Transkriberad uppteckning

Det var två seder. som voro knutna till annan- dag jul. Den ena var måkningen. En flock pojkar och ynglingar slog sig ihop, och besökte en eller flera granngårdar för att verkställa den under juldagen försummade måkningen i lagården. Tillvägagångssättet var lite olika. På de flesta ställena gjorde de bara ohägn och rackartyg. Dörrar brötos upp, kreaturen löstes, gödsel vroks in i stora massor, så att djuren halvt be- gravos i dynga, foder vräktes för kreaturen, så att det kun- de räckt i flera dar. Och efter väl förrättat värv smögo ynglingarna sig iväg i tysthet. Besöket gjordes naturligtvis ytterst tidigt på ottan, medan husets folk låg i sin "die sömn". På andra ställen, där man antingen inte ville eller inte vågade förarga vederbörande, gjorde man ett ordentligt / arbete. Man gjorde riktigt fint i fähuset. Men sen fordrade man också att få måkebolle (###), traktering för besväret. Den skulle huvudsakligen bestå av bränn- vin. Och så tågade man fram till boningshuset och skrålade med full hals den vackra visan: "Nu ha vi måkat, å nu ha vi gett. Men inte en brännevinstår ha vi sett." Det slog aldrig fel att inte ### blevo inbjudna och undfägnade dråpeliga. Till annandagen knöts också en annan sed. Det var att rida Staffan (### ###). Det var en klunga karlar som redo från gård till gård och tiggde brännvin, rent ut sagt. De voro alltid utklädda. Blåa tröjor och röda byxor. Det var dock bara gjort av papper. Stora, höga pap- pershattar på huvudet, som voro sockertoppsformiga, Både hästarna och karlarna voro överhängda med mas- sor av färgade band, som fladdrade åt alla håll. De sjöngo en visa, som kallades Staffansvisa, men den har jag aldrig kunnat. / Alla gårdar voro innebyggda med en stensatt plan inom huslängorna. När Staffansriara kommo in på en sådan gård, så redo de alltid först ett varv runt gårdsplanen för att visa sig för husfolket i all sin härlighet.