Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Bonde, som för sin elaka Hustrus skull alldrig kunde få tjenste folk att vara hos sig. Och under sjelfva bergningstiden så måste Bonden ut och höra sig om efter dräng; men Hustrun bad honom bara att han inte skulle ta' någon hette »Nafverskaft», ty en med det namnet hade förut gjort henne all förtret. — Men under samtalet mellan Bonden och hans Hustru, stod en dräng, som just var ute och sökte sig tjenst, och lyddes deruppå, och tänkte deraf skall jag allt hafva god nytta. När nu Bonden om morgonen gick ut på vägen att söka sig om efter dräng, så mötte han snart den nyssnämnde drängen. De helsa på hvarandra och Bonden frågade Drängen hvart han skulle gå? »Att söka mig tjenst», svarade Drängen. »Nå, det var bra», sade Bonden, »jag är just ute att skaffa mig en dräng, och vill du, så kan du få tjenst hos mig.» »Ja, det vill jag», sad' Drängen. »Men hvad heter du?» sad' Bonden? »Nafverskaft», svarade drängen. »Nej, nej», svarade Bonden, »då vill jag visst icke ha' dig», och gick tvärt ifrån honom vägen fram. Men Nafverskaft vände genast om sina kläder, sprang gent öfver skogen, och mötte så Bonden igen. Man kom nu åter i samtal, kom öfverens om städsel och tjenst; men då Bonden fick höra [att] denne dräng också kallade sig Nafverskaft, blef det åter ingen tjenst af, utan de skiljdes åt. Nafverskaft vände då ut och in på sin mössa, och sprang så åter Bonden i förväg, och man var åter snart öfverens om tjensten; men ehuru Bonden blef ledsen att den tredje drängen han nu mötte, också skulle heta Nafverskaft orkade Bonden nu ej längre gå efter Dräng, utan antog nu Nafverskaft i sin tjenst och de följdes genast nu hem. Bondens hustru blef väl ledsen häröfver; men det kunde nu ej hjelpas. Andra dagen skulle Bonden och Nafverskaft gå i ängen och slå; men Nafverskaft bad Bonden att han skulle gå förut, han sjelf skulle straxt komma efter, bara han fick laga sina stöflar. Nå, Bonden gick nu ensam till ängen. Nu visste Nafverskaft att Hustrun var god vän med Gårdsmannen (Granns-far); hvarföre han kröp in i ugnen (i äldre tider bruk-tes alltid ugnar i Hvardags-stugan på Gottland); och Hustrun visste ej annat än att Bonden och Nafverskaft begge två gått på ängen. Hustrun dukar då genast bordet med den bästa mat; och så kommer Gårds-mannen in. Det blef nu en hjertans glädje dem emellan, man åt och drack. Nafverskaft låg emellertid i ugnen såg och hörde på dem. Sedan de nu smort sig ordentligt, sade Gårds-mannen till Hustrun: »Arstu-Mor, kom låt oss leka litet.» »Hvarför inte», svarade Hustrun. Men hur de nu lekte det kunde Nafverskaft inte se, för det skedde vid sidan af ugnen. När de nu »lekt af»2 och Gårds-Mannen skulle gå, sade Hustrun: »Om jag visste i hvilken äng du slår i dag, skulle jag klockan io bära middag till dig.» »Jo», svarade Gårds-Mannen, »jag skall lägga en löfruska vid grinden till den äng jag slår uti»; ty två grindar voro jemte hvarandra till gårdens 2ne ängar, som Bönderna slogo i skifte hvartannat år. Och dermed så gick Gårds-Mannen och Hustrun följde honom ut ur stugan. Då störtade Nafverskaft sig ut ur ugnen, genom köket ut, och så ner i ängen till Bonden; men under vägen flyttade han löfruskan till grinden i det änge der han och Bonden slogo; och så slogo Bonden och Nafverskaft tillsammans. När det nu led mot klockan io, hade Nafverskaft ögonen jemt åt grinden; och snart kom Hustrun med maten till Mannens äng. Men då hon såg att hon gått miste, ville hon i tysthet vända om; men då ropade Nafverskaft till henne: »Mor, vi äro här, gå inte vilse!» och då måste hon gå dit med den rara maten hon inte ämnade; och dukade nu och satte maten fram. »Men Mor», sad' Bonden, »hvar i Herrans namn kommer du så bittid' för med middagen; och sådan rar mat du har, sedan!» »Det är första dag vi slår, och så ha vi fått ny dräng», svårade Hustrun. När nu de suto och åto, sad' Nafverskaft: »Om Gårds-Mannen som går och slår härijemte hade litet af den goda maten, ändå!» Hustrun blef så glad, slog sig på låret och sade: »Hvilken god dräng vi ha' fått i år!» och dermed skar hon de bästa bitarne och ger Nafverskaft att bära det till Gårds-Mannen. Men Nafverskaft äter opp all mat på vägen, låter några ost- och bröd-smulor falla på marken, och säger till Gårds-Mannen: »Hör I, nu kommer Far hit och vill slå Er derföre att I höll af hans hustru i morse»; och springer så tillbaka och säger till Bonden: »Far, Gårds-Mannen har så mycket ormar omkring sig att I visst får springa dit och hjelpa honom!» Bonden tog genast en stör och sprang bort att hjelpa Gårds-Mannen; men när denne såg att hans granne kom springandes med stören, tog han till flykten allt hvad ta' kunde, och Bonden efter öfver hela ängen, tills han af trötthet måste vända om. När nu Bonden vände om, fick han se ost- och brödsmulorna och började plocka. Hustrun, som såg det, frågade Nafverskaft: »Hvad är som Far plockar efter?» »Jo, det är sten att slå Er med», svarade Nafverskaft, »för det att I i morse höll af Gårds-Mannen.» Straxt började hon att springa undan då hon såg Far komma tillbaka. När Bonden kom tillbaka och beklagade att han icke kunnat hinna Gårds-Mannen och hjelpa honom, och fick se att Hustrun sprang så fort hon kunde, frågade han Nafverskaft orsaken, och denne svarade: »Eld i Bryggarhuset!» Bonden till springa och Hustrun före: när han slutligen hann opp henne, ropade hon: »Far, slå mig inte, för jag skall alldrig göra så mer; jag skall alldrig mer ligga vid Gårds-Mannen.» Och nu fick Bonden veta allt; och han tackade storligen »Nafverskaft» för den[na] kinkiga upptäckt — men ingen eld var i Bryggarehuset. — Slut. J. Wallin.