Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Odens jakt
Odens jakt har ja' hört talas om. Han jaga' troll å skogs- rå. Å dä va' en ute en kväll, å han mötte Odens jakt. Då hade han ett skogsrå på var sida om sadelknappen. Di va' skjutna. Bonnen ble' vettskrämd, men han försto', att dä va' Odens jakt.
Skänen (saga)
De va ett fölk, som hade ihop "ihob" som ett par gifta. Gick te en ti´, men så gick prästen did å tog ihöll mä-om - "Jag tycker hi borde gifta Er", Sa ´en. - "De kvittar", svarte kä´ern" för de går ändå" ánda. - " Kan nog hända", sa´e prästen", men jag tyker ändå ... - "Kan så vära," sa käern," men vet "vööd" pastorn vi ham satt upp en skäne "gåna" (skillnad) mellom os å så hammé bestämt att wem som ä uhanger ska plikta. Vi ham satt opp en tolfskilling..." - "Det kan så vara" tyckte prästen" men i allafall ... - "Ja, sae då gobben, i hi vega gick´a te 11 riksdaler för meg.
Bonden och prästen.
De´va en bonne som sa´e te prästen: vill du, ja han dua´n, vell präcka över: "Trumf i spa´r säga värdens barn, då de spelar kort, så får´e hi wida marr "mar". Men prästen swarte, att de skall´en nock göra. Kom så söndan. Å prästen va på präckestolen. Så sa´ en: - å mitt betrak- telseamme skall bliva: "Trumf i spar säga värdens barn, då de spelar kort !" Kan´la veda de "doog" bler rent "ronont ell. ront" förbluffta, men prästen gjorde en sådda bra spräka å de så de va ingen häkt me. Så barnen fick ud mäs-si´ marr.
Död och begravning. Spökerier.
Graven och livet på andra sidan. En gubbe i Sönnerlia (gd i Stamnared) var uppe i Märk (Mark) med mäld och hadde mäld mås-se hem. Han körde hem om natta. - Metterför där Kärrhagen nu är, där bar de illa te o Sönnerligubben fick sin dö däre. När han aldrig kom igån ginge daj o skulle såg etter´n, o allihop hette dåj ve Kärrhagen. Dåj finge gubben på åj bår, men när de komme hem då va porta´ telyckta hutre de va fatt. Dåj toge te o banka då, så de komme in på gården, me liket. - Sen spöga gubben. För de hörde mångsammerlege gånger nån banka i porta - om mörnen stor dåj på vi´e vägg.
Död och begravning. Varsel om död.
Förfärd. En karl va ute o gick. Bäst som han gick tog´en ett stej å si´a a blöj ståene ett stunn. - råint som han belle att nögen skulle gå eller färslas förbi. Joe, gubben hadde mött nögenting - ja, han hadde mött åj ligfärl inga rektiger, men aj aen, för han va dödden så han så´ i syne iblann. Å han blåj gubsen, för han kände igen vareveloe person. Dåj hörde hemma i hania liglägg, men han så´ inte seg själ. Då bläj´en så kon- steger för han begråbla kantele veda wem som lå´ i kista. Strax etter så dö den gubben.
Vaggvisor.
1. Livligt Tulla, tulla tocken, alle me dina vingar. Vart ska lillan svänga? Fagerlund, Fagerlund, där gror löken, där gal goöken, Där sitter ungersven och härvar gull-Lena. 2. Raskare Lelle vall-hele skulle vakta fä, lella däga följde mä, hän på våra kulla. Hän kom lelle vall-hela, borta var / fät, ute var ögat, sönder var knät, lungera ve´ struben. 3. Livligt. Tulleri, tulleri bockahorn, alla getter i prästens kom. prästen efter med käpp och sten. Gettera börja å halta, prästen börja å pjalta. Ro hit, ro / hit, du lelle vallhele, Här ä bätter här än där, här e nätter här och bär, här ä mogna kröser, här ä vackra töser. här ä ost i osta-kulle, här ä smör i smöra-bolle, här ä brunost i Brune-kärr. 4. Lugnt Skata setter på taget och snackar mä sina dötrar. Var ska / i vinter bo, vi frysa om våra fötter? I får resa åt Danne-mark, köpa skor för halver mark, tie tunner peber-korn. Skata blåser i silver-horn.
Läkemedel
När någon var tungsint och dyster till sinnes sade folk att han eller hon hade "vättan". Den som hade råkat ut för sådant skulle gå till "Frillebobäck". Dena bäck rann mot norr och därför var det läkemedel i den. Man skul- le ställa sig grensle över den och stå vänd mot strömmen. Johan i Mjöhult sa att han hade själv prövat detta sätt, då han en tid lidit av tungsinthet (vättan.) "Och jag välsignar den bäcken, för den är välsignad," sade Johan.
Kloka
Om man kunde komma åt en vit orm kun- de man lätta tillägna sig konsten att trolla, trodde folk förr i tiden. Det berättas om en gumma som hade fått tag i en sådan orm; att hon la´ den i en gryta för att koka , se´n skulle hon dricka av spadet. Men det fick inte koka över. Gumman skulle emel- lertid gå ut för att mjölka korna. Därför sa´ hon till pojken att han skulle passa grytan under tiden. Men du får inte smaka på spadet, sa´ hon. Pojken kunde dock inte motstå frestelsen att smaka på spadet, utan han doppade ned ett finger i grytan, å slickade se- dan på fingret. Sedan gick han ut i fähuset, där mo- dern satt å mjölkade. Då började han tala om hurda- na kalvar korna skulle få. Den kon kommer att få en röd kalv, den en vitfläckig o.s.v. Nu har du / smakat på spadet i grytan sa´ modern och blev mycket arg. För sedan en hade smakat på spadet så var där ingen kraft över åt den som kom efter för att smaka på detsamma.
Spöksyner.
I Skäpparp, i Steninge, bodde en smed, som brukade hjälpa havande kvinnor att taga bort fostren. Det försiggick ju i all hemlighet för- stås. Och hur många brott den smeden begått, blev ju aldrig uppenbart. Men när han var död och skulle begravas, började spökerierna. När de körde till kyrkogården med liket, blev hela likföljet förvillat, så att de körde, rakt motsatta hållet mot det som gick till kyrkan. Folket förstod ju så småningom att de körde fel men de visste inte varken var de var nånstans, eller vilka vägar de skulle köra. De började läsa böner både rättfram å bakfram, men ingenting hjälpte. Men äntligen mötte de en hästkörare och denne övertalte de att köra före / dem hela vägen och leda dem rätt till kyrkan. Detta lyckades. Denna körkusk blev inte förvil- lad. Se han hörde inte till begravningsföljet. Men efter begravningen spökade det i smedens stuga, så där kunde ingen bo. Med tiden ruttna stu- gan ned och då den låg nära en åker röjdes tomten upp och odlades. Och när de grävde där, hittade de många människoben i jorden. Små ben, som tydligen härstammade från små barn.
Skatter.
Det var 1879 på julnatten. Då skulle vi loc- ka fram en tomte. För det var flera på gården, som hade sett att det fanns tomte. Vi tog ett halmkärv och bar till stenröset, där skatten skulle ligga. När kl. var 12 på natten, så tände vi på halm- kärvet. Vi satt lyste och väntade att få se den lille grå gubben. Men vi såg inte något. Om vi hade fått se honom skulle vi ha försökt att kom- ma över skatten.
Naturföremål.
Mellan Rossared och Fjärås kyrka på Sme- dinge marken fans en källa. Hon låg upp på berget. Där brukade folk släppa i en tvåöring för att bli kvitt vårtorna på händerna. Jag har va- rit vid den källan och blivit av med mina vår- tor. Det var när jag var ung. - Källan har fun- nits till så så länge någon kunde minnas.
Läkekonst.
En dag, när jag tjänade på Smedinge, så kom jag in och hade så ont i huvudet. Då sade bonden: "Du kanske har gått över någon farlig plats. Vi får ta och stöpa över dig." Så smälte bonden bly, så tog han en halva bröd med hål i mitten och en skål med vatten. Karlen lades ovanpå skålen. Skålen ställdes på brödet på mig. Och han hällde bly- et genom hålet på kakan. Det putrade, skrek o. pep i vattnet. När gubben hällde blyet i vatt- net skrek han: Gubben i berget, gubben i skogen, gubben i luften. Sedan tittade han på formen på blybitarna. Denna gången var det gubben i berget som jag fått det onda av. När stöpningen var över, så var jag nästan bra av av huvudvärken.
Skatter.
I Smedinge var ett stenrös. I det stenröset var en skatt begraven. Om julnatten brukade det brinna en eld i det röset. - Så var det en gång, som en vallpojke hade tänt upp en eld. När han stod och värmde sig vid den lilla elden, så kom det en li- ten gubbe fram till honom. "Vad har du att elda över," sade han. "Bara nåra gamla spikar", svarade poj- ken. "Kom då med mig, skall du få se vad jag har," sade gubben. Pojken fick då se en stor kop- parkittel full med guldmynt. Då var pojken kvick och kasta sin fällekniv i där. Då kom alla möj- liga odjur och visade sig. Till sist kom en stor oxe. Pojken var inte rädd. Han tog oxen i hornen och stod och höll honom till dagningen. När solen kom fram, så var det en kopparkittel full med guld- mynt.