensatt plan inom huslängorna. När Staffansriara kommo in på en sådan gård, så redo de alltid först ett varv runt gårdsplanen för att visa sig för husfolket i all sin härlighet.
Julafton.
Julanek spikade de upp på en käpp på åsen på lagårn. Inte på gödselstaden. Bara en. De satte upp den på eftermid- dagen. Karlarna högg ved på julmiddagen - det skulle vara god ved till "julellen". Julhalm bar husfadern eller en stor pojke in. Ingen cere- moni. Den fick ligga på golvet ett par timmar ibland, se´n bredde de äldre ut den över hela golvet i stugan. En del la´ sej i halmen med en kärve under huvudet och ett täcke över sej och sov hela julnatten. Halmen byttes om nyårsafta. Till Kyndelsmäss - Lella jul - hade många halmen inne. Den använ- des sedan till strö eller kastades på gödselstaden. De vred ihop en trebening de kallade julabocken; den tog de med fötterna över huv´et. / Julgran har de haft i hela min tid, men det var inte på alla ställen, de hade i min barndom. De var ibland små, stod på ett bord eller stol. Julaträ av trä med 6, 7 eller 8 armar att sätta ljus i hade de på några ställen i min ungdom. De var virade med kulört papper. Julakrona av halmpipor, som inte var krökta, hade de allmänt. Sådana kronor kunde se ut på många vis. Ett ljus skulle brinna hela natten. Man fick inte somna ifrån det, för då kom något och tog ljuset och tände eld i bägge ändar, och det låg på tvärs över staken. Julnatten var det ingen ungdom som gick till bädden, utan de sov i halmen allihop. Det var la för att Frälsaren låg på halm och strå. På Rossared gods är det inte mer än 60 år se´n de slutade med julhalm. Men när jag var i Vallda, då jag var 16, 17 år, fanns det inte julhalm där på något ställe. De får inte ta ljuset från bordet och lysa under bordet - det skall bli förargelse. Sätter man en sko på bordet, blir de också förargelse. / Var och en fick sin julakaka och sin julahög. De skulle lig- ga på bordet och en ystekarsost skulle stå där - den fick vi inte röra - den kallade vi avguden. Men det stod en annan ost, som vi fick äta på. De tog inte bort maten julafton om kväll - men det var inte för de döde den stod.
Befolkningen
Det var en gammal gubbe, som dog på Gibraltar i Göteborg 1940. Han var född på ett torp vid Skäreskog under Dukatorp här i Gällinge, och han var omkring 85 år, när han dog. Han var här på besök, när han var något över 80 år. Han hade en skåra i huvudet, ungefär en centimeter djup, och jag frågade, hur han fått den. Då talte han om, att då han var i tjugoårsål- dern, hade han arbete i Göteborg, och så kom han hit till ju- len för att hälsa på en flicka, som han tyckte om. En kväll kom vå bröder fram till stugan, där han var, och lockade ut honom, och den ene gav honom ett slag i skallen med yxan, så han föll och blev liggande i snön. De bägge bröderna sprang, men en bror till tösen gav sig efter dem och fick fatt i en av dem och skar bort den ena halvan av näsan på honom med en kniv, men det var inte den, som hade huggit. De satte / ihop de bägge halvorna med knappnålar, och det läkte någor- lunda. Johan Burman hette han, som fått hugget i skallen. De hjälpte honom till hans hem och han låg hemma hele vintern; sökte ingen läkare, men de gick till Britta Lena (Kungsbacka- gumman) och fick salvor. På vårsidan var han såpass bra att han kunde vara uppe, och på sommaren for han till Göteborg och började arbete igen. Något år därefter sökte han läkare för en sjukdom, och då läkaren fick se skåran i skallen på honom, plockade han ut ett par tumslånga benflisor ur de och brände bort dödkött med lapis. Och han sa, att han hade sett flera sådana skallskador, men de hade varit hopp- lösa, för yxan hade trängt ner i hjärnan. Men Johan Burman var en stor och stark karl, annars hade han inte levat. De fick aldrig fatt i den, som huggit honom. Det blev ald- rig någon rättegång om det; det var inte så förr. Det blev tys- tat. De två bröderna var skräddare Andreas i Bykärr lappade ihop den, som blivit skuren i näsan. Johan blev gift med tösen, som / han var och hälsade på. Kärringen i Gödatorp som dog för några år sen, var och sku- ren i ansiktet och jag vet la fler, men jag vill inte namnge dem, för de har var och en sina bekanta.
Malkolm Johansson
B290A: Om arbete i Falkenberg. Husköp i Harplinge. Torpet och dagsverkena. Gräl med bonden om höbärgningen och husens underhåll. Arbete på torpet och i skogen. Dagsrytm, måltider. Vallpojkeliv. En eldsvåda. Den första bilen. Diverse (de 2 sista min. tekniskt fel med störningar i bandet). (forts. ohörbar 2 min. i början) B290B: Drängliv: mathållning, kyrkfärd, hästfoder, plöjning, slåtter, märgling, tångtäkt, julstormen. (Paus.) Om en usel födelsedagstårta, om en felskriven tågbiljett. (Paus.) Oxharv, tröskning, ornagalna soer, råmjölk.
Spöken och spökplatser
Det var en dräng som var på en prästgård - men jag hågar inte var det var. Han gick hem var kväll. När han kom till en bro, stod där som en karl. Han stod där varenda kväll. Så talte han om det för prästen. "Då ska jag följa med dej dit", sa prästen. Ja, när de kom, stod han där likadant. Då frågte prästen honom varför han stod där. Han bara pekte ner under bron, han sa ingenting. Den andre dagen undersökte de där och då låg där en karl som var mördad; han var sänkt där. Sen stod han där inte mer. Se, det skulle uppe- dagas. Det var i mina barnaår de talte om det. Jag tjänte i Ryda i Sätila, jag var väl en 19 år. Så hade jag varit vid kvarnen vid Strömma. Det blev sent, mörkt var det. Jag satt och åkte på lasset. När jag kom på Andreasa "ia" (sank mark, vat- tensamling) ville inte märren gå. Jag måste gå å, jag fick henne inte fram. När jag kom fram till henne och skulle ta henne i betslet, så var där en hund på vägkanten. Det var en stor hund, och ögonen / lyste på´n. Troligtvis var där skett någonting, det slår inte fel. Detta var före jul. I april året efter skulle pigan som tjänte där jag tjänte, och jag gå till Kungsbackamötet. Vi fick åka hem. Men hon gick å vid Smältered bro och gick rätt över. Och när hon kom ner till Andreasa "ia", såg hon samme hunden. Mamma och pappa arrendera där i Möbacka (Sätila). De hade en frö- ken där som den som ägde stället var släkt med. Hon bodde uppå. Så blev hon dålig. Hon reste till Göteborg och där dog hon. Sen tog det till att spöka. Hon kom själv och gick upp på vinden. En söndag, när de skulle begrava en på Bolås, skulle mamma gå uppå efter glas, när de som bar liket kom. Då mötte hon två hundar i trappan. Karlarna stod utanför och de såg dem med. Men mamma var så van vid det, så hon blev inte rädd. - Ack, där var ett sånt väsen om nätterna uppe på rummet, där hon hade sina grejor. Så hade pojkarna fått tag i nyckeln en gång och gått dit upp och rivet i hennes grejor, och sen blev det då alldeles galet. de höll på att få flytta därifrån. Men så sa far: "Vi tar och bär alltihop på gärdet och bränner upp det." Det gjorde de, och sen blev det tyst. - Om det var så att hon inte hade fått ordnat det som hon ville, det kan ingen veta.
Smårim.
1. Prästen å hunn Tjäna föa mä mun. Klockarn å hanen Ha samme vanen. 2. Å inte sörjer ja, fast mina barn ä små, För attan kunna krypa å nettan kunna gå. 3. Brännvin å mus Å tobak å snus, Då ska fördriva klåe. 4. Vella å inte få Slepper en inte då. Få å inte villa, Dä ä liga illa. / 5. Dä ä inget lyte Å ha ett stort snyte. Dä ä större skam Å komma näselöser fram. 6. Kör, så länge mösa hölla. Dä göra Marsbostrolla. 7. Tack, manga tacker, Så langa sum kvarnahacker! Å vem I ha dum länger, Så kan I få dem sum humlastänger. 8. Min gjorning nådit skåda,- Sätt kaffekälen pa! Hjälp du det bästa råda, - Slö elva käppa på! / 9. Nôr öxa luer å mejen stjäl, Môsar en bra, så blie rt la läv. 10. Gunatt ! Sôv sum ein katt. Å får du inga ro, Så legg dar å gno. 11. Framlasster vang o baklässter släe Å hästens gläe. 12. Sôdda fanga Har ja lôssat manga. (Om supen) 13. Så gå ert te i kri: Da sum ä himma bli skuttna, Den sum ä ute går fri. / 14. Guskelôv för mål och mätta. Aldri åd ja mar um a skäppa. Men hade ja hatt mi stora ske, Så hade ja ätit e skäppa te. 15. Dä stôrsta aset Ä fôrst i fatet. Å da vackraste däga - har spellt på seg. 16. Grötarmätta. Varar inte över lostätta (logbalken). 17. Skål, bröder alla! Denna supen ska vi ta, För han å spekelerater. Han sjonker ner, Å syns ej mer. Skål, bröder alla! / 18. Ä et a loppa, Så lä a hoppa! A ä et a lus, Så lä a lana hus! 19. Mars mä sett skägg Lockar barna utom vägg. Så kommer april mä sett skin Å kör barna in. 20. Vyssa, dussa, litet barn, Stort i röva sum e kvarn. 21. Den ä mäster, Sum vänner röva i öster å skiter i väster. 22. Môreglans Å käringadans Varar inte te kväller. (ordspråk) / 23. Dä börta, Sa Görta. Gack ud, Sa Knud. Bli inne, Sa den blinne, Da narra deg ud. 24. Amen mä borst på borst Å kuta mä kors på; Skacklar i bägge änna, Så kan du bå köra å vänna. 25. Ola, på jola Mä krokiga knä, Han kör sina forer Å vaktar sett fä. / 26. Aj, aj, sa källingen, När han brände seg utå vällingen. Men då sa katten: Du kunne lätt meg hatt´en. 27. Ria, sia Ranken, Hästen heter Planken. Hässten heter inte så, Han heter Apelgrå Där satt en liden gom på. Vart skulle´n ria Te prästegårn å fria Te a lidi pia. Va skulle´na heta? Anna Margareta. Dar va ingen hemma Mer än två små hunna, Som låe på sina länka / Å sa vov, vov. 28. Kom fattigdom å hängde på. Här ä hänker *) å hänga på. 29. Håhå för denna vala ! Svarta böxer å hål för röva. Ingen nål å ingen trå Å ingen klut å sätta på. 30. A-b-c-dilla, Får ja ingen mat så grinar ja illa. 31. Har du sett på maken: Käringa se på staken. Stacken geck å Men käringa se ändå. *) Tillyxade grenklykor, uppspikade på bod- och stallväggar att hänga föremål på. / 32. Namn i en bok: ............ är mitt namn Mig till heder och ingen skam. Det är mig i dopet givet Och i lifsens bok inskrivet. 33. Frukta Gud och ärligt vandra, Sköt deg själv och skit i andra. 34. Skada setter på taket Å kvittrar mä sina onga: Var ska vi i vinter va, Vi fryser um våra små fötter ! Vi ska gå te Dannemark. Köpa sko för halver mark. Tre trinna peberkorn. Katten tutar i sölverhorn. (Barnvisa) / 35. Vy, vy för barna ! Katten hänger i garna. Mor maler gryna, Far slaktar svina Söster går i rosenlund, Plockar blommor te sin vän För inte han ska gråta. 36. Tjugenda Knud Kör julen ud. 37. Hästen å sön Åta i dön. 38. Julafta å jula da, Då ä dä roligaste en kan ha. Men när dä blir te annda jul, Så plockar mor bort sitt sul (sovel). / 39. Jona, profeten, Slo näven i gröten, Å så hopa´n, Å så sket en. 40. Dä ä möe bätter å heta Petter Än gå i skogen å vakta getter.
Linberedning
Hören (linet) skulle alltid sås på Rebecka (17 maj). När man kom från Larsmässemark- nad var det riktigt lagom att röska hören. När den är torr tar man in den och rebar den, d.v.s. man drar den genom en kam, så att man får knebelen (fröhusen) för sig själv. Sén skulle hören rötas. Förr i världen söckte de hören. Då la´ de ner den i en damm, tills den genom- ruttnad. Det finns många hål ute i markerna, som de kalla "söcker". Senare börja de bre ut hören på åkrarna / och röta på så vis. När den var alldeles rutten, så att den knastra, tog man in den och brua den. Man tog ett handsmål till varje brua eller knippe. Det bröts av så att rotänden blev något längre, och så virá man om några strån. Tjugofyra bruer band man ihop till en limme. Sén skulle hören torkas i en basta i en fyra fem dar. Många torkade förr i sina ugnar, men det blev förbjudet, när de börja försäkra. När hören var torr hade man klöftegille, eller köftegille som somliga sade. Det började vid 3 - 4 tiden på morgonen, och då kunde man vara ett tjugotal klöftare ibland. Karlarna "bröt" och kvinnfolket finklöfta. Det var alltid ett väldigt liv på dessa gillen, mycken mat och fylla. / Efter klöftningen var det att börja häckla, så att man fick blår och hör var för sig. Allt detta skulle göras på hösten, emellanåt man spann ullen. Efter Knut tog man in rocken och man ville gärna ha ifrån sig spinningen före påsk, ja, det var bra att ha pyntat före påsk.Det var inte bra att spinna i dömmlevecka, då fick man inte tur med hören. Pappa tala om att de hade rockastugor förr. Då gick de några från vart ställe till en stuga och tog rockarna med sig. Då hade de mycket roligt. Det var vanligt att karlarna spann förr, pappa hade spunnit mycket. Men när de unga töserna skulle sitta ensamma hemma och spinna, från tidigt på morgonen till sent på kvällen, då hade de nog / fog för ordspråket: Rocken är ett sorgeträ, dä sätter jag för mina knä. Sén var det att få in väven, så att läret var blekt och färdigt till Larsmässemarknad. De sa´ att det var bra lin härifrån, lika bra som från Hälsingland. De hade olika bredd på väv- naderna, upp till 21 bund. Blaggarn användes till blaggarnebyxor. När vävnaderna var färdiga skulle de ut på blegebacken. Då fick ungdomen gå ihop och vakta för tjuvar och då var det ett liv på blegebacken. Strax före jul gjorde de av slidvävningen (vävning till huset) och i jula- hälgdar sydde de till huset.