Transkriberad uppteckning

Det var en dräng som var på en prästgård - men jag hågar inte var det var. Han gick hem var kväll. När han kom till en bro, stod där som en karl. Han stod där varenda kväll. Så talte han om det för prästen. "Då ska jag följa med dej dit", sa prästen. Ja, när de kom, stod han där likadant. Då frågte prästen honom varför han stod där. Han bara pekte ner under bron, han sa ingenting. Den andre dagen undersökte de där och då låg där en karl som var mördad; han var sänkt där. Sen stod han där inte mer. Se, det skulle uppe- dagas. Det var i mina barnaår de talte om det. Jag tjänte i Ryda i Sätila, jag var väl en 19 år. Så hade jag varit vid kvarnen vid Strömma. Det blev sent, mörkt var det. Jag satt och åkte på lasset. När jag kom på Andreasa "ia" (sank mark, vat- tensamling) ville inte märren gå. Jag måste gå å, jag fick henne inte fram. När jag kom fram till henne och skulle ta henne i betslet, så var där en hund på vägkanten. Det var en stor hund, och ögonen / lyste på´n. Troligtvis var där skett någonting, det slår inte fel. Detta var före jul. I april året efter skulle pigan som tjänte där jag tjänte, och jag gå till Kungsbackamötet. Vi fick åka hem. Men hon gick å vid Smältered bro och gick rätt över. Och när hon kom ner till Andreasa "ia", såg hon samme hunden. Mamma och pappa arrendera där i Möbacka (Sätila). De hade en frö- ken där som den som ägde stället var släkt med. Hon bodde uppå. Så blev hon dålig. Hon reste till Göteborg och där dog hon. Sen tog det till att spöka. Hon kom själv och gick upp på vinden. En söndag, när de skulle begrava en på Bolås, skulle mamma gå uppå efter glas, när de som bar liket kom. Då mötte hon två hundar i trappan. Karlarna stod utanför och de såg dem med. Men mamma var så van vid det, så hon blev inte rädd. - Ack, där var ett sånt väsen om nätterna uppe på rummet, där hon hade sina grejor. Så hade pojkarna fått tag i nyckeln en gång och gått dit upp och rivet i hennes grejor, och sen blev det då alldeles galet. de höll på att få flytta därifrån. Men så sa far: "Vi tar och bär alltihop på gärdet och bränner upp det." Det gjorde de, och sen blev det tyst. - Om det var så att hon inte hade fått ordnat det som hon ville, det kan ingen veta.