Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror.
En natt då min farmor låg i fäbodstugan, fick hon höra en duns i väggen. Hon gick och såg efter vad det kunde vara. När hon kom intill väggarna, så fräste det i mossdragen. Hon sade att det var elaka "vittror" som för- de sitt spel i stugan. (Farmor var född 1810 i Hög).
Bonden och Adelsmannen
Det var engång en Bonde som hade en förträffligt grann Häst; och en rik Adelsman i granskapet ville gerna på något vis komma åt Hästen af Bonden. Detta visste Bonden allt. En dag sände Adelsmannen båd till Bonden att han skulle komma till Herregården med sin häst; ty Adelsmannen ville åtminstone se det sköna kreaturet. Bonden, inmarig, trodde genast att Adelsmannen ville tillnarra sig hans sköna häst; men han red i alla [fall] dit och in på Adelsmannens gård, der just en stor mängd förnäma Adelsmän voro församlade på kalas och stodo nu i fönsterna och sågo Bonden på hans vackra häst komma inridandes. Värden yttrade då sina tankar om hästen och dessa lyckönskade honom om han kunde få köpa det vackra kreatur[et]. Emellertid blef Bonden uppbjuden, sattes vid bordet bland de förnäma gästerna och rikligen undfägnad. När de druckit om och blifvit något lustiga, frågade värden Bonden om han ej på något sätt ville sälja sin häst till honom. Bonden svarade: »Jag har alldrig förr haft så vackert kreatur, råd har jag att föda det och sålunda vill jag ej gerna sälja det.» För att kanske kunna omstämma Bondens humör, drack man allt tapprare; och om en stund frågade Adelsmannen åter Bonden, om de ej på något sätt kunde komma öfverens i handeln; men Bonden begärde då en så omensklig summa för hästen, att Adelsmannen alls icke kunde gå in derpå. Men vid slutet af måltiden föreslog den inmarige Bonden sin värd, att, om de ej på annat sätt kunde komma öfver ens, ville han i vad uppsätta sin häst samt sin gård och allt hvad han hade, och Adelsmannen skulle deremot uppsätta en motsvarande kontant penningesumma; och sedan skulle de begge hopdikta en lögn, och den af dem som derunder utropade: »Det är lögn!» skulle mista vadet och allt. Det gick Adelsmannen in på; men han ville att Bonden skulle dikta sin lögn först. Men Bonden svarade, som Adelsståndet alltid går först uti allt annat, så borde det härvid ock hafva företrädet. »Nå», sade Adelsmannen, »min Far hade en gång en oxe, som hade så vida horn, att, om en fogel vid solens uppgång satte sig på det ena hornet och gaf sig af att flyga tvärs öfver till den andra horn-spitsen, så hann han ej fram innan solen gick ner.» Bonden svarade: »Det tror jag nog; men i alla [fall] hade jag lust att se stalls-dörren genom hvilken den oxen skulle gå in.» »Ja, det kan vara det samma», sade Adelsmannen; »men dikta nu du bara din lögn.» Bonden sade då: »Engång sådde jag i mycket fet jord lin, hvilket jag icke såg efter på en lång tid. När jag kom till mitt linstycke, var linet blifvet så högt, att jag alls inte kunde se toppen; utan gick jag hem efter en stege, stälde den mot lin-stånden och klef snart så högt opp att jag hissnade. Men nu böjde sig linet och jag föll ner i — — — helvetet! När jag var dit nedkommen, såg jag att alla väggarna voro klädda med ideliga adels-skallar, och jag såg verkligen Nådig Herrns Far der med — och han var galjons-vaktare!» »Så ljug nu i helvete, din sakramentskade Bonde», utropade den uppretade Adelsmannen, då han fick höra talas om sin Herr fäder; men dermed hade han och förlorat hela den stora vadsumman. »Ja si så», sade den inmarige Bonden, »eftersom nådig Herrn sade att jag ljög, så äro också alla penningarne mina!» och dermed så strök Bonden penningarne ned i sin hatt, strök på foten och »pallade» sig ner för slottstrapporna, svängde sig i sadeln, och red så bort på sin vackra häst och försvann i en blink från den lurade Adelsmannen och hans Gård, der Wärden och alla de förnäma gästerna stodo qvar i fönstrarna och koxade länge efter den skamlösa Bonden, som så illa hade placerat Adels-ståndet. — Slut. J. Wallin.
Mannen från Paradiset
Det var en gång en enfaldig Bondhustru som hade mist sin man och sedan omgift sig. En dag då hon satt ensam hemma, kom en vandrare in till henne, och då hon frågade, hvarifrån han var, svarade denne: »Från Paris!» »Herre Gud», sade kärringen, »kommer I från Paradiset! nå, då har I väl träffat min salig man — hur står det måntro till med honom nu för tiden.» »Åh jo», svarade karlen, »det går väl; men han får så litet mat der och har så dåliga kläder.» »Kanske», sade kärringen, »kommer I snart att gå dit igen?» »Det gör jag det», svarade karlen. »Då kan I nog vara god», sad kärringen, »att ta' med Er litet mat och något kläder till honom så att han [kan] slippa svälta och frysa; ty det hade han minsann 'ej trångt [till]' förr här i verlden, för han har lemnat tillräckligt gods efter sig.» »Jo», svarade karlen, »det vill jag gerna göra, blott jag får litet mat först.» Och nu bullade kärringen riktigt opp för honom och undfägnade honom på allt vis med öl och brännvin och mat af allt det bästa hon hade. Under det att karlen satt och trakterade sig, samlade kärringen hop det raraste och bästa af god mat, och ett stort bylte sköna kläder, hvilket hon allt lade i en säck. När nu karlen ätit sig mätt och druckit [sig] otörstig, gaf hon honom säcken och bad honom helsa till salig far i Paradiset och säga honom att hon hade mycket långsamt efter honom; och nu tog skälmen säcken på ryggen, tackade och gick sin väg. Om en stund derefter kom Bonden hem, och hans hustru omtalade då för honom med stor glädje det rara besöket hon [haft], och hur hon allt hade gjort. Mannen kunde då förstå att hon råkat ut för en stor skälm; hvarpå Bonden sadlade sin häst och red så efter bedragaren. Men denne, så snart han såg Bonden komma efter sig, kastade säcken oförmärkt i skogen under en buske, och gick så helt lugnt på vägen. Bonden körde honom snart fatt och frågade honom om han sett någon på vägen som bar en säck. »Jo», sade karlen, »han gick just nu om mig; men vill I råka honom, så bör I heller till fots gå här tvärs öfver skogen, ty I ser ju att vägen, som han går fram, just här gör en stor sväng — så hinner I honom lättast.» Bonden lät narra sig, lemnade hästen på vägen och sprang till skogs för att genskjuta skälmen med säcken. Men i detsamma tog den utpiskade Bedragaren Bondens häst, lade säcken tvärs öfver länden, hoppade i sadeln och red så sina färde en annan väg. När Bonden emellertid förgäfves lupit efter näsan en god stund, fann han sig öfverlistad, och återvände nu skamflat hem sedan han förlorat sin goda häst. Då Hustrun nu frågade honom hvart han gjort af sin häst, måste. han säga, att, då han för ro skulle velat råka den hedersmannen som skulle föra sändningarna till Paradiset, hade han tyckt att det var synd att han skulle gå så lång väg, hvarföre han, som också på något vis ville visa sig hedersam, skänkt honom sin häst att rida på. »Välsignad vare du», suckade andäktigt kärringen, »som också tänkt på min salig man.» — Slut. J. Wallin.
Den snåle Presten och de tre Runstyckena
Det var en gång en Gosse som tjente hos en mycket snål Prest. När Gossen tjent 3 år, ville han vidare försöka sin lycka i verlden, och bad Presten att få ut sin lön: och han [fick] bara ett runstycke för hvart år; och så gaf han sig af att vandra. Snart mötte Gossen en gammal Gubbe som frågade hvart han skulle gå han. »Ut och söka min lycka», svarade Gossen; och nu talade han om att han i tre år tjenat hos en Präst och fått i runstycke för hvart år. »Då», sad' Gubben, »kan du rätt ge mig ett runstycke med dig.» Gossen gjorde så, Gubben tackade och de skiljdes åt. — Gossen gick vidare; så råkte han en annan Gubbe, som på lika sätt fick Gossens andra runstycke. Snart kom ock en tredje Gubbe, åt hvilken Gossen gaf sitt sista runnstycke. Men denne siste Gubben lät till tacksamhet gossen få önska sig trenne ting. Och Gossen önskade sig då: 1° Guds Nåd och Himmelriket, 2° att han måtte få en Fiol och 3° en bössa. »Här äro de nu», sade Gubben: »och när du spelar på Fiolen, skall allt lefvande som hör musiken dansa för dig; och allt hvad du skjuter på med din bössa, så skall det dö!» Och dermed så skiljdes de från hvarandra. Snart kom nu Gossen till en bred ström, och på andra sidan såg han en vackert slott. Gossen steg i en båt som låg vid ström-kanten, och rodde sig ut på vattnet: nu ville han försöka sin fiol, och genast kommo tusentals fiskar opp i vattnet hvilka dansade på ytan så att Gossen blef helt häpen öfver detta, och slutade sitt spel och rodde till lands tvärs öfver strömmen. Han gick nu opp till det stora slottet och bulltade på dess stora jern-port, som ock genast flög opp för honom. Men när Gossen trädde in, slog j ernporten så hastigt till efter honom, att han nära mistat benen. Då han kommit in på slottsgården, mötte han en liten tjock Gubbe, som hade en näsa som var tre alnar lång, och han frågade Gossen hvad han ville der. »Jag söker mig tjenst», svarade Gossen, men då trollet såg hans fiol, frågade han honom om han ock kunde spela något. »Jo», svarade Gossen. Och nu kallade trollet hela slotts-gården full med folk och Gossen började spela. Alla började nu genast dansa och Trollet med: det höll på länge och väl i en förfärlig fart, så att Trollet blef alldeles utmattadt och föll slutligen omkull; men det måste likafullt dansa, på händer och fötter så att det »noga» hade förderfvat sin långa näsa. Då ropade och bad Trollet och allt hans folk att gossen skulle förskona dem för dansen och hålla opp med sin fiol, så skulle han få en stor penninge-summa; för eljest kunde han förderfva dem allesammans der i helvetet, der de voro. Gossen höll nu opp spela, fick mycket pengar, och de bådo honom alldrig mera komma tillbaka till helvetet att låta dem dansa sig förderfvade. Gossen kom så lyckligen derifrån, och återvände glad hem igen. Så kom nu Gossen åter hem, och var en dag på sin gamla Husbondes, Prestens, åker der han var ute med allt sitt folk att plöja. Prästen frågade då Gossen hvarifrån han fått fiolen och bössan, och hvad han skulle göra med dem; »och den bössan kan du gifva mig», sad' Prästen, »för du kan i alla fall inte skjuta!» »Jo, nog kan jag skjuta», svarade Gossen: »vill Kära Far bara ta' opp det jag skjuter.» »Det vill jag det», sad' Prästen. Nu vände de sig om och fingo straxt se en skata, som satt inne i ett »tynnetj ock» (tät törn-häck). Gossen skjöt, och Prästen arbetade sig nu in i törne-busken med stor svårighet; och som han just stod mitt i busken, grep Gossen till fiolen och började spela. Nu började genast allt lefvande dansa: drängar och pigor, oxarne kring hela åkern med harf och plog efter sig, och isynnerhet Prästen som yrade kring inne i törne-buskarna så att han blef alldeles sönderrifven och platt utmattad. Men, sedan Gossen engång slutat, anklagade Prästen honom för allt detta, och Gossen blef dömd att få spö. Nå, när nu Gossen var utförd att få sitt straff och domen redan var uppläst för honom, bad han så länge Befallnings-mannen, att han bara skulle få göra ett tag på fiolen först. Men man nekade honom det, isynnerhet på Prästens if riga försäkran, att de då alla skulle komma med i den olycksaliga danssvängen. Men då man dock slutligen tillstadde Gossen hans begäran, lät den snåle Prästen binda sig fast vid en björk, på det han ej skulle kunna komma att dansa, men bara Gossen fick röra en smula på sin fiol, började alla dansa af hjertans grund. I början skrattade de något hvar; men snart kommo dit flere för att se och höra hvad roligt der stod på, och alla till att dansa. Men värst var den snåle Prästen deran som flög såsom ett torrt skin[n] omkring trädet der han stod bunden, ref först sönder alla sina kläder, sedan händerna och slutligen både kanel-barken och köttet af dem, tills man ändtligen bad och ropade till Gossen att han af barmhertighet måtte sluta sitt spel, hvilket han dock [ej] för[r] gjorde än Vederbörande måst lofva honom att få gå ostraffad från alltsamman. — Slut. J. Wallin, Martebo.
Studenten, Munken och Mjölnare-hustrun.1
Det var engång en Mjölnare, som skulle bort på ett par dagar, då hans hustru under tiden kallade till sig Munken i socknen som hon höll af i hemlighet. Munken var nu inte så väl om qvällen kommen i till Mjölnare-Hustrun, förrän en fattig Student kom och bad att han skulle få låna hus öfver natten, för det var ett Herrans väder ute. Men Mjölnare-Hustrun sad' att hon hade främmande förut, och slutade med ett kort nej. Studenten såg nu att Mjölnare-Hustrun och pigan i huset hade mycket brådtom och att mycket god mat lagades till; men han måste i alla fåll på dörr och gå sin väg. Men Studenten gick ej så långt bort, ty han kröp in i ett skjul som stod vid stuguväggen der han nu tog sin tillflygt för nattens mörker och oväder, och der han kunde höra allt hvad de talades vid inne i Mjölnarens stuga. Men så der sängdags kom Mjölnaren oförtänkt hem; då blef det brådt i stugan: bordet var dukadt — allt måste bort och gömmas vinet, stekgåsen, skinkan och limpan! Munken gömde de på »loftet» i en mjöl-»bing». När Mjölnaren emellertid satt sin häst in i stallet och skulle gå in, fick han se en man sitta halft ihjälfrusen i skjulet: »Hvarför sitter du här — hvad är du för en?» frågade Mjölnaren. — Studenten svarade: »Jag är en fattig student, och mor nekade mig härberge i stugan.» Och Mjölnaren som var litet rusig och hade ett godt hjerta, bad nu Studenten stiga in och bannades på hustrun som ej emottagit Stu- denten. Något mat satte nu Mjölnare-Hustrun fram, och Studenten och Mjölnaren åto sig nu en bit i tarflighet, togo sig en och annan sup, och blefvo snart muntra och rätt förtroliga med hvarandra. Som då de begge suto till bords, frågade Mjölnaren Studenten hvad han hade lärt, om han t. ex. kunde skaffa igen något, kunde göra några konster, eller så. »Hvad vill I», sad' Studenten, »att jag skall göra då?» »Lika mycket, bara det blir något att roa tiden hän med.» »Kanske I vill att jag till att börja med skulle skaffa bättre vin och mat hit fram på bordet?» »Ja gör det», sad' Mjölnaren. »Hör du», sad' Studenten till pigan, »tag in ur bak-skåpet skinkan, gås-steken, vinet och limpan som stå der, och det fort, sen!» Det skedde genast, för de tordes ej neka, att Studenten ej skulle röja dem: nu åto och drucko Studenten och Mjölnaren som herrar. Mjölnaren kunde snart ej längre sitta på stolen; nu ännu engång ville han försöka Studenten. »Kan I inte», sad' Mjölnaren, »skaffa fram något spöke, eller Djefvulen sjelf — eller så bort hän?» »Åh, jo» — svarade Studenten, »sådant är en smal sak för mig. Men vill I se honom [i] Bonde-gestalt eller i Munke-hamn — kanske ungefär så som Eder Socken-Munk [ser] ut?» »Ja, det vore just uppbygligt — gör det», mente Mjölnaren, som nu mer ej kunde se något så noga. Studenten gick nu opp på loftet, talte med Munken att han ej skulle göra honom någon skada, bara han nu lydde honom villigt. Och nu stälde Studenten Munken vid dörren och sade Mjölnaren att han der skulle få se Beelzebud lifslefvande och pekte på Munken. »Nå, min tid», utropade den skumögde Mjölnaren, alldrig hade [jag] trott att Djefvulen skulle vara så lik Munken här [i] socknen! men», tillade han, »jag ger allt en god dag, nu vill jag gå i säng.» Och snart snarkade ock Mjölnaren ovaggad. — Nu blef det först glädje i stället för sorg och ängslan: bordet dukades genast, och Munken och Studenten fingo bästa kalaset till slut, och det räckte ända till morgonen. Mjölnarens hustru tackade Studenten för denna tillställningen, och att han [ej] gjort henne alldeles olycklig: han fick en hederlig penningesumma för allt detta. Och sedan syntes alla belåtna med den muntre Studentens besök; men den hederlige och dryckeskäre Mjölnaren var den, som under tiden fick bestå både ett och annat till glädjen. — Slut. J. Wallin.
Andreas och Isabella.1
Det var engång en rik köpman, Ambrosius, som bygde sin Son Andreas ett stort skepp med hvilket han skulle få söka sin lycka i handel och få behålla allt hvad han kunde sig der på förvärfva; och han skulle resa till Constantinopel. Men förstörde han sitt, så finge han alldrig komma för faderns ögon. Snart kom Andreas till Constantinopel och betraktade med förvåning den stora och sköna staden. Der fick [han] i en köpmansbod se en så skön flicka, hvilken han straxt fattade kärlek till för lifvet. Köpmannen, som hette Galleri och var Turk var ej då hemma; men hans sköna dotter, Isabella, bad honom komma åter. Andreas kom till Galleri, var till middagen, men åt ingenting, blott satt och såg på Isabella. Galleri frågade om ej maten smakade som fanns, kunde han vara god välja någon annan rätt som mäst behagade honom. Andreas sprang då opp från bordet tog Isabella i famn, och utropade: »Denna rätt behagar mig måst», och dermed så friade Andreas till Isabella. Men fadren ville ej släppa sin dotter, som skulle bli hans ålderdoms stöd; och då Andreas var enträgen, begärde Turken för sin sköna dotter af Andreas lika så mycket guld som hon vägde — men då skulle han ta' henne till hustru och ej till slafvinna. Andreas blef utom sig af glädje: gick till en annan rik köpman, säljer sitt fartyg, last och allt för att kunna få Isabella till sin hustru; men nu fattades honom dock ett […] guld. Då han grubblade på att få detta, mötte han en Jude, af hvilken han ändtligen fick guldet han behöfde, men endast emot löfte »att det skulle vara åter betalt om sju år; hvarom inte skulle Andreas betala Juden 7 marker menniskokött, eller — om han ej kunde skaffa sig det — skulle det skäras ut af Andreas egen kropp». — och derpå gaf Andreas sin handskrift åt Juden, som nu lemnade guldet åt Andreas. Denne fick Isabella, gifte sig och fick något af Isabellas möderne arf af den snåle Turken. Nu reste Andreas från Constantinopel till Hamburg: och då han kom till Fadren och denne frågade Andreas hvad han förtjent på sin resa, pekade Andreas bara på sin hustru. Ambrosius blef då vred och dref dem ifrån sig. Andreas flyttade då till en Bildthuggare. Tre rika köpmanssöner ville nu hjelpa Andreas: de köpte honom ett skepp för en resa på sju år, och lofvade att under tiden försörja hans hustru. Men, då Andreas var rest, yppade snart de 3 köpmanssönerna sina oredliga afsigter mot den sköna öfvergifna Isabella, som nu klagade sin nöd för Bildthuggaren. Denne rådde henne att förställa sig, lofva dem få komma till sig, men alla 3 på samma afton, en timma mellan hvarj e, och att hon skulle begära 300 riksdaler af hvardera af dem; sedan skulle han svara för resten. Nå, den ene af de 3 kom, talade om kärlek och lade de 300 Riksdalerna på bordet. Nu bulltade Bildthuggaren på dörren; och Isabella gömde efter aftal med Bildthuggaren älskaren i en stor skåplåda. — Bildthuggaren gick — så kom den andra — på samma sätt ; så ock med den 3dje köpmanssonen. Dagen derpå körde Bildthuggaren skåpet på torget med de 3 köp-manssönerna uti till försäljning. Alla tyckte det var för dyrt; men då en af fäderna till de unge Männen som lågo der i fängelse drog ut ena skåp-lådan och fick se sin son der, bad han genast Bildthuggaren släppa ut honom, och betalte den begärda summan. — Så ock med de andre. Bildthuggaren gaf nu dessa goo Riksdaler åt Isabella, som nu kunde försörja sig sjelf. Nu voro de sju åren omgångne: Andreas kom hem, hade förvärfvat sig mycket; Bildthuggaren omtalade alla Isabellas öden för Andreas; och denne besökte sin hustru, som tog emot honom med största glädje. Men när Isabella följde sin man hem, slog denne med en stor knif efter bröstet på sin hustru Isabella — för han trodde att hon på oärligt sätt förvärfvat sig så mycket under hans frånvaro. Isabella dånade af — Andreas blef rädd och flydde, gaf sig till sjöss igen, och trodde att Isabella verkligen var död. Andreas förstörde snart sin egendom genom superi och öfverdåd, allt i förtviflan — och lät slutligen sälja sig till slaf i Neapel uti Turkiet (?). Imellertid var Isabella mycket förtviflad öfver skilj smässan från sin Andreas, beslöt att uppsöka honom, reste till Neapel, sedan hon antagit karl-kläder, och anmälte sig der hos Baschan af Neapel, der hon blef antagen såsom betjent med antagna namnet »Johannes», vann mycket förtroende; gjorde slutligen tjensten för Baschan, då han blef sjuk; ja, då denne snart dog, kom Kejsaren af Constantinopel dit, och Johannes blef af honom utnämnd till Bascha af Neapel. Isabella eller Johannes såg nu hvar dag Andreas, hvilken hon slutligen köpte till sin egen slaf, och denne hade nu mycket godt. Men en dag råkade Andreas på gatan den Juden, han var skyldig för guldet, och denne fordrade honom nu der för eller ock att få sina 7 [...] mennisko-kött. Andreas kunde intet betala, hvarföre Juden stämde honom in för Baschan, som gillade Judens handskrift, och gaf honom lof att skära 7 [...] kött af Andreas kropp; men med det förbehåll, att om han skar det ringaste mer eller mindre, skulle han sj elf undergå samma öde. Juden förskräcktes och skänkte efter sin fordran. Nu undfägnades Andreas på slottet, och slutligen samtalade Baschan med Andreas, som nu måste omtala alla sina lefnadsöden, om sin älskade Isabella, och allt. Då rördes han och Baschan (Isabella) med till tårar, och hon måtte gå ut, sedan hon frågat om han skulle känna Isabella igen om han fick se henne? Hon klädde sig nu i fruntimmersdrägt, kom in, Andreas utropade: »Isabella, är det du eller din anda!» Nu blef det en glädje: de reste begge till Constantinopel, och kejsaren lät Andreas blifva Bascha af Neapel i Isabellas ställe, och att på en tid få besöka Hamburg, och Kejsaren gjorde ett gästabud för dem som räckte i 8 dagar. Nu gick ock Isabella till sin fader, Turken Galleri, men innan dess hade Kejsaren skickat Galleri bud att han med sin svit ville besöka honom. Galleri blef hjertängslig för sina skatter. Kejsaren kom dagen derpå, och sade till Galleri: »Här för jag sjelf till dig din dotter Isabella och din måg Andreas, som nu är Bascha af Neapel.» Galleri blef mycket glad, gaf Andreas tillbaka allt det guld, denne gifvit för Isabella, och lofvade dem alla sina öfriga rikedomar vid hans död —, och de skiljdes med glädje-tårar. Nu reste Andreas och Isabella tillbaka till Neapel med mycken ståt, der de blefvo af folket emottagne med största glädje. Snart rustades ut ett grannt linjeskepp; och nu seglade Andreas och Isabella hem till Hamburg att besöka den gamle Ambrosius. Folket i Hamburg undrade på det Turkiska skeppet, och fingo till sin förvåning höra att Baschan af Neapel skulle helsa på den rike köpmannen Ambrosius i Hamburg. Nå, Andreas och Isabella gingo nu i land, besökte Bildthuggaren och belönte honom nu så att han kunde vara nöjd i sin tid. — Sedan gingo de alla tre opp till den rike Ambrosius och anhöllo att få bo der: han tyckte ej om det; men liksom en röst inom honom sade att han skulle tillåta det. Bordet var dukadt, gästerna suto och spisade, man talte hit och dit, och frågade slutligen Baschan Ambrosius om han visste hvem han vore? Ambrosius svarade: »Baschan af Neapel, som jag förmodar och vet.» »Så är det», svarade Andreas; »men jag är ock Eder Son!» Fadren Ambrosius blef mycket förvånad och glad öfver allt detta, omfamnade under tårar honom och hans gemål- Isabella, lemnade sin son all sin stora egendom, följde med dem till Neapel, och lefde der sedan bekymmersfritt till sin död. — Slut. J. Wallin.
Manasse och Cecilia.
Det var en gång tvenne unga köpmän i en och samma stad hvilka voro mycket goda vänner. Som deras hustrur då voro hafvande kommo de öfverens om, att ifall den ena födde en son och den andra en dotter, så skulle barnen engång få hvarandra till äkta. Så gick det ock i början: den ena fick en gosse och den andra en flicka; gossen fick heta »Ma-nasse» och flickan »Cecilia». Men en tid derefter dog Manasses far, som var mycket skyldig, och hans enka blef utfattig. Då tog Cecilias fader Manasse till sig: Cecilias fader var rik, och Manasse blef hans bodbetjent. Emellertid växte barnen till och kärleken också dem emellan. Då Cecilias fader såg det, ångrade han sitt löfte han gjort Manasses fader, ville nu glömma det, och med det första aflägsna Manasse ur sitt hus. Han gjorde Manasse sjömans-kläder att sända honom med ett skepp till Constantinopel, med hemlig befallning till Skepparen att förgöra honom eller sätta honom på någon obebodd ö. Manasse och Cecilia blefvo grufliga sorgsna öfver skiljsmässan; men det måste ske: han fick i tysthet litet pengar af Cecilia, tog så sin bössa med sig och seglade af. Det blef en långvarig resa; och så blef det en förfärlig storm och skeppet [strandade] på ett bergsref. Skepparen sade då till Manasse: »Du har ej något godt med dig, och för din skulle stå vi här på bergsrefvet; derför skall du genast i land och gå hvart du vill!» Manasse blef sorgsen, men måste lyda; tog sin bössa med sig och gick i land på den obebodda ön. Bäst som han der gick i sin bedröfvelse, kom der ett lejon springandes med ett litet barn i munnen till sin kula; med Manasse lade an och sköt lejonet. Straxt [kom] en qvinna med rop och skrik och frågade efter sitt barn. Manasse svarade: »Der ligger lejonet, och här är Ert barn!» Hon blef glad och gaf honom en flaska, med vatten, som skulle bota alla sjukdomar, honom och andra till stor nytta. »Gå», sade hon, »nu till skeppet igen, som ännu står på samma ställe, och segla med lycka vidare.» Han fann ock verkligen skeppet, der en ryslig pest hade rasat; styrmannen var död, och 2 man drogos med döden. Manasse gaf då de sjuka några droppar och straxt blefvo de friska. Och så snart Manasse åter kommit om bord, blef skeppet loss; och skepparen blef så förundrad och rädd för den mäktige Manasse, att han ej nu vågade neka honom att följa med. Nå, man kom lyckligen till Constantinopel, der kejsarens dotter i sju år legat sjuk i spetelska, öfvergifven af alla läkare. Kejsaren hade just då utgifvit ett bud öfver hela sitt rike, att »den som kunde bota Princessan skulle få henne till gemål och riket efter kejsaren». Manasse anmälte sig nu att vilja försöka sin kur på Princessan. Han började först insmörja hennes fingrar, och såren försvunno der straxt. Emellertid seglade skeppet sig väg, och skepparen blef glad att bli af med Manasse, som skepparen vid hemkomsten sade hade rymt från fartyget, hvarföre Cecilia blef ledsen, men hennes far mycket glad. Princessan blef emellertid allt bättre; sängen flyttades midt på golfvet och Manasse ansade henne ensam. Men läke-vattnet i flaskan mindskades dock aldrig. Om en månad gick Princessan oppe, Manasse var vid hofvet ansedd som en Prins, och om ett halft år var Princessan alldeles frisk. Manasse ville nu resa hem, ty han tänkte alltjemt på sin kära Cecilia; och kejsaren erbjöd honom nu Princessan och riket efter sig. Men Manasse afslog ädelmodigt allt, och bekände, att han redan i moderlifvet varit förlofvad med en flicka, den han troget älskade. Manasse fick ett förstendömme af kejsaren för sig och efterkommande, och en flotta och 20 skepp att segla hem på; med första seglade han, låg redan lyckl. på redden utanför den stad i hvilken Cecilia bodde: signal-skott skjutes och besvaras från fästningen. Om aftonen klär Manasse sig i sina gamla sjömans-kläder, går i land, och tillsäger om bord, att i morgon, när signal gifves, skall man komma och afhemta honom. Manasse går då opp till sin fattiga Mor och frågar efter Cecilia, och får höra att hon samma afton skulle stå brud mot sin vilja med en rik köpman. Modren går då till Cecilia och säger att Manasse är hemkommen: hon följer genast som hon gick och stod, och det blef en hjertans glädje mellan Cecilia och den, som det tycktes, fattige Manasse. Emellertid saknades Cecilia, och hennes far med Cecilias fästman går och träffar henne i den förklädde Manasses famn! Cecilias fästman går då fram och spottar på dem; och bröllopet blef således ej af. Om morgon går Manasse med Cecilia ner till bryggan och ger signal, och genast kom en grann slup i land. De följas då om bord; och Manasse försvinner i kajutan och klär om sig i furstliga kläder, och då Cecilia kommer ner känner hon honom ej mera. Men Manasse kunde ej länge återhålla sina tårar, utan säger: »Jag är din trogne Manasse; hela denna flotta och ett helt förstendöme är mitt och ditt!» Så befaller Manasse att man skall beskjuta Cecilias faders hus först »med löst» och sedan med skarpt —; befaller så genast Cecilias föräldrar och hennes förra fästman att genast komma om bord på flottan, eljest skulle Prinsen skjuta ner hela staden. Då de ankommo, togo Cecilia och Manasse vördsamt emot föräldrarna; men Cecilias förra fästeman han måtte gå i slafveri, derföre att han bespottat dem. Genast ombord firades Manasses och Cecilias fursteliga bröllop med skott och raketer och all möjlig högtidlighet, och trädde så till förstendommet; och lefde nöjda och lyckliga i många år. — Slut. J. Wallin.
Den lilla Silkes-duken
Det var en gång en förnäm Baron, som hade en endaste Son; och tätt vid bodde en fattig skomakare, som hade en enda liten dotter. De små oskyldiga barnen lekte hear dag med hear andra och kunde alldrig skiljas åt; och denna deras tillgifvenhet tillväxte med åren. När Baron-herrskapet merkte det, misstyckte de det högeligen: och den fattige Skomakarhustrun måste derföre sända sin dotter ut till en sin syster på landet. Och ej långt derefter dog den unge Baronen. Men en dag, då Mostern vart bortgången och flickan ensam hemma kom den unga Baronen till henne: de hade då mycket roligt tillsammans, som förr i deras barndom; men när nu den unge Baronen gick och flickan följde honom ett stycke på vägen, beklagade han sig att han hade hufvudvärk, hvarpå flickan tog »den lilla silkesduk» hon hade på sig och band den om Baronens hufvud — och så skiljdes de åt. När mostern kom hem, sade flickan att hon haft besök af den unge Baronen; men då mostern ej ville tro det, utan sade att hon just då i stan fått höra att unge Baronen var död, sade flickan att hon till bevis för sanningen, att hon ändå bundit sin lilla silkesduk om hans hufvud, för han hade hufvudvärk och följt honom ett stycke på vägen, och den har han ännu! Nå, man reste till staden, der flickan till sin förundran och bedröfvelse fick höra att unge Baronen verkligen vore död. Men då Baronens föräldrar fingo höra flickan [s] berättelse, gingo de till den unge Baronens murade graf, togo af kistlocket, och verkligen satt den lilla silkesduken om den döde unge Baronens hufvud! — Slut. J. Wallin.
Stopp! sad fan
I Medelhafvet förlorade en Skeppare sin Styrman, och när han kom till Gibraltar gick han i land, och fick snart på kajen se en ung hygglig karl, hvilken han frågade om han vore sjöman? »Jo», svarade denne, »jag är styrman». — Nå, man kom snart öfver ens, att denne skulle följa med skeppet till Sverige. -- Styrman var oändligt snäll och villig, och lagade sj elf allt som var skadadt om bord; engång var han oppe i stor-närsen och skulle splitsa en ända. Men då såg folket på däck, att styrman hade ett horn på knäet hvarmed han splitsade och brukade det såsom mal-prim. Folket talade om detta för skepparen, och denne funderade straxt på huru han skulle blif af med fan, hvilken han hade förhyrt med sig såsom styrman. Midt i Spanska sjön ville Skepparen snart kasta ankar. Styrman afstyrde detta; men slutligen måste man kasta loss ankar-tåget från spelet och styrman hålla i ändan på tåget. När nu ankaret med en förfärlig fart löpte ut, måste styrman följa med; men då han kom till klyset, satte han foten emot och ropte: »stopp!» Men när fartyget dök ner, rände han akter-ut med ändan; men när skutan åter reste sig, måste styrman åter följa med till klyset, då han igen satte foten emot och ropte: »stopp!» Åter så rände han akter-ut; men då han tredje gången kom till »klyset», hjelpte det ej längre att sätta foten emot, utan måste då styrman, som var fan sj elf, följa med ankare och tåg ut igenom klys-hålet. Och sålunda blef den slipade skepparen af med fan som han fått om bord — och han hörde alldrig vidare af honom. — Deraf har ordspråket kommit: »Stopp! sad' fan, när han satt i klyset!!» J. Wallin.
Den Holländske Styrmannen
En Skeppare från Amsterdam seglade i Spanska sjön; och det var just Jul-afton. Skepparen sade då till sin styrman: »Den som ändå i afton vore hemma och på Amsterdams torg, och finge se huru grannt, ljust och högtidligt det der är!» Men Styrmannen svarade ingenting utan allt gick sin gilda gång, man skaffade och gick till kojs. Men Styrman kunde så mycket, att han kastade sömn på Skeppare, ror-man och hela besättningen. — När de om morgonen vaknade, tyckte de det var så underligt att se så mycket lyse omkring fartyget, och det på så nära håll. När de då sprungo till relingen, sågo de att fartyget stod uppflyttadt midt på Amsterdams granna torg! — Alla man voro der; men Styrman var försvunnen — skepparen påminde sig då hvad han qvällen förut sagt till styrman; och han kunde nu förstå att han på denna resa haft fan sjelf till styrman, som satt hans fartyg under Jule-natten på Amsterdams Torg. J. Wallin.
Klockaren i Lummelunda
I grannt månskensväder gick engång en »klockare i Lummelunda» från en begrafning hem öfver marken, då han plötsligt fick höra en sång, som liknade »begrafvelse-ton». Sången kommer allt närmare, och klockaren ställer sig vid ett led att lydas; sången let som af mycket folk, men ingen såg han. Som han stod och såg ned på jorden, var det in vid hans fötter en Lik-procession! Men de voro så små att de kunde gå raka med kistan på båren under ledet, då den understa »led-balken» var borttagen. Men alla som bar hade käpp i den ena handen. Fyra stycken gingo före att sjunga och tio buro kistan; men huru många det var i processionen kunde han ej räkna; men det hade sett ut som en myrstack. Men alla gingo ordentligt i sina led, och de som gingo före och sj öngo hade stark stämma. De höllo vägen lika fram genom marken tills de kommo till stora landsvägen, den de gingo tvärsöfver, och så ner åt sjön eller bergs-klipporna, som der äro. Då tordes ej klockaren följa med längre ehuru han hade god lust att se deras kyrkogård och deras begrafnings-sätt. Då klockaren sedan höll vägen rätt fram, stadnade de litet och sågo efter honom; men åter så började sången och de fortsatte åter sin gång. När Klockaren gick vägen fram och var under Rosendals-backe, kom något stort, som för hans ögon såg förfärligt ut, rullandes mot honom i backen; men som han var vid ett dugtigt humör af begrafvelse-ölet, steg han in i Lundbjergs åker, som var vid vägen, stälde sig i ett »kors-fur» och sade: »Här i kors-furet är jag säker för spöke, det vet jag!» och då rörde det sig ej mera. Men klockaren fick stå der två timmar, innan han rätt harmsen öfver sin räddhåga gick fram, och fick då se att det var en stor enes-buske som låg der. Klockaren sade då vid sig sjelf: »Du borde ej varit född till klockare, som så lätt kunde låta skrämma dig!» fick så bättre mod och gick nu tillbaka för att se efter likprocessionen. Men då satt der i landsvägen för honom en hare, som knapt ville flytta sig undan för honom. Klockaren fattar då efter haren; men denne flyttar sig bara ett litet stycke bätter fram. Klockaren tog åter efter honom; men han kröp hon [om] liksom ur händerna. »Hvad fan», sad' klockaren, »hvad har jag råkat ut för i natt!» och grep så åter efter haren; men den kröp honom nu likaledes ur händerna. — »Gå hur det vill», sad' Klockaren, »så skall jag nu ha' dig!» — Haren kröp genom ett led, klockaren efter; och nu tyckte han sig redan ha' tag i honom; men han slank alltjemt undan; och så bar det af med dem båda ner i markerna. Slutligen blef klockaren så vilsen att han ej visste var han var hem; och satte sig så förargad på en sten. Bäst det var såg han lyse ur ett fönster, och när han gick fram dit, så var det begrafvelse-gården han nyss lemnat. — Slut. Jac. Wallin, Snaldarfve i Martebo.
Den modige Slagtare-Gesällen
Det var en gång tre slagtare, som bodde i samma stad; men två voro fattiga, men den tredje mycket rik. När nu kreaturs-marknad förestod, så föreslogo de två fattige slagtarne den rike att de i sällskap skulle fara till marknaden, emedan vägen var farlig för 12 stycken Röfvare, som voro på den skogen man skulle genomfara till marknaden. Men den rike slagtaren sade, att det vore säkrast att bara en gick af dem alla tre eller att han helst skickade sin egen starke och modige Gesäll med sina egna och deras pengar, dem han lofvade att svara för; och [detta] kom man nu öfverens om. Nå, den modige Slagtare-Gesällen, tog alla slagtarnes penningar, en slipad sabel och en stark hund med sig, färjade sig öfver strömmen, och gick så i skymningen in på ett värdshus för att förfriska sig innan han skulle ge sig in i den farliga röfvare-skogen. Men derinne i wärdshuset satt en stor Herre och åt vid bordet; och denne frågade Gesällen hvart han ärnade sig, och då han fick veta det, föreslog han sällskap på vägen till marknaden. Herrn tog med sig en butelj vin och en stor kaka, och så gingo de åt skogen. När de gått ett stycke sade Herrn till Gesällen: »Nu ta' vi oss en sup!» Nå, de söpo; och Herrn sade: »Du har en alltför vacker sabel», och med detsamma tillade han: »din hund skulle väl ock ha' något med.» När nu Gesällen kallade hunden till sig1, nappade den okände Herrn sabeln från Gesällen, högg hufvudet af hunden och sade nu: »Der ligger din hund; tag hit alla dina pengar om lifvet är dig kärt!» Gesällen förfärad måste så göra; men om en stund bad han röfvaren att han skulle hugga högra armen af sig (gesällen); ty eljest skulle han[s] husbonde tro att han inte manligen försvarat hans egendom och pengar. Det ville också röfvaren; och nu gingo de länge i skogen för leta reda på en passande stubbe, på hvilken Gesällen skulle lägga sin arm att afhuggas. Ändtligen funno de en passande och Gesällen lade redan sin arm i ordning, och Röfvaren höjde nu sabeln, då Gesällen i och med detsamma med sin vänstra hand hugger Röfvaren under örat, kastar honom omkull och i blinken hugger hufvudet af honom. I största hast har Gesällen röfvarens kläder på sig, ransakar hans fickor och finner en liten pipa, hvaraf han ser, att det var just sjelfva Röfvare-anföraren han dödat, tar sig något till bästa och skyndar så straxt ut på vägen igen, och blåser i pipan: straxt framkomma fyra Röfvare ur skogen! Gesällen, som de ej känna, ryter då åt dem: »Hvad attan tusan djeflar åren I någonstädes — det kommer genast resande och sex vagnar fullastade, passen nu på bara.» Så ställer han opp de fyra röfvarne i skogen på långa stycken från hvarandra; och så hugger han hufvudet af dem alla fyra. Nu går han längre fram: blåser i pipan, fem man komma ur skogen, dem han ock uppställer särskilda, hugger hufvudet af fyra stycken; men frågar först den siste liksom i brådskan och förvirringen: »Huru många man äro vi nu igen!» hvarpå röfvaren svarar tolv, och mister sedan såsom den andra hufvudet. Således voro nu blott två röfvare öfriga. Han blåser åter i pipan: de två sista framkomma och han dundrar och grälar på dem som förut samt ställer dem slutligen ut på sina afskilda poster i skogen; men med detsamma hugger han hufvudet af den 10de Röfvaren, och går så till den elfte syndaren och visar honom den döde kamraten, och säger honom nu att både Röfvare-anföraren och alla hans tio kamrater äro2 ihjäl-huggna, och att han genast skall bekänna och visa honom hvarest sjelfva Röfvare-kulan med allt godset är, och derifrån kördes sedan 3 hela lass med silfver, guld och annat gods. Röfvaren fick nu följa med till staden, der han fick lida både för sig och de andra. Men den modige Slagtare-Gesällen fick två tredjedelar af allt godset; och blef sedan en beryktad man för sin stora tapperhet och en rik och välmående borgare och slagtare der i staden. — Slut. J. Wallin.
Nafverskaft
Det var en gång en Bonde, som för sin elaka Hustrus skull alldrig kunde få tjenste folk att vara hos sig. Och under sjelfva bergningstiden så måste Bonden ut och höra sig om efter dräng; men Hustrun bad honom bara att han inte skulle ta' någon hette »Nafverskaft», ty en med det namnet hade förut gjort henne all förtret. — Men under samtalet mellan Bonden och hans Hustru, stod en dräng, som just var ute och sökte sig tjenst, och lyddes deruppå, och tänkte deraf skall jag allt hafva god nytta. När nu Bonden om morgonen gick ut på vägen att söka sig om efter dräng, så mötte han snart den nyssnämnde drängen. De helsa på hvarandra och Bonden frågade Drängen hvart han skulle gå? »Att söka mig tjenst», svarade Drängen. »Nå, det var bra», sade Bonden, »jag är just ute att skaffa mig en dräng, och vill du, så kan du få tjenst hos mig.» »Ja, det vill jag», sad' Drängen. »Men hvad heter du?» sad' Bonden? »Nafverskaft», svarade drängen. »Nej, nej», svarade Bonden, »då vill jag visst icke ha' dig», och gick tvärt ifrån honom vägen fram. Men Nafverskaft vände genast om sina kläder, sprang gent öfver skogen, och mötte så Bonden igen. Man kom nu åter i samtal, kom öfverens om städsel och tjenst; men då Bonden fick höra [att] denne dräng också kallade sig Nafverskaft, blef det åter ingen tjenst af, utan de skiljdes åt. Nafverskaft vände då ut och in på sin mössa, och sprang så åter Bonden i förväg, och man var åter snart öfverens om tjensten; men ehuru Bonden blef ledsen att den tredje drängen han nu mötte, också skulle heta Nafverskaft orkade Bonden nu ej längre gå efter Dräng, utan antog nu Nafverskaft i sin tjenst och de följdes genast nu hem. Bondens hustru blef väl ledsen häröfver; men det kunde nu ej hjelpas. Andra dagen skulle Bonden och Nafverskaft gå i ängen och slå; men Nafverskaft bad Bonden att han skulle gå förut, han sjelf skulle straxt komma efter, bara han fick laga sina stöflar. Nå, Bonden gick nu ensam till ängen. Nu visste Nafverskaft att Hustrun var god vän med Gårdsmannen (Granns-far); hvarföre han kröp in i ugnen (i äldre tider bruk-tes alltid ugnar i Hvardags-stugan på Gottland); och Hustrun visste ej annat än att Bonden och Nafverskaft begge två gått på ängen. Hustrun dukar då genast bordet med den bästa mat; och så kommer Gårds-mannen in. Det blef nu en hjertans glädje dem emellan, man åt och drack. Nafverskaft låg emellertid i ugnen såg och hörde på dem. Sedan de nu smort sig ordentligt, sade Gårds-mannen till Hustrun: »Arstu-Mor, kom låt oss leka litet.» »Hvarför inte», svarade Hustrun. Men hur de nu lekte det kunde Nafverskaft inte se, för det skedde vid sidan af ugnen. När de nu »lekt af»2 och Gårds-Mannen skulle gå, sade Hustrun: »Om jag visste i hvilken äng du slår i dag, skulle jag klockan io bära middag till dig.» »Jo», svarade Gårds-Mannen, »jag skall lägga en löfruska vid grinden till den äng jag slår uti»; ty två grindar voro jemte hvarandra till gårdens 2ne ängar, som Bönderna slogo i skifte hvartannat år. Och dermed så gick Gårds-Mannen och Hustrun följde honom ut ur stugan. Då störtade Nafverskaft sig ut ur ugnen, genom köket ut, och så ner i ängen till Bonden; men under vägen flyttade han löfruskan till grinden i det änge der han och Bonden slogo; och så slogo Bonden och Nafverskaft tillsammans. När det nu led mot klockan io, hade Nafverskaft ögonen jemt åt grinden; och snart kom Hustrun med maten till Mannens äng. Men då hon såg att hon gått miste, ville hon i tysthet vända om; men då ropade Nafverskaft till henne: »Mor, vi äro här, gå inte vilse!» och då måste hon gå dit med den rara maten hon inte ämnade; och dukade nu och satte maten fram. »Men Mor», sad' Bonden, »hvar i Herrans namn kommer du så bittid' för med middagen; och sådan rar mat du har, sedan!» »Det är första dag vi slår, och så ha vi fått ny dräng», svårade Hustrun. När nu de suto och åto, sad' Nafverskaft: »Om Gårds-Mannen som går och slår härijemte hade litet af den goda maten, ändå!» Hustrun blef så glad, slog sig på låret och sade: »Hvilken god dräng vi ha' fått i år!» och dermed skar hon de bästa bitarne och ger Nafverskaft att bära det till Gårds-Mannen. Men Nafverskaft äter opp all mat på vägen, låter några ost- och bröd-smulor falla på marken, och säger till Gårds-Mannen: »Hör I, nu kommer Far hit och vill slå Er derföre att I höll af hans hustru i morse»; och springer så tillbaka och säger till Bonden: »Far, Gårds-Mannen har så mycket ormar omkring sig att I visst får springa dit och hjelpa honom!» Bonden tog genast en stör och sprang bort att hjelpa Gårds-Mannen; men när denne såg att hans granne kom springandes med stören, tog han till flykten allt hvad ta' kunde, och Bonden efter öfver hela ängen, tills han af trötthet måste vända om. När nu Bonden vände om, fick han se ost- och brödsmulorna och började plocka. Hustrun, som såg det, frågade Nafverskaft: »Hvad är som Far plockar efter?» »Jo, det är sten att slå Er med», svarade Nafverskaft, »för det att I i morse höll af Gårds-Mannen.» Straxt började hon att springa undan då hon såg Far komma tillbaka. När Bonden kom tillbaka och beklagade att han icke kunnat hinna Gårds-Mannen och hjelpa honom, och fick se att Hustrun sprang så fort hon kunde, frågade han Nafverskaft orsaken, och denne svarade: »Eld i Bryggarhuset!» Bonden till springa och Hustrun före: när han slutligen hann opp henne, ropade hon: »Far, slå mig inte, för jag skall alldrig göra så mer; jag skall alldrig mer ligga vid Gårds-Mannen.» Och nu fick Bonden veta allt; och han tackade storligen »Nafverskaft» för den[na] kinkiga upptäckt — men ingen eld var i Bryggarehuset. — Slut. J. Wallin.